dagbok

Vardagsveckan 21

Måndag: Jag dricker frukostteet på gårdens uteplats med solglasögon på näsan och Hypat podcast, där syrran är halva duon, i lurarna. Senare på eftermiddagen dricker jag kaffe på samma uteplats med mamma. På eftermiddagen sitter (!) jag och min partner sönder mitt köksbord. Jag skickar en bild till pappa och undrar om han kan laga bordsbenet. ”Om jag kan”, svarar han. Jag tackar och skriver att det finns lite flisor som lossnat också. ”He blir nog bra ti sist”, säger han. Det har han ju rätt i.

IMG-20200518-WA0006
Efter brottet.

Tisdag: Morgonyoga, där jag får springa ut halvvägs för att rädda min violampel från hagel. Lång jobbdag hemmavid, men en paus för att promenera till bibban och hämta ut En annorlunda allians. ”Jane Austen möter Bridget Jones”, beskrivs den historiska romance-romanen som, och av någon underlig anledning är jag väldigt ivrig att läsa den. Ungefär 80 sidor in kommer jag plågsamt bra ihåg varför romance inte är min grej, trots allt. Den är bättre än Harlequin-romaner, men bara lite.

Onsdag: Tid till hälsovården. Jag hatar att sitta i väntrum, det och att sitta i telefonkö är så bombsäkert ångestframkallande. Sedan far jag ut till Sundom för att dricka kaffe med mamma och mina morföräldrar på lilla verandan i solen. När mommo och mamma far till blomgården för att handla blommor stannar moffa och jag kvar. Han berättar om hur man spelar bridge, och jag lyssnar. Inte för att jag är särdeles intresserad av brigde, men för att han vill berätta. På kvällen chattar jag med en skribentkompis, innan jag börjar min arbetsdag kl 18.30. Det är skönt att ha någon att prata skrivande med, speciellt någon som skriver i en helt annan genre än en själv. Då finns det bara uppmuntran och stöd, aldrig konkurrens. Köksbordet ligger fortfarande kapsejsat med tre ben på köksmattan.

20200520_053504
Kl 05:36. Ibland tänker jag att jag borde skaffa mörkare gardiner till vardagsrumsfönstret, men så svänger jag mig bara i sängen och sover vidare ändå.

Torsdag: Kristi himmelsfärd. Fast röda dagar spelar sällan någon roll för frilansare. Jag hänger med 3 av mina högstadievänner på distans, dricker kaffe och pratar om dejtande, mat, lägenheter och livet i allmänhet. Det är så himla fint att få umgås! Jag får också tillbaka bordsbenet, så nu är köksbordet fyrbenat igen. Det syns knappt var det är lappat. He blir nog bra ti sist. Jag går långsamt genom stan, långkappa i vinden, för att hälsa på min partner. Vi lagar kycklingsås med ingefära middag och ser på Sherlock. Sedan far vi hem till mig igen för att sova, för jag behöver sova hemma, som jag ibland gör.

IMG-20200519-WA0012
Efter lagningen.

Fredag: Morgonyoga – för femte dagen i rad. Det är som yogagurun Adriene på Youtube säger: Den högsta tröskeln är att ta sig till mattan. Sedan går allt lättare. Nu ska jag strax iväg till villan för att vädra sängkläder och städa vinden. Efter det är det ännu bastun och tuppen som ska städas. Sedan, så småningom, kan säsongen verkligen börja.

dagbok

Vuxenpoäng

Tunga dagar, jag har varit sjuk. Jag har mest velat vila, vara helt ensam. Sova tio, elva timmar per natt och ändå vara trött. Så småningom vill jag tro att saker ändå börjar normaliseras, och idag var jag i skick nog att ta mig ut i sexton grader och sol.

Efter att ha slagit sönder två presskannor inom ett år bestämde jag mig för att köpa en rejäl ny en, som det finns reservdelar till. Jag for till Liisa Koski, Vasas delikatessaffär sedan 1917. En superb liten affär om man vill ha något extra åt sig själv eller i gåva. Jag passade på att köpa tre paket smakkaffe också. (Nej, jag ska inte ha dem alla själv – gåvor, var det.) Och Ann-Luise Bertells Heiman från Akademiska bokhandeln Gros till mommo och moffa, så de har något bra att läsa under isolationstider. Jag språkgranskade boken i vintras och genast visste att det var litteratur av högsta klass. Sällan har det varit så här trevligt att spendera närmare 100 euro i lokala butiker. Och se där, min nya soffa i bakgrunden!

20200422_141515

Gårdagens vuxenpoäng: byta strömknapp på diskmaskinen, nästan helt själv. Jag visste precis hur jag skulle göra, men hade inte tillräckligt starka nypor för att dra loss elkablar. Pappa fick komma till undsättning medelst tång och större styrka – och kanske framför allt dödsförakt inför att något skulle gå sönder. Fungerande diskmaskin för 30 euro, istället för att behöva köpa ny maskin för 300+ euro. Ni skulle ha hört mina jubelmorr när displayen fungerade som den skulle.

Dagens vuxenpoäng: föra en matta till tvätteri. En enorm vävd yllematta med naturvit botten och kubistiska pastellmönster, från min barndoms matsal. Det låter ytterst märkligt. Den passar utmärkt i mitt kök. När jag nu en gång hade bort mattan kunde jag lika gärna lyfta undan köksbord och stolar, och i samma veva annat lösöre från köket, för att torka golvet. Trägolvet är fortfarande det kanske allra finaste i hela lägenheten. Se här, mitt ljusa köksgolv!

20200422_140926

Det roliga är att fast det är trägolv i både kök och vardagsrum, så är de inte samma. De varierar i nyans, och faktiskt också i höjd några centimeter. Själv har jag lärt mig att det är ett litet steg ner från köket till vardagsrummet genom valvgången. Mina nyaste gäster noterar det inte alltid. Här ses nyansskillnaden mellan köksgolvet och den flammigaste,  mörkaste delen av vardagsrumsgolvet strax efter hallen.

20200422_140943

dagbok

Förgäves

När jag skulle sova kittlade det i öronen, och en retsam hosta ville inte ge med sig. Jag klunkade i mig lite hostmedicin, slängde i en gammal Strepsil-tablett och hoppades på att saker skulle ordna sig under natten.

Förgäves.

Idag är jag sjuk, det är fastlagstisdagen, och jag har verkligen inte frigjort någon potential.

Däremot har jag städat ett badrum, rensat avlopp och målat lite lister. Köpt förgräddade bullar och grädde.

Jagat mandelmassa – och hittat.

Kanske det är någon slags potential, ändå, under rådande omständigheter.

Nu kommer febern ikapp, och det enda jag ska göra mera idag är duscha, äta fastlagsbullar och titta på film.

dagbok

Ibland bara händer det skitsaker

Från senaste adventstid:

”Tur att julen kommer oavsett”, har jag lite käckt sagt i ett försökt att hålla humöret uppe, även om jag kanske inte trott på det.

Men så är det ju. Julen kommer, och innan dess självständigheten, och efter det Lucia. Och Lucia är det och blir det trots att en familjemedlem är akut intagen på sjukhus och ingen vet riktigt vad som felas och jag hatar väntandet och hopplösheten och det långsamma och knackiga informationsflödet.

Kanske det här också är någon slags lektion i livet, säger jag högt medan jag stökar i köket där hemma, bara för att ha något för händer. Men fan, jag tror ju inte på mig själv ens i sekunden jag uttalar det. Jag tror inte på den sortens livslektioner. Ibland bara händer det skitsaker. Det finns inga givna lärdomar att ta med sig från dem, inget inget ont som inte för något gott med sig. Ibland bara händer det skitsaker och så är det med det. Så får man bara försöka navigera kring dem oavsett, Lucia eller inte. Baka lussebullar fastän man inte riktigt har inspiration, för att. För att. För att. För att det är Lucia oavsett om någon är på sjukhus eller inte, och kan man inget göra så kan man inget göra, och det man kan göra kanske är att hänga upp tro, hopp och kärlek, och baka lussebullar.

 

Nu är det inte längre Lucia, och alla är hemma från sjukhuset igen. Allt är inte som det ska än, men om skitsaker ibland bara händer så kan man väl ta de bättre sakerna också på samma sätt: Nu är det så här. Det här är vad vi har. Nu kan vi äta lussebullar.

dagbok · skönlitterärt

Lugnande

Jag har fått lugnande och somnat långt innan de kommer för att hämta mig. Allt är lulligt och mjukt, det känns som i en teveserie när de rullar sängen korridoren fram. Jag är precis lagom varm och jag vet inte vart jag har lagt min telefon, men det spelar ingen roll längre. Det är någon som håller min hand ‒ den som inte har kanylen i sig ‒ och handen är mjuk och precis lagom varm och håller mig hela tiden. När det gör ont får jag mera smärtlindrande genom kanylen i den andra handen, jag kan känna hur det pickar i handen och uppför armen när vätskan – vad det nu är – sprider sig uppåt genom blodloppet, det pickar fram till armbågen men sedan har det redan tagit över systemet och jag har inte längre ont. Sköterskorna pratar om att resa, om Kanarieöarna och Kap Verde, och jag säger att vi också ska resa till Kap Verde, min familj och jag, men ingen hör mig så jag är inte säker på om jag har pratat eller inte. Det är någon som skrattar och jag vet inte om det är jag men jag tror inte det. Någonstans börjar det göra ont igen, men jag kan inte längre placera mina egna kroppsdelar i rätt ordning, sätter ihop lemmarna helt fel i huvudet, som är dimmigt och vagt. Har jag ens ett huvud? Jag minns inte längre. Kanske det är där det gör ont. Armen känner jag, den som det pickar i av bedövning nej smärtlindring nej vad var det jag fick? I den andra handen håller någon, en sköterska, håller fortfarande. Det börjar göra ont i huvudet, jag tror det är huvudet, men jag vet inte om jag har ett huvud och fötterna har jag tappat bort för länge sedan. Vart tog min telefon vägen? Jag minns att jag hade den i handen, skickade sjukhusselfier åt en vän, sedan minns jag att jag lade den i fickan för att jag skulle sova, och nu vet jag inte var den är. Jag försöker känna efter om den ligger kvar i byxfickan, känna efter om det är något som värmer och trycker mot låret men jag har inte längre några lår, de har gått samma väg som fötterna, bort. Sköterskorna pratar om vad de ska äta till lunch. Ärtsoppa och pannkaka, säger de. För att det är torsdag, säger jag och jag tror de kanske hör, för någon skrattar, men det kanske är jag som skrattar den här gången. Rösten vill inte bära, det blir en viskning, ett rossel. Jag tror jag har något i munnen. Har jag något i munnen? Jag har en tunga i munnen. Den är fortfarande här, den är fortfarande min. Nu gör det ont igen, jag grimaserar och den ena handen trycker min och i den andra pickar det igen, ända upp till armbågen, sedan sprider sig vätskan ut i systemet, det är som en värme, inifrån, inte helt behaglig men effekten är behaglig för effekten är att det försvinner. Någon rotar i min näsa. Något trycker kring min överarm. Jag tänker på ärtsoppa och Kap Verde och det där som trycker kring min överarm. Jag minns inte hur man andas längre men något gör det åt mig, någon gör det åt mig, kanske jag gö r det åt mig, någonstans finns automationen kvar fastän fabriksägaren har lämnat de löpande banden för dagen. Det bara fortsätter och försvinner. Nu gör det ont igen, igen, och det pcikar igen, icgen, och någon håller minhand, jag minns inte längre vem det är, eller vilken hand det är. Min teleofn är borta. Mina fötter är borta. Jag undrar om jag får tillbaka dem efteråt, när det nu är, efter vad det nu är. det blir svårt annars, jag minns inte vägen tillbaka, jag låg ju bara i bädden emdan de skuffade den framåt genom korridorerna, utan mina fötter kommer jag nog inte hitta tillbaka till vart jag nu ska när det här har försvunnit. Jag ids inte ens hålla ögonen öppna för jag orkar inte ens hålla ögonen öppna, lika bra att blunda och vänta på att någon ska hålla min hand igen, någon har inte släppt min hand, ingen håller i mig. Smärtan kommer och går, motsatsen till pickandet i handen från medlet, när det är där är inte smärtan där och när smärtan är där är inte det där. Jag vet inte hur det fungerar men det fungerar för allt försvinner och jag kommer inte ihåg uhur det är meningen att en kropp ska sitta ihop längre eller var jag blir opererad eller ens varför, men det var något med munnen eller var det näsan eller så var det låret, för att jag inte kunde hitta min mobiltelefon i byxfickan där. Någon måsteju se till att jag får tillbaka min mobiltelefon fast jag inte minns vart jag lade den, dn kan ju inte ha försvunnit den med, eller kan den? Bara kroppsdelar kan försvinna, itne mobiltelefoner. Såna är reglerna, har jag för mig, men det är lite oklart för tillfället. Så fort jag har fått tillbaka min tunga nej jag menar mina fötter, det var dem jag saknade, så ska jag nog hitta min mobilteleofn också, det ena brukar ju följa på det andra. Mobiltelefon på fötter på pickandet i armen på trycket i armen på handen i handen på något i näsan på avsaknaden av huvud men det ska jag nog också fåt ibllbaka, annars blir det ju ingen ordning på något i den här oredan.

okategoriserat

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

dagbok

Långsamt

Min medtagna kropp och trötta hjärna orkar inte med så mycket just nu. Det går långsamt att tänka, långsamt att gå.

Igår ville jag läsa en bok innan läggdags, men alla de 12 olästa biblioteksböckerna kändes oöverkomliga. Jag orkade varken med lättläst ungdomslitteratur eller med poesi. Till slut tog jag fram Harry Potter och hemligheternas kammare. Den orkade jag läsa, bekant och trygg som den var.

Jag har en överenskommelse med mig själv: en gång om dagen ska jag ut på promenad. Så igår promenerade jag ett varv kring Sandviken medan jag talade med KJ i telefon. Idag promenerade jag till och från bibban med en podd i öronen. (De talade om att baka bröd. Jag blev sugen på att baka bröd. Strax ringer en kompis och berättar att han har bakat bröd.) Efter båda promenader var jag matt och behövde vila mig. Imorgon tänker jag promenera till en postlåda för att posta några kort. Se där, dagens uppgift utförd!

En eller ett par timmar om dagen arbetar jag. Sjukskrivning är något för anställda, inte för frilansare, men jag kan ta det i lugnt tempo. En halvtimme här, en halvtimme där, när jag känner mig som piggast.

I eftermiddags kom min mamma hit på kaffe. Det piggade också upp, att få träffa någon och prata och bli distraherad. Det är kanske det som är sämst: när jag sjunker ner i min egen apati och orkeslöshet och värk. Jag behöver något, någon, att lyfta blicken mot, se tillsammans med på världen. Då går allt mycket bättre.

Och när det är dagsljus. Då går allt mycket bättre. När mörkret har fallit är det bara att kura ihop sig i soffan med ännu ett avsnitt av någon engelsk mysdeckare, en kopp te, kanske en Runebergstårta, och låta det sista av dagen gå i väntan på nästa.

dagbok

Post-op

I torsdags var jag med om min första operation någonsin, och sedan dess har livet saktat ner rejält. Orken har legat på densamma som när man är sjuk i influensa. En dag torkar jag av diskbänken, sedan måste jag lägga mig på soffan för att vila. (Jag ligger ganska ofta på soffan för att vila.) När jag gått upp och ner för trapporna ett varv är jag andfådd. Jag snittar på 3000 mg Panadol och 1600 mg Burana i dygnet.

Här om kvällen såg jag mig själv i spegeln och blev förskräckt över de mörka ringarna under ögonen. Aldrig har jag haft så svår huvudvärk tidigare.

”Vad folk ofta inte inser”, säger en vän, ”är att lokalbedövning kan vara lika påfrestande som narkos.” Jag känner mig lite bättre, om än bara till själen, av det.

”Om jag var en sån där som trodde på livslektioner och sånt”, säger jag till mamma, ”så skulle det här väl vara ett ypperligt tillfälle för att lära sig lite ödmjukhet, tålamod och perspektiv. Sådär, bli starkare av motgångar, inse sin privilegierade position.”

”Alltså, jag fattar inte det tankesättet”, svarar hon. ”Ska jag behöva vara med om tråkiga saker för att uppskatta de roliga? Vara sjuk för att inse hur bra det är att vara frisk? Nää-ä.”

”Skitsnack!”, sammanfattar jag, och så high fivar vi varandra.

Denna påtvingade vila och nedsatta verksamhet gör att gömda tankar flyter upp i min värkande skalle. Jag orkar inte riktigt hantera dem än, för de är stora och komplexa och det finns väl en orsak till att jag har låtit bli att tänka dem tidigare. Saker som vad vill jag göra med mitt liv, hur förhåller jag mig till personer i min närhet och hur förhåller jag mig egentligen till mig själv är inte småpotatis ens när man är i toppskick.

Den nedsatta fysiken tär också på psyket. ”Jag är nog fortfarande väldigt medtagen”, skriver jag till en vän, ”men märker också att det blir lite bättre varje dag. Det är väl mest det att jag borde ha tålamod att vila och vänta ut det, men i det här fallet har jag uruselt tålamod. Känns som bortkastade dagar, du vet, när man inte kan eller orkar göra sånt man borde och vill?”

Det känns som om jag redan levt hela februari, för jag har så många planer, och det mest frustrerande är att jag inte vet hur eller om jag kan genomföra dem, eftersom så mycket beror på hur snabbt jag återhämtar mig och är i skick igen.

Det är väl bara att ta till det där tålamodet jag inte riktigt har. Ta en dag i taget, en natt i taget, ibland bara en minut i taget.

dagbok

Sämsta april i mannaminne

Jag såg väldigt mycket fram emot april. Drömde om det där poesiruset som jag har fått uppleva tidigare vårar. Tänkte mig sol och tulpaner och ljus.

Hittills har denna april nog varit den sämsta april i mannaminne. Tvångsdeporteringar till Afghanistan, gasattack i Syrien, terrordåd i Stockholm. Ondska och död. Jag har ångest och Weltschmerz. Blir förkyld och får bihåleinflammation för andra gången i år, måste på grund av det stå över ett lajv. En kväll går det riktigt illa för en nära vän. Jag får i tredje hand veta att hen är akut intagen på sjukhus och jag lever i en absurd mardröm innan jag får bekräftat att hen kommer klara sig.

Poesiruset är långt borta och jag är förundrad över att jag faktiskt har tvingat fram en dikt också de dagar då jag mår som värst. Tänker att det finns ett egenvärde i att skriva en dikt varje dag, oavsett hur dålig den blir. Tänker att poesiruset kanske ännu kommer.

Tänker att tulpaner har jag ändå fått, och igår talade jag länge i telefon med KJ. Tänker att det snart är påsk, och jag kan ju inte vara sjuk hur länge som helst, och att det måste vara nu april vänder.

20170410_194216

dagbok

Saker Att Göra När Jag Är Frisk Igen

köpa fler tulpaner (fick tio gula av mamma igår, tack mamma ♥)
– sova en hel natt utan strategier för hur jag ska kunna sova
– träffa vänner (jag är så led mitt eget sällskap)
– äta en massa god mat som smakar
– städa undan alla mediciner från badrummet
– gå på kafé
– skriva de där dikterna som jag inte har haft ork att skriva
– klippa håret kort, mycket kort