Etikettarkiv: sjuk

Lugnande

Jag har fått lugnande och somnat långt innan de kommer för att hämta mig. Allt är lulligt och mjukt, det känns som i en teveserie när de rullar sängen korridoren fram. Jag är precis lagom varm och jag vet inte vart jag har lagt min telefon, men det spelar ingen roll längre. Det är någon som håller min hand ‒ den som inte har kanylen i sig ‒ och handen är mjuk och precis lagom varm och håller mig hela tiden. När det gör ont får jag mera smärtlindrande genom kanylen i den andra handen, jag kan känna hur det pickar i handen och uppför armen när vätskan – vad det nu är – sprider sig uppåt genom blodloppet, det pickar fram till armbågen men sedan har det redan tagit över systemet och jag har inte längre ont. Sköterskorna pratar om att resa, om Kanarieöarna och Kap Verde, och jag säger att vi också ska resa till Kap Verde, min familj och jag, men ingen hör mig så jag är inte säker på om jag har pratat eller inte. Det är någon som skrattar och jag vet inte om det är jag men jag tror inte det. Någonstans börjar det göra ont igen, men jag kan inte längre placera mina egna kroppsdelar i rätt ordning, sätter ihop lemmarna helt fel i huvudet, som är dimmigt och vagt. Har jag ens ett huvud? Jag minns inte längre. Kanske det är där det gör ont. Armen känner jag, den som det pickar i av bedövning nej smärtlindring nej vad var det jag fick? I den andra handen håller någon, en sköterska, håller fortfarande. Det börjar göra ont i huvudet, jag tror det är huvudet, men jag vet inte om jag har ett huvud och fötterna har jag tappat bort för länge sedan. Vart tog min telefon vägen? Jag minns att jag hade den i handen, skickade sjukhusselfier åt en vän, sedan minns jag att jag lade den i fickan för att jag skulle sova, och nu vet jag inte var den är. Jag försöker känna efter om den ligger kvar i byxfickan, känna efter om det är något som värmer och trycker mot låret men jag har inte längre några lår, de har gått samma väg som fötterna, bort. Sköterskorna pratar om vad de ska äta till lunch. Ärtsoppa och pannkaka, säger de. För att det är torsdag, säger jag och jag tror de kanske hör, för någon skrattar, men det kanske är jag som skrattar den här gången. Rösten vill inte bära, det blir en viskning, ett rossel. Jag tror jag har något i munnen. Har jag något i munnen? Jag har en tunga i munnen. Den är fortfarande här, den är fortfarande min. Nu gör det ont igen, jag grimaserar och den ena handen trycker min och i den andra pickar det igen, ända upp till armbågen, sedan sprider sig vätskan ut i systemet, det är som en värme, inifrån, inte helt behaglig men effekten är behaglig för effekten är att det försvinner. Någon rotar i min näsa. Något trycker kring min överarm. Jag tänker på ärtsoppa och Kap Verde och det där som trycker kring min överarm. Jag minns inte hur man andas längre men något gör det åt mig, någon gör det åt mig, kanske jag gö r det åt mig, någonstans finns automationen kvar fastän fabriksägaren har lämnat de löpande banden för dagen. Det bara fortsätter och försvinner. Nu gör det ont igen, igen, och det pcikar igen, icgen, och någon håller minhand, jag minns inte längre vem det är, eller vilken hand det är. Min teleofn är borta. Mina fötter är borta. Jag undrar om jag får tillbaka dem efteråt, när det nu är, efter vad det nu är. det blir svårt annars, jag minns inte vägen tillbaka, jag låg ju bara i bädden emdan de skuffade den framåt genom korridorerna, utan mina fötter kommer jag nog inte hitta tillbaka till vart jag nu ska när det här har försvunnit. Jag ids inte ens hålla ögonen öppna för jag orkar inte ens hålla ögonen öppna, lika bra att blunda och vänta på att någon ska hålla min hand igen, någon har inte släppt min hand, ingen håller i mig. Smärtan kommer och går, motsatsen till pickandet i handen från medlet, när det är där är inte smärtan där och när smärtan är där är inte det där. Jag vet inte hur det fungerar men det fungerar för allt försvinner och jag kommer inte ihåg uhur det är meningen att en kropp ska sitta ihop längre eller var jag blir opererad eller ens varför, men det var något med munnen eller var det näsan eller så var det låret, för att jag inte kunde hitta min mobiltelefon i byxfickan där. Någon måsteju se till att jag får tillbaka min mobiltelefon fast jag inte minns vart jag lade den, dn kan ju inte ha försvunnit den med, eller kan den? Bara kroppsdelar kan försvinna, itne mobiltelefoner. Såna är reglerna, har jag för mig, men det är lite oklart för tillfället. Så fort jag har fått tillbaka min tunga nej jag menar mina fötter, det var dem jag saknade, så ska jag nog hitta min mobilteleofn också, det ena brukar ju följa på det andra. Mobiltelefon på fötter på pickandet i armen på trycket i armen på handen i handen på något i näsan på avsaknaden av huvud men det ska jag nog också fåt ibllbaka, annars blir det ju ingen ordning på något i den här oredan.

Annonser

4 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

Lämna en kommentar

Under okategoriserat

Långsamt

Min medtagna kropp och trötta hjärna orkar inte med så mycket just nu. Det går långsamt att tänka, långsamt att gå.

Igår ville jag läsa en bok innan läggdags, men alla de 12 olästa biblioteksböckerna kändes oöverkomliga. Jag orkade varken med lättläst ungdomslitteratur eller med poesi. Till slut tog jag fram Harry Potter och hemligheternas kammare. Den orkade jag läsa, bekant och trygg som den var.

Jag har en överenskommelse med mig själv: en gång om dagen ska jag ut på promenad. Så igår promenerade jag ett varv kring Sandviken medan jag talade med KJ i telefon. Idag promenerade jag till och från bibban med en podd i öronen. (De talade om att baka bröd. Jag blev sugen på att baka bröd. Strax ringer en kompis och berättar att han har bakat bröd.) Efter båda promenader var jag matt och behövde vila mig. Imorgon tänker jag promenera till en postlåda för att posta några kort. Se där, dagens uppgift utförd!

En eller ett par timmar om dagen arbetar jag. Sjukskrivning är något för anställda, inte för frilansare, men jag kan ta det i lugnt tempo. En halvtimme här, en halvtimme där, när jag känner mig som piggast.

I eftermiddags kom min mamma hit på kaffe. Det piggade också upp, att få träffa någon och prata och bli distraherad. Det är kanske det som är sämst: när jag sjunker ner i min egen apati och orkeslöshet och värk. Jag behöver något, någon, att lyfta blicken mot, se tillsammans med på världen. Då går allt mycket bättre.

Och när det är dagsljus. Då går allt mycket bättre. När mörkret har fallit är det bara att kura ihop sig i soffan med ännu ett avsnitt av någon engelsk mysdeckare, en kopp te, kanske en Runebergstårta, och låta det sista av dagen gå i väntan på nästa.

6 kommentarer

Under dagbok

Post-op

I torsdags var jag med om min första operation någonsin, och sedan dess har livet saktat ner rejält. Orken har legat på densamma som när man är sjuk i influensa. En dag torkar jag av diskbänken, sedan måste jag lägga mig på soffan för att vila. (Jag ligger ganska ofta på soffan för att vila.) När jag gått upp och ner för trapporna ett varv är jag andfådd. Jag snittar på 3000 mg Panadol och 1600 mg Burana i dygnet.

Här om kvällen såg jag mig själv i spegeln och blev förskräckt över de mörka ringarna under ögonen. Aldrig har jag haft så svår huvudvärk tidigare.

”Vad folk ofta inte inser”, säger en vän, ”är att lokalbedövning kan vara lika påfrestande som narkos.” Jag känner mig lite bättre, om än bara till själen, av det.

”Om jag var en sån där som trodde på livslektioner och sånt”, säger jag till mamma, ”så skulle det här väl vara ett ypperligt tillfälle för att lära sig lite ödmjukhet, tålamod och perspektiv. Sådär, bli starkare av motgångar, inse sin privilegierade position.”

”Alltså, jag fattar inte det tankesättet”, svarar hon. ”Ska jag behöva vara med om tråkiga saker för att uppskatta de roliga? Vara sjuk för att inse hur bra det är att vara frisk? Nää-ä.”

”Skitsnack!”, sammanfattar jag, och så high fivar vi varandra.

Denna påtvingade vila och nedsatta verksamhet gör att gömda tankar flyter upp i min värkande skalle. Jag orkar inte riktigt hantera dem än, för de är stora och komplexa och det finns väl en orsak till att jag har låtit bli att tänka dem tidigare. Saker som vad vill jag göra med mitt liv, hur förhåller jag mig till personer i min närhet och hur förhåller jag mig egentligen till mig själv är inte småpotatis ens när man är i toppskick.

Den nedsatta fysiken tär också på psyket. ”Jag är nog fortfarande väldigt medtagen”, skriver jag till en vän, ”men märker också att det blir lite bättre varje dag. Det är väl mest det att jag borde ha tålamod att vila och vänta ut det, men i det här fallet har jag uruselt tålamod. Känns som bortkastade dagar, du vet, när man inte kan eller orkar göra sånt man borde och vill?”

Det känns som om jag redan levt hela februari, för jag har så många planer, och det mest frustrerande är att jag inte vet hur eller om jag kan genomföra dem, eftersom så mycket beror på hur snabbt jag återhämtar mig och är i skick igen.

Det är väl bara att ta till det där tålamodet jag inte riktigt har. Ta en dag i taget, en natt i taget, ibland bara en minut i taget.

3 kommentarer

Under dagbok

Sämsta april i mannaminne

Jag såg väldigt mycket fram emot april. Drömde om det där poesiruset som jag har fått uppleva tidigare vårar. Tänkte mig sol och tulpaner och ljus.

Hittills har denna april nog varit den sämsta april i mannaminne. Tvångsdeporteringar till Afghanistan, gasattack i Syrien, terrordåd i Stockholm. Ondska och död. Jag har ångest och Weltschmerz. Blir förkyld och får bihåleinflammation för andra gången i år, måste på grund av det stå över ett lajv. En kväll går det riktigt illa för en nära vän. Jag får i tredje hand veta att hen är akut intagen på sjukhus och jag lever i en absurd mardröm innan jag får bekräftat att hen kommer klara sig.

Poesiruset är långt borta och jag är förundrad över att jag faktiskt har tvingat fram en dikt också de dagar då jag mår som värst. Tänker att det finns ett egenvärde i att skriva en dikt varje dag, oavsett hur dålig den blir. Tänker att poesiruset kanske ännu kommer.

Tänker att tulpaner har jag ändå fått, och igår talade jag länge i telefon med KJ. Tänker att det snart är påsk, och jag kan ju inte vara sjuk hur länge som helst, och att det måste vara nu april vänder.

20170410_194216

4 kommentarer

Under dagbok

Saker Att Göra När Jag Är Frisk Igen

köpa fler tulpaner (fick tio gula av mamma igår, tack mamma ♥)
– sova en hel natt utan strategier för hur jag ska kunna sova
– träffa vänner (jag är så led mitt eget sällskap)
– äta en massa god mat som smakar
– städa undan alla mediciner från badrummet
– gå på kafé
– skriva de där dikterna som jag inte har haft ork att skriva
– klippa håret kort, mycket kort

6 kommentarer

Under dagbok

Sjuk

Sjuk hemma för andra dagen. Orkar-knappt-gå-utanför-dörren-och-tillbringar-mest-tid-i-sängen-sjuk. Förmiddagarna går bra: jag ligger i sängen och surfar, läser, dricker te och isvatten med citron om vartannat. Dagen går bra: Sms:ar med vänner för att se hur de har det. Ställer in och skjuter på planer. Tar en dusch för att känna mig lite mer som en fungerande människa. Får skjuts till butiken för att köpa bröd och tandkräm och är alldeles slut när jag kommer hem igen.

Men så smyger skymningen på: himmel i blekrosa i ena fönstret, ljusblå i det andra. Jag inser att jag måste tända lampor. Kanske borde äta middag, fast jag inte känner någon smak. Het tomatsoppa ska väl gå an. Kvällen går inte lika bra: jag är trött, men det är för tidigt att gå och lägga sig. Jag ser inte fram emot natten, feber och halsont och täppt näsa. Konstanta drömmar, med tur bara märkliga och med otur mardrömmar. Känslan av att man aldrig någonsin kommer sova. Somnar tydligen ändå, eftersom jag vaknar många gånger under natten.

Men förr eller senare: en ny morgon. En förmiddag som förhoppningsvis kommer gå bra. En tredje dag där jag kanske är frisk.

6 kommentarer

Under dagbok