En skrivande människa

”Vad skulle du helst av allt vilja göra?” frågades jag under stödsamtalet idag.
”Skriva”, svarade jag.

Det var inte så bra i sensomras och tidighöstas. Sedan blev det bättre. Sedan blev det lite sämre igen. Tanken var att börja avsluta stödsamtalen, men nu har de intensifierats igen i väntan på att vi ska komma fram till en ny väg. Det talas om psykoterapi, antidepressiv medicin, långtidsterapi. Jag är alldeles virrig. Ofta blir jag så trött på det hela och vill bara sluta. Återgå till att ha obehandlad prestationsstress och ångestproblematik, som jag ju är van vid. Det går att leva så också, empiriskt bevis: 26,5 års livserfarenhet. Men det ska väl bli sämre innan det kan bli bättre eller nån liknande klyscha. Jag vet inte, jag. Det är fucking jobbigt att leva emellanåt, och det är fucking jobbigt att försöka må bättre också emellanåt. För det hänger ju på mig.

Jag påstår mig vara en skrivande människa, men är det bara en läpparnas bekännelse och inte ett hjärtats sanna varande? För att vara en skrivande människa skriver jag periodvis väldigt lite, om något alls. Har det bara blivit en identitetsmarkör, en känsla av någon jag vill vara? Vill jag verkligen skriva, eller är det bara något jag så länge har velat att jag tror att jag alltid kommer vilja det? (Nej, när jag skriver den satsen (o, sådana metanivåer det finns här) så känner jag att den är osann. Jag vill skriva. Att jag per automatik svarar ”Jag vill skriva” är inte för att jag har tagit som vana att svara det, utan för att det är så självklart och i min själ att det inte finns något annat svar.)

Av allt det som är belagt med krav, har skrivande ändå alltid – till största delen – varit något lustfyllt och givande. Något bortom krav och bedömning. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att skrivande och poesi inte är något som ska tävlas i, som inte går att tävla i. En skrivkursledare sade en gång: Det viktigaste i skrivandet är att hitta sin egen röst. Den rösten kan ingen annan skriva, och därmed är allt det man skriver värdefullt i sig, för att det ger en möjlighet att uttrycka sig och hitta sin röst.

Så många saker jag säger åt mina vänner om skrivande: All text är bättre än ingen text. En dålig dikt är oändligt många gånger bättre än ingen dikt alls. Att skriva är ett arbete, inte en väntan på inspiration. Write without fear, edit without mercy.

Vad lite jag lyssnar på mig själv i det fallet.

”Tillåt dig att vara den du är”, var avskedsorden från dagens samtal.

Tillåt mig att vara den skrivande människa jag är. Och hur tillåter jag mig det? Genom att skriva. Förstås. Leva det liv jag vill leva – i och genom text. Så enkelt och samtidigt så svårt. Men jag ska försöka koncentrera mig på den enkla biten: ord efter ord, bokstav efter bokstav. En dålig dikt är mer än ingen dikt. Utan rädsla eller begränsningar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Kulturlistan

Vad läser du helst?

Supernatural-fanfiction, queera ungdomsböcker, feministiska artiklar på nätet, kvinnoöden i romanform.

Bland författare: Donna Tartt, Astrid Lindgren, J.K. Rowling. De gör magi med språket på så olika sätt.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen?

Då det tar sådan tid att se om serier! Men Sherlock (perfektion i varenda scen), Downton Abbey (den serie vars karaktärer och historier känns mest levande för mig) och Anno 1790 (något nytt att upptäcka varje gång) är starka kandidater.

Vad såg du senast på teater?

Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater, genrepet. Det jag tyckte bäst om var teckenspråket och de vidunderligt vackra färgerna då soldater kom inrusande på scenen: deras klarorange facklor som lyste mot det djupt, djupt blå.

Vilken skiva var den första du köpte/fick?

Köpte: troligen NRJ:s samlingshits eller något lika opersonligt.
Köpte med känsla: Love Metal av HIM. Den kan jag fortfarande lyssna på.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?

Ian McKellen, Donna Tartt och Ella Grüssner Cromwell-Morgan. Jag skulle vara alldeles starstruck och i himmelriket.

Har du någon favoritfilm?

Billy Elliot, som jag måste se åtminstone en gång om året. För dansen och musiken och det arbetarklasskitiga.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?

Emilie Autumn på Nosturi, Helsingfors, 7.4.2012. Hands down.

Några dagar efter spelningen skriver jag:

”Så börjar showen. För det är en show, det är inte en konsert eller spelning. Det är inte bara musik, det är musik och burleskdans och cirkus och teater och tebjudning på samma gång. Naughty Veronica uppträder med burleskdans och bjuder upp en flicka på scenen för att leka the Rat Game. Blessed Contessa håller en kort andakt i sin egen religion och Captain Maggot crowdsurfar. Emilie Autumn sjunger, spelar cembalo och fiol. Jag gråter, skrattar, sjunger, skriker, stampar, marscherar, applåderar, dansar och älskar varje sekund av det. Scenen fullkomligen svämmar över av korsetter, glitter, paljetter, blommor, läkarinstrument, te, muffins och randiga strumpbyxor.

Och i slutet av showen förklarar Emilie Autumn att hon inte har några betänkligheter emot att ge oss nyckeln till The Asylum för Wayward Victorian Girls. Tvärtom. ”Welcome home!”, ropar hon och jag känner att jag är hemma.”

img_0906 ea-3img_1006 veroncia-gif

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?

Kanske sekelskiftet 1800-1900, för att ta del av varietéteater när den uppstod.

Har du något skamnöje inom kultur?

No shame! (Men fanfiction ses ju inte precis som en högkulturell genre, så jag övar på att inte skämmas för den.)

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Filmiskt

Hur filmiskt är det inte att ha en snygg karl i köket som lagar trerättersmiddag åt en, medan man själv dricker skumpa och tittar på? Väldigt filmiskt, ska jag säga er.

En snöblöt tisdag kom en vän hem till mig och lagade middag. Jag hade till och med fått välja meny.

Så medan han skalade potatis, slog majonnäs, rev gurka, hackade lök, vispade grädde och kokade hallon, så tittade jag på. Klädde mig fint i diamantörhängen och svart klänning. Drack skumpa, skötte musiken, pratade. Berättade var rivjärnet fanns och nej, jag har varken potatisstöt eller hushållsvåg.

15085731_1045416912236106_6815467198764344727_n

Förrätt: skagentoast med citronmajonnäs
Varmrätt: lax med duchessepotatis och tzatziki
Efterrätt: hallon- och vitchokladsmousse

Och så kaffe med Baileys i soffan. Något av det bästa jag har ätit – och troligen någonsin kommer äta – i min lägenhet.

Sedan dansade vi vals till en låt som inte går i valstakt, medan de som gick förbi fönstret fick vara publik till vår film.

Denna värme, vet ni. Denna känsla av vänskap och kärlek och oändlig tid i ett svagt belyst rum, värmen av en annan nära, att sakta lära känna varandra efter flera år isär.

Sedan sminkade vi oss med svart kajal och silverglitter och dansade till helt annan slags musik, på ett helt annat slags dansgolv.

Och så här var det dagen efter:

15135755_1046167398827724_2789300780767566517_n

2 kommentarer

Filed under dagbok

Glitter överallt

Jag är på öl med ett gäng lajvare. En vän har rensat bland sina saker, bjuder ut överflödiga burkar med glitter. Vi delar förstås på dem, jag får en burk blått glitter, lånar lite vitt glitter av en annan, duttar det i ögonvrån. Tänker: det kommer vara kvar ännu imorgon, fastän jag tvättat ansiktet.

Någonstans i bakhuvudet påminns jag om en textkonversation. Om glitter. Jag minns inte med vem, minns inte vad vi gjorde, men jag minns känslan: värme och kärlek, morgonen-efter en lyckad kvällen-före, jag som sms:ar min vän:

Jag: ”Jag har ännu glitter i ansiktet. Har du ännu glitter i ansiktet?”
Han: ”Jag har glitter överallt”

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Äventyrsdag

Igår: börjar morgonen med att sitta och gråta framför datorn på grund av det amerikanska presidentvalet. Mår illa och går med ilska, ångest och oro resten av dagen. Söker och får tröst av mina underbara vänner, av obekanta och andra allierade. This too shall pass, idag får vi gråta och imorgon fortsätter vi kämpa.

Idag: låser ut mig ur lägenheten. Vet när jag hör dörren slå igen att nyckeln fortfarande hänger där inne. Men jag har röd basker och varm jacka och allt annat viktigt i väskan, så jag tar ingen stress. På stödsamtalet: vi ska så småningom avsluta terapin. Klara sig på egen hand. Det är ångestfyllt, men jag tror samtidigt att jag klarar det. Självförtroende är det inget fel på, det är självkänslan som behöver arbetas med.

Fortfarande utan nyckel äter jag lunch på stan, dricker hett och starkt kaffe med grädde och socker. Bestämmer att idag är en äventyrsdag och ringer därmed min vän L. Bestämmer mig för att bara hänga med.Vi går via ett loppis, han kör mig hemhem där jag plockar upp extranyckel, dansskor, en burk blåbär och en kanin. (Den sista för att gosa med, inte att ta med till lägenheten som de andra sakerna.) Det är behagligt varmt i bilen, jag låtsas att den stora Volvon är en Chevrolet Impala, men det är en dag då jag inte ens behöver färga verkligheten med fiktion. Vi plockar upp en dator hos en av L:s bekanta, blir bjudna på kaffe, klappar hundar. Drar vidare för att tanka och köpa vodka.

Nu ska jag tillbaka till L för den där vodkan.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Shit

”Vi lever i spännande tider”, brukar en vän säga, och det brukar alltid stämma. Men på något vis känns det som om saker, människor, orosmoment på något vis har landat. Inte nödvändigtvis lugnat ner sig eller ordnat sig, men tagit någon slags riktning.

Egentligen är det väl bara att mitt eget liv har tagit någon slags riktning. Lägenhet och jobb, om än på deltid, har väl den effekten. Riktning och rötter.

Bland mina nära och kära: A är gravid, B ska snart gifta sig, C har fått ett jobb på annan ort. D flyttar tillbaka, E vill säga upp sig, F har numera en pojkvän. (Jag drömde om F och pojkvännen här om natten. Bara sådär i all vardaglighet om att de hade det bra tillsammans. Tror det är mitt undermedvetnas sätt att säga var glad, inte avundsjuk.) G har dragit iväg ett halvt år på resa, H har börjat äta antidepressiva, I har nyligen gett ut sin första roman

och jag bara tänker Shit.

Och sen vet jag inte om jag är lättad eller besviken på att det egna livets största omvälvningar just nu består av att jag snart har sett ut Peaky Blinders för andra gången.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Åka hem

Jag åker hem över helgen, trots att jag numera bor i Österbotten, och därmed bara har tio kilometer från lägenhet till barndomshem.

Jag åker hem över helgen, för att jag har varit trött så länge, och vet att jag har en intensiv vecka framför mig.

Jag åker hem över helgen för att vila.
Äta fredagsmiddag med familjen och en racerboll till hund.
Dricka kaffe.
Sitta i soffan och läsa fammos Året Runt-tidningar, medan pappa eldar i spisen bara för mysfaktorns skull.
Hälsa på kaninerna.
Lappa en kjol och en halsduk.
Bläddra genom dagens Vasablad.
Bada bastu.

Snart: sova med mörka tallar utanför fönstret.

Trevlig och vilsam helg till er alla!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Pärnu

I somras firade mommo och moffa 60-årig bröllopsdag, så vi och min morbrors familj gav dem en hemlig resa i present. Nu har den hemliga resan gått av stapeln – en mini-sparesa till Pärnu.

Ytterligare hemligheter var, att vi i familjen också kom med. Mor och syster hoppade på bussen vid första hållplatsen, medan far och jag klev på en hållplats senare. ”Stryk sku ni ha!”, skrattar moffa då det går upp för dem att vi lyckats lura dem i flera omgångar.

Här i Pärnu är det bra, även om resan hit var lång med både buss och båt, och sedan buss igen. Vi får prova på lite olika behandlingar och där emellan vila eller gå på stan.

Jag har idag gjort det jag tycker allra bäst om i nya städer: promenera längs smågator, titta på kyrkor och andra fina byggnader, samt suttit på kafé.

img_0117

Röd basker, svarta kängor, stor halsduk – check, det är jag på resa!

img_0114

Det är oerhört vacker höst i staden, med många alléer och parker.

img_0110

Husen är härliga och märkliga med branta, spetsiga tak. Det här vill jag rusta upp och flytta in i.

img_0120

img_0121 img_0123 img_0125

Överallt finns ståtliga kyrkor och byggnader. Alla städer borde ha ett Grand Café. Alla städer borde också ha gatumusikanter. På gågatan satt en dragspelare, medan hennes kollega spelade gitarr och sjöng. Hen hade stark och medryckande röst och log stort mot mig med både ögon och örring som glittrade i solskenet. Med glädje lade jag en peng i gitarrfodralet på marken och tänkte på de där människorna som på något vis berör en. Den blonda musikern var definitivt en av dem.

img_0130

I varje ny stad vill jag hitta mitt kafé. Jag vet inte på förhand vilket det är, bara att jag, när jag hittar det, ska tänka: Förstås. Det är ju här jag ska vara. I Pärnu blev det Kohvihoovik på en liten tvärgata där det annonserades om pumpkin spice latte.

img_0126 img_0127 img_0129

När vi kom in tänkte jag: Förstås. Det är ju här vi ska vara. Så vi drack latte ur handgjorda krus, åt varsin croissant och vilade fötterna. När jag efteråt gick till Maarja-Magdaleena Gild, ett konst- och hantverkshus två kvarter bort, hittade jag samma keramik till salu där. Sådant samarbete gör mig glad!

img_0131

Jag köpte också två små anteckningsböcker av konstnären Lucky Laika/Olivia Lipartia. Det blev två, för jag kunde inte bestämma mig vilken pärm som var finare. ”Dia de Muertos series is an Est-Mex combo of Mexican holiday and Estonian folklore. Enjoy life and respect death!” 

4 kommentarer

Filed under dagbok

Majminnen

En vän ska komma till mig på te och jag handlar en viss veganvaniljglass, som förflyttar mig i tid och rum.

Det är näst sista maj. Aldrig förr har jag sett Åbo så grönt och friskt, för aldrig förr har jag stannat så länge om våren. Lägenheten är tömd och städad, jag sover ljusa nätter på en väns golv med prasslande sovsäck som täcke. Sista dagen i staden promenerar jag över tågspårsbron för att träffa en ny bekantskap. Via gemensamma intressen och ideologier har vi umgåtts en handfull gånger under de senaste månaderna och jag är så glad över att hon vill ses ännu en gång innan jag flyttar.

Hon har köpt veganvaniljglass.

– Jag bjöd in J också, hoppas det är okej? frågar hon och jag tänker att världen är god som låter mig träffa två så fantastiska människor på en gång.

Vi sitter i köket, köket med vykort och märkliga bilder på väggen. I vardagsrummet: en eftersträvansvärd bokhylla och bekväm fåtölj. Det är så varmt, maj har bringat högsommarväder, jag svettas i nacken och på tinningarna. Vi pratar Pride och litteratur och nya jobb. Vaniljglassen smälter, vi äter den med saltade cashewnötter och det är något av det bästa jag har ätit.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Inget är längre förbjudet

För en vecka sen eller så var min vän L här på kaffe. Som vi förr eller senare brukar göra så kom vi in på konst, då vi båda är kreativt lagda människor (även om vår respektive konstutövning sker i olika medium). Vi kom att prata om erotisk/sensuell/sexuell konst och att censurera sig i det. Att inte våga dra sin konst riktigt så långt som man vill. Att inte vara så rå som man vill.

Den tanken har inte velat lämna mig i fred sedan den konversationen. För jag inser att jag censurerar mig själv, polerar fastän jag vill låta det vara grovt. Det finns ord jag aldrig skulle ha mod till att använda i en dikt, aldrig skulle ta i min mun. Och här påstår jag mig vara fri ordbrukare och stå fast vid övertygelsen om att kan vi inte sätta ord på det, kan vi inte tänka det.

Så nu har jag skapat ett dokument där jag skriver alla erotiska diktfragment, ordvändningar och minnen som jag vill arbeta med men inte riktigt vågar. Där jag stavar de där orden jag inte är bekväm med att stava, men som jag vill använda. En kravlös fristad i Word där inget längre är förbjudet.

Så får vi se vad det leder till.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok