Mäkta skön söndag

En sån mäkta skön söndag.

Jag bestämde mig för att bara titta på teveserier och äta allt jag hittade och ville (vilket inte var så mycket, men ändå). Lagom dagen efter till kropp och själ efter en otippat lyckad lördagskväll hemma hos mig med lagom mängd folk och syrenvin.

Sedan bjöd jag familjen på farsdagskaffe med tre sorters bakelser, och dansade lindy hop. Nu ska jag smyglyssna på julig musik och diska.

Sedan sova. Mäkta skönt det också.

Annonser

Novemberseg

Jag har varit på massage och ansiktsbehandling. Känner mig så slät i både kropp och själ. Sådant kan behövas när väderleksprognosen inte lovar en enda glimt sol på 10 dagar.

Och då är det redan ett par dagar sedan vi såg solen. Jag bara gäspar hela tiden, vill inte stiga upp om morgnarna och vill lägga mig tidigt om kvällarna. Om man inte var novemberseg innan, så blir man det nu.

Jag råskrattar åt hurtfriska råd som att ”ta en promenad mitt på dagen när det är ljust”. Det är aldrig ljust. Det är lite, lite mindre mörkt. Istället känner jag bara för att gosa ihop mig inomhus. Experten Nisse demonstrerar klassiskt höstmys.

Jag har ätit säsongens första julstjärna. Två, till och med. Dagen efter, såsom jag gillar dem bäst. Lurar på om jag ska drista mig till att öppna en första glöggflaska också ännu ikväll, eller om jag borde dra ut på det lite till. Starkt, hett Earl Grey kunde också ha samma eftersökta effekt.

För några dagar sedan hoppade jag av skrivkursen i huvudstaden. Den var inte för mig just nu. Lättnaden var stor när beslutet väl var taget. Jag har ju ändå flera seriebiljetter mellan Vasa och Helsingfors att använda upp, så jag drar söderut några dagar oavsett. Hoppas Stockmanns julfönster är igång och att jag hittar ett par bra lindy hop-dansskor.

Jeansjacka

Efter sista lektionen
gick vi in till stan
och skivavdelningen
på varuhusets andra våning

Kiss AC/DC Motörhead
i fyndlådan: finsk metall och Maiden
4,99 om vi hade tur

Din jeansjacka och svarta t-skjorta
De ljusa lockarna
som tog udden av
den rockare du var

Aldrig hand i hand
men väl axel vid axel
Jeanstyg mot läderrock
Blicken framåt och händerna
så nära
att värmen kändes
de där sista centimetrarna

Halloween

Jag hade planerat att fira Halloween ända sedan min syster skickade oss amerikanskt Halloween-godis tidigare under hösten.

Det var den första delen av planen: äta godis. Så småningom kom planen att innehålla lite mera, då mamma köpte två pumpor. Del två: äta pumpa. Vi googlade pumparecept. Bestämde oss för en pumpapaj och en pumpasoppa. (Lagade i slutändan pumpa i ugn istället för soppa.) Del tre: dricka rödvin (min idé). Del fyra: se en film (sade sig självt).

♦

Några dagar innan Halloween, natten till söndagen den 28 oktober, lämnade vår mörkpälsade kanin Loke oss för de evigt gröna ängarna. Jag grät hela dagen. Vi begravde Loke nere i gläntan, med de flesta av våra andra kaniner, och jag tände en lykta med ett stort gravljus som jag hängde i ett träd. Lyktan syntes bra från vardagsrumsfönstret.

Låt mig berätta lite om Loke: Loke var unge till Tove, som var en lika mörk och trasslig (”Tove Trasselsudd”) skrutt som min syster i tiden tog sig an. När vi hade både Loke och Tove var det inte alltid klart vem som var vem. Med den ljusa Helga (”Helga vare ditt namn”), efter Toves frånfälle, blev det naturligtvis lättare att veta vem som var vem. Vad vi dock sällan visste var vilket pronomen vi skulle använda om Loke. Vi trodde först Loke var en hane, men fick vid kastreringstillfället reda på att Loke var en hona, så Loke har haft flytande pronomen sedan dess.

Loke var inte en särdeles människosällskaplig kanin, och blev ofta skrämd när man närmare sig eftersom hon troligen var döv och dessutom såg dåligt, men han kom bra överens med Helga. Om somrarna tyckte Loke om att gräva långa tunnlar, därifrån den sedan dök upp med hela pälsansiktet fullt av jord, till våra stora skratt. När jag skulle stänga in dem för natten, hoppade Loke genast in i buren i ivrig väntan på skålen med torrfoder. På grund av allt fluff var det mer regel än undantag att Loke hade hö i sitt skägg och polisonger, som vippade omkring när hen åt. Loke blev 4½ år.

Nu är jag mest bekymrad över hur Helga ska klara sig alldeles ensam. Kaniner ska helst vara två.

♦

Två dagar innan Halloween, den 29 oktober, var jag på möte hos en vän. På vedspisen i hans kök tronade orimligt många, fina pumpor. Ännu mer orimligt kändes det att han hade odlat dem själv, från frön han hade fått av en annan gemensam vän.

Jag fick två pumpor, en stor och en mycket liten, med mig hem!

Jag lackade naglarna svarta. Lyssnade på Samhain-musik (Samhain är den wiccanska högtiden som firas 31 oktober). Gröpte ur och karvade en lykta av den lilla pumpan. (Finns det något mera Halloweenigt än pumparester under svartlackade naglar?) Kokade och puréade den stora pumpan. Gladdes och fröjdades.

♦

På själva dagen, den 31 oktober, for jag hem till föräldrarna med min lilla pumpalykta; pumpapuré; nejlika, kanel, muskot, ingefära; ett dyrt och varmt rekommenderat rödvin.

Vi bakade pumpapaj och Nisse bar, mycket motvilligt, sin (även den från USA hitskickade) Halloweendräkt när vi gick över till grannarna för bus eller godis (där vi stod för godiset: några bitar pumpapaj).

Vi åt allt godis och drack nästan allt rödvin och åt en duktig del av pajen. Vi tittade på ett avsnitt Den unge kommissarie Morse. På spiselkransen lyste den lilla pumpan och ute i skogen lyste gravljuset.

♦

Så blev Halloween precis som jag hade föreställt och önskat mig. Nere i sänkan lyste ljuset vid kaninernas gravplats, från söndagens begravning, hela Halloween-natten igenom. På torsdagsmorgonen, den 1 november, hade det slocknat. Jag kände: Förstås. Det är precis som det ska vara.

Kanin och Pumpa som önskar glad Halloween!

Inköp

Jag har varit på nyhednisk retreat och tillbringat en vecka i Pargas och varit på Children of Bodom-konsert, men ändå tänkte jag skriva om något så vardagligt som att handla mat.

I dag har jag handlat mat på det där sättet jag brukade handla mat när jag studerade. Med cykel och ryggsäck. I lite för varma kläder. Med en inköpslista:

kronljus
bröd
yoghurt
hårspray
svart hårspray
knäckebröd
müsli
ägg
frukt + grönt
mat

Allt det handlade jag. Minus brödet, för det glömde jag. Och hårsprayen, för det tar jag en annan dag. Plus nyponsoppa och vispgrädde, för det ville jag ha.

Men att handla. Vistelsen hos min vän söderöver fick mig att fundera över mina inköpsvanor, för de har blivit vanor. Inte alls genomtänkta, som under studietiden. Så nu tog jag mig tid att tänka och jämföra, med miljövänlighet i bakhuvudet. Vegetarisk makaronilåda, finländska Havi-kronljus, ekologisk yoghurt, ekologiska ägg (alltid!), finskt knäckebröd. (Men inte alltid: billig müsli, färdiga spenatplättar.)

Jag hittade mig själv där någonstans, cyklandes mellan biblioteket och Citymarket, med miljövänliga tankar i huvudet, ordentlig med cykelhjälm och rediga utebyxor. Mötte stiligt klätt folk som säkert arbetar på kontor eller bank. Ibland vill jag vara sådan, men nog känner jag ju innerst inne att jag är den där med utebyxor och småsvettigt hår. Ryggsäck med inhemska tomater och äpplen. Så är det. Och bra är väl det.

Rebel Girl

Så kom dagen jag lyssnade på riot grrrl-musik. Och vad annat finns det att göra med en bra låttext än att skriva en dikt av den? (Svar: Inget annat. Och inte är den särskilt bearbetad heller. Now that’s punk.)

Rebel Girl

Hon är hela stadens rebell
kvarterens härskarinna
Tusch i fickorna och blicken höjd

Jag tror jag vill vara hennes bästa vän
Jag tror jag vill ta med henne hem
Jag vill prova hennes kläder

När hon pratar hör jag revolutionen
i hennes höfter: revolution
När hon går ser jag revolutionen
i hennes kyssar: revolution!

Dom säger: hon är ett dåligt omen
henne kan man inte lita på
hon förför våra kvinnor
och förstör våra män
och jag vill vara hennes bästa vän
jag vill ta med henne hem
jag vill dela hennes kläder

Jag älskar dig som en syster (alltid)
Jag älskar dig syster (alltid):
själssyster  blodssyster  stridssyster
väninna  härskarinna  älskarinna:

Låt mig vara din bästa vän
låt mig ta med dig hem
låt mig bära dina kläder!

Inget av värde eller vikt

På väggen står det
hald int käfta.
men jag har inget att säga
av värde eller vikt.

Med jämna mellanrum kommer skrivartvivlet. Denna gång brister det ur ett mejl och de senaste veckornas svaga men påträngande känsla av att jag inte har något av värde eller vikt att säga bryter ut, och jag bryter ihop. Fulgråter och har lust att skita i alltihop och bara klappa Nisse och bildgoogla kaniner och dricka kaffe och se på teveserier och inte skriva något mer alls.

Snabbt torkar ändå tårarna, som de gör, och snabbt tar jag mig samman, som jag gör. Läser mejlet igen med snällare och tröttare ögon. ”Utforska vad det är du vill göra. Fundera på vad du vill säga.”

Fan vet vad jag vill göra, vad jag vill säga. Känslan av inget av värde eller vikt är ännu för stark, men kanske har jag haft något jag velat säga tidigare, men som bara inte har kommit ända fram? Jag letar efter fragment på alla ställen jag kan tänka mig. I anteckningsböckerna (den blå Rawenclaw, den bruna helt i papper (”Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt”)), i utkast till blogginlägg, i mappar på datorn som heter ”Under arbete”, i telefonens memo-funktion. Hittar några övergivna rader (i telefonen: Framtiden, detta / futurumrum, på bloggen: Jag minns aldrig hur många barn jag har / måste räkna de som blir kvar / när alla gästerna har gått), men inget är tillräckligt att haka fast vid. Inspirationen kommer inte klockan nio en onsdagskväll, när veckan har varit full av program och jobb, och nätterna inte har varit fulla av sömn.

”För tillfället varken skriver eller läser jag nästan alls, så jag ska försöka lirka mig ur dödläget”, svarar jag på mejlet. ”Förr eller senare brukar det lossna.”

Förr eller senare brukar det lossna. Tills dess får man försiktigt lirka upp den stängda käften. Eller först vila trötta ögon. God natt.

Slå tillbaka

På nyheterna:
En man knivhugger en kvinna
på öppen plats
en förmiddag
en tisdag

Det ryktas om svartsjukedrama

Jag tänker:

svartsjukedrama är
teveserier
pjäser
en bästsäljande bok

Detta är mordförsök

I ett kommentarsfält:
Kvinnor är också våldsamma.
Det är bara det
att kvinnors våld
inte genererar sjukvård
och därmed är kvinnors våld
mycket mer dolt

Svar:
Ja precis
Kvinnors våld genererar inte sjukvård
Tänk på det en stund.
Fundera på
vad det innebär.

De flesta kvinnor som slår
gör det i försvar

Det glöms ofta bort i diskussionen

Männen slår
för att kontrollera
och skada

Männens våld
är mordförsök

De flesta kvinnor som slår
gör det i försvar
När kvinnor slår
så är det tillbaka

Vi
slår
tillbaka.

 

 

 

 

Tack till Lady Dahmer för lånade ord från ett kommentarsfält.

Talgoxe

Det är onsdag. En sån där onsdag som strikt jobbmässigt sett är ledig, men som ändå innehåller en massa program. Jag drömde att jag var på museum med en mycket söt, mullig kvinna som var min personliga assistent och tillika flickvän. Eller så var jag hennes personliga assistent och tillika flickvän. Jag vaknar yr ur drömmen.

Morgonyoga, en underbar dryg timme när jag bara får lyssna inåt och på mig själv, och göra saker som känns bra. Många sådana timmar finns det inte i veckan. Mamma kommer på förmiddagskaffi, vi äter lite rester från gårkvällens afternoon tea-kurs och surfar lägenheter. Klockan ett ska jag iväg på snabbesök till en skola där jag ska vikariera nästa vecka, sedan måste jag och handla, för ikväll samlas den lokala, feministiska bokklubben hos mig och jag vill bjuda på något. Och däremellan, allt annat som hör ett vuxenliv till: läsa mejl, ordna med styrelsegrejer, diska, ansöka om stöd från Fpa …

Men –

Och så –

När jag är i supermarketen, bär på en korg full med bomullsrondeller och bananer (ekologiska och rättvisemärkta, för att jag miljömedveten) och chips och specialprisost (definitivt inte ekologiska, för jag är låginkomsttagare också), stannar jag plötsligt till invid texmexhyllan:

”Men lilla vännen då!”

Högt ovanför godishyllan sitter en talgoxe. Den flyger iväg ner över chokladplattorna, rasslar omkring lite i godispåsarna, och återtar sin plats på den översta hyllkanten. Så öppnar den näbben och kvittrar till.

Jag står fortfarande på ställe, med korgen tyngande över armen, med blicken vänd uppåt och, säkerligen, öppen mun. Talgoxen är med ens något av det finaste jag någonsin har sett. Där sitter och flyger och kvittrar den under lysrören, vad kan den annat? Hjärtat glöder och någonstans bakom ögonen känner jag tårarna samlas, blinkar för att få bort dem. Här, mitt i en fullplanerad onsdag, på språng från ett program till ett annat, på det mest osannolika ställe: en talgoxe som kvittrar och som får mig att stanna upp en liten stund. Den är så söt, den är så kvick. Den är något jag aldrig hade kunnat begära men som jag med öppet hjärta vill ta emot ändå. Det slår mig att talgoxen är en påminnelse om något jag ju nog egentligen vet men glömmer ibland: livet är också det där som händer mellan alla programpunkter. Livet är en liten talgoxe vilsen mellan godishyllan och skoavdelningen.

Jag går fram till en försäljare. Vet ni om att ni har en liten fågel som flyger mellan godishyllan och skorna? frågar jag. Jo, försäljaren vet om det. ”Den har varit där redan förra veckan”, säger hon och suckar lite när hon ser den flaxa. Jag suckar inte. Jag ler. Om den har klarat sig så här länge (vad äter den? lösgodissmulor och smakprov?) så klarar den sig säkert i fortsättningen också. Om jag har klarat mig så här länge så klarar jag mig säkert i fortsättningen också.

Vad jag gjorde en lördagskväll

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Klädde mig i lånat guld
svart sammet och vit päls.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Firade femton år som gått
och alla år som komma skall.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Åt oxfilé och crème brûlée
med rödvinssås och päronsorbet.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Drack gin & tonic (Napue)
blev bjuden på än mer.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Fick sällskap hem men
sov (med vilje) ensam sen.