dagbok

En natt i slutet av maj

Den första gången jag vaknar har jag knappt somnat. Klockan är tjugo före ett och det är inte mörkt. Det sover någon bredvid mig och jag halvsmyger till badrummet. Golvbrädorna knarrar.

Den andra gången jag vaknar är det fullt solljus rakt in i sovalkoven. Klockan är fem före sex och det är varmt. Det sover någon bredvid mig. Jag viker upp täcket som solskydd, tänker varje gång jag vaknar så här tidigt i så här ljust att jag borde skaffa mörkläggningsgardiner till vardagsrumsfönstret, men behovet finns ju aldrig där när jag är mera vaken och faktiskt kapabel att göra något åt saken. Motståndet att göra något åt situationen är fortfarande mycket större än besväret, och med mig själv vet jag att det inte kommer bli några mörkläggningsgardiner. Jag svänger mig på sidan, blundar i täckdalens skugga och sjunker ner i kudden.

Den tredje gången jag vaknar har solen förflyttat sig litegrann. Klockan är halv sju och en telefon som inte är min ringer för väckning. Det vaknar någon bredvid mig. Jag, som sover närmare nattduksbordet, famlar efter telefonen som inte är min och föser över den till den som sovit bredvid mig. I går hade jag under ett kort ögonblick tänkt att jag också skulle stiga upp och påbörja min dag då, men nu har jag övergett den tanken fullständigt. Men jag stiger upp för att koka kaffe åt den som har sovit bredvid mig, och går sedan och lägger mig igen, somnar till ljudet av en som stökar omkring i lägenheten.

Den fjärde gången jag vaknar är det av att den som har sovit bredvid mig kommer för att säga hejdå. Klockan är ungefär kvart före åtta, jag ser inte tiden men jag vet att det är så. Jag är så trött, så trött, orkar knappt öppna ögonen, håller bara i handen och pussar i blindo och pratar mumlande. Jag kommer inte att minnas senare vad vi pratade om. Den som sovit bredvid mig ställer fram min väckning med en halvtimme.

Den femte gången jag vaknar är det av min telefon som ringer för väckning. Klockan är nio. Med rusande hjärta petar jag till snooze-knappen och faller tillbaka ner i sängen. Jag ligger helt i skugga, men det är fortfarande varmt. Det finns ingen bredvid mig. Det är nästan som om jag hade sovit helt ensam, om man bortser från det tillknycklade andra täcket och osthyveln på diskbänken.

dagbok · skönlitterärt

Lite om läsning

Jag tänkte att vi ska prata lite om läsning, om läsning i allmänhet och om läsning under dessa undantagstider i synnerhet. Hur ser din läsning ut för tillfället? Är det något verk du vill berätta om? Kommentarsfältet är öppet!

Under maj månad har jag hittills läst fyra verk.

1. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, en gammal favorit som jag har i bokhyllan. Den är en litterär fantasi om Karin Boyes liv i Berlin.

20200429_160904

2. The Causal Vacancy av JK Rowling, en o, så välskriven historia om ett dödsfall och vilka oanade följder det får i en engelsk småstad. Rowling är en superb skribent, som vi ju redan vet från Harry Potter-serien, och det är ett sant nöje att få läsa något realistiskt av henne också.

Eftersom biblioteken var helt stängda fram till andra veckan i maj fick jag hålla till godo med böcker jag har i min bokhylla (och därmed har läst minst en gång förut, gällande de ovanstående har jag läst dem minst två gånger förut). Läser du om böcker, eller är det bara en gång som gäller?

3. tecknar snö av Lina Bonde, en nyutkommen diktsamling som är dedikerad ”till alla med traktorer / till alla queers och homos”. Denna hade jag lånat från biblioteket.

4. En annorlunda allians av Julia Quinn, en historisk romance-roman som jag skrev om lite tidigare, och som beskrivs som ”Jane Austen möter Bridget Jones”. Den fick mig att minnas varför jag vanligen inte läser romance, hah.

Månadens läsning så här långt känns väldigt representativ för min läsning denna undantagstid. Jag hade lånat en isländsk samtidsroman skriven av en prisbelönt författare, som jag läst en bok av tidigare i år och gillat. Men nä, det gick inte. Jag märker hur jag inte orkar med ”svår” och tung litteratur när världen ser ut som den gör – jag behöver något med ytterst lite motstånd, en bladvändare att sluka. Gå över där tröskeln om inte är som lägst, så i alla fall noterbart låg. Bara läsglädje, ingen prestation.

Det enda jag kunde tänka på vad den engelska deckaren Huset vid sjön av Kate Morton som jag reserverat från bibban. Ett försvunnet barn, ett övergivet hus, ett olöst mysterium … Och jag blev inte besviken. Den är precis så lockande och sugande som jag hade tänkt, välskriven i all sin genreklyschighet. Inget motstånd, men mycket och rättframt underhållande. Jag läser till frukost, till lunch, och om kvällarna de nätter jag sover ensam.

IMG-20180419-WA0000

Som ni vet så störtdök min läsning förra året då jag började dejta någon. Det var med råge mitt sämsta läsår någonsin som vuxen. Inte kommer det här året heller gå till historien som det läsmesta, men jag har ställt om mina läsförväntningar för att motsvara verkligheten. Då slipper jag bli besviken. Istället för de tidigare årens målsättning med 52 böcker i året – 1 bok i veckan – har jag gått ner till målsättningen 30 böcker detta år. Det betyder 2,5 böcker i månaden, eller 0,57 böcker i veckan. Det känns ganska lagom, och så här långt är jag i takt och till och med lite på den bättre sidan: jag håller på med min 15:e bok detta år.

En sista sak som jag har tänkt på: när folk säger att de inte har tid att läsa, att de skulle vilja läsa mera men inte hinner, så tänker jag att de närmar sig litteraturen från fel håll. Jag tror det är romanens ohotade ställning som Litteraturens Nummer Ett (vilket också är så spännande, eftersom romanen som genre är ett relativt nymodigt litteraturpåfund – under största delen av det skönlitterärt skrivna ordets historia är det poesi som är det självklara) som spökar. Istället för hundrasidiga romaner, läs noveller! Eller ännu bättre, läs poesi! En dikt är sällan lång, du kan läsa en dikt varje gång du sitter på toaletten eller en dikt varje kväll innan läggdags, och snart har du läst en hel diktsamling. Du behöver inte ens förstå det du läser. Kanske kontroversiellt, men jag tror faktiskt det. Man behöver inte förstå poesi. Man behöver läsa den, känna den och uppleva den. Inget rätt eller fel. Behövs inga analyser, om man inte vill det. Den ena viktiga frågan att ställa sig är: ”Vad ger denna dikt mig?” Kanske en bild i huvudet. Kanske en känsla av lugn. Kanske irritation. Kanske inget. Allt är lika rätt och befogat.

20181228_121640

Jag bjuder på en dikt. Det är från dag 3 i årets NaPoWriMo, som jag aldrig publicerade (men nu gör jag det). Läs den, och ställ dig frågan: ”Var ger denna dikt mig?” Och skriv väldigt gärna ditt svar i kommentarsfältet! Om det så bara är: ”Denna dikt gav mig en kort stunds slöseri av tid.” Det är också något.

 

Skogar

När han stryker mig över håret
och jag blundar
är allt skogar

skogar

tallar klipphällar
vitmossa lingonris

och jag viskar

att allt

är

skogar

skönlitterärt

Betonggolv

Vi träffas som alltid i den stora lagerlokalen. Det är varmt och torrt i luften av att solen har legat på sedan tidig morgon, men betonggolvet är svalt. Ingen jobbar här sedan teaterutbildningen flyttade till en annan stad. Enligt anslagen fasttejpade på väggen i korridoren ordnas det ibland samtalsstödgrupper och yogakurser här, men vi har aldrig sett någon annan.
”Jag har något att berätta!” har du skrivit till mig samma morgon, och jag har svarat: ”Det har jag också!”, och sedan finns inget annat att göra än att ses så snart som möjligt.

Vi kokar te, vattenkokaren skramlar omkring direkt på golvet i ett hörn. Du har hämtat muggarna från toaletten, där vi diskar i en balja och ställer dem att torka i torkstället jag snott från min arbetsplats när personalköket renoverades. På min blåa mugg står det ”I work hard so my dog can have a good life”. Du har den vita ananasmuggen i ena handen och ett paket Mariekex i den andra.

”Jag hade en så märklig dröm i natt”, säger jag och gräver i honungsburken som du köpt hit bara för min skull. ”Jag drömde att vi träffades och att vi båda hade något stort och spännande att berätta för varandra. Jag skulle äntligen berätta att jag var förälskad i dig, och jag var säker på att du kände detsamma. Så mycket som vi hade umgåtts och pratat och planerat och drömt och skrattat? Hur kunde det vara annat än kärlek?

‘Börja du!’, sa du i drömmen. ‘Nej, börja du!’, sa jag i drömmen. Så du började, berättade att du hade tänkt på ett nytt skrivprojekt som vi skulle göra tillsammans. Och när du berättade kände jag något sjunka inom mig, långsamt, för jag kommer inte kunna göra annat än berätta, jag med, men inget kommer bli som jag har tänkt och inget smärtar så som en ensidig kärleksförklaring. Det är obekvämt för alla inblandade, och hur kommer det bli med vårt gemensamma skrivprojekt? Jag var så generad när jag vaknade, förstod inte hur jag skulle kunna se dig i ögonen förrän insikten hade landat i mig att det ju bara var en dröm.”

Jag skrattar lite ut i den tysta lokalen, makar på mig för att ha väggen som ryggstöd. Du sitter tyst, benen i kors på en kudde som skydd från betonggolvskylan, virar sakta snöret runt tepåsen för att klämma ut den sista vätskan.

”Jag hade faktiskt något stort och spännande att berätta”, säger du, sätter ner tepåsen på det ännu oöppnade Mariekexpaketet, lägger ifrån dig muggen, tar upp den igen. Ser förbi mig.
”Jag hade tänkt på det ett tag nu. Det var ett nytt skrivprojekt som vi hade kunnat göra tillsammans.”

Jag känner hur något sjunker inom mig.

dagbok

Vardagsveckan 21

Måndag: Jag dricker frukostteet på gårdens uteplats med solglasögon på näsan och Hypat podcast, där syrran är halva duon, i lurarna. Senare på eftermiddagen dricker jag kaffe på samma uteplats med mamma. På eftermiddagen sitter (!) jag och min partner sönder mitt köksbord. Jag skickar en bild till pappa och undrar om han kan laga bordsbenet. ”Om jag kan”, svarar han. Jag tackar och skriver att det finns lite flisor som lossnat också. ”He blir nog bra ti sist”, säger han. Det har han ju rätt i.

IMG-20200518-WA0006
Efter brottet.

Tisdag: Morgonyoga, där jag får springa ut halvvägs för att rädda min violampel från hagel. Lång jobbdag hemmavid, men en paus för att promenera till bibban och hämta ut En annorlunda allians. ”Jane Austen möter Bridget Jones”, beskrivs den historiska romance-romanen som, och av någon underlig anledning är jag väldigt ivrig att läsa den. Ungefär 80 sidor in kommer jag plågsamt bra ihåg varför romance inte är min grej, trots allt. Den är bättre än Harlequin-romaner, men bara lite.

Onsdag: Tid till hälsovården. Jag hatar att sitta i väntrum, det och att sitta i telefonkö är så bombsäkert ångestframkallande. Sedan far jag ut till Sundom för att dricka kaffe med mamma och mina morföräldrar på lilla verandan i solen. När mommo och mamma far till blomgården för att handla blommor stannar moffa och jag kvar. Han berättar om hur man spelar bridge, och jag lyssnar. Inte för att jag är särdeles intresserad av brigde, men för att han vill berätta. På kvällen chattar jag med en skribentkompis, innan jag börjar min arbetsdag kl 18.30. Det är skönt att ha någon att prata skrivande med, speciellt någon som skriver i en helt annan genre än en själv. Då finns det bara uppmuntran och stöd, aldrig konkurrens. Köksbordet ligger fortfarande kapsejsat med tre ben på köksmattan.

20200520_053504
Kl 05:36. Ibland tänker jag att jag borde skaffa mörkare gardiner till vardagsrumsfönstret, men så svänger jag mig bara i sängen och sover vidare ändå.

Torsdag: Kristi himmelsfärd. Fast röda dagar spelar sällan någon roll för frilansare. Jag hänger med 3 av mina högstadievänner på distans, dricker kaffe och pratar om dejtande, mat, lägenheter och livet i allmänhet. Det är så himla fint att få umgås! Jag får också tillbaka bordsbenet, så nu är köksbordet fyrbenat igen. Det syns knappt var det är lappat. He blir nog bra ti sist. Jag går långsamt genom stan, långkappa i vinden, för att hälsa på min partner. Vi lagar kycklingsås med ingefära middag och ser på Sherlock. Sedan far vi hem till mig igen för att sova, för jag behöver sova hemma, som jag ibland gör.

IMG-20200519-WA0012
Efter lagningen.

Fredag: Morgonyoga – för femte dagen i rad. Det är som yogagurun Adriene på Youtube säger: Den högsta tröskeln är att ta sig till mattan. Sedan går allt lättare. Nu ska jag strax iväg till villan för att vädra sängkläder och städa vinden. Efter det är det ännu bastun och tuppen som ska städas. Sedan, så småningom, kan säsongen verkligen börja.

skönlitterärt

Lägre än någonsin förut

Här är den nu, ”en serie dikter som spelar i välkänd skandinavisk natur”, enligt motiveringen för hedersomnämnandet i Arvid Mörne-tävlingen 2020. Om någon hellre vill lyssna på dem kan man höra skådespelaren Sophia Heikkilä läsa tre av dem. Jag tycker hon gör det så himla bra!

20180531_185457

Dikterna är skrivna under de senaste åren, de flesta med en tanke om att ingå i ett större projekt som skulle heta Som man ropar. Det blev aldrig något av det projektet. Det var tydligen meningen att dessa dikter skulle användas till något annat, nämligen denna lilla serie som nu har fått namnet Lägre än någonsin förut.

Trevlig läsning, och tack alla ni som läser och kommenterar min poesi! Ni är guld värda ♥

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 21.21.08

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.34

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.42

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.46

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.48

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 21.21.15

dagbok

Livet. Havet.

Efter att ha firat mitt hedersomnämnande i måndags drog jag ut till havet. Min partner hade redan varit där några dagar och kom och hämtade mig med båt. Jag hade inget jobb under några dagar, så jag inledde veckan med helg. Vi badade bastu, löste korsord och eldade i öppna spisen. De två första dagarna blåste det så mycket att vi mest var inomhus. Jag låg i soffan och läste, fötterna slängda upp i famnen på pojkvännen som löste sudoku. Så fint att bara vara. Vara tillsammans. Ofta var jag glad och lugn till sinnes. Emellanåt var jag ledsen och hade leidon. Drack lite kaffe och drack lite whisky. Allt sådant som lifvet är.

Men här, här åt vi frukost i går morse. Och då var jag bara glad och hänförd åt utsikten och solen och fågelropen.

20200513_111152

I morgon tänkte jag publicera mina diktbidrag till Arvid Mörne-tävlingen. De har redan publicerats i en bok på nätet, men jag vill gärna ha dem här också. Så välkommen hit i morgon på diktläsning! De dyker upp lagom till eftermiddagskaffet.

dagbok

Hedersomnämnande

Ett annat år skulle jag vara i Helsingfors på prisutdelning nu.

Fast nä, ett annat år skulle jag ju inte alls det. Det är just i år och inget annat år som jag fått ett hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen!

”Ett hedersomnämnande tilldelades Sandra Holmqvist från Vasa för en serie dikter som spelar i välkänd skandinavisk natur och laddar bilderna av barrskogen och vikens vatten med stark personlig närvaro och en nedtonad melankoli. Just lågmäldheten och de säkert behärskade tonfallen gör Holmqvists dikter så övertygande: de har en grafisk skärpa i beskrivningen av yttre natur och inre själstillstånd.”

Tänk det alltså: ett hedersomnämnande i den stora litteraturtävling som jag deltagit i nästan varje vartannat år (alltid när det är dikter) sedan jag var sexton, sista gången jag ens kan vara med i den tävlingen, för i sommar fyller jag 30 och då är det för sent. (Då börjar jag skicka in till Solveig von Schoultz-tävlingen istället, hah!)

I år hölls prisutdelningen genom en video. Om ni vill höra tre av mina inskickade dikter upplästa börjar de vid 16:20, och alla dikter finns också publicerade i en bok som går att läsa digitalt.

Och här inom kort tänkte jag posta alla dikter här på bloggen också. Tills dess, skål på er!

20200511_122706

dagbok

ABC i finheter

När vissa morgnar är sådana att jag undrar varför jag över huvud taget stiga upp och göra något av dagen, då är det bra att skrolla igenom telefonens galleri och påminnas om det goda i livet. Här kommer fina saker från de senaste två veckorna – i bokstavsordning!

IMG-20200503-WA0005
BANANPLÄTTAR. Nästintill perfekta.
IMG-20200508-WA0002
FRÖN. Mamma skrev: ”Jag köpte, så du får så!” Det ska förhoppningsvis bli fler bellisar utanför min lillstugo.
IMG-20200509-WA0031
GAMLA FINA SAKER. Från fammos. De rosamönstrade tekopparna är sköra och kantstötta och hjärtskärande söta.
IMG-20200501-WA0005
HEMMAGJORD PIZZA. Och teveserier.
20200429_160904
LÄSRO. När biblioteken är stängda får man återgå till favoriter i bokhyllan.
IMG-20200508-WA0001
MOMMO. Som här rensar årets första små abborrar, fångade i kass utkas(s)tad från bryggan. Så snart vi får båten i sjön blir det nät och förhoppningsvis större firrar.
IMG-20200510-WA0015
MORSDAGSKAFFE. Dukat för tre närvarande och två på distans.
IMG-20200509-WA0004
NISSE.
IMG-20200510-WA0000
NISSE.
IMG-20200503-WA0010
NISSE. Följer rekommendationer och träffas utomhus.
IMG-20200507-WA0002
NISSE. Följer rekommendationer och stannar hemma.
ezgif.com-video-to-gif
BONUS: NISSE SOM LITEN.
IMG-20200509-WA0021
POJKVÄN. Här mycket glad över att få dra igång motorsågen på villan sin.
IMG-20200504-WA0006
PYSSEL. Morsdagskort och födelsedagskort. Jag levde farligt och hade både kaffe och färgvatten i muminmuggar. Gäller att komma ihåg vad som är vad.
IMG-20200509-WA0023
SOL I ANSIKTET. Och pre-morsdagskaffe ute på kusinernas veranda. Mommo och moffa satt vid eget bord. Sådan är coronatiden.
20200430_135047
VAPPEN. Videoträff med vänner. Middag med familjen. Bastu. Skumpa. Mjöd. Struvor. Morgonkaffe på verandan.
20200506_135238
VILLAN. Mommo vädrar diverse.
dagbok

Distraktioner

Hur skriver man ens om något vardagligt i dessa tider. Jag pendlar mellan tillförsikt och upplösning, en stund är jag tillfreds, nästa är jag övertygad om att jag blir galen.

Många timmar går åt till distraktion, att bara vänta ut dagen, tills också den tar slut. Jag gör mycket mot bättre vetande, ligger för ofta och för länge i soffan och bläddrar i Instagramflödet. Tittar på för många Youtubevidor. Äter för lite. Äter för mycket. Äter fel. Gör emellanåt de där vanliga sysslorna som alltid ska göras: diskar, tvättar, vattnar blommorna. Det känns bra.

Har en enda tid att passa denna vecka, läkartid tisdag kl 14.10. Få saker är så bergsäkert ångestframkallande som att sitta i hälsovårdstelefonkö. När jag kör till hälsovårdsstationen mår jag fysiskt illa av nervositet, som alltid. Jag har aldrig varit med om något stort medicinskt trauma, men jag är i kontakt med sjukvården med så jämna mellanrum att jag tänker att jag borde ha vant mig. Eller så är det precis tvärtom. Ett långsamt pyrande medicinskt trauma, påspätt av många väntrum under många år.

Läkaren har snälla ögon ovanför munskyddet och det är ingen fara.

Vissa morgnar yogar jag. Ljuset vitt och mjukt över trägolvet, blå yogamatta, ett block i kork att sitta på då vi bara ska andas andas andas. Ett annat pass så tungt att låren skakar, jag pausar videon och svär högt, SA-TANNN. Andas andas andas, andningen lugnar sig, svetten stannar av, jag trycker igång videon igen.

Jag riktar in mig på de små sakerna. Paraplyaralian som fått ett nytt, litet blad som var dag sträcker på sig lite högre, breder ut sina palmblad lite mer. Fredskallan, där en vit blomknopp skymtar i det nya gröna.

En söndag kärrar jag kompostjord på villan, kör ner grepen i det förmultnade, äggskalen fortfarande intakta. Häver ut jorden över potatislandet i skogsbrynet. Torkar svetten ur pannan med handleden. Kör tillbaka den tomma skottkärran för att hämta nästa lass. Bara arbetar utan att tänka.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 28 – Replängds avstånd

Håll dig på replängds avstånd
säger Ronja
och kastar ut sin läderrem
till den som sedan blir hennes bror

Håll dig på hjärtsträngs avstånd
säger jag
och kastar ut mitt hjärta
till den som sedan blir min käraste

Någonstans i rymden hänger mitt hjärta
Någonstans i skogen stiger dimman

Vi har ännu lång väg att gå
till fots genom dimman
till fots genom solsystemen

Någonstans där framme
finns tryggheten i en Mattisborg
Lovisbröd Borkason

Håll dig i läderremmen
Håll mig i handen
Håll om varandra

Håll ut
Håll ut
Håll ut.

forest-931706_1920

Tack till Astrid Lindgren och Edith Södergran för lånade ord. Tack till min vän Linn som utmanade mig att skriva en dikt eller historia som innehåller raden ”håll dig på replängds avstånd”.