dagbok

Emot alla rekommendationer

Jag gick emot alla rekommendationer och lämnade Österbotten. Körde söderut i en lånad silverbil, stannade vid folktomma p-platser i skogen för att sträcka på benen och knyckla ut knakande axlar. Lyssnade på Children of Bodom så basen brummade, åt sura godisar med en hand och rattade med den andra. Fem timmar senare var jag i Pargas, och där sov jag fem nätter på en lite för kort kökssoffa som jag senast sov på i månadsskiftet januari-februari, en kökssoffa som jag känner väl vid det här laget. Tillbringade fem dagar med att promenera, vila i soffan, skrolla på Instagram, prata om framtid och barn och hus och jobb och grönväxter, arbeta mer än vad jag hade tänkt, köpa och montera ihop en byrå, äta glass, laga (värma) mat med minsta möjliga motstånd, lyssna på barnmusik.

Nu lyssnar jag på det här istället.

Efter fem dagar och mera packning hem än vad jag kom dit med (en kjol, en kastrull, tio vykort, en förvildad rumsask och en stickling av skvallerreva – ”Var ska du få rum med de växterna?” frågade min pojkvän då vi talade i telefon under veckan. ”Nog ryms de någonstans! Jag har bara nio krukväxter”, svarade jag. Han skrattade. ”KJ har faktiskt tjugosju krukväxter!” argumenterade jag. Han skrattade ännu mera.) väntade en mörk, lång, lugn, mysig och orolig söndag. Så ombytlig kan en enda dag vara. Jag grät kanske fem gånger åt fem olika saker – av harm av ett telefonsamtal, av uppskattning över att pojkvännen körde till apoteket för att köpa salva åt mig, av oro över den (som jag uppfattade det) fullproppade stundande arbetsveckan, av trötthet och av kärlek.

”Det blir så bra så!” säger han och stryker mig över håret. ”Veckan kommer gå hur smidigt som helst, bara flyta fram!” säger han och kokar potatis-purjosoppa åt mig så jag ska ha mat att bara värma de kommande dagarna.

Och i dag har ju gått hur bra som helst. Jag har arbetat och yogat och värmt soppa. Och nu är arbetsdagen slut och jag får vila ända tills i morgon.

skönlitterärt

Konfetti

Konfetti i munnen, konfetti i hårbottnen, konfetti innanför skjortan. Masken skavde mot näsryggen, den hade halkat på sned under nattens gång. Uppe i taket blinkade keruberna sakta mot honom där han låg på rygg. Någonting knölade under ena skinkan, men han orkade inte lyfta på vare sig hand eller bak för att få bort det.

Han spottade de färgglada pappersbitarna över torra läppar, hade gjort vad som helst för ett glas vin. Nej inte vin, nej nej nej. Det där andra? Som man drack? Han funderade, knep hårt ihop ögonen mot dagsljuset, försökte lossa den torra tungan från gommen, halvt uppblött konfetti i mungipan. Vatten! Ett glas vatten. Han smackade lite, saliven började rinna till. ”Min häst, min häst! Min häst för ett glas vatten!” Så hade någon sagt. Igår kanske. Fast inte om vatten då. Vin. Och där fanns ingen häst. Men nog … en get? En get med lavendelblå sidenband kring hornen och en bjällra kring halsen. Och en tjock kvinna, lättklädd i likadant blått siden, med herdestav, den där förgyllda sorten med en kringla på spetsen.

Han öppnade ögonen, försökte fukta läpparna med tungspetsen medan minnesbilderna sakta singlade ner som de sista konfettiflagorna. Där hade också funnits en mager man, helt klädd i svart. Som … gick i koppel? Jo, i högt halskrås som leddes av en annan man, också han i svart. Och ett stort gäng på fem, sex, sju personer, i skinande guld och spets och sammet och snören, de hade tagit rummet med storm och lämnat ännu mera förödelse efter sig, underbara förödelse, omkullvälta vinbägare och trasiga fat och krossade hjärtan och tårar i ögonen, tårar av beundran och kärlek och fylla.

Nu blev det outhärdligt obekvämt, det stora skavande under rumpan började gnaga rejält. Han grävde fram först sin egen hand inifrån manteln som snott sig kring kroppen och grävde sedan fram en halv vattenmelon under sig. Den var gul och mosad, men droppade av vätska. Med ett lyckligt kväkande tryckte han en näve fruktkött i munnen. Min häst, min häst! Min häst för en mosad vattenmelon!

Skrivandet har fått ett lite annat fokus denna höst. För det första har livet krävt mycket. För det andra är jag assisterande handledare på en nätskrivkurs. En uppgift under en chatt-träff var att flödesskriva i fem minuter. Ovanstående text blev mitt femminutersverk, här ytterst lätt bearbetat.

dagbok

Vecka 41

Utdrag ur min dagbok. Hur dagarna började och slutade och var mitt emellan.

Måndag 5.10.
Kära dagbok! Jag sov inte så bra, drömde att jag var pirat på ett nästintill övergivet skepp och skulle svälta ihjäl för att min äldre släkting och tillika kapten inte ville låta mig lämna skeppet. […] Nu ligger C här bredvid mig och håller på att somna.

Tisdag 6.10
Kära dagbok! Sov verkligen skit inatt. […] När jag hade avslutat arbetsdagen bakade jag en choklad-kaffekaka med utgången gräddfil, och sen gjorde jag yoga.

Onsdag 7.10
Kära dagbok! Leidon. […] Jag drömde om moffa inatt igen. Han var levande, men jag visste att det bara var tillfälligt, så det var fint och ledsamt på samma gång. […] Jag videopratade med mina vänner på kvällen. Vi mår alla lite varierande dåligt, situationen tär, men vi håller alla oss flytande.

Torsdag 8.10
Kära dagbok! Idag har varit en så seg och motig dag. Det enda jag har varit ut är till postlådan. […] Lyssnade på senaste Hypat podcast och rensade/ordnade i klädskåp, och här tidigare på kvällen då jag pratade i telefon med KJ strök jag byxor och skjortor.

Fredag 9.10
Kära dagbok! Lite lättare idag. C ringde vid tolv, då han varit till tandläkaren och ett par timmar på jobb. Det var fint att prata. […] Jag öppnade vinflaskan jag fick av J då hon frågade om jag ville bli hennes brudtärna, drack rödvin och åt bröd och skrollade en massa på telefon.

Lördag 10.10
Kära dagbok! Lite bättre idag igen. Skönt att ha ledigt. […] Vi lämnade framför teven, en nyinspelning av Mumien. Riktigt dålig.

Söndag 11.10
Kära dagbok! Idag blev ännu en lite bättre dag. […] Sen tog C en konjak och vi fortsatte i soffan, drack och pratade och myste. Så fint att få umgås länge och prata stört.

dagbok

September och oktober

När jag läser om september och oktober förra året känns det surrealistiskt. Kafébesök? Fester, resor till Stockholm? Jag kan knappt föreställa mig. Jag har inte varit på en större fest sedan tidig mars, inte lämnat Österbotten sedan februari. Det som är likadant denna oktober som förra: sent uppbrott från villan, den viktiga familjen, lönnlöven som ändrar färg, ångesten – fast av lite andra orsaker, emellanåt – och stearinljus om kvällarna.

Kanske det blir någon nyvändning nu, jag är hoppfull idag. Jag skriver blogg. Jag har yogat. Jag kokar kinesiska teägg och planerar mat för den kommande veckan.

Diktfragment blinkar till överallt. Sådant jag vill skriva om men inte riktigt får fatt i, inte riktigt tar mig tid att undersöka eller stanna upp vid, ögonblick bara fångade i hastigheten men aldrig öppet mötta. I min telefon har jag gamla noteringar:

röda flaggor och brandalarm

Du kan inte leva på endast vildäpplen
Trädgårdshallon är inte lika söta
men ger säkrare skörd
i osäkra tider

När jag öppnar bastufönstret mot oktoberskymningen ser jag sjön blänka genom grannens mörka gammelgranar, som klar mässing i en redan försvunnen solnedgång, ljuset dröjer kvar i vattnet. Det vill jag skriva om.

En natt drömmer jag om att mamma och jag är på resa till Indien. Jag är bara ett barn. På väg förbi på en smal gata råkar jag slå upp balkongdörren till en av lägenheterna på marknivå, och dörren hålls inte fast hur jag än försöker stänga den. Flickan som bor där, jag vet att vi båda är sju år gamla, kommer ut och skrattar och förklarar – jag vet det trots att vi inte har ett gemensamt språk – att den kräver ett speciellt knix för att hållas fast. Jag lossar på det röda sidenbandet som håller fast min blomsterkrans kring huvudet, räcker flickan bandet så att hon vant kan trä det igenom öglor och lås på dörren för att regla den. Vi ser på varandra och vet att det kommer vara vi två för resten av livet, trots att ingen vuxen kommer att förstå. Det vill jag skriva om.

dagbok

Sorg och fest

September har varit flera månader lång och samtidigt bara några dagar kort. Tiden beter sig så märkligt i sorg, rusar på och hoppar i stora sjok och är seg och långsam på samma gång. Sorg tar också så mycket kraft, jag är trött mest hela tiden, skalar bort precis allt oväsentligt för att orka. Då går det. Emellanåt går det till och med bra.

En onsdag har vi jordfästning. Mina kusiner håller tal och sjunger och jag läser en dikt, tror att jag ska lyckas men på näst sista raden, ”tid att koka mera kaffe”, där stockar sig rösten och jag gråter och läser med stor svårighet de sista orden, för det fanns aldrig tid att koka mera kaffe, även om jag drack kaffe med moffa den där allra sista dagen. Man kan och vill ju aldrig tro att en kaffekopp är den sista. Vi lägger ner rosor och lyssnar på körsång och ringer ambulans, för en av de äldre gästerna tuppar av i hjärtflimmer och det är en fullkomlig overklighetskänsla att prata med nödcentralen och dirigera ambulansen till kyrkan, berätta att de behövs i kyrkan alltså bokstavligen in i kyrksalen längst framme vi är på en begravning. Jag är med att bära ut kistan och det är trångt i kyrkgången och doftar färskt trä av kisthandtagen.

På minnesstunden hemmavid efteråt är jag så komplett och fullständigt slutkörd. Och ändå orkar jag äta fisksoppa och havtornstårta, och ändå orkar jag skratta, och diska undan och ordna med blommor. På kvällen, när jag är ensam hemma i lägenheten, då tänder jag ljus och lyssnar på Tröstevisa och ligger på soffan i flera timmar. Får äntligen vila lite. Gråta. Vila. Gråta. Vila. Det är sköna timmar, att bara vara och tänka och känna.

Moffa är närvarande i fotografier på köksbord och kylskåp, och i våra drömmar. En natt dör han, igen. En annan natt sitter han i sin röda Musse Pigg-fleecepyjamas på villaverandan när vi kommer dit. ”Men inte ska du ju vara här!” säger vi. Nä, just ja, det ska han ju inte, håller han med. Och senaste natt kom han hem genom ytterdörren, stor och stilig. Var han har varit? På fest i Rewell Center! Om det var en trevlig fest? Jodå, det var det!

Jag tänker att moffa skickar hälsningar från andra sidan. Att han har det bra där. Sitter på villaverandan och går på trevliga fester och så. Sånt där han tyckte om att göra i det här livet också.

dagbok · skönlitterärt

Tills allt stillnar

Så kom ett dödsfall
så kom en storm
— allt ruskas om

så smälter glassen
så kallnar kinden
— allt rister i vinden

vi eldar och eldar
för att inte förgås
— vikens vatten är så lågt

det drar ut
det rusar

jag längtar
tills allt stillnar

Min älskade moffa har gått bort. Jag rusar fram och planerar begravning och sörjer och sover och har svårt att tänka klart och väntar på att allt ska stillna. ”Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån” (Pär Lagerkvist)

skönlitterärt

Smugglare

Villaavslutning är varje smugglares bästa högtid. Ingen lägger märke till ytterligare en båt i viken, ännu ett par facklor på stranden. Om ett sådant behövs, hör ingen ett skott bland alla fyrverkerismällar. Det luktar redan av krut och rök.

Fast denna kväll går allt som planerat. Varorna ligger väl inpackade på båtbottnen och ingen har kommit till skada. Varje länk i kedjan fungerar precis som den ska, alla känner till och kan sin specifika uppgift. Den första och den tredje länken vet inte av varandra, utan känner enbart den andra länken.

Det är nästan fullmåne, men låga moln på horisonten dämpar lägligt nog det mesta av ljuset. Ovanför är det stjärnklart och fullkomligt vindstilla. Båten glider lugnt och jämnt, endast små knyckar och svaga plask när årorna bryter vattenytan där stjärnorna och enstaka fyrverkerier speglas. Ingen lanterna syns på sjön, laglydigt folk håller sig hemma. Det är lätt att navigera: aktern precis mitt emellan de två lägsta stjärnorna i Karlavagnen, fören med sikte på de två marschaller som tänts vid bryggan, lika oskyldiga som alla andra marschaller och eldar längs strandlinjen. Längre ut på udden hörs skratt och musik, där brinner ett stort bål precis vid vattenbrynet. Smugglarna ler mot varandra när de lägger upp årorna, förtöjer båten i skydd av vassen. Ännu en lyckad natt. De bryr sig inte om att släcka marschallerna.

skönlitterärt

Tempel

Här är mitt tempel
himlen är min kupol

granarna skogens kyrkspiror
allt det som strävar uppåt
mot ljuset
och mörkret

Här är altaret
tjärnen kärret sjön
offergåvor blotet nattvarden
att både dricka
och dränkas i

Pelarrader av raka alar
hymn och lovsång!
det sakta prasslet

Här är välsignelsen
här är evigheten
här är härligheten

amen

20200817_134239

dagbok

Så vill jag ha det

Det är sommar, jag är ledig, och därför skriver jag nästan ingenting. Varken blogg eller dikter. Men jag sover, läser, vilar; lägger ut och tar upp nät, rensar abborrar ibland; promenerar och elcyklar; diskar, tvättar.

Så gott som varje morgon får jag vakna av mig själv, och så gott som varje kväll tillbringar jag ett par timmar med att skriva dagbok och läsa.

Efter en hittills mestadels planlös sommar börjar nu också program smyga sig på: sommarteater och roadtrip och kaffeträffar och museibesök.

Ibland jag klappar också får ute i skärgården, som då min syster ordnar överraskningsdag i förskjuten 30-årspresent.

IMG-20200715-WA0008

Och ibland ordnar jag plättkalas med mina äldsta vänner.

IMG-20200717-WA0014

Så har jag elcyklat till en lite hemlig äppelträdgård med björkallé.

20200719_183843

Fast mest har jag bara varit, och precis så vill jag ha det.

Som vår grekiska vän Kostas svarade på frågan vad han ska göra under sin semester:

”Absolutely nothing.”

20200709_172434

dagbok

Idel festligheter

Det är högsommar och regnskurarna och festerna avlöser varandra. Denna vecka är det idel festligheter med tre olika firanden på lika många dagar. Jag är hela tiden mätt av kaffe och kaka.

På onsdag firar mommo och moffa sin 64:e bröllopsdag. De förlovade sig på nyårsafton 1955 och gifte sig 8 juli 1956. När de för några år sedan firade diamantbröllopsdag frågade min syster vad som var hemligheten till ett så långt äktenskap. ”Stå ut”, svarade mommo. Jag lade det redan då på minnet.

20200703_101117
En blombukett som min pojkvän dök upp med oväntat en kväll efter jobbet, ”för att vi inte hade hört av varann på hela dagen” ♥ Nere till höger skymtar mina morföräldrars bröllopsporträtt.

Morgonen är av den allra vackraste sorten – klar och frisk efter nattens regn, solen har inte hunnit upp över skogen än, vinden är sval men inte kall. Mamma och jag lägger ut näten innan frukost och jag njuter av vinden, vattnet, solen, livet.

IMG-20200708-WA0005
Roddaren och fiskaren.

Mot kvällen korkar vi en skumpa, dricker kaffe och äter jordgubbstårta. Jag har dukat, använder ett ljusblått lakan som duk för att matcha kaffeservisen.

Efter kaffet vittjar vi nätet och drar upp tjugotvå feta abborrar. Och en bliko (björkna) och en mört. Det är den största fiskefångsten i mannaminne. Vi tar ut och reder upp nät, syrran imponerar med att ta loss tre abborrar, mommo rensar fisk på löpande band bakom stugan.

IMG-20200708-WA0003
Nisse inspekterar fångsten.

På torsdag fyller mommo 87 år. Hon får en äppelplockare och ett hemlagat presentkort på heldagsshopping på nya Halpa-Halli i gåva. Vi kör ut till Replot och äter lunch tillsammans med vad som känns som halva skärgården. Jag är mätt resten av dagen och tillbringar en otroligt skön stund i hängmattan med att bara skrolla på Instagram. Sådant kan också vara kvalitetstid emellanåt.

På födelsedagskvällen doftar det rök och alspån och enris över hela tomten då mommo röker säsongens första fiskar. Jag tänker på hur jordgubbstårta och kaffe visserligen är mommo, men att stå böjd över något praktiskt arbete är ännu mera mommo.

20200709_171849
Mommo

ezgif.com-video-to-gif
Kvällsmat!

På fredag, idag, firar villagrannen födelsedag med bjudning ute under linden. Vi äter omelettpizza och sallad, dricker vittvin, och sedan, förstås, kaffe och tårta – denna gång Britatårta. Ingen vet riktigt hur mycket grannen fyller. Det är inte det viktiga. Det viktiga är att umgås med sina grannar och reda ut vem som bor i vilket hus längs med villavägen och fundera vad alla vägens hundar heter (ofta vet man inte vad hundägarna heter) och beskåda den nymålade bastukammaren. Om det är något som jag uppskattar är det den grannsämja som jag som yngsta generation och utan egen förtjänst får ta del av, både hemma i Sundom och här på villan. Att man omges med folk som man vill umgås med, och som vill umgås med en. Som bjuder på mat och kaffe och tårta så att man är mätt hela dagen, igen.

IMG-20200710-WA0003
Tredje dagen, tredje festen!