dagbok · skönlitterärt

Tre frågor

Jag drömde att jag är en gycklare som har vunnit en tävling. Priset är att få ställa tre frågor till en sfinx.

Jag har inte alltid varit gycklare. Jag har inte ens alltid varit man. Mina vänner och jag var förföljda, och vi var tvungna att fly genom Aten. I alla butiker och stora folkmassor lyckades vi skaka av oss våra förföljare. Vi stal nya kläder under vår framfart, sjalar, glasögon utan styrka – till slut kände jag inte ens igen mina vänner, förutom om jag tittade dem rakt i ögonen. Bakom allt det okända fanns trygga ögon kvar.

Våra nya skepnader fungerade när vi flydde till fots, i panik, men kommer inte att hålla i längden. Vi behöver förklä oss ännu mer. Vi tar tillflykt till en träningshall med allierade. ”Ni kan bli män helt och fullt”, sa en av tränarna, ”eller så kan ni bli det till en sjättedel.” De flesta vill bli män helt och fullt. Jag och en annan bestämmer oss för en sjättedel. Det kan vara bra att ha några i gruppen som fortfarande är, åtminstone till största delen, kvinnor. Ibland kan man ha nytta av en blandad grupp, det ger oss om inte ett övertag så i alla fall ett större spelrum, större tillgång till alla slags rum, gemenskaper, människor. I mina nystulna svarta kläder och sjalar hör jag hur min röst sjunker och blir djupare, hur mitt rörelsemönster blir långsammare. Vi tar oss nya namn.

Hur det nu än kom sig så blev jag trots allt man helt och fullt. Det är sådant man kanske inte alltid kan bestämma. Hur det nu än kom sig så blev jag gycklare, och vann mot förmodan en pulkatävling, där det gällde att åka så långt som möjligt på ett gammalt bildäck. Det var inte meningen. Mina förföljare var de självskrivna vinnarna, de vann alltid. Utom denna gång, när jag gled långt förbi dem i en snöig tallskog. De kände inte längre igen mig – jag var ju en annan – men på något sätt hade deras agg följt med trots att jag var en annan.

I rummet med sfinxen är det kallt, som en ungdomslokal om vintrarna. Jag ser sfinxen skymta i det ena hörnet, ett enormt lejonhuvud, ännu halvt genomskinligt, ännu inte i dess slutgiltiga, fasta form. Förutom det är jag ensam. Mina vänner och lagkamrater har behövt lämna rummet. Jag spelar den roll som jag alltid spelar: oberörd, saktmodig, som att jag vet vad jag gör. Jag sticker ut huvudet ur rummet till de andra tävlingsdeltagarna som är församlade där. Jag ber om en filt. Två pojkar kommer fram med en filt till mig, begär att jag i utbyte ska ställa en av deras frågor till sfinxen. Jag säger att jag inget kan lova, men att jag ska göra mitt bästa. Jag får filten. Jag breder ut filten på trägolvet, tar av mig strumporna, sätter mig i skräddarställning. Jag funderar fortfarande på hur jag ska kunna kringgå de uppenbara reglerna.

Priset är att få ställa tre frågor till en sfinx, och få tre sanna svar. Och jag inser att det här egentligen inte är ett pris – det är ett test. Om jag ställer ogenomtänkta frågor kommer jag inte få svar som jag har någon nytta av. Om jag råkar ställa frågor av misstag, retoriska frågor, kommer jag att mista en chans. Om jag på något sätt förolämpar sfinxen kommer den med säkerhet äta upp mig, och ingen kommer att komma till min undsättning. Om jag ställer alltför uppenbara frågor kommer alla andra tävlingsdeltagare också ha nytta av dem, eftersom mitt möte med sfinxen sänds i radio till alla som står utanför rummet. Om jag på minsta lilla vis klantar mig och försummar chansen att få sanna svar av en sfinx, kommer mina förföljare, de som egentligen skulle ha vunnit, att döda mig.

Det enda jag har att förlita mig på är mig själv, mitt intellekt, min vana att som gycklare – som laglös, fredlös, utstött – klara mig själv i besvärliga situationer där jag ställs inför en överhöghet. Jag är rätt skraj, men någonstans långt inne tror jag att jag kommer klara mig levande ur den här situationen också, och kanske till och med få ut något av det själv. En gycklare måste alltid stå på sin egen sida, för ingen annan står på en gycklares sida. Jag måste bara hitta precis rätt frågor att ställa.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 20 – Serenader

Det blir vår, och som varje år får jag lust att
sjunga serenader nedanför balkonger och fönster
Jag minns en annan vår, lika ljus som den här
(lika ljus som alla vårar, vi bara glömmer hur asfalten
och skymningen sträcker ut sig i timmar)
då jag sjöng utanför en väns fönster
och sedan klättrade in genom det
för att han inte orkade öppna dörren
Vårar då vi drog runt i stan med trasiga jeansjackor
lappade med reflextejp, som små cyborgspunkare
blinkande kors över axlar och ryggar
Vi satt i lekparkernas klätterställningar
hängde upp och ner från näten, visade världen
färgen på våra underbyxor genom tunna strumpbyxor
långa, bleka magar när rutiga skjortor sköt ner i synfältet
Vi köpte Hesburgers jordgubbsmilkshake
och osthamburgare utan biff, med extra saltgurka
jackfickorna fulla av salt- och pepparpaket
rosa hårsprej och gummidoft i lungorna
Det blev kyligt när solen gick ner bakom Myrgrundsbron
en av oss hade fingervantar med, en annan scarf
den som frös mest för tillfället fick låna alla extrakläder
annars värmde vi varandras händer innanför linningar och ärmar
koltrastarna sjöng serenader för oss och vi för varandra

dagbok · skönlitterärt

Aprillyrik dag 17 – Djupled

Myrmarkerna blänker framför oss
en väta som aldrig stannar av
den går i djupled
i oss alla

rop över himlen

tallbarr i vattnet
spången som bär över kärret

två tranor spatserar i skogsbrynet
som urtidsdjur i utkanten

fjolårstranbären beska och matta
smakar träskvatten och vodka


Röken drar i sidled
trots att det är vindstilla:

koppen
puukkon
kaffepannan

Jag har knutit
en duk om huvudet
som skydd mot solen

känner något förankras
genom tiden
generationers generationer tillbaka

dagbok

Max 90 sekunder

I en Instagrampost frågas det ut i cyberrymden vad man har för planer för dagen. Jag svarar aldrig i kommentarsfältet, men börjar fundera för mig själv. Alla dagar är indelade i små sektioner, sjok av att-göra. Vakna, äta frukost, kanske yoga. Jobba. Idag: gå in till stan för att köpa en vitlökspress på loppis om jag hittar. Tre gånger har jag gjort om middagsplanerna i huvudet. Kommer på att jag nånstans, nångång, läste att vitlökspress är djävulens påfund. Ungefär. Googlar ”vitlökspress dåligt” och kommer fram till att det inte alls är djävulens påfund. Bestämmer mig för att faktiskt köpa en på loppiset om jag hittar en.

Igår låg jag i sängen och surfade på hus till salu, fast telefonens akku var låg och jag hade tänkt gå och lägga mig tidigt. Jag återkom till vissa hus, skickade länkar till min förhoppningsvisa husköparpartner (jag vet att förhoppningsvisa inte är ett konventionellt ord, men ni förstår vad jag menar, va? vad skulle man annars använda för ord?). Ingen av dem är drömhuset, för det finns väl inte, drömhus som det är, men några har potential. Vissa ligger i hembyn. Några skulle vi faktiskt ha råd med. Efter att i flera år inte har behövt oroa sig över ekonomi så är framtidsutsikten om (ännu ett) bostadslån och månatliga avkortanden ganska skrämmande. För att inte tala om att gå ihop med en annan människa och ta det där stora lånet. Hur ska man göra det rättvist, när våra livssituationer, jobbideologier och ekonomiska förutsättningar ser så olika ut? Hur gör jag för att inte skjuta mig själv i foten i det långa loppet? Jag är medveten om att det inte finns några som helst statistiska fördelar för mig att vara tillsammans med och köpa hus ihop med en man, men hjärtat och livsviljan lyssnar faktiskt inte på statistik över huvud taget, det slår ifrån sig och drömmer om trädgårdar med blommor som jag inte planterat och stora kök med möjlighet för långa frukostar och ett sovrum där det ryms en dubbelsäng, så det är bara att försöka hitta ett sätt att stirra statistiken i vitögat och med hjärtat fullt göra saker mot bättre vetande och landa i en förvissning om att vi klarar det här tillsammans, för att vi vill det (jag skriver ”bara” men det är inte så bara).

Jag har några presentkort kvar från julafton, fick en hel hög till restauranger, ekobutik, bokhandel, spa, bio. Har stornjutit av indisk födelsedagsmiddag för ett av dem och köpt hudvårdsprodukter och schampo för ett annat. Den senaste tiden har jag varit sugen att gå på bio, jag tycker så om hela upplevelsen med små, tryckta biljetter som sedan lämnas kvar i jackfickorna för att återupptäckas och väcka minnen en helt annan dag när man råkar ha samma jacka, biomörkret och snacksplaneringen och hur huvudet (förhoppningsvis) är fyllt av något lite större än vardagen när man kommer ut ur salongen. Eller så är man bom plask tillbaka till vardagen, men har i alla fall fått någon timmes eskapism.

Jag vill se En runda till, en dansk film om fyra gymnasielärare som testar hypotesen att människan blir bättre med en halv promille alkohol i blodet. När jag ser trailern och affischen är det dock bara idel medelålders män, och det är ju inte så lockande. (Jag kommer på mig själv med att tänka att min partner nog skulle kunna vilja komma på bio med mig och se den här.) Jag vill se Promising Young Woman, en film om en kvinna, spelad av Carey Mulligan, som jag är svag för, som tar hämnd på trakasserande män. (Jag kommer på mig själv med att tänka att min partner nog inte skulle vilja komma på bio med mig och se den här.) Jag vet inte riktigt, jag såg bara 1,5 minuter av den nästan 3 minuter långa trailern. Detsamma gällde En runda till. Detsamma gäller alla trailrar. En bra trailer är max 90 sekunder lång. Om de inte kan sammanfatta och locka på 90 sekunder så gör de fel. Jag kan klicka igång en lång trailer och efter ungefär 1 minut och 25 sekunder så stänger jag av, utan att ha tittat på tiden. Kanske det är min dolda och onödiga superkraft – att instinktivt veta när maxgränsen för en trailer nås.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 12 – Tasseografi

du har hällt ut halva flaskan med lavendelsåpa
bubblorna rymmer snart över badkarskanten
hotar att dränka stearinljusen
som du envisas att tända
trots klart dagsljus
från väst

jag sitter på toalettstolen bredvid
och dricker kaffe
mjölkskum istället för badskum

läs en dikt för mig
säger du
och pekar på bokhögen invid handdukarna
rosa vita lavendellila

jag läser ett diktfragment av sapfo
min favorit om de i lydien
så konstrikt sömmade sandalerna
medan du sjunker ner
öronen nästan under vattenytan

jag pausar när du halkar
räddar kaffe och lyrik ur vägen för
frustande och vattenplask
väntar tills havet slutat storma
och du lyssnar igen
med lavendelskum i ögonbrynen

med hala händer
räcker jag dig kaffekoppen
för att bli spådd

du vänder koppen upp och ned
låter de sista dropparna
falla ner i badet

lavendeldoften slår ut över ångorna
i förmiddagsljuset

här
säger du
ett moln
ett träd
en silversked

molnet betyder att
du kommer anfäktas av tvivel
angående ett stort beslut
i ditt liv

trädet står för förändring
ett tecken på att det beslut du fattar
kommer vara omvälvande
men i slutändan lösa sig
till det allra bästa
fest och glam!
jubel och klang!

och silverskeden då
frågar jag

silverskeden
står för
en förlovning
alltför länge uppskjuten
säger du
och sjunker ner under ytan
släpper inte min blick
förrän i allra sista stund
kaffekoppen fortfarande i handen

dagbok · skönlitterärt

Ursäkta / Apologies

Dissonance Magazine är en litteraturtidskrift på nätet, som för att uppmärksamma National Poetry Writing Month publicerar en dikt per dag hela april. Tidigare i vår fanns möjligheten att skicka in en dikt för publicering, och till min stora glädje antogs en av mina favoritdikter från förra årets NaPoWriMo. Jag fick dessutom nöjet och besvärligheten att översätta den till engelska, så att bägge versioner skulle kunna publiceras sida vid sida.

Så, jag presenterar här Ursäkta / Apologies, med min första officiella engelska översättning! Dikte(r)n(a) kan läsas genom att trycka på bilden eller på länken här.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 8 – Bråttom

Det var alltid bråttom
så mycket att göra
Väckarklockan ringde klockan sex
förutom morgonen efter bröllopet
då vi sov till nio
uttröttade efter gårdagen
förundrade efter natten

Den bästa tiden på dagen
var när jag hade fått iväg
barnen till skolan
magarna fulla av havregrynsgröt
och gubben tagit hand
om hönsen och korna

Då satte vi oss vid köksbordet
medan kaffet drog i pannan
tittade ut över gårdsplanen
och vidare ut över ängen
och skogen

Ibland var det regnigt
och mörkt som i kvällningen
men för det mesta
vill jag minnas
var det solljus
som föll snett över skogsbrynet
precis bortom gärsgården

Där satt vi
och drack vårt kaffe
alltid påtår, ibland tretår
ibland hade jag en bit sockerkaka
eller några mandelbröd
från fredagens syjunta
En gång hade gubben köpt
marmelad från marknaden
Vi åt fnittrande upp alltihop
medan vi sa att vi nog borde
spara lite åt barnen

Då var det inte bråttom
men annars —

Nu är det aldrig bråttom
Nu ska jag ingenstans mer



Dagens prompt heter ”Return to Spoon River”, efter Edgar Lee Masters’ bok Spoon River Anthology från år 1915. Boken består av över 100 poetiska monologer varje monolog berättad av en person som ligger begraven på gravgården i den fiktiva staden Spoon River, Illinois, USA. Tanken med promtet är att läsa några av dikterna i Spoon River Anthology, och sedan skriva en egen dikt i form av en monolog från en död. Det behöver inte vara en känd person, utan kanske en bekant från barndomen: gentlemannen som hade ett skoputsarstånd, en av farmors bingoväninnor … På samma sätt som Masters’ dikter behöver monologen inte återberätta hela personens liv, utan kanske är en fiktiv hågkomst av något viktigt ögonblick, ett uttalat syfte eller en filosofisk tanke. Man kan vara så dramatisk man vill – Masters själv höll inte tillbaka på de stora känslorna! Jag tillbringade en god stund i soffan, skummade igenom alla Masters’ monologer, och blev så nyfiken på att läsa verket ordentligt i sin helhet att jag reserverat den svenska tolkningen från bibban.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 7 – Vanilj

Här, vi har
sträva gröna äpplen
segrosa maränger, becksvart
kaffe i små
koppar blå

Vi kan ha picknick
invid ån
korg och rödrutig duk
och allt

vita volanger
syrensidensjal

det blåser västanvind
irisdoft
mjukt ljus över ögonlocken
slutna mot solen

Här, vi har
svarta körsbär och cigariller

tusenskönor i
små kransar
gräsmattsfransar
smyger in under händerna

Här, en bottenskyla
björnbärssylt
dagsvarm champagne
(vi kan kyla den sen
strandstensförankrad)

Här, ta lite till
citron och vanilj
blunda, sitt still!
– du har en fjäril
på kinden

Dagens dikt började enligt ett strikt versmått, som jag missförstod och som visade sig vara alldeles för begränsande. Sedan spånade jag fritt vidare på min ursprungliga idé, raderade sådant som var alltför uppenbart, och lämnade bara kvar grunden – ett sinnenas överflöd i allt som är vackert och gott!

dagbok

Från spik till memma

I lördags rev vi ett gammalt båthus med hammare, kofot, motorsåg och handkraft. Mot slutet av dagen råkade jag tappa en balk på min fot då en gavel gav efter, och det visade sig att foten inte bara fick en stöt utan också en spik som trängde in genom skon, sockan och huden. Ett prydligt litet sår, förvisso, men med gamla spikar gäller det att vara försiktig, så på lördagen ringde jag akutrådgivningen och efter deras instruktioner den vanliga hälsorådgivningen idag igen för att få en stelkrampsspruta.

Det var nästan nöjsamt att vara till hälsovården i så till synes ofarliga ärenden för en gångs skull, eller i alla fall i väldigt enkla orsak-verkan-ärenden: ett sticksår som behövde ses över, ett vaccin som skulle tas – inga diffusa smärtor, orosmoment, långdragna undersökningar, pinsamheter, vardagspåverkande krämpor. Som att vara lågstadiebarn och ha fallit och skrapat upp knäet på rasten. (Senaste gången jag fick stelkrampsvaccin var faktiskt i Åbo, min allra första vecka jag studerade där, då jag föll med cykeln och skrapade upp knäet. Jag blev omhändertagen av en så vänlig och omtänksam sköterska efter att i två timmar ha linkat omkring efter studenthälsan, sådär som det kan bli när man är alldeles ensam på ny ort och utan smarttelefon.)

Eftersom jag ändå var i farten och bilburen tänkte jag att jag kunde svänga in till Halpa-Halli och köpa det lilla som stod på min inköpslista (som jag hade på kylskåpet där hemma och därmed bara kunde se i minnet): grönsaker, frukt, mjölk (jag glömde margarinet). Paprikorna var dyra och det fanns inga ekologiska bananer, så jag struntade i det. Tog en mjölk och gick sedan förbi disken med memma, kom på att vi hade öppnad grädde och vaniljvisp hemma och hade tänkt köpa en riva till. Vi hade ätit memma av ett annat märke än det vanliga, en gul kvadratisk låda med en kyckling istället för den björknäversimiterande rektangulära, och den nya memman hade varit sockerfri och dessutom godare än vanligt. Så jag såg den gula kycklinglådan, läste igenom innehållsförteckningen, och betalade den och mjölken.

Ute i bilen insåg jag att memman inte var den sockerfria varianten. Det stod inte ”sockerfri” på locket, vilket jag kom ihåg att det gjorde på den riva vi hade, men jag hade ju läst innehållsförteckningen. När jag läste den igen stod där ”socker” och ”sirap”, vilket det med allra största sannolikhet hade gjort hela tiden.

Det finns människor som inser att de råkat köpa sockerhaltig memma när de tänkt köpa sockerfri, tänker åhå och nåjå, och sen glömmer de det, går vidare med sin dag och sina liv. Kanske kommer de att tänka på saken när de ska äta sin memma lite senare – eller så gör de det inte. Jag blev återigen medveten om hur skoningslös jag i mina tankar kan vara mot mig själv. Jag svor åt mitt misstag, åt mig själv. Tänkte att jag är dum i huvudet och kände en enorm våg av misslyckande. Som om något stort hängde på huruvida det var socker i memman eller inte. Som om jag hade förstört något.

Jag vet ju att det inte är så. Att det inte spelar någon roll för någon annan än mig själv, och i det stora hela inte ens för mig själv. Men det är så lätt att hacka ner på sig själv på ett sätt som man aldrig skulle tilltala någon annan. Vad om min partner, mamma, kompis eller mommo hade råkat köpa memma med socker? Jag skulle tänka åhå och nåjå och sedan äta den med god aptit.

Dagens lärdomar:
1. Läs det finstilta. Noggrant.
2. Kom ihåg att ditt värde inte hänger på det du gör (eller misslyckas med att göra).
3. Spikar i foten kan ha oväntade konsekvenser.

Så nu ska jag vara lite snäll mot mig själv också. Göra lite yoga. Koka kaffe. Skriva dagens dikt. Och sedan ikväll, när vi kanske äter memma till efterrätt eller kvällsmat, ska jag äta den med god aptit.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 2 – The Road Not Taken

Jag sade ja när jag ville nej
och sade nej när jag ville ja
och tog när jag ville lämna kvar
och lämnade kvar när jag ville ha

Jag gick min väg när jag ville stanna
och stannade när jag ville gå
och fick när jag ville ge åt dig
och gav åt dig när jag ville få

Jag svalde när jag ville spotta
och spottade när jag ville svälja
och valde när jag ville låta bli
och lät bli när jag ville välja

Jag duckade när jag ville stå
och stod resolut när jag ville ducka
och suckade när jag ville skrika
och skrek rakt ut när jag ville sucka

Jag blandade när jag ville visa
och visade när jag ville blanda
och var bland andra när jag ville sova
och sov när jag ville vara bland andra

Jag teg när jag egentligen ville svara
och svarade när jag ville hålla tyst
och slog när inte jag blev slagen
och kysste inte när jag blev kysst

Jag sade ja när jag ville nej
och sade nej när jag ville ja
tills en dag jag sade och menade nej
och tog precis det jag ville ha

Det hade varit en trevlig men lång långfredag, ursäkta ordvitsen, och diktskrivandet hade lämnat på efterkälken. ”När du har fixat färdigt med alla dina vårjackor och -skor så lagar jag mat”, sa min partner. ”Och då har du tjugo minuter på dig att skriva en dikt, för så länge ska pastejerna vara i ugnen.” Så medan han hackade grönsaker och lade pastejer i ugnen låg jag raklång på golvet, funderade skarpt på dagens prompt i tio minuter, och skrev sedan ner dikten mer eller mindre i ett svep, fortfarande liggandes på golvet.

Dagens prompt, som jag inte följde i sin fullständighet utan närmast tog inspiration från, löd: ”In the world of well-known poems, maybe there’s no gem quite so hoary as Robert Frost’s “The Road Not Taken.” Today, I’d like to challenge you to write a poem about your own road not taken – about a choice of yours that has “made all the difference,” and what might have happened had you made a different choice.