Alla känner ett offer, ingen känner en förövare

Mitt nya sommarnöje är att gå på promenad längs villavägen och lyssna på feministisk podd under tiden. Kombinationen feministisk analys + solljus och sommardoft (bastu, hundloka, lupiner, tallbarr) är fenomenal.

I det senaste avsnittet av Penntricket var Linnéa Claeson, som driver ett briljant instagramkonto, på besök. De pratade bland annat om sexuella trakasserier, näthat som kvinnor får utstå och mäns våld mot kvinnor. Inga ovanligheter, med andra ord.

Det som fascinerar mig är en tanke som tagits upp i flera omgångar, nämligen: alla känner något som blivit sexuellt trakasserad, men ingen känner någon som trakasserat.

Jag vågar påstå att jag pratar också för mina kvinnliga vänner när jag säger att vi alla har blivit utsatta. Fått oönskade blickar, kommentarer eller bilder. Blivit påtafsade eller påtvingade. Blivit offer för våld och våldtäkt. Jag har kommit rätt lätt undan, men vet att det i mina internetarkiv finns meddelanden (från män) som är av vidrigt slag, dansgolv och festivaler som har solkats av okända och objudna (mäns) händer på min kropp, situationer (med män) som jag i efterhand har insett att inte bara var vaga och obehagliga, utan rentav potentiellt farliga.

Mina solskenspromenader med feminism i hörlurarna ger mig möjlighet att i trygghet skratta, nicka igenkännande, ilskna till, bli ledsen, bli inspirerad. Jag känner mig stark och stärkt, känner stödet av systerskapet, hur alla medfeminister håller mig om ryggen, går bakom och framför och bredvid mig där på grusvägen, med hundlokan som blommar i diket.

Poetliv

Ibland vill jag leva poetliv och ha ett ordentligt skrivbord, kanske med en krukväxt i närheten, där jag i alla fall i tanken kan föreställa mig att jag skriver dikter i mycket större utsträckning än vad jag nu gör. Jag kunde bo i Malmö eller Göteborg eller Stockholm (för det är tydligen där finlandssvenska poeter befinner sig) och ha ännu kortare hår än vad jag redan har och äga fler diktböcker än vad jag nu gör. Dricka kaffe ur lite större muggar och gå på lite fler poesiläsningar än vad jag nu gör (vilket inte borde vara så svårt med tanke på att antalet för tillfället är 0).

Jag kunde ha en ordentlig smarttelefon och ett instagramkonto och ett busskort, gå någon slags skrivkurs eller författarutbildning eller över huvud taget umgås med människor som skriver och bli mera inspirerad än avundsjuk, för jag vet ju i hjärteroten att alla som skriver har sin alldeles egna röst och det betyder också att ingen kan skriva som jag gör. Att få ha kollegor, skrivarsystrar, folk jag kunde prata poesi och litteratur med på ett sätt som egentligen bara går att göra tillsammans med andra som skriver på samma sätt som en själv, det vill säga, för att man inte kan annat och ändå alltid har lite dåligt samvete över att man, trots allt, aldrig skriver tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket.

Och så den lilla men klara drömmen om en publicerad diktsamling med mitt namn på pärmen, sidor i just rätt nyans av vitt och som kunde bebos av mina ord, som fick stå och verka för sig själva och jag skulle sälja samlingen till alla vänner som bara ville köpa den och ge bort den till resten, bara för att jag vill höra vad de tycker. Drömmen om en bra recension, det skulle räcka med bara en enda, en enda välskriven recension eller analys, för det allra bästa med att skriva är att få höra om andras läsning av det man skrivit, när de förstår precis vad man har velat säga med de där noggrant utvalda orden eller, kanske nästan ännu bättre, när de hittar ingångar och vinklingar i dikten som man inte ens visste att fanns.

Veckans blogglista: Musik

Sevendays.fi fortsätter med sina blogglistor, och jag fortsätter att fylla i dem med ojämna mellanrum! Denna vecka: musik.

Musik för mig är:
Sällskap, bakgrundsljud, känsloförstärkare. Under mina tonår blev musiken också en viktig del av min identitet och självbild, och jag lyssnade mycket mera aktivt än vad jag nu – satt vid cd-spelaren och följde med i texthäftet från den första låten till den sista, istället för att som idag ha en Spotify-lista på shuffle medan jag skrotar runt på tumblr.

Jag lyssnar helst på:
Fortfarande är musiken mycket årstids-, stämnings- och situationsbunden. Akustiska spellistor på Spotify medan jag dricker morgonkaffe. Jag lyssnar gärna på southern gothic och mörk folkmusik under vinterhalvåret. Tidig vår gillar jag The Lumineers och Beirut. På sommaren lyssnar jag på det senaste på radio. När jag vill samla styrka lyssnar jag på Emilie Autumn.

Den bästa låten att starta morgonen med:
Just nu diggar jag den här, ”Bad ideas” av Alle Farben (tyska för ”Alla färger”!) Lagom skön och sommarchill.

Ett instrument jag vill kunna spela:
Fiol eller cello skulle nog vara häftigt! Går att göra folkmusik eller klassiskt lika bra som victoriandustrial. Bevis för fiolen:

Gjallarhorn – Polska från Jeppo

Emilie Autumn – Epilogue (live)

Emilie Autumn – Manic Depression

En låt jag kopplar till ett minne:
”Antidote” av Swedish House Mafia vs Knife Party. Ung och lycklig och kanske lite förälskad, jag och en pojke högt upp på ett dansgolv. Det var fruktansvärt svettigt, och vi kysstes genom hans blonda hårslingor.

Spellistan som ger mig energi:
Ingen speciell lista, men allt som Battle Beast gör får mig att vilja starta en revolution och krossa patriarkatet.

Min mest spelade låt någonsin:
Återigen måste jag gå på syrrans teori: man har lyssnat mest på de låtar som man hade på cd-skiva. Nu är det så stor genomströmning på låtar, och även om jag, när jag hittar en låt jag gillar, kan lyssna på den en hel kväll i sträck, så blir det sammanlagda antalet lyssningar knappast större än under min musikintensiva tonårstid. Så jag chansar – men det är en ganska kvalificerad chansning – och ger er mina en av mina tonårsidolers största hittar, som spelades ofta, ofta hos 14-åriga Sandra:

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

Riksåttan

Att köra längs riksåttan
i Österbotten en sommar

byar som börjar
på över och ytter

husnummer
med fyra siffror
(där den första
ibland är 2)

blankvarmt bilbälte
som skaver
mot nyckelbenet

1082 km under hjulen

Limpor

Våra husdjur är små limpor

Mjuka pälsklädda limpor
som breder ut sig
när de lägger sig i
fint formade längder

Små kaninlimpor
på jäsning i solen

en vetelimpa
en maltlimpa
med utsträckta ben
med smutsiga små tassar

limpornas nosar och morrhår vippar
men det är det enda –
jag kan ana
hur varm deras päls är
redan innan jag stryker över den

I soffan
en limpa svartbröd
med ivrig svans

en hundlimpa
ljusare under magen
som en varm tyngd
i famnen
när degen läggs att vila

Sent i maj

När jag går ut
en dag sent i maj
slår våren emot mig

Att det finns sådan värme
sådan ljuvhet!
till och med innan
XXXXXXXXsyrenblomning

Jag hade glömt
XXXXXXXXeller kanske aldrig upplevt

Så inser jag:
XXXjag kommer känna detsamma
XXXom julihettan
XXXden klara solskensskarpa
XXXsom slår luften ur en

som slår mig
med lika stor förundran
i att samtidigt minnas
och för första gången erfara

Vasa-Sthlm-Mariefred

Maj månad hade varit sanslöst späckad, när jag en tidig fredagsmorgon satte mig på ett plan till Stockholm för en minisemester.

Där möttes jag av min kära vän J. Hon bjöd mig på frukost i Gamla stan. Sedan gick vi i alla bokhandlar hon kände till. Inte en enda bok köpte vi (även om jag var sugen på den ovan), men det är ju heller inte alltid meningen med bokhandlar. Däremot köpte jag viol-lakritsgodis. Ett måste när man är i Sverige.

Sedan tog vi tåget till Mariefred. Det här är utsikten från promenadrundan runt slottet. Kan ni förstå hur löjligt idyllisk denna stad är? Den har en kyrka, ett slott, en hjorthage och en ångbåtsbrygga. Ett kafé som heter Blå katten och mörkmyllade stugor med ekar på gården.

Resten av helgen satt vi mer eller mindre på trappan och tittade ut över småstaden. Drack kaffe. Drack skumpa. Åt pizza och smörgåsar och glass och finskt godis. Pratade om litteratur och relationer och arbete och livet. Och gång på gång konstaterade vi: Hur skönt detta är. Hur välgörande detta är. Att bara vara i en långledig helg.

Sedan drack vi lite mera kaffe.

Det allra största

Ni förstår, jag har aldrig
haft en pojkvän

Däremot har jag
blivit bjuden på trerättersmiddag
av en snygg man
som lagade mat i mitt kök
medan jag tittade på
och drack champagne

Sedan dansade vi till gryningen
och sov
i skilda sängar

Under långa kvällar
med te och stearinljus
har jag satt ord på saker
jag knappt vågat tänka
för mig själv

och fått lika försiktiga förtroligheter
tillbaka

Jag har kysst vänner på fester
och främlingar på dansgolv
(och föredrar alla gånger
det första)

Jag har saknat
så jag gråtit
och gråtit
så jag skrattat

Med min familj
har jag sett
nyårsfyrverkerierna i Riga
Karlsbron under tidig morgon
solen gå ner bakom kretenska berg

En vecka
hyrde mina vänner och jag
en lägenhet
i London

Tillsammans har vi
sjungit stämsång
i spiraltrappor
i gångtunnlar
i Barcelonas tunnelbana

Så jag håller med
om ert kärlek
är det allra största
men protesterar mot
er snäva definition
av kärlek

La familia

Idag är det morsdag. Vi firade med brunch med familjen, och tillbringade sedan resten av dagen på villan med morföräldrar och morbror. Räfsade löv, klippte ner fjolårsbambu, oljade verandan, grävde upp och planterade en björk. (Hoppas björken överlevde flytten och tar sig i sommar.) Drack lite kaffe där emellan. Jagade efter Nisse och planerade sommaren.

Jag tänker på den stora ynnest det är att få bo i samma stad som sin familj. Att få träffa dem ofta. En vanlig torsdag kan jag äta långlunch hemma hos syster, komplett med vaniljglass och jordgubbar till efterrätt. Under de senaste två veckorna har jag hunnit med lika många familjebruncher. (Vet ni vad som verkligen sätter pricket över i:et på en brunch? Skumpa och en liten skål lösgodis. I love it.)

Vappenbrunch. Notera lösgodiset uppe till höger.

Jag tänker på när jag skulle flytta in i min lägenhet senaste augusti. Jag mådde verkligen uselt, sämsta på många år, och hade noll inspiration eller motivation för att flytta och inreda. Var totalt likgiltig inför så mycket. Ville bara fortsätta bo kvar i min 4,5 kvadratmeters stuga på villan för att slippa tänka, bestämma och engagera mig. Det fanns ingen ork till det, när all kraft gick åt till att bara ta sig genom dagarna.

Så mina föräldrar gjorde det åt mig. Körde vända efter vända med släpvagn. Köpte, fraktade och installerade tvättmaskin. Sökte efter, köpte och skruvade ihop en bokhylla. En dag körde jag runt för att prova ut en ny säng. Medan jag var på jobbet hämtade de den nya sängen och baxade in den i lägenheten. En morgon letade mamma och jag en soffa. Vi hittade en svart lädersoffa, och medan jag var på jobbet hämtade de soffan och bar in den. De fixade matta till sovrummet, spraymålade köksstolarna svarta, kom hem från Juthbacka marknad med en skohylla  åt mig. Och de gjorde allt med respekt för mig och mitt nya hem. Frågade varje gång om det var okej att de lånade nyckeln, att de bar in möblerna,  var jag ville att de skulle ställa dem.

Jag minns att jag svarade: ”Jag vet inte” eller ”Den är väl helt okej” på i princip alla frågor om min åsikt gällande möbler, placering, inredning. Sekretären från villan? Den var väl okej. Soffbordet? Jag vet inte. Vad som helst bara. Den gamla lampan duger lika bra som någon annan, jag bryr mig inte.

Nu bryr jag mig. Nu har jag vilja, inspiration och ork. Inte bara till lägenheten, men till livet överlag. Och jag tänker på välsignelsen i att bo i samma stad som familjen. På att ha en familj som flyttar och kör släpvagn och köper tvättmaskiner, när det behövs göras men man själv inte klarar av att göra det.