Jag gick emot alla rekommendationer och lämnade Österbotten. Körde söderut i en lånad silverbil, stannade vid folktomma p-platser i skogen för att sträcka på benen och knyckla ut knakande axlar. Lyssnade på Children of Bodom så basen brummade, åt sura godisar med en hand och rattade med den andra. Fem timmar senare var jag i Pargas, och där sov jag fem nätter på en lite för kort kökssoffa som jag senast sov på i månadsskiftet januari-februari, en kökssoffa som jag känner väl vid det här laget. Tillbringade fem dagar med att promenera, vila i soffan, skrolla på Instagram, prata om framtid och barn och hus och jobb och grönväxter, arbeta mer än vad jag hade tänkt, köpa och montera ihop en byrå, äta glass, laga (värma) mat med minsta möjliga motstånd, lyssna på barnmusik.
Nu lyssnar jag på det här istället.
Efter fem dagar och mera packning hem än vad jag kom dit med (en kjol, en kastrull, tio vykort, en förvildad rumsask och en stickling av skvallerreva – ”Var ska du få rum med de växterna?” frågade min pojkvän då vi talade i telefon under veckan. ”Nog ryms de någonstans! Jag har bara nio krukväxter”, svarade jag. Han skrattade. ”KJ har faktiskt tjugosju krukväxter!” argumenterade jag. Han skrattade ännu mera.) väntade en mörk, lång, lugn, mysig och orolig söndag. Så ombytlig kan en enda dag vara. Jag grät kanske fem gånger åt fem olika saker – av harm av ett telefonsamtal, av uppskattning över att pojkvännen körde till apoteket för att köpa salva åt mig, av oro över den (som jag uppfattade det) fullproppade stundande arbetsveckan, av trötthet och av kärlek.
”Det blir så bra så!” säger han och stryker mig över håret. ”Veckan kommer gå hur smidigt som helst, bara flyta fram!” säger han och kokar potatis-purjosoppa åt mig så jag ska ha mat att bara värma de kommande dagarna.
Och i dag har ju gått hur bra som helst. Jag har arbetat och yogat och värmt soppa. Och nu är arbetsdagen slut och jag får vila ända tills i morgon.
