dagbok

Lite för trolskt för att sova riktigt, riktigt ännu

Jag började detta inlägg där jag låg i sängen i lillstugon och skrev på min mobil. Det var på inga sätt optimalt, men det var det enda som var realistiskt. Vad som inte var realistiskt: att jag skulle gå upp för vindstrapporna, knäppa på datorn, slå på internetdelning, och sedan sitta i kvavhet och värme och formulera mig fint och genomtänkt. Nej du. Det var mobilbloggande eller inget bloggande alls. Jag har semester (eller obetald ledighet, som realiteten är för frilansare) och vill inte upp till vindskontor och datorskärm om inte det är absolut nödvändigt. Jag vill ligga på en filt i björkens skugga och titta upp mot himlen. Ibland ensam, ibland med Nisse, ibland med min käraste.

Själen behöver vila. Vad kroppen behöver är inte helt klart, den fick spunk ungefär samtidigt som pandemin började och har liksom världsläget inte återgått till det normala än. Vi jobbar på det, kroppen och jag, att hitta allt vad som felas och hur det felas och vad man kan göra åt det. Sova. Vila. Promenera. Äta ordentlig mat. Yoga, och när det är så här varmt att jag inte ens orkar yoga, i alla fall stretcha lite. Vissa dagar. Vara okej med att inte göra det alla dagar.

Jag läser Saltkråkan, som jag gör nästan varenda sommar. Vad jag inte brukar göra nästan varje sommar är gråta så mycket åt den. Emellanåt gråter jag åt varenda sida, för att det är så berörande och vackert och sorgligt och hjärteknipande. För att det är precis som livet är. Astrid Lindgren är inte för intet en av de allra största människoberättarna. När jag inte läser Saltkråkan läser jag böcker om acceptans, om känslor, om att jobba mindre och leva mer. Jag märker hur jag vill läsa saker som ett facit, som en instruktionsbok, som bibeln, men jag vet ju att de måste läsas som poesi.

Och sen är det ju alla dessa fester! Mommo fyllde 88 år och jag bakade en sockerfri morotskaka som jag dekorerade med saker jag hittade på tomten. Allt blommar och allt är så vackert just nu. Grannen fyllde år, hur många vet jag inte men det var inte så noga. Vi blev bjudna på tårta i alla fall. I dag ska vi ha våffelkalas, så nu ska jag dra mig ner från vindskontoret, som inte är så hett och kvavt efter de senaste dagarnas lite svalare nätter och konstant korsdrag mellan balkongdörr och vindsfönster. Från det fönstret blickar jag ut över tomten och himlen de nätter det är för varmt för att sova i lillstugon och när det är lite för ljust och framför allt lite för trolskt för att sova riktigt, riktigt ännu.

dagbok

Bara några texter kvar

Klockan är inte ens nio på morgonen den första juli. Jag har redan gråtit två gånger: en gång åt Fantomen, en gång åt en video där ett gammalt par återförenades. Jag skyller det mesta på sömnbrist, då jag väcktes 07.06 av en pigg hund. Jag var allt annat än pigg.

Det är dagar när jag inte känner att jag har tid att varken yoga eller göra fysioövningar som jag vet att balansen inte är som den borde vara. Eller ”inte har tid” – jag vet att det egentligen är ”inte tar mig tid”, men eftersom jag också vet att det är mycket tillfälligt – en dag, två, högst tre – så får det också vara så. Ledigheten hägrar, bara några texter kvar.

Där ute är det så varmt och stilla att man kan se björklöven gunga det allra minsta bara om man själv sitter precis lika stilla.

Jag svettas solkräm men har ändå frossa när jag stiger ur den luftkonditionerade bilen. Tänker att det är så här som vuxna väninnor umgås: över en lunch. Fast jag tänker ju inte på de här människorna som väninnor. De är mina hjärtanskära, mitt gäng, vi har hängt ihop sedan 2003, mer än halva våra liv. En av vännerna har skimrande blått nagellack, precis som den augustidagen då vi totades ihop i samma sjundeklass. Jag talade med en annan vän i telefon under en promenad, en annan hjärtanskär fast från en senare tid i livet, om hur hennes barndom var den lyckligaste tiden, att hon som barn var mest som sig själv, sin essens, sitt mest äkta jag. Själv känner jag inte igen den tanken i min egen barndom – jag minns inte mycket av den. När jag tänker på mitt mest äkta jag, det som känns som verkligen jag, så dyker tonåren och mina hjärtanskära vänner upp. Jag formades långt till den jag är i relationen till dem, i skärningspunkterna mellan oss. Och här sitter tre av oss igen, aderton år senare, och jag ser dem genom åren, tillbaka till våra tonårsjag och essensen av dem vi är. Vasas vardagsrum Hejm levererar som alltid, ”fy fan vad gott”, utbrister en av oss när vi tar vår första tugga. Det är bra betyg.

På vägen hem köper jag jordgubbar, en hel låda. Jag tänker äta dem i dagarna tre, minst. Inga jordgubbar från frysen under vintern är lika goda som färska jordgubbar under sommaren. De ska ätas med glädje och vaniljglass. Nyss kom pappa hem från butiken. ”Jag köpte tre sortes vaniljglass”, hör jag honom säga. ”Hurra, vaniljglass!” ropar jag genom myggnätsfönstret på vinden, där jag står och arbetar undan det sista, bara några texter kvar.

dagbok · skönlitterärt

Kodord

Jag drömde att vi ska ha skolgympa, flickorna och pojkarna som alltid i skilda grupper. Skolan har tagit in lärare utifrån utgående från idrottsgren, och på dagens schema står aerobics. När vi kommer in i omklädningsrummet (som är stort nog att också fungera som gympasal) öppnar den inhyrda läraren – en späd, blond kvinna – en stor förvaringslåda. Där finns arbetsbyxor, stålhättade kängor, smink för krigsmålning.

Aerobics är bara ett kodord för försvar.

Vi klär om oss. Jag får ett par röda och svarta friluftsbyxor, stretchiga men tåliga som det går lätt att röra sig i. Svarta kängor med rejäl klack och sula. (De passar inte på mina fötter, så jag ger tillbaka dem och hämtar mina egna svarta läderkängor.) Jag får ett slitet läderbälte att hålla upp byxorna med. Bältet har suttit i ett par herrbyxor och är för stort, det finns inte utstansade hål tillräckligt långt inne på bältet. Inte ens bälten är utformade för oss, utan vi får klara oss bäst vi kan med sådant som är menat för andra slags människor.

Läraren provar ut tjocka, tätstickade tröjor på oss, som ska sitta så tätt mot kroppen att vi kan få på en skottsäker väst. De skottsäkra västarna räcker inte till alla, men vi delar systerligt på den utrustning som finns. En av flickorna kommer för sent till lektionen, kliver in i omklädningsrummet med en självsäkerhet som rinner av henne i samma stund hon möts av stridsklädda klasskamrater. Hon är en av dem som står överst i den sociala hierarkin, alltid snar till dräpande kommentarer och utfrysning. Hon skulle kallas mobbare om någon vågade säga det högt. En kort stund är allt tyst och stilla när den högst uppsatta plötsligt är i totalt underläge. När läraren räcker henne en tröja fortsätter vi andra också med våra förberedelser, välkomnar henne ordlöst, och trots allt, in i gemenskapen. Hon är i slutändan inte fienden.

När vi står i våra militärbyxor, med röda streck målade på kinderna, kommer rektorn in i rummet. Han har fått höra om vår gymaplektion och är orolig. Läraren och rektorn diskuterar, och jag hör hur läraren kallar det självförsvar och kampsport. Vi vet alla att det bara är en del av sanningen. Rektorn i sina fladdrande linnebyxor, lilla hårknut och spikmatta ifrågasätter lektionen, undrar om vi inte gör bättre i att faktiskt lära oss lite aerobics, eller kanske yoga? Hans undfallenhet och nervositet står sig slätt mot den inhyra lärarens korslagda armar och attityd. Hon hävdar sin plats, vår plats, och rektorn slinker iväg. Han förstår inte att patriarkatet inte bekämpas med yoga och mindfulness. Här behövs kevlarvästar och stål.

dagbok

Helgen

Så har det gått en helg, som sträckte ut sig över tre, fyra dagar nästan.

Jag tog helg prick klockan 16:00 på fredagen, plockade blommor och förberedde mig inför lördagen. Då fyllde jag år! Jag var orolig på kvällen, men genom vindsfönstret såg jag en regnbåge som spändes, och på taknocken sjöng en koltrast. Om jag var en sådan som tydde tecken skulle jag tolka dem som goda omen.

På lördagen firade vi med traditionell födelsedagsfrukost: skumpa, kaffe, pavlova. Av familjen fick blommor och pengar; silverörhängen i form av björklöv, en prenumeration på en kvinnohistorisk tidskrift; av pojkvännen mera blommor, en diktsamling med titeln Poems for a World Gone to Sh*t och en kåsa, som min han snidat själv(!). Allt vad jag kunde ha önskat.

Efter firande drog vi iväg på stan på ärenden. Jag hämtade ut paket som mina vänner skickat mig, vi åt pizza under en regntung himmel och när vi skulle handla blev vi så trötta att vi fällde ner bilsätena så långt det gick och vilade en stund. Den här vilan, alltså, den har blivit mig viktigare än någonsin. Eller så är det att jag går på de vilopimpulser jag får, istället för att hasta vidare till nästa sak. Ofta blir det så mycket bättre att vila lite i en soffa, på ett golv, i en bil. Vila efter maten är närmast obligatoriskt numera. Kanske det är så när man passerat sina första 30 år?

På söndag var det picknick i en park. Jag hade köpt alkoholfri skumpa och delat ut godis i pappersmuggar, precis lika mycket i varje mugg så att det skulle bli rättvist. Jag hade bett om inga presenter och fick en blomkrans i inte-present. På kvällen gick vi hand i hand längs med precis hela strandpromenaden, så där som vi gjorde en sommarkväll den första sommaren vi lärde känna varandra på djupet. Det blir ju hela tiden ett större djup också, en bredd. Vi har haft många bra samtal den senaste tiden: i bastun, på gågatan, om kvällarna när vi gått och lagt oss. ”Vi får prata om det hela livet”, brukar min pojkvän säga när vi dryftar något om och om igen. Just nu känns det som om många och stora saker är i process inom mig. Det gäller att reda ut hur man vill leva, och var, och med vem. Allt är inte alltid glasklart – ofta är saker väldigt veliga – men jag försöker förlita mig på att det blir bra i slutändan. Att hitta ett sätt att klara av att vara i osäkerheten och i de långa, långsamma processerna är nog en rejäl lektion, då jag är en sådan som automatiskt vill ha ett allt-eller-inget och avsluta saker snabbt för att sedan få lugn. Det går inte. Vissa saker måste ta tid. Vissa saker kan man inte prata igenom på en kväll. Jag vet det. Jag kämpar ändå med det.

Sommaren är ju ändå min bästa tid. Det är ljust och ljuvligt. Midsommarrosorna blommar i kaskader: vackra, väldoftande, vita – och ibland rosa! Och jag får umgås nästan dagligen med en av dem jag tycker allra allra mest om.

okategoriserat

DENK

Jag drömmer att en kompis har förlovat sig med en turkisk prinsessa.

I sju år har de varit tillsammans, haft ett hemligt distansförhållande, men den turkiska prinsessan vill fortfarande inte gå ut med deras förlovning. En relation mellan två kvinnor ses inte på med blida ögon, inte i hennes kultur, speciellt inte inom kungahuset.

Min kompis är förtvivlad och vill kasta armbandet som hon fått i förlovningsgåva i stället för en ring. Armbandet består av silverlänkar och en silverplatta med namnet DENK, som den turkiska prinsessan heter, i olikfärgade ädelstenar, en färg för varje bokstav; ljust blå, rosa, gröna, gula.

Jag försöker lugna henne, omhändertar varsamt förlovningsarmbandet, säger att hon kommer ångra sig om hon kastar bort det nu, i affekt. Att det finns tid att reda upp saken ännu. Att hon kan lämna tillbaka armbandet om hon fortfarande känner för att bryta förlovningen senare, men nu måste vi samla oss. Vi ska hålla en kombinerad skriv- och lindyhopkurs. Jag förstår att det är svårt, säger jag, men nu måste vi fokusera. Jag stoppar armbandet i fickan, utom synhåll, och vi drar långa, djupa andetag innan vi går in i byggnaden för att dra igång dagens första lektion.

dagbok

Annat att göra

Det finns liksom annat att göra än skriva blogginlägg.

(Fast jag ska vara ärlig: mycket av det andra tillbringas ändå framför datorn i jobb. Jag tycker inte om det, men så är det. Från och med i dag ska jag i alla fall inte jobba kvällstid, och jag ska försöka vara mer ledig. Sommaren är där ute, med sina blommor och kaffekoppar och bastubad och snusnäsdukar och eftermiddagsvilor och mygg, och jag vill vara i den.)

dagbok · skönlitterärt

något heligare

smaken av mynta
doften av solkräm
en sval vind över svettig rygg
varma fötter
minnet av tusenåriga berg
med sekelgamla olivlundar
timjan honung
havets sälta på huden
tulpanerna som stora skålar
kalkar att dricka något heligare ur

värmen i kroppen slår ut
dröjer kvar
jag vet att jag kommer ha
känslan av mynta
ännu långt efter
att skymningen sänkt sitt
frånvarande mörker över granskogarna
och
(en tanke bort)
över olivlundarna

dagbok

Några dagar från juni

Maj försvinner, är svårfångad, skriver jag i min dagbok. Jag ser varje solig och varm dag som en ynnest, en bonus, tänker fortfarande att det egentligen är kall vår fastän vi bara är några dagar från juni. Juni! Sommar!

Här är några saker från denna svårfångade månad.

Tio före fyra natten till den nionde maj. Jag upplever vårnätterna inifrån numera. Jag minns en kall vår i Åbo, det måste ha varit kring 2014, som jag en sen kväll efter en avslutad etnologiuppsats kokade varm kakao och cyklade ner till en parkbänk invid ån. Där satt jag efter midnatt och drack ur min medhavda termos, bara för att jag kunde och ville.

Ett fint graffitiklistermärke under en promenad runt viken.

Vi ställer i ordning villan för säsongen. När vi ska sätta på vattnet fullkomligen skvalar det ner under villan. HELVETE! ropar pappa och spurtar ner till stranden för att stänga av vattnet igen. Några dagar senare var två rörmokare på plats och bytte ut läckande rör. Ungefär vartannat, vart tredje år behöver något åtgärdas gällande villavattnet. Nu dröjer det förhoppningsvis några år igen. Senare på kvällen samma dag som vattnet blev fixat premiärbadade vi bastu. Annars städar vi ur stugor och kammare, räfsar löv, planterar grönsaksplantor, sätter potatis. Mommo rensar i blomrabatten. Armadis gräsi*, säger hon och kastar ogräset ut över kanten.

  • nordösterbottniska för förbaskade gräs

En vacker dag äter jag årets första lösglass. Notera bh:n på bordet.

Vöråstan fortsätter vara stadens vackraste kvarter, också i skymningen efter en regnig dag. Kanske speciellt i skymningen efter en regnig dag.

Pojkvännen och jag kommer oss äntligen ut till en vandringsled som jag har drömt om sedan oktober förra året, då jag gick den första gången. Jag har bestämt att snusnäsduk på huvudet ska bli min nya vardagssommarstil. Jag känner mig som en av medlemmarna i den georgiska trion Trio Mandili, bara en tiondel så snygg och en hundradel så talangfull.

Körsbärsträden blommar.

Björkarna grönskar.

Häggarna slår ut.

Min syster är hemma på visit! O lycka! Hon har namnsdag och jag vill ge henne hela världen men det får bli blommor. Vi träffas på luncher, dricker skumpa, dricker kaffe, promenerar, hälsar på fammo, hänger på villan. Jag jobbar så lite som möjligt för att kunna vara så social som möjligt. De senaste veckorna har jag varit mer social än vad jag varit sammanlagt under året hittills. Det är ett sätt att försöka fånga denna svårfångade maj.

En dag är jag otroligt snål på kokosbollar, men jag har varken kokos eller ork att baka. Istället köper jag en Bounty när jag handlar och äter den med otrolig tillfredsställelse till kaffet. Jag skickar denna bild till mina vänner.

Foto: systra mi.

Nisse finns förstås alltid med i bilden.

En torsdag vittjar jag postlådan och får en synnerligen trevlig fångst. Kyrkpressen, ett brev, och ett vykort. Vykortet är från min vän KJ, som jag av yttre omständigheter inte har lyckats hälsa på som jag brukar. Mycket är annorlunda mot vad det brukar. Precis på det här kaféet, i precis det här hörnet, satt vi i alla fall en gång och fikade. Jag hoppas och tror att vi snart kan sitta och fika där igen.

dagbok · skönlitterärt

Glass

Försäljare i glasskiosken var så söt. Ni vet, på det där sättet att man knappt kan titta av oro för att bara gapa.

(Jag mötte en sådan försäljare på grönsaksavdelningen i ett supermarket en gång. Han kom emot mig med sitt svarta hår och sina glimmande örhängen och stora leende och jag insåg inte att jag hade tappat hakan förrän jag förvirrat smällde igen käften när han passerat mig.)

Jag stod länge och valde glass, tittade på bilderna av de olika glassmakerna och absolut inte på henne. Men i ögonvrån anade jag hennes svarta hårband och guppiga pagefrisyr, hennes glada ögon. Hon talade svenska med en omisskänlig finska i bakgrunden. Finskspråkiga främlingar som talar bruten men hjärtlig svenska med mig får mig knäsvag. Är de dessutom söta och glada så smälter jag helt.

Jag hade velat lyfta upp henne på ett bord, få henne att skratta och pussa henne på näsan. I stället beställde jag sommarens första lösglass, två bollar; en hallon-lakrits och en gammaldags vanilj med hjortron.

okategoriserat

Jag är fortfarande queer

Jag hade lovat att jag skulle följa upp mitt inlägg Jag är fortfarande feminist, där jag reflekterade över ekvationen feminist + ett till synes heteroparförhållande, med en reflektion över ekvationen queer + ett till synes heteroparförhållande. Det tog mig alltså 1½ år att skriva det förstnämnda inlägget, och det omgavs av så mycket obekvämhet, men i slutändan var det värt det. Det ledde till kommentarer och diskussioner, fler tankar hos både mig själv och andra, ja, senast förra veckan nämnde en vän inlägget när vi var på en promenad (första gången vi hade träffats på nästan 1½ år, det också)! Om feministinlägget genomsyrades av osäkerhet och många frågor, är det här mera av ett konstaterande. Hela inlägget kunde egentligen bestå av rubrikens enda mening: Jag är fortfarande queer.

(För det är kanske här en stor skillnad ligger, också i hur lätt – eller svårt – det var att skriva respektive inlägg: identitet kontra ideologi. Queerhet är en identitet. Feminism är en ideologi. Queer är något som jag alltid är. Feminism är, egentligen, något som jag gör. Ibland mer. Ibland mindre. Men oavsett: det finns ett agerande i feminismen som inte behöver finnas i queerheten. Och visst visst, queerhet kan också vara (är) en ideologi, ett agerande; feminism kan också vara (är) en identitet. Men om vi nu generaliserar lite, som man behöver vara ibland, för annars går det inte att gå vidare i diskussionen. Se denna långa parentes som ett bevis på detta. Så om du har bråttom kan du sluta läsa nu. Annars har jag lite mera att säga. Förstås. Inte är det ju så enkelt heller.)

När jag och min partner i augusti 2019 bestämde oss för att bli ett par rent officiellt så väntade jag lite med att berätta det åt folk, höll det som en spännande och lite hemlig sak du har i jackfickan, en kastanj eller en spelkula, som bara du kan känna av när du står med händerna i fickorna. Jag skickade ett par meddelanden senare, berättade för vänner och familj hur läget var. Alla var så glada för min skull, för vår skull.

Ganska länge efteråt var jag rädd för att höra något som skulle förminska, förbise, osynliggöra min identitet och mina funderingar kring aromanticism och alternativa sätt att leva och mitt liv som singel (som ju var ett mycket fint sådant och inte på något vis var halvt eller sorgligt eller saknade något för att jag inte hade en partner). Att jag skulle få höra att det var så bra att jag nu äntligen hade hittat en pojkvän. Att se nu, det fanns någon för mig också. Att mitt liv och min identitet innan dess bara hade varit en fas. Att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! ÖRGH.

Ett par av mina vänner förtydligade och skrev, förutom grattis och vad roligt, också att jag blir ju glad över att du har fått en ny människa i ditt liv att tycka om, inte för att det just är en pojkvän, jag skulle bli glad på samma sätt om du berättade att du hade fått en hund! inte för att jag ju jämför din pojkvän med en hund, men du fattar (jo, jag fattar) och kom ihåg att du är precis lika queer som tidigare! Utan att jag ens hade yppat mina rädslor. För att de känner mig, och kände det på sig, och ville förekomma eventuella orosmoln i mitt sinne. Tack.

Mina rädslor var dessutom obefogade. Ingen i min närhet har ens andats en föraning till att förringa mitt tidigare singelliv, min identitet som queer och min rätt att känna mig hel, fullkomlig och lycklig, parförhållande eller inte. Jag är så tacksam över det. Det finns tillräckligt många kamper jag behöver ta, men denna är inte en av dem. För queer är jag fortfarande. Det är inget som ändras bara för att de yttre omständigheterna ändras. Lika queer vare sig jag har pojkvän eller inte. (Lika mycket österbottning vare sig jag bor i Vasa eller Åbo, lika mycket rollspelare vare sig jag är på ett lajv eller inte.) En av mina närmaste vänner, med vem jag många år har funderat över singelskapet och sätt att navigera i den här världen som singlar, har vid åtminstone ett tillfälle uttryckt sig om oss singlar och jag har nickande hållit med, innan vi båda har kommit ihåg att jag ju inte är singel längre. Så starkt sitter det i, i alla fall i vissa kontexter.

Jag har jobbat med att se mig själv som en av två i en relation, en helt annan slags relation än vad jag tidigare har haft. Singelskapet blev en del av min identitet, jag omformade mig världsbild för att få känna mig bekväm i den. En ny relation gjorde mig förvirrad, jag måste hitta ett nytt sätt att vara i livet i en ny situation. Upplägget finns där, förväntningarna, mönstren – men jag ville (och vill) ju inte finna mig i dem, för jag vet hur illa de gör. Samtidigt: de är det enda jag har haft att navigera efter. Att kartlägga något nytt, totalt från början, är otroligt svårt. Det underlättar oerhört att ta till landmärken. Även i de fall där man inte tycker om landmärkena – de är i alla fall kända, de är något jag har navigerat kring hela mitt liv, även om det i mitt fall då har inneburit att navigera runt dem, hitta nya rutter istället för den utstakade. När jag nu ser milstolparna inom synhåll, eller ens anar deras teoretiska potential en mycket fjärran framtid (hus, barn, förlovning, äktenskap, gemensam ekonomi, ni vet, allt sådant) måste jag hela tiden ställa mig själv frågan: Vill jag det här för att jag vill det? Eller vill jag det för att jag tror att jag vill det? Det, kära vänner, är inte alltid lätt att veta.

Jag hade föreställt mig att dela livet med en kvinna, om någon. Inte för att jag varit särskilt bevandrad i lesbiska relationer, men för att det syntes mig vara det ändå realistiska: en kvinna, tänkte jag, delar med större sannolikhet erfarenheter, tankar, känslor och ideologier med mig, vilket jag såg som en god (om inte till och med avgörande) förutsättning för att kunna leva ihop. Och nu en man. Att när jag ens för en sekund låter tanken svindla till mig själv som 70-åring så är jag kanske inte ensam, och det är inte en annan kvinna som jag dricker morgonkaffe med, utan med en man. Helt sanslöst.

”Om någon någonsin säger något”, säger jag åt min pojkvän en höstkväll när vi ligger i soffan och pratar, ”om att vi är ett straight par, och jag inte är där för att kunna säga till – snälla, rätta dem då.”
”Förstås”, säger min pojkvän. ”Då säger jag: ‘Nä, min flickvän är inte straight.’ ‘Ahaa’, säger dom då, ‘så hon är bisexuell!’ ‘Nä’, säger jag, ‘hon är queer’. Och sen får dom googla det om dom inte vet vad det är.”