dagbok

Tisdagslista

Det är tisdag och det står ”blogga” på dagens att-göra-lista. Jag har så mycket annat också att göra (alldeles för mycket om jag riktigt känner efter, så då låter jag bli), men man kan ju inte korrekturläsa märkliga manus hela tiden heller, så jag snodde igen en lista av min mer kända bloggnamne. Ett två tre nu kör vi!

HAR DU?

Alkohol i kylen:
Jodå. Hemma i stan finns två flaskor skumpa och några öl, här i huset finns lite öl. (Skumpan är inte ständigt på kylning här.)

Något husdjur:
Lånar ju Nisse för tillfället! Vi tar långa promenader i solsken och frost två gånger om dagen. Nisse brukar få bestämma vart vi går.

IMG-20200225-WA0006

Puder på dig:
Näjj, använder inte puder.

Några framtidsplaner:
liten: åka till Umeå i helgen
stor: bo i ett hus på landsbygden

Gymkort:
Det var visst ett nyårsmål att träna på gym en gång i veckan? Nä, det skippar vi redan nu. Inget gymkort. Tränar hemma om jag tränar. Pengarna på annat.

Några MVG:n:
Hade nog mest den finländska versionen 9:or och 10:or i gymnasiebetyget.

Något beroende:
Inget farligt. Läppomada, kanske? Men utan det skulle mina läppar förtvina. Denna vinter har inte varit nådig.

VEM?

Avskyr du:
Manliga världsledare med enorma egon som inte gör något för att förbättra sakers tillstånd. Det finns alltför många som passar in på den beskrivningen.

Längtar du mest efter:
Min syster ♥

Stör du dig på:
En insändarskribent som bland annat tycker att Pride är en styggelse och att abortförbud är lösningen på Finlands sjunkande nativitet. Huh huh att voj nää-ä ändå.

VILKEN?

Tidning läser du:
VBL när jag är hemhemma, Kyrkpressen när jag får tag på den.

Buss åker du oftast:
Sällan jag åker buss, men om det blir så är det mellan centrum och hembyn. Den bussen går bara på vardagar och det stör mig oerhört. Om jag ska hälsa på hemhemma över helgen måste jag alltså ta bussen dit på fredag och hem på måndag. Vilket jag ju inte gör. Alltså måste jag köra bil.

Dag fyller du år:
På midsommarafton! I alla fall vissa år. Det är lite besvärligt när det kommer till att fira.

Årstid föredrar du:
Sommar! Försommar, högsommar, sensommar. Allt.

VAD?

Gör du nu:
Just nu fyller jag ju i en blogglista? Nyss åt jag vaniljglass med hemmalagad kinuskisås och språkgranskade romanmanus.

Gör dig till en bra människa:
Jag är empatisk, förstående och rymmer mycket kärlek i mitt hjärta.

Gör dig till en dålig människa:
Men nä, sånt är ju inte roligt att tänka på. Tycker faktiskt jag är ganska bra i det stora hela.

Vill du arbeta med:
Svenska och skrivande.

Har du för storlek i skor:
40–41.

Läser du för bok:
Jag påbörjade idag så smått min vändagsbok som syrran skickade. Den verkar lovande och jag känner att jag vill ge den mer tid och eftertanke än vad jag kan göra i en kort paus under arbetsdagen.

20200214_101609

Ska du göra nu:
Duscha och elda i spisen.

Trevlig tisdag allihopa! ♥

dagbok

Hus- och hundvakt

Jag ska vara hus- och hundvakt i två veckor när föräldrarna är på resa. 180 kvm för mig själv! Och för Nisse, förstås. Och för en partner emellanåt, såklart. Ypperligt tillfälle att bada bastu och fira födelsedag, som jag hunnit göra redan under det första hus-och-hundvaktsdygnet. Tårta både till frukost och ettmeddaskaffi.

20200218_144907

Här har jag tänkt hänga mycket. Med brasa i spisen, blommor och ljus. Dricka kaffe, skrolla på Tiktok, läsa Kyrkpressen. Riktigt leva Instagramvänligt liv för mig själv.

Annat jag planerar att göra de kommande veckorna:

  • bada mera bastu
  • åka till Umeå över dagen (och besöka Kvinnohistoriska museet ♥ ♥ ♥)
  • äta blodgrape
  • läsa dagstidningar
  • jobba i godan ro
  • äta fastlagsbullar
  • öva mig på att kula

IMG-20200207-WA0003

  • och förstås: ta promenader tre gånger om dagen med kungen i huset

 

dagbok

Vändagen

20200214_163702

Här om dagen fick jag en bok i vändagshälsning, skickad ända från USA. Avsändaren var min gulliga syster, som i dedikationen på insidan av pärmen skrev att hon vet att jag ”tycker om böcker som handlar om England, relationer och vänskap”. Nå att jag gör! Ser fram emot att läsa denna under ljusa februaridagar när jag nästa vecka ska vara hus- och hundvakt hemma, medan föräldrarna är på resa.

Boken har legat framme på köksbordet sedan jag fick den. Jag tycker om att låta vissa saker ligga framme ett tag: nya böcker, brev, kort, nya smycken. Så att man hela tiden ser dem och påminns om det fina de är eller står för. Riktigt ta in dem innan de hittar sin plats i bokhyllan, smyckesskrinet, på kylskåpet.

Denna vändag har mest firats i just vännernas tecken. Vi åt lunch, två av mina äldsta vänner och jag, och jag fick en vacker blomma som nu står med resterna av min tulpanbukett på köksbordet. Blommor, böcker och ljus, alltså. Kan det finnas vackrare bordsdekorationer? Nu har jag en pizza i ugnen, huvudvärk på nedgång, lösgodis och donitsar som väntar på dagens andra firande senare ikväll.

Glad fredag, alla hjärtans dag och vändag allihopa ♥

dagbok · skönlitterärt

Det är väl uppenbart

Jag drömmer att jag är på dejt med en intagande bekant, som jag haft en lågmäld crush på i flera år. Vi är i Åbo, jag vet inte riktigt varför, för jag bor inte där längre och hon har mig veterligen aldrig bott där.

Det är ingen uttalad dejt, men vi går nära varandra och hon bjuder mig från en vegansk food truck innan jag hinner bjuda henne. Jag tar en bit körsbärspaj. Själv äter hon chocolate mint cookies, och vi delar på glassen som hör till min paj, sitter med papperstallriken mellan oss på en avsats ner till Aura å, glassen smälter sakta i värmen. ”Tänk, jag har bott i Åbo, men aldrig suttit just här”, säger jag, det är en lugn del av ån, kantad med stora stenblock i avsatser, perfekt att sitta på en avsats och dingla med benen strax ovanför nästa.

Jag vet att det inte kommer bli något desto mera av den här dejten, för jag har pojkvän och hon har, vad jag har förstått på omvägar, man, men jag är nervös och pirrig och förtjust över att detta äntligen händer, jag har drömt om det så länge.

Vi pratar om hennes tid som feministisk aktivist. Jag hade inte vetat att hon varit en sådan, men jodå, hon gick med i feministiska demonstrationer (men hon gör det inte längre). ”Vilket block var du med i?” frågar jag, för i drömmen är det självklart att demonstrationerna indelas i block, där deltagarna klär sig i olika färger för att visa sin ståndpunkt. ”Jag gick med anarkisterna, för jag visste inte vad jag riktigt skulle tro”, säger hon och ler, och jag ser framför mig hur hon rusar fram i första led bland de svartklädda anarkisterna och en grupp klädd i lila som jag inte vet vad står för, men som är lika upprorisk och oregerlig som anarkisterna. Början av demonstrationståget är därför kaotisk, det finns inga ordnade rader eller högt burna banderoller, men anarkisterna och de lila banar väg för de grupperingar som följer.

Medan vi pratar hänger frågor i luften: Vad är jag riktigt? Är jag lesbisk? Queer? Och, frågan som allt leder fram till: Är jag intresserad av henne? Jag känner hur hon formulerar frågan i sina tankar, prövar orden, tänker att det är väl uppenbart att jag är intresserad! ”Jag anar vad du tänker fråga, men jag vill gärna höra dig säga det högt”, säger jag, och vänder ner blicken mot gruset under mina fötter, tänker att när hon frågar och jag svarar, då ska jag titta upp och möta hennes blick.

dagbok

Hjältinnor

Vi samlas hos en av oss, för att planera det kommande året. Vi är några vänner som alla fyller 30 i år och ska fira detta gemensamt, bara vi. Det har varit en tuff dag för, för vissa tuffare än andra, och vi behöver alla prata av oss och reda ut situationer och tankar. Det är dämpad belysning, på bordet brinner levande ljus, en av oss berättar om hur hon har haft det den senaste tiden.

Plötsligt ser jag henne som i blixtbelysning, en sekunds distans som gör allt kristallklart: det blonda håret, en mörkgrön stickad tröja, den stora tekoppen mönstrad i blått och vitt. Hur hon med eftertanke berättar om hur hon tänkt mycket på trauman, hur det har distraherat henne från hennes arbete men hur hon har hittat vägar och verktyg att nu hantera det.

Jag tänker att vi är fan hjältinnor. Vi lever och såras, vi utnyttjas och trampas på. Och vi reser oss. Vi hanterar det, vi bearbetar det, vi läks och växer och mognar. Vi dealar med vår skit, som vi säger. Tar ansvar för oss själva och våra känslor. Gör dumma saker ibland, skadar oss själva, men reflekterar och utvärderar. Prövar, tänker, utforskar. Gör saker på ett annat sätt nästa gång, kanske, eller gången efter det. Drar gränser som vi kanske låter någon överträda, för vi är uppfostrade att vara tillmötesgående och tillåtande och förlåtande, men nästa gång, nästa gång håller vi linjen, står fast vid vårt försvar. Tar hand om oss själva och varandra, frågar hur är det och lyssnar verkligen på svaret, nickar och bekräftar och hjälper.

Denna oerhörda kärlek som jag har fått erfara att kvinnlig vänskap är. Hur den aldrig har präglats av konkurrens eller illvilja eller fördömande, som den kan utmålas i populärkultur och samhälle, utan av oändligt med stöd och förståelse och kärlek.

Jag tänker på vad Edith Södergran skrev en gång, och hur vi är allt detta:

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Jag tänker på vad jag själv skrev en gång, och hur jag fortfarande står fast vid det:

Ingen [av dem] har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

dagbok

Att ta sig hem över Kaskisbacken

Foto0419_001

När jag reste genom Åbo här om veckan kom en tanke till mig: Vad jag skulle vara olycklig om jag bodde här. Jag har först nu, med facit på hand och några års distans, insett att jag var rätt ensam där mot slutet. Kanske gjorde jag fel från början, då jag inte aktivt letade efter mer sällskap när jag en gång hade hittat de tre klasskamraterna som jag bildade en fyrklöver av språk och middagar och resor och vardag och självklar gemenskap med. Älskade vänner, ni var det allra finaste Åbo gav mig.

Visst finns det saker jag saknar med Åbo. Universitetet och kullerstenarna på Biskopsgatan. Långa fria och självvalt ensamma cykelturer och promenader, naturskyddsområdet i Katrinedalsskog (ibland går jag ännu omkring där i drömmen och i dagdrömmen). Hur vackra de böljande landskapen var när man inte visste vad som väntade bakom nästa kulle, bakom nästa krök. Alla små äventyr, picknickar, kafébesök. Men allt det där var då, och nu är nu. Jag skulle inte studera nu, ändå inte röra mig i de kvarteren på daglig basis, i de gemenskaperna. Kanske jag skulle hitta nya sammanhang. Kanske inte.

Kroppen minns, så fort jag rör mig i Åbo centrum. Hur allt det praktiska kunde bli stort och oöverkomligt utan socialt skyddsnät eller bil. (Jag minns en gång då jag opererat bort en visdomstand. Studenthälsan låg i andra ändan av stan och jag tog mig dit och tillbaka med det fordon som jag hade – ensam, på cykel. På hemvägen behövde jag stanna för att köpa värkmedicin från apoteket. Sedan stod jag utanför Kuppis Citymarket och spottade blod innan jag cyklade den sista kilometern hem.) Tröttheten i kroppen, varma ytterbyxor och svettigt under cykelhjälmen. Att ta sig hem över Kaskisbacken oavsett väglag och väder. En lägenhet som stundvis kändes osäker, som alltid kändes dammig. Mina neurotiska drag förstärktes, eller kanske över huvud taget kom fram, under studietiden på ett sätt som jag nu ser att var osunt. Man tog till det som fungerade i stunden.

Jag skulle ju ändå inte vilja byta bort mina Åboår. Inte ett enda. Men jag skulle inte vilja bo där numera.

Det är här jag är som jag också ska vara.

dagbok

Torsdag

Inspirerad av min syster Julia tänkte jag skriva om en helt vanlig dag, en torsdag i februari.

Dagens väder: Får jag börja med något så klyschigt som vädret? (Klart jag får, det är ju min egen blogg, hah!) Det är några frostgrader, snö och klar himmel med sol. Allting känns ungefär fem gånger mer genomförbart med ett sådant ljus. Min lägenhet har tre stora fönster. Här är utsikten i precis skrivande stund genom mitt ena köksfönster.

20200206_160739

Dagens aj: Förutom att jag fortfarande har ont i ryggen (jag sträckte ryggen en dag hos KJ förra veckan, när jag skulle plocka bort magnetbokstäver från köksbokstäver, ni vet, sånt där som händer) och av nån anledning har haft huvudvärk hela eftermiddagen, så var jag dessutom på både papa-prov och till gynekologen idag. I två olika omgångar, alltså, så att jag två gånger måste klä av mig och ligga med benen i vädret. Aldrig skoj. Men sköterskan som tog papa-provet var världens bästa, så vänlig och lyhörd och förtroendeingivande. ”Du kan bara sitta här på kanten medan jag gör i ordning litegrann, och sen berättar jag precis vad jag kommer göra. Jag kommer inte röra vid dig utan att säga till först.” Rätt person på rätt plats ♥

Efteråt unnade jag mig själv ett tjog tulpaner i rosa och lila, samt blodapelsiner och en mango.

20200206_122926

Dagens arbete: Jag sitter i soffan och språkgranskar del 2 av ett tredelat manus. Det är dessutom en översättning från finska, så det finns en hel del att klura på. Idag har jag bland annat funderat kring om ”smällde fast dörren” är en finlandism, hur genitivformer av initialförkortningar fungerar samt om jag kan fortsätta hävda att ”partner” är den rekommenderade pluralformen.

Dagens dans: Torsdagar betyder lindy hop, så lite senare ikväll ska jag iväg och dansa. Jag hoppas på att huvudvärken försvinner senast då.

Dagens dag: Förutom att det är samiska nationaldagen idag, så är det också semikolonets dag. Av uppenbara orsaker är jag mer insatt i det senare; det blir så inom min bransch. I varje text jag språkgranskar så håller jag utkik efter detta lilla besvärliga tecken. Om jag ska ge ett enda råd gällande bruket av semikolon, blir det: Använd det inte. Oftast är det ändå fel. (Eller, för all del, använd det fritt! Och var medveten om att läsare kan irritera sig något alldeles gruvligt på felanvändningen.)

dagbok

Runebergsdagen

Jag är tillbaka i stan efter en vecka på annan ort. Det var en välbehövlig vecka, som bestod av umgänge, vila, mat, promenader, samtal, te, teveserier och hushållssysslor. Vi åt Runebergstårtor redan sista januari för att fira Runebergsdagen i förväg, och veckan innan hade jag också ätit Runebergstårtor, så jag hade faktiskt tänkt skippa att äta en tårta också idag.

20200128_142244

Men sedan tänkte jag om.

Det är en fullspäckad dag med en massa jobb som ska göras idag och resten av veckan. Sådana dagar, sådana veckor, ska man inte pruta på pauserna. Så nu har jag kokat kaffe, skalat en apelsin och sätter tänderna i en lokalbakad tårta som jag köpte på väg hem från morgonyogan.

Och så repeterar vi infon som jag skrev förra året, va?

Idag får vi äta Runebergstårta, och det är ju hur trevligt som helst, men vem var egentligen Runeberg?

Runeberg (1807–1879) var en finländsk författare som gav ut historiska romaner och prosaberättelser. Runeberg anses vara Finlands första kvinnliga journalist, första kvinnliga tidningsredaktör (för Helsingfors Morgonbladet 1833–1836) och den första kvinnliga författaren som kritiskt analyserat kvinnans ställning i hem och samhälle.

Runeberg är även bekant för sina samhällsinsatser. Hon var aktiv i Fruntimmersföreningen som motarbetade nöden och skapade arbete för de fattigaste kvinnorna i Borgå, och deltog i grundandet av en skola för medellösa flickor. Dessutom skrev hon mycket för skrivbordslådan om kvinnors rätt till utbildning och om kvinnosaken överhuvudtaget. Hon hörde också till krukväxtodlarpionjärerna, där hennes specialitet var rosor, och flera av hennes sticklingar lever ännu. Fredrika Runeberg var gift med författaren Johan Ludvig Runeberg, och de fick åtta barn.

Hurra för Fredrika Runeberg! (Och ett litet hurra för hennes make också.)

dagbok

Tur

I skrivande stund sitter jag på tåget mot Åbo. I bokstavligen skrivande stund. Jag knappar på min lilla mobilskärm, reser iväg en vecka utan dator, hoppas på att det finns tillräckligt med täckning över lindorna mellan Vasa och Seinäjoki.

Det är vackert här. Min själ lugnas av detta gråvita platta, av nedgångna och urbruktagna tågstationer, vackra i sitt förfall.

20200129_13131020200129_13004920200129_130037

Och själen behöver lugnas. Jag läser lokaltidningen på mobilen. En 25-årig man döms för att under två års tid misshandlat, förföljt, hotat, frihetsberövat och våldtagit en kvinna. Gång på gång på gång.

Orsak: Han kunde inte hantera att de inte längre var ett par.

Straff: 4 års fängelse och dryga 20 000 euro i skadestånd.

Jag tänker på att kvinnan hade tur som överlevde. Varje år dör cirka 20 kvinnor i Finland på grund av våld från närstående. De mördas, misshandlas till döds. Av en partner. En före detta partner. Av någon som det var meningen att skulle älska dem och bry sig om dem och hjälpa dem. Men som dödar dem.

Jag tänker att vi aldrig är säkra. Aldrig, aldrig. Att mannen fått besöksförbud men brutit mot det. Att kvinnan måste flytta flera gånger, bo på skyddshem, och att det inte räckte. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken hon måste ha levt i. Kanske ännu lever i. Om fyra år är han frisläppt igen. Om det ens går så långt. Domen kan fortfarande överklagas. (Jag nästan hoppas att han överklagar, och får förlängt straff.)

Jag tänker: Brinn i helvetet. Må du aldrig känna en enda dag av lycka under återstoden av ditt miserabla liv.

skönlitterärt

Okända farvatten

Din kropp är okända farvatten
som jag navigerar i

Här är farleden
XXXXXXXXsäger du
XXXXXXXXstyr mig
Här är strida strömmar
Här är kobbar och skär
som kräver varsam hand
vid rodret
för att inte få grundstötning

Jag kastar ankar
vilar på lena klippor
som doftar av sol och tång

Du är sjökort och kompass
viskar fram förliga vindar:

Här
XXXXXXXXsäger du
XXXXXXXXseglar vidare
Här är säkra vatten
Här är grunda vikar
och här

här är djupet

20180531_185457

Årets första dikt, må de bli många fler!