dagbok · okategoriserat

Gästblogg

Om du vill ha något litet, lättsamt och litterärt att läsa till söndagskaffet kan jag glädjande meddela att jag har fått gästblogga hos författaren, lindyhopparen och skrivarkollegan Sabine Mickelsson!

Jag skriver om när jag slutade skriva noveller (eller egentligen, när jag gav mig hän åt att skriva dikter). Här finns mitt inlägg med tankar om poesi i process: https://www.sabinemickelsson.com/blogg/gastbloggare-poesi-i-process

Vad har du slutat skriva (eller vad har du gett dig hän åt att skriva)?

P.S. Nu är det bara 2½ månad kvar till National Poetry Writing Month! Årets diktarmånad! Aprillyrik! Poetry under pressure! Då ska det skrivas dikter så det sprakar, liksom de senaste sju åren. Tänk det, minst en dikt om dagen, i trettio dagar, i sju år. Det är mint 210 dikter. Och i år: åttonde året, minst en dikt om dagen, i trettio dagar igen. Jag ser fram emot det.

dagbok

Bokåret 2020

Efter lite ansträngningar för att bokåret 2020 skulle bli bättre än 2019 (när jag tillbringade min vanliga lästid, det vill säga sena kvällar, i sällskap med den som sedan skulle bli min pojkvän), har fjolåret faktiskt flutit på lite bättre i läsväg (fast inte i närheten av ännu tidigare år). År 2020 läste jag 40 verk: 22 romaner, 10 diktsamlingar, 5 essäsamlingar eller faktaböcker, en novellbox med fyra noveller, en biografi och en bilderbok.

Sex av verken hade jag läst förut: diktsamlingarna Orkidébarn och Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar samt Tillfälligt upphängd i tillvaron av Göran Ekström, essän Det är natten av Karolina Ramqvist samt romanerna Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn och The Casual Vacancy av JK Rowling. Romanerna, essän och två av diktsamlingarna läste jag under undantagstiden, då biblioteken var stängda och jag fick hålla till godo med det som fanns i bokhyllan. Min bokhylla är ju uppbyggd på det sättet: består nästan endast av böcker jag redan läst och kanske redan hade läst när jag köpte dem. Jag vill ju veta att de håller måttet. Så har man bra litteratur att återgå till också under en pandemi. Speciellt poesi tål många, många omläsningar.

Några nedslag i de nya böckerna, då? Den största hajpen var nog Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och uppföljaren Vi for upp med mor. Den avslutande boken i serien har jag inte läst, och vet inte om jag ids läsa heller. Folk lovprisade språket, stilen, äktheten, men jag blev mest irriterad på avsaknaden av versaler och skiljetecken. Alla med sitt, antar jag, och det här inte med mitt.

En bok som jag diskuterat mycket är Så jävla trött av Gemma Hartley, en bok med avstamp i författarens personliga liv och en större reflektion om allt det osynliga och känslomässiga arbete som kvinnor gör i parförhållanden, i familjen, på jobbet, i politiken. Jag har pratat både med en god vän, som tampa(t)s mycket med sådana svårigheter, och med min pojkvän, som jag lånade boken och uppmanade att läsa. Inte som en anklagelse, utan som ett sätt att lyfta ämnet och öppna samtalet innan det blir oöverkomliga problem. För det är lätt att falla tillbaka i gamla invanda roller och mönster om man inte aktivt tänker om och sätter emot.

Årets roligaste förutsättningar var nog Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, där den 87-åriga predikanten Olof Helmersson har insett att han levt i en lögn, och nu reser tillbaka till Västerbotten för att avfrälsa alla som han omvänt för femtio år sedan, och Regnmannen av Jonas Karlsson, där Ingmar under en sommar med torka och vattningsförbud inser att han kan styra över regnet med en gammal kran bakom vedboden. Gemensamma nämnare? Gamla gubbar som blir insnärjda i något större och besvärligare än de tänkt. Sånt är mysigt att läsa om.

En fin gåva var The Love Song of Queenie Hennessey av Rachel Joyce, som min syster skickade hela vägen från USA. ”Jag vet att du tycker om böcker som handlar om England, relationer och vänskap”, skrev hon. Jag läste boken långsamt och med eftertanke, grät emellanåt och verkligen njöt av både boken i sig och omtanken som låg bakom den.

Jag läste också en sextett, sex böcker av författaren Kate Morton. Alla böckerna utspelade sig enligt samma koncept: mysterium, England, nutid och historia som vävs samman. I efterhand kommer jag inte ihåg vad som utspelade sig i vilken bok, för de blandas alla samman i minnet, men just då när jag läste dem var jag storligen investerad och kunde riktigt känna läsglädjen i välskriven, intrikat och spännande prosa, som en deckare fast med vackrare miljöbeskrivningar.

Den sämsta boken för året var nog Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Mashfegh. Jag läste om den på min mer kända namnes blogg och hade höga förväntningar, men blev bara irriterad. På huvudkaraktären. På sidokaraktärerna. På handlingen, på apatin, på det ytliga och på allt knark. På något plan kan jag ändå se varför boken blivit så stor, men den passade inte mig. Speciellt inte att läsa då i mörkaste november, när jag mådde riktigt skit. Jag verkligen kände hur jag mådde ännu sämre av att läsa boken. Ändå läste jag den. Hmm.

Den härligaste boken för året var på sina sätt Jaktlaget av Ulrika Hansson,en debutroman om ett jaktlag i Terjärv (därifrån min fammo är hemma) som tar saken i egna händer då en måskoloni invaderar sjön. Jag kände mig så hemma i miljö och språk och mentalitet. Jag tyckte också att den gav en så fin bild av jägare inte den där stereotypa machomannen, utan komplexa, empatifulla och trovärdiga karaktärer.

Som sista bok vill jag lyfta en diktsamling på dialekt, nämligen To å ja, vi boåda / Du och jag, vi båda av Lars Huldén. Dikter på både Munsaladialekt och i standardsvensk översättning, om ålderdomen, döden, byn, kärleken, livet. Här är titeldikten, som vi har gått och citerat fritt ur minnet emellanåt:

Men hyö do,
dähää sko ja vila du ssko
hall mee åmm:
He foår it kåma naa millan åås,
ja määra millan te å me,
uutåm dyön,
såm vi jåo alldä slippär.
Åm ja it ahltiili e
såm ja ssko boåd vara
så måss do fysyök fylååt me.
Fy sido ja tråo vi bihyövä varaadä
to å ja, vi boåda.

(Men hör du,
det här skulle jag vilja att du
skulle hålla med om:
Det får aldrig komma något emellan oss,
jag menar mellan dig och mig,
utom döden,
som vi aldrig slipper.
Om jag inte alltid är
såsom jag borde vara,
måste du försöka förlåta mig.
För ser du, jag tror vi behöver varandra
du och jag, vi båda.)

dagbok

Ingens storm är den andras lik

Alla talar om ovädret, men ingens storm är den andras lik.

Jag drar på mig ytterkläderna över nattlinnet, tvingar upp dörren i motvind klockan fyra på morgonen för att hämta in lyktan som hänger och slår på sin krok utanför köksfönstret. Skramlet har väckt mig och sedan hållit mig vaken. Lyktan och skorna möter mig i badrummet, där de fått töa av sig, när jag stiger upp några timmar senare.

Trägolvet är kyligt också med yllesockor. Bakom slitna gjutjärnsluckorna sprakar elden som jag lade igång i morse. Om jag utgår från att kakelugnen är original, vilket jag inte har någon orsak att betvivla, brinner det i en eldstad som är nästan hundra år gammal. Nästan hundra år gamla tegel som långsamt värms upp under dagen. Huset lär vara byggt år 1928, och jag tror det när jag lägger handen mot det varma kaklet.

Det viner runt huset, bullrar i knutarna och mullrar från väggarna. Fönstren är täta, de minst dragiga fönstret jag någonsin haft, och värmebatterierna under dem strålar ut stark värme och väser av vattnet som strömmar, men från postluckan i den spånskivstunna lägenhetsdörren drar det en bred stråle kalluft. Jag kunde använda trapphuset som extra kylskåp, om jag ville och behövde. I kakelugnen drar det också, stormen kastar sig ner i skorstenen och jagar upp glöden. Jag eldar med bastanta tallklabbar, de är så grova att de knappt ryms in i eldstaden, jag måste ha en rejäl glöd för att de ska orka brinna till slut. Jag borde klyva dem i mindre och mer lätthanterliga vedträn, men äger ingen yxa, och med en enda ynka puukko kommer man inte långt med dessa furuklossar.

dagbok

Franska pastiller

Det har snöat hela förmiddagen och molntäcket stänger ute all sol. Över riksåttan drar snöbyar fram, avslöjar asfalten och skymmer den sedan igen. Det vindpinade österbottniska vinterlandskapet påminner: en gång lajvade vi post-apokalyps just här. En pest hade dragit över världen och ödelagt civilisationen. Under en snöpyrande blink med ögat är fiktionen och verkligheten densamma.

Vi går över frusna sumpmarker, sex stycken på rad över spångarna, håller oss under Regionförvaltningens gräns på tio och på kort replängds avstånd. Emellanåt byter vi plats för att kunna prata med allihopa, det går bara att föra samtal med den som är precis framför och precis bakom en. Jag frågar om folk har firat nyår. En har varit på kontorsfest, en annan säger: ”Jag tar den historien när vi sitter runt elden.” Vi går förbi en kåta, kommer till en liten sjö där det funnits ett svanpar. ”Svansjön”, säger en av oss. Här gick två av oss vilse en gång. Denna gång går vi rätt, trots att det är okända myrmarker. Vintern och snön gör det oväntat nog lättare att följa stigen, den lyser som ett vitt band bland grågrönare getporstuvor. Det är varmt med stickatröja och vandringskängor. Dikena har svämmat över och sedan frusit.

Vi kommer tillbaka till startpunkten, en för oss välkänd stuga invid myren. Under grilltaket röker det in, som alltid. Vi grillar korv och får höra historien om nyårsnatten. Jag har tagit med vår pepparkaksgård: hus, utedass och gårdsgran. En förklarar härmed julen över och slår sönder pepparkaksgården med en träklubba, glasyren över taknocken sprätter. Jag har drömt om just precis det här: vandring med vänner; öppen eld och varma kläder; och sedan, kaffe och frikostigt dekorerade pepparkakshusbitar; franska pastiller och söt kristyr.

dagbok

Inget att ha bråttom till

Vardagen rullar långsamt igång, lika långsamt som jag kommer mig ur sängen om morgnarna. Det finns inget att ha bråttom till, så varför ska man då ha bråttom. Visst kan vi sätta klockan att ringa på 8.30, men absolut inget kräver vår omedelbara uppstigning. Allt är fabricerat, inget har en poäng.

”Man vet att det är Vuxensaker På Gång när flikarna man har öppna är mejlen, inkomstregistret, Fpa, Skatteförvaltningen och sin bank”, skriver jag i en gruppchatt. Två av mina vänner tror att Vuxensaker innebär sexleksaker innan de läser meningen vidare. Det vore mycket roligare att surfa sexleksaker, tänker jag när jag sitter och räknar hur mycket (lite) pengar jag faktiskt tjänar. Sedan tillbringar jag resten av dagen att i bakhuvudet rättfärdiga mitt levnadssätt, inför mig själv, inför mina närmaste, inför samhället i stort.

Det är frostvitt och sol där ute, jag minns inte när jag senast sett solen. Jag tar en promenad i skogen, yogar, jobbar lite med något som sedan visar sig vara onödigt arbete men som jag ändå får betalt för. Jag tar en till promenad, längs med stranden, med mamma och Nisse. På långt håll ser jag någon komma emot iklädd en hellång mantel? En mantel! Hur coolt är inte det! Jag måste säga det åt personen när vi möter hen. När vi möter hen visar det sig vara en lajvarkompis. Förstås. Självklar känner jag de personer i Vasa som går runt i mantel.

Sedan ringer mommo. Hennes närbutik säljer allt till -50 % på grund av en kommande renovering. Hon har handlat redan två gånger idag och beger sig ut en tredje gång med mamma. De kommer tillbaka med ostar, kaffe, kaviartuber, piroger, knäckebröd, nagelborstar, torkade frukter, kex, kaffefilter, aluminiumfolie, prickigkorv, potatissallad, rulltårta. Jag röjer köksbordet från alla matvaror för att kunna duka fram kaffe. Utsikten från köksfönstret är som en barnboksillustration.

dagbok · okategoriserat

Listan om 2020

Som en kompis skrev: ”Även om livets motgångar inte respekterar årsskiften, så ser jag psykiskt fram emot att 2020 är över.”

Nu har vi vinkat av 2020. Vi stod ute på gården i kylan och dimmigt fullmånssken vid tolvslaget, såg fyrverkerierna runt om i byn, hörde kyrkklockor ringa in det nya året. Drack sedan en liten flaska Felix Felicis för att med nyårsnattens magi få lyckan att räcka hela det kommande året. Dagen efter var världen som vanligt igen, men jag lovar, jag kände att det var något särskilt just den där natten. Även om skiftet bara var inom oss och i kalendern, så var det ett skifte. Här är en tillbakablick på året som gått innan vi riktar blicken mot året som kommer.

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?

Var med om en pandemi, återupplivade en person, betalade fiskevårdsavgift.

Höll du några av dina nyårslöften för 2020?

Låt oss se!

  • dricka vatten & vitamin varje morgon mer eller mindre, faktiskt!
  • gymma 1 gång/vecka HAH nej
  • skriva dikter mer än året innan, har jag på känn
  • meditera varje dag eh, nä
  • öva på att kula inte över huvud taget
  • hälsa på mommo och moffa mer jo, valde alltid mo & mo när jag kunde det ♥
  • lästa minst 30 böckerkom upp till 39 i år! En klar förbättring från förra årets 28.

Har du något nyårslöfte för 2021?

  • läsa minst 30 böcker
  • gå igenom och ordna upp i min strumpbyxlåda

Jag är inte lika ambitiös i år som ifjol. Det känns bra.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?

Ja, det kom flera nya små barn till världen, både i min närmare släktkrets och i min större vänskapskrets.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? 

16 mars 2020. Min mamma fyllde år och Finlands regering utlyste undantagstillstånd. Jag skrev en dikt om det:

Finlands skolor stänger.
Gränser, museer, bibliotek.
Mamma har fått rosor. (För hon fyller år.)
Jag tar en promenad i den kyliga kvällen. (För statsministern sa att man får.)
Det doftar jord.
Det doftar vår.

Dog någon som stod dig nära?

Ja, min älskade moffa. 87 år blev han. Så här såg han ut som 18-årig student år 1952.

Vilka länder besökte du? 

Jag höll mig i Finland förstås.

Bästa matupplevelsen?

Att Conny lagade mat åt mig så ofta. Alltid bättre och godare än något jag skulle svänga ihop själv.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

En ljus och lång sommar. Tänk att det kommer bli så här igen.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021? 

En god hälsa. Orkar inte ha ångest över telefonköer, sitta i väntrum och passa läkartider längre.

Vad önskar du att du gjort mer? 

Pratat ännu mera med moffa. Såklart man önskar det.

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Gråtit. Stressat över jobb, samma visa varje år varför lär jag mig inteeee.

Bästa köpet?

Syrrans bil. En billig, pålitlig champagnepärla som ger mig frihet och bara lite dåligt miljösamvete.

Bästa boken du läst i år?  

Bästa boken är en vansklig fråga, men en stark läsupplevelse var Jens Andersens Denna dagen, ett liv, en biografi om Astrid Lindgren. Jag låg på soffan i september och lärde känna en av de största författarna, fick ta del av hennes författarskap och fick en inblick i hennes privatliv. Visste ni att Astrid Lindgren under 1950-talet outtröttligt blev uppvaktad av en tysk väninna, genom brev och blommor och gåvor i strid ström? Väninnan ville inte ens inse det lönlösa när Astrid i sina brev talade klarspråk: ”All slags kärlek har rätt att finnas. Men om man – som jag – är absolut heterosexuell och inte ens den minsta gnutta bisexuell, då kan man inte gripas av kärlek till en människa av samma kön […].” Det kändes fint och roligt ändå, som om jag personligen fick en godkännande-stämpel gällande min läggning av Lindgren själv.

När jag läste de allra sista orden grät jag: ”Vilken dag, vilket liv.” Sedan lyssnade jag på den musik som spelades under Astrid Lindgrens begravning, bland annat ”Tröstevisa”. Vi spelade också den på moffas begravning. Astrid och moffa blev på något sätt att gå hand i hand denna sena september, med 18 år emellan sig.

Ja, vilken dag. Vilket liv.

Vad var din största framgång på jobbet 2020? 

Fick ett jobb på Wasa teater, gjorde långsiktigare arbetsplaner med ett förlag, fick jobba med skrivkurs.

Största framgång på det privata planet?  

Nämen jag vet inte. Lyckades ändå navigera mig genom det här märkliga året? Utan att braka ihop totalt ändå.

En av de gångerna jag gav mig ut i skogen, som så många andra detta år. Ofta lite arg genom ledan. Det här ska ju vara så bra för psyket! Hallå, nu är jag ju här? Varför har jag då ännu ångest och tryck över bröstet? Fast sedan släppte det ju, som det gör, och blev alltid bättre.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Ledsnare. Ångestfylld. Gud vilket tungt år det har varit emellanåt. Har i perioder gråtit precis varenda dag. Och sen har det förstås funnits dagar som är guldskimrande och så vackra, så vackra.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? 

På förmiddagen drack jag kaffe och skumpa och åt pavlova på villan med föräldrarna, Conny och mommo & moffa. Sedan låg jag på en filt på gräsmattan, åt godis och videoringde syrran. Nisse var förstå med. På eftermiddagen firade vi midsommar!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Att få umgås med vänner mera, sitta nära och prata ansikte mot ansikte. 

Vad fick dig att må bra?

Sommaren. Conny. Yoga.

Vem saknade du? 

Jag saknar alltid min lilla syster när hon är långt borta. Och moffa. Förstås förstås förstås.

De bästa nya människorna du träffade? 

Jag har ju knappt träffat gamla bekanta människor, för att inte tala om nya bekantskaper detta år? Men en relativt ny relation som jag är glad åt är den med en skrivande kollega, och jag hoppas att vårt samarbete och vår relation ska kunna utvecklas ännu mer.

Mest stolt över? 

Ett hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen. Jag känner att jag varken firade eller uppmärksammade det tillräckligt mycket när det begav sig, någon slags märklig självmedvetenhet om att inte skryta, att tona ner? Åt pipsvängen med det. Jag är otroligt stolt över att mina dikter uppmärksammades och att andra såg kvaliteten i min poesi, som jag med handen på hjärtat ju känner att finns där. Då är det också fint att få det bekräftat utifrån.

Högsta önskan just nu? 

Att vi alla får vara friska och må bra.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 

Jag kan i princip citera mig själv från förra året: ”Jag kommer väl nog i praktiken köra på i samma gamla hjulspår, är de sedan bra eller dåliga, håh håh ja ja.” Fast lite nya, bättre spår hoppas jag förstås på att jag ska orka och kunna slira in på. Saker som gör livet lite lättare, roligare, bättre.

Och:

”Fast jag ska faktiskt lära

mig filéa abborre i sommar. Igen.”

dagbok

Är det nu vi ska hålla varandra i handen?

Jag går förbi en restaurang. Vid ett fönsterbord sitter två unga män, båda i prydligt kortklippt hår och ljusa skjortor. De har inte hunnit längre än till drickan, jag skymtar ett ölglas och kanske lite vin. Undrar vad de har där att göra. Jag vet faktiskt inte vad som får två män att gå på restaurang tillsammans. Är det ett businessmöte? Fast de ser inte så business ut. Inga kavajer, och är dessutom rätt sent om kvällen. Är de på dejt? Fast de ser inte så glada ut. (Det kanske inte är en så lyckad dejt. De kanske är nervösa.) Är de två vänner som går ut och äter tillsammans? Fast gör män sånt?

Jag funderar i vilka sammanhang jag har varit på restaurang på tumanhand en sen kväll med någon: på dejt, ut och äta med systra mi, ut och äta med en kvinnlig vän, ut och äta med en manlig vän.

Det sistnämnda såg definitivt ut som en dejt, vi drack skumpa och tog rökpauser och när vi kom till desserten sa han: ”Är det nu vi ska hålla varandra i handen?” och jag skrattade så högt att jag skämdes litegrann i efterhand. Det var ju inte det att jag inte hade kunnat tänka mig det, inte hade velat hålla honom i handen i något skede av vår relation. Det var det att det var så långt ifrån det vi var, det vi hade kommit fram till att vi var: vänner. Som visserligen dansade tillsammans på krogen, som hade kyssts en gång eller tio eller fler, så där som man kan göra ibland, men i detta liv skulle vi aldrig bli något annat än vänner, det hade vi kommit fram till och klart och tydligt uttalat inför varandra. Jag sörjde det en gång, men i slutändan var jag glad över att det blev som det blev. Det blev det bästa tänkbara på det viset.

Kanske de två männen också är sådana vänner, som har dansat tillsammans och kyssts en gång eller tio, som i en annan verklighet hade varit något annat än vänner men nu har landat i sin relation och är nöjda med det. Jag vill tro att de är glada och har en trevlig kväll, att jag bara råkade gå förbi i den korta sekund när de båda såg lite trötta ut, att en av dem så fort jag passerat säger något, och så höjer de sina glas och skålar med varandra, för varandra, och när den ena vid desserten säger: ”Är det nu vi ska hålla varandra i handen?” så skrattar den andra så han gråter, men utan att skämmas.

dagbok

Fredagsfemma

Det är fredag, familjens Amerikafarare är ur karantänen, och det firar vi med ledig helg, och innan dess 5 skärmdumpar som jag sparat. Kanske något som någon annan också kan relatera till? Med önskningar om en trevlig helg, från mitt lilla privata(re) internethörn till ditt ♥

ETT. Jag blev tipsad om Pohjois-Karjala av Ylioppilaskunnan Laulajat i oktober och sedan gick den på repeat. Hade en lång utläggning med en sång- och musikintresserad vän över vad det var som gjorde sången och musikvideon så betagande. Till största delen var det av rumsrena och smakfulla orsaker, såsom det fina i hur videon både är något välbekant, något hemma, något förståeligt, och samtidigt precis utanför ens egen verklighet, främmande och ändå hemvan, och hur välbalanserat stycket är, med baserna som kommer starkt in för att sedan hålla sig stadigt kvar i botten som en trumma medan de högre stämmorna virvlar omkring.

Andra saker var kanske av den ytligare sorten, som skärmdumpen ovan. Ren och skär estetik och attraktion.
”Kanske det är nåt med hängslena och den blonda kalufsen som får mig på fall”, skrev jag.
”Kan hans smäckra hals och nyckelben och mjölkvita hud ha med saken att göra?” skrev min vän, som känner mig alltför väl. Jag erkänner:
”En gång mager-emo-boy-lover, alltid mager-emo-pojk-lover. Också, SPECIELLT, den bleka, finska sorten.”

TVÅ. Alla vänner som känner er träffade och undrar om det här handlar om er: Ja, det här handlar om er.

TRE. Min syster postade den här i sin story och jag skrattade så åt den och tittade på den säkert tio gånger den dagen. Kände djup samhörighet. Så här har det varit nästan hela hösten. Otroligt upptagen och samtidigt inget alls på gång.

FYRA. Under en vecka skärmdumpade jag tre grova språkmissar på offentliga och officiella kanaler. Det var det beryktade K♥k-k♥la, Posten som hade lite för många treman ovanför sina vokaler när de skrev om ”närä och kärä” (visserligen är Postens bedrövliga svenska inte någon nyhet), och så SPT som gjorde bort sig ovan. Jag sökte en gång jobb som språkvårdare där. De borde ha anställt mig.

FEM. Om någon undrar varför jag läser fanfiction nu som då så är det här svaret.
We could leave. / Yeah, we could.

dagbok

Tre månader

Det har gått tre månader sedan moffa dog, en dag när jag hade tagit ledigt från jobbet för att åka ut till villan och dricka kaffe med mommo, moffa och mamma. Så evinnerligt tacksam över att jag fick dricka kaffe med honom en sista gång, utan att veta att det var den sista. Nu kan jag inte skriva mer om just det, för då börjar jag bara gråta.

Jag ville skriva om något annat. Om att jag en kort tid efteråt, när världen snurrade i ofattbar hastighet och det var så mycket som måste ordnas med, läste någonstans att sorgetiden för närstående var ett år, och för inte-så-närstående tre månader. (Även om jag utan tvekan räknar mig som närstående lät tre månader som en överskådlig tidsrymd, mera hanterlig än ett år.) Jag tänkte då: Till lucia har det gått tre månader. Och jag gav mig själv tillåtelse att sörja fritt till lucia. Inte så att jag måste sluta sörja efter lucia, för det fungerar inte så, men att jag inte skulle begränsa mig själv och mitt sörjande utan få sörja precis så som jag kände och behövde fram till lucia. Sedan skulle jag checka in med mig själv: Har det blivit lättare? Har det blivit uthärdligt? Och om inte, så skulle jag försöka hitta ett sätt att sörja som gjorde att jag ändå kunde hantera vardagen.

Nu har det varit lucia. Jag har bakat lussebullar och sjungit staffanssånger. Det har blivit lättare. Det har blivit uthärdligt. När jag gråter och har svårt att hantera vardagen är det inte i första hand sorgen över moffa som orsakar det. (Jag har ännu obearbetade minnen, men jag är inte redo att ta itu med dem ännu heller.) Moffa hänger med, i samtal och i minnen och i foton på köksbord och kylskåp.

Och i drömmar. Här om natten drömde jag om honom, igen. Vi var församlade på villan, och vi visste att han skulle dö. Vi försökte hålla honom vid liv, men visste också att det inte var hållbart i längden. Det var ändå inget hjärtskärande sorgligt med det hela, utan ett lugnt och innerlig farväl. Jag klappade moffa på kinden.
”Vi ses senare”, sa han, som om det vore en självklarhet.
”Ja, det gör vi”, sa jag, och visste att det var sant.
”Vi håller kontakten”, sa han.
”Ja, vi håller alla kanaler öppna”, sa jag och nickade (och vad är väl drömmar, om inte att hålla alla kanaler öppna?).
”Åh!” sa han. ”Nu ser jag stjärnorna där!”

dagbok · skönlitterärt

De allra flesta blir botade

Jag drömmer att jag är intagen på en sömnklinik i ett stort, gammalt våningshus med mörkglänsande träräcken, tjocka mattor och korridorer med stängda dörrar. Vi intagna är alla klädda i långa, vita nattlinnen. Mitt blonda hår hänger löst. Sjuksköterskorna vaktar oss i vita förkläden och stärkta hättor. Läkarna med flaxande rockar och blanka frisyrer sitter bakom de stängda dörrarna på sina kontor och sociala utrymmen, som de herremän de är.

Jag förstår inte riktigt varför jag är här, för jag har varken sömnproblem eller mentala problem, som merparten av de kvinnliga patienterna verkar ha. Jag frågar sköterskorna när det är min tur att träffa läkarna, om hur verksam behandlingen här är. De är inte så intresserade av att prata med mig, de vill mest prata med varandra, men de försäkrar mig om att läkarna är mycket kunniga och att vårdmetoderna är mycket effektiva. ”De allra flesta blir botade. De som inte blir botade dör.”

Jag försöker rymma, har lite olika taktik varje gång. Ibland spelar jag rollen som den patient jag inte känner mig som, hasar längsmed väggarna, blicken vänd ner i de mönstrade mattorna. Läkarna ser mig inte ens där de samtalar korridorerna fram. Vi är ju bara patienter. Andra gånger rusar jag genom våningarna med sköterskorna hack i häl, nattlinnet fladdrar uppför trapporna. Bakom glasväggar skymtar målningar och böcker i långa rader. Jag blir alltid fast, spelar dum och kommer med undanflykter om att jag bara ville se de berömda växttavlorna i det övre biblioteket, en hel samling av illustrationer. Sköterskorna tror mig. Jag kan ju ändå tala och föra mig. Det kan inte alla patienter.

Mina flyktförsök misslyckas ett efter ett. Rädslan för att kallas in till läkarna växer sig större. De flesta blir botade. De som inte blir det dör. Under ett av mina rymningsförsök ser jag en av de yngre läkarna. Han har inte riktigt lika stram rock som de andra och han möter min blick där jag kommer springande. I desperation kastar jag mig i hans famn, gömmer ansiktet mot hans skjorta och hoppas att han ska rädda mig, då jag inte klarar av att rädda mig själv. Jag känner hans armar om mig medan jag hör sköterskornas klapprande steg närma sig.

Nu för tiden går jag fritt i korridorerna. Ingen hindrar en läkarhustru från att röra sig i huset. Jag har spelat min roll väl. Jag går till biblioteket när jag vill, tittar på de hundratals växtillustrationerna, pratar vänligt med sjuksköterskorna. Det är andra sjuksköterskor nu. Min vuxna dotter praktiserar bland dem. De pratar om nya metoder för fertilitetsbehandlingar. Jag vet att de tycker att jag borde prova dem, men jag vill inte ha fler barn även om jag kunde.

Jag blev inte botad, men jag dog heller inte.

Jag blev räddad, men jag lyckades aldrig fly.