Granatäppelträd

I granngårdens port
växer änglatrumpet
I vår
granatäppelträd

De doftar
båda
på olika sätt

Det är så
vi skiljer gårdarna åt
när vi går hem
om kvällen

IMG_0177

 

Annonser

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Vintervind

Efter en ofrivillig lajvpaus på över två år är jag back in the game, och i helgen tillbringade jag ett dygn ute i skogen tillsammans med idel bra människor.

Vintervind utspelade sig i en alternativ framtid där världen, som vi känner den, har gått under 60 år tidigare. Kvar finns endast spillror av mänskligheten, bland annat ett litet läger en bit norr om fortstaden Närpes, och lägret gick mot en smärtsam med oundviklig splittring. Vissa lämnade lägret, andra stannade kvar, och ingen förblev oberörd.

22496027_1703097516391399_1943821897761733969_o

Foto: Z.H.

Jag spelade lägrets fiskare Moa, den första som yttrade viljan att lämna lägret.
”If I don’t go, you will have to drag my dead body from the river!”

22538738_1703097649724719_2503810007455194799_o

Foto: Z.H.

Den sista kvällen önskar odlaren Becka Moa lycka till på den kommande färden. ”I hope you find a river with fish, where just some want to be caught, because it’s no fun if it’s too easy, right?”

Den sista kvällen får teknikern Jo in en radiosignal från fortstaden Närpes, och de som ska ge sig av är glada över att få höra en sista radiosändning, men oroas av hur det talas om att Närpes börjar bli överfullt. Sändningen avslutas som alltid med musik, denna gång en sång som radiovärden gissar att heter Time to Say Goodbye”. Moa lägger huvudet mot Anders axel och gråter. Hon är inte den enda.

Anders som ger Moa sin egen gasmask för att hon ska klara sig på resande fot.

Den sista morgonen står kvartersmästaren Jones och Moa utanför matplatsen. Solen stiger, dimman lättar. Teet är hett, sött och smakar rosmarin och stjärnanis. De planerar rutten söderut, ivriga att ge sig av, och för en kort stund är allt ljust, klart och levande.

Sju ger sig slutligen av. I deras packning finns två dagars matranson per person, varsin gasmask, och ett gevär som inte fungerar. Moa tittar flera gånger tillbaka på samlingen hon lämnar, vinkar, ropar hejdå. Tittar sedan på stigen framför sig och bestämmer sig för att inte vända sig om mer. Bakom henne hörs ett vrål och Moa blundar, tänker att det är Mick, tänker att han kanske dränker sig i träsket på riktigt den här gången, men tittar inte tillbaka, tvingar sig att fortsätta gå.

När de svänger ut från stigen värmer solen ansiktet efter många månader av regn.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Anjusa

Anjusa är en bäck i skogen bakom gården. Gården ligger i byn Sundom, Vasa. Om vårarna och höstarna är vattenflödet i Anjusa stadigt, vid rikligt regn till och med starkt strömmande. Sommartid är Anjusa nästintill uttorkad, och utgör vistelseort för en ansenlig mängd myggor. Under kallare vintrar fryser bäcken till, men vattnet kan ibland höras porla under istäcket. Under gårdsbarnens barndomsår rensades ofta Anjusa på gyttja, löv och kvistar, för att få vattnet att rinna friare, av såväl praktiska (som till exempel tävlingar i Puh-pinne) som av estetiska skäl. Numera är bäcken återigen i sitt naturliga, något tilltäppta tillstånd.

Främst avses med ”Anjusa” ett visst avsnitt av bäcken, som ligger närmast huset och därmed är det mest besökta.

Historia

Under tidigare år har Anjusa med omnejd (gläntan, aspgläntan, åsryggen i skogen, kalhygget med Vargstenen, ängen med häxbron, samt stenåldersstenen med tillhörande klättergran) använts som lekplats för områdets barn. Delar av Anjusa utgjorde också en lång tid gränsen för hur långt in i skogen barnen i gården fick gå (uppskattningsvis endast ett par stenkast från huset). Ett grannbarn har enligt utsago haft bäcken, och speciellt gångbron över, som en plats att komma till när barnet vill ha ”lite lugn och ro”. Anjusa har även figurerat i fotosessioner med stilleben i fantasystil under tidigt 2000-tal av det äldre barnet på gården.

Överfarter

För tillfället finns en trygg överfart i form av en mycket stadig träbro. När husbonden, på husmoderns uppmaning, byggde en trappa istället för en slät gångbro (för att den inte skulle bli så hal vintertid) i den lilla slänten mellan stengångarna, släpade husfadern den gamla gångbron ner till Anjusa. Det var, enligt hörsägen, ett slitsamt arbete.

Tidigare fanns två andra överfarter. Den mer lättillgängliga var i form av två parallellt lagda stockar från gläntan tvärs över till det dåvarande kalhygget. Numera är dock stockarna så gott som bortruttnade, kalhygget igenväxt och den gamla stigen inte längre i bruk. Gläntan hålls dock fortfarande öppen för bland annat risbränning. Den andra överfarten var i form av en fallen trädstam längre västerut längs bäcken. Denna överfart krävde dock klättring på och över såväl klippblock som den fallna och den kvarvarande, ännu upprättstående delen av trädstammen, och rekommenderades endast för barn och insatta.

Bäcken är dock inte ens under vårfloden bredare än att de flesta vuxna och barn kan hoppa över den utan att blöta ner sina skodon.

Upptäckt och etymologi

Anjusa upptäcktes ordentligt av gårdens två barn med en gästande kusin.

Namnet ”Anjusa” bildades genom att kombinera de första två bokstäverna i respektive upptäckarkusins förnamn. Namnleden står inte i någon inbördes ordning, utan endast i den ordning som fick namnet att klinga bäst.

Se även:


I en bloggbaserad skrivkurs jag går var uppgiften att skriva en fiktiv Wikipedia-artikel. Det blev dock inte så mycket fiktion som en faktiskt dokumentation av en existerande bäck. Å andra sidan – vad gör jag, om inte fiktion av verkligheten?

6 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Dämpade dagar

Ibland kommer
dämpade dagar
tystare tider

när alla bokstäver är långt borta
och det enda jag vill
är rosta bröd och koka te
(och det räcker)

Under en skogspromenad
återfår världen
sina rätta proportioner

Jag längtar efter
att dricka kaffe
i ett stort tyst vitt vardagsrum

Så jag tar bussen hem

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

And then, there was the tea

Här om veckan hälsade jag på min goda vän KJ, som fick sitt första barn i somras. Det var intensiva dagar i Åboland: ett mycket trevligt dop av babyn (som jag får äran att vara fadder åt!), med den kanske bästa chokladkakan; Sverigekusiner och påbörjandet av höstmys med te och tända ljus; ett stormigt dygn i Nagu där jag fick träffa min saknade Vivi (som jag inte sett på längre tid än vad jag riktigt ville räkna) och äta svamppaj.

Emellan allt socialt umgänge och alla kilometer bakom ratten hann jag också ta mig an Emilie Autumns roman The Asylum for Wayward Victorian Girls. Medan KJ matade och nattade, satt jag i gungstolen och läste historien som jag har nosat på genom sånger och shower, men aldrig tidigare tagit del av i sin helhet.

Och vilken historia det är.

”And then, there was the tea. My near-forgotten mother had often steeped leaves by the same name, but the resulting brew was pale and flavourless in comparison. The foreign distilment I now enjoyed was dark, rich, and tasted of elegance and civility; I knew no greater pleasure than pouring my drop of milk into a delicate china cup so thin as to be nearly transparent, then infusing the liquid with steaming amber and watching the two disparate elements blend into the dusky brown that soothed the lonely soul and calmed the shattered nerves following a particularly trying lesson with the Music Master.”

20171004_133926

”If a visitor to our institution were allowed to see its inmates rather than its actors, he would no doubt be shocked by our conditions and the torture we suffer daily, and would also be surprised by our general youth; most girls who are admitted when they are young will not live to become old, and the few who do are locked up with the deformed in a dark corner of Ward B where they are forgotten until they simply rot away. This is the dismal destiny of we who are strong enough to endure the torture, and we all know it. And yet we breathe.”

And yet we breate.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

In between jobs

Man vet att man är inne i arbetssökarsvängen igen när fler av flikarna i webbläsaren är olika jobbs olika ansökningsblanketter (medan, det ska erkännas, flertalet andra är relaterade till Barnmorskan i East End) och den senaste googlingen är ”finska kandidatexamen språkprov”. Jag var alldeles lugn med att vara arbetslös medan jag ännu trodde att jag hade jobb i framtiden, förstås, men nu när det visar sig att det inte blir mera av den sorten så är livet lite, lite tyngre och hjärtat slår lite, lite mer stressade slag.

Det tråkiga är när man har mer jobberfarenhet av branscher som inte hör till ens utbildning, och därmed större chans att få sådana jobb, även om de inte är de jobb man vill ha.

Det allra tråkigaste är att söka jobb man inte vill ha, på språk man inte riktigt behärskar, bara för att det både uttalat och outtalat förväntas av en. Hur ska man övertyga i en arbetsansökning när man inte ens övertygar sig själv? Och i bakhuvudet ekar ord som inte ens är välmenande, utan bara uppfordrande: ”Det finns nog jobb för de som riktigt vill ha det!” Men var går gränsen mellan jobb för jobbets skull, och jobb för ens egen skull?

Idag ska jag ändå på en arbetsintervju, helt oförhappandes, och jag försöker att inte ta ut vare sig glädjer eller sorger i förskott.

Jag drömmer om soliga och dimmiga höstdagar om vartannat, texter att läsa mot betalning, och ro att skriva egna.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Om jag skulle dö i morgon

Ångrar jag
att jag aldrig
tagit mig en man?
Nej.
Men kanske
att jag inte tog
fler flickor i min famn.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Kvällar

Jag har så sköna kvällar för tillfället. Ror ut och tar upp näten med mommo medan det ännu är ljust. I kväll var det alldeles ljuvligt lugnt på sjön. (Vi fick en enda liten abborre.) Jag skrotar omkring i yllesockor och collegetröja. När det mörknar lägger jag i gång en brasa och eldar sedan hela kvällen, vedkorgen töms. Jobbar kanske någon timme vid datorn, pratar med vänner. Kokar te eller gräddar pannkaka (det sista gör jag i kväll).

20170905_212802

Slötittar på teve, bläddrar flera varv genom alla kanaler för att se om det är något jag vill titta på. En dokumentär, kanske, eller en film. I något skede tar jag mig ut i mörkret för att mata och stänga in kaninerna. Klappar dem god natt när de mumsar från matskålen.

När brasan har blivit glöd och kvällen har blivit natt stänger jag spjället och går upp på vinden, ligger och läser i lampskenet tills jag är riktigt, riktigt trött. Sover sedan utan väckarklocka tills jag vaknar av mig själv.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Kumlinge

Plötsligt kommer Åland på tal, och jag översköljs av de fragmentariska minnesbilder jag har från nians klassresa till Kumlinge, hösten 2005.

Vi åkte en himla massa buss hela tiden. Vi ropade de få gångerna vi såg fler än en bil på samma gång.

När min vän Kata och jag slog upp dörren till vårt rum på gästhemmet skrek vi i högan sky. Jag för de fruktansvärda sjuttiotalstapeterna i stormönstrade, mossgröna och orange blommor. Hon för att jag skrek.

Vi lyssnade på The Ark, på ”Disease” och på ”The Most Radical Thing To Do”:

”And if there is disease in you
I want to have that disease too
‘cause I want everything
that is inside you”

och

”I could fuck anyone
every girl, every boy
et least one in every town
that’s to say the least”

(och redan där, då, var det något med de raderna som talade till min lilla inte-ännu-medvetet-queera själ)

Vi besökte en skola som hade en fotbollsplan i rött grus –  eller var det gräs? det var nog gräs –  och den enda som pratade med oss var en pojke som hette Dennis. Han hade långt hår och bandana och var precis i min femtonåriga hårdrockssmak. Jag lade till honom på MSN och vi chattade ett tag efter klassresan. Han var aldrig så intressant som jag hade trott och hoppats på.

En kväll simmade vi, det var ett mjukt gult sken över världen, och det fanns en flotte – eller var det en roddbåt? – och jag minns inte att det fanns någon vuxen i närheten.

Under ett besök till en musikstudio ville ingen gå in, för vi satt alla på rad på en stenmur och masserade varandra. Trubaduren och tillika ägaren till studion kom till gästhemmet en kväll och spelade för oss. Två, tre av klassens pojkar köpte hans skiva på skoj.

En kylig och klar natt låg vi på vägen och såg upp mot stjärnorna. Det kom ju aldrig några bilar. På vägen tillbaka mot gästhemmet lade pojken jag var kär i armen om mina axlar, när han såg att jag frös, och jag vågade knappt andas av närheten och doften från honom.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok