Tre av nio

De senaste nio nätterna har jag sovit tre i egen säng. De andra har jag sovit:

• på en villa på en ö norrut
• i ett hus i Oravais
• på en annan villa ännu längre norrut
• i en lägenhet i stan
• i samma hus i Oravais
• på ytterligare en villa, också den i Oravais.

Jag säger att jag inte har semester, för det har jag inte i den bemärkelse att jag för det första inte har betald ledighet, och för det andra egentligen inte ens obetald ledighet, för jag har arbete som hänger över mig, men i praktiken blir det inte mer sommarledigt än detta – att dra runt från villa till villa, vandra i naturen, umgås med vänner, dricka kaffe med familjen, bada bastu (fyra dagar i rad). När jag vaknar om morgnarna har jag oftast sovit för lite och är glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

I fredags fick jag en efterlängtad träff med en person jag tycker om. Vi åt jättegoda hamburgare, jag skrev dikter i huvudet, och sedan gick vi hand i hand längs precis hela strandpromenaden, från Havstornen ända till Sandviksparken. Överallt satt glada människor i solen och jag älskade dem på det där plötsliga och häftiga sättet som jag ibland kan älska främlingar, när precis alla är vackra och världen är skön och livet är oändligt gott.

I helgen firade en kär vän allt: kandidatexamen, magisterexamen, inflyttningsfest och 30-årsfest. ”Vi ska dricka skumpa och flanera i trädgården”, hade vännen sagt innan, och det var precis det jag gjorde. Drack skumpa ur ett fint glas (som jag sedan lyckades slå sönder – ”det gör ingenting”, sa värden, ”glasskärvor på en fest betyder tur!”) och strosade omkring i trädgården.

Innan glasskärvorna.

Vi upptäckte ett äppelträd som behövde stadgas om, och på finklädd tremanhand tog vi oss an projektet. Det finns något så underbart i den sortens vänskap också, att folk känner varandra så bra att man låter andra rota fritt i arbetsrum efter snören, och att någon vet var järnspettet förvaras på värdens gård. Äppelträdet stöttades upp igen, med nynerslagen stödpinne och nya band. Vi var nöjda.

Sedan åt vi fisksoppa från guldkantat porslin – denna förnimmelse av österbottniskt bondbröllop – och det var hett ute i trädgården och svalt inne i huset. Festen drog vidare till en villa där vi åt tårta och pratade och badade bastu i flera omgångar och timmar, simmade, grillade. Och när skymningen fallit, så mycket som den faller på den 63:e breddgraden i juli, tände vi marschaller och en eld nere vid stranden. Fastän vi var en av de första att gå och lägga oss så var klockan över två innan vi var i säng, och när jag vaknade imorse hade jag sovit för lite och var glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

Och när jag ser i kalendern ser jag: Det bara fortsätter. Tänk att allt detta underbara bara fortsätter.

Annonser

Ryska

Jag trodde aldrig jag skulle
falla för ryska

– jag som alltid blivit knäsvag
av danska
färöiska
grekiska –

men det var tills jag träffade Boris
(som ju är australiensare, ungrare, polack)
tills jag hörde poesi på ryska
(jag förstod inte ett ord
läste hela tiden översättningen)
det var något som rördes
och sprack inom mig

tills jag hörde en ung man
på ett kafé
fräknar och utstående öron
och det var något som rördes
och lättade inom mig.

Semestervecka

Det finns inte så mycket tid att skriva blogginlägg. Inte när det är sommar och man har våffelkalas att närvara på, vänner att hämta från flygplatser, Britatårtor att äta, tvätt att tvätta och nätter att sova på andra ställen än i den egna sängen.

Här i veckan hade jag semestervecka och ekvationen såg ut som följande:
Jeppis: (4 vänner + 2 småbarn + 1 man) * 1 hus * 4 nätter

Vi tog promenader i grannskap som var så vackra att jag kunde gråta, firade födelsedagar, badade bastu och drack kaffe (OCH ÅT BULLAR) på Jakobstads finaste kafé Skorpan.

I Lundagård hittade jag två kvinnor från år 1936, Ulla och Maud. De var troligen systrar, men inget kan hindra mig från att fiktionalisera dem till flickvänner. 83 år genom historien är inget hinder för deras blickar.

Och däremellan var det vanligt småbarnsliv, i en lite mer udda familjekonstellation än annars. Jag har tömt och fyllt diskmaskiner flera gånger om dagen (kändes det som), diskat, hängt och vikt tvätt, lagat mat, klätt på små strumpor på små fötter, skuffat vagnar och haft högläsning. Fem vuxna på två barn känns ju som en rimlig minimiproportion.

Fick en påminnelse om livet via Instagram också. Jag skrattade högt och blev genast inspirerad till att ha mer sex samt äta mer kaka.

Jag har också bokat in hela tre sommarteatrar, alla med (minst) min syster. Så himla roligt det blir! ”En kakbuffé”, som syrran beskrev det. En komedi, ett nyskriven feel good-pjäs och ett historiskt drama. Ni österbottningar får lista ut vilka pjäser det blir.

Och så har jag tankar att tänka. Den där stora sorten som väcks av sommarljus, och av musik så vacker att det skär i hjärtat, och av kärlek och vänskap och av att inte kunna vara säker på något. Förutom det som Laleh sjunger: ”Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.”

Tack. Förlåt. Men framför allt: Tack.

Helgplaner

Så här tänker jag mig min helg. Det ska vara soligt hela tiden, all mat ska smaka ovanligt gott, blommorna är vackra som en dröm och inga kläder skaver. Då kör vi.

FREDAG

Äta sushi med min syster, handla födelsedagspresenter, sitta på Frihetsstatyn och dricka Hesburgers jordgubbsmilkshake. Laga middag med älskade högstadievänner och köra hem till villan i ljus och ljuvlig sommarnatt.

LÖRDAG

Bruncha med familjen för att fira Nisses 3-årsdag ♥ Umgås på villan, läsa en bok i hängmattan och tvätta sängkläder. Skriva klart en dikt, kanske på rim, kanske inte. Till kvällen träffa någon jag tycker om och sova över där.

SÖNDAG

Ha sovmorgon, kanske äta frukost på en balkong, skratta åt hur fint livet är. Vara på våffelkalas på villan med alla grannar, smälla i mig minst fyra våfflor. Elda bastu, tvätta håret och skrubba bort allt junismuts från fötterna. Vara glad, vara nöjd, vara ren.

Hur länge

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
och fortfarande kalla sig poet?

(Jag har inte skrivit på länge
men det har inte heller Shakespeare

Shakespeare är ju död
säger du

Det är väl ingen ursäkt
säger jag argt)

Det finns
så mycket annat
än att skriva
(tänk att jag säger det
tänk att jag skriver det
någonstans är mitt dåtida jag mycket besviket
någonstans kastar mitt framtida jag slängkyssar
åt alla mina tidigare jag
även detta
även detta)

Det finns
så mycket annat
(också)
rosor böcker vänner nätter
när vi knappt sover

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
innan man bara måste?

Den kommer i
kittlingar klara ögonblick
hjärtslag som från en hög höjd

i ord som:
katalysatorexpert
i ord som:
”Ge mig inte rått kött
och påstå att det är näring.
Jag känner igen ett slakthus
när jag ser det.”

Jag närmar mig svaret.

♦

Citatet lånat och översatt från denna fantastiska poesivideo:

Parentesen om Shakespeare lånad från min egen dikt, som i sin tur lånade ur Istället för en blomma av Sven Nordqvist & Erik Arpi.

Det är bra, livet är fint

En dag i juni fyller jag år, och alla bord fylls av blommor. Jag får bland annat en begagnad jeansjacka och en skattkarta som leder till ett badrumsskåp i present av familjemedlemmar. Vi skålar i skumpa och kaffe och äter jordgubbspavlova, och jag kan inte önska mig mer.

Nästa dag bjuder jag två vänner på resten av skumpan och pavlovan. Av dem får jag choklad och ett regnbågste som jag sneglat på länge men aldrig idats lägga pengar på. När vi har druckit upp skumpan och ätit pavlovan går vi över till att provsmaka chokladen och teet.

Det blir midsommarhelg. Jag badar bastu tre dagar i rad, och sover med någon jag tycker om tre nätter i rad. På villan där vi huserar är det aldrig långt till nästa dricka, nästa skratt, nästa kram.

Harry Martinson skrev:

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.

Sent på midsommaraftonen sitter vi längst ute på bryggändan och tittar ut över fjärden. Ett par röker och någon värmer mina fötter. Det spelas musik. Jag snor åt mig klunkar av rödfärgad skumpa som doftar som det doftade i mina morföräldrars badrum när de bryggde eget vin, och jag kan inte önska mig mer.

Fotograf: Calle

Vi ser både solnedgången och soluppgången på vardera sida om den kortaste natten på året. Under de få timmarna folket sover hinner det både åska och regna. När den första sätter på kaffet på midsommardagens morgon skiner redan solen igen. Vi äter tortillachips och pavlovarester och kall nypotatis till frukost. Kärleken till mina yrvakna vänner är gränslös.

”Hur är det med dig?” frågar en vän i ett chattfönster på annandag midsommar.

Jag svarar: ”Det är bra, livet är fint.”

Jag kan inte önska mig mer.

Prideveckan

MÅNDAG

Jag får ett infall och hänger upp en regnbågsfärgad tvättlina på min stuga. Regnbågstvättlinan kom till inför Jeppis Pride 2014 men har börjat leva sitt eget liv efter det. Jag tycker det är ett underbart sätt att bokstavligen bekänna färg, visa var ens sympatier ligger.

TISDAG

Jag är så nervös hela dagen att jag mår riktigt illa. Tänker varför jag riktigt har gett mig in på det här. Att gå utanför sin bekvämlighetzon är bara hemskt. Men när jag slutligen kommer till Folkhälsans hus blir jag mest ivrig och glad över alla regnbågsdekorationerna. På en vägg hänger info om bland annat olika regnbågsflaggor och deras betydelse. Dansskorna är på, för jag ska hålla min första lindy hop-taster, som dagen till ära är en queerlindy-taster. Alla kan föra, alla kan följa.

Som ni kanske vet är jag en queer lindydansare i flera bemärkelser. Jag dansar som förare, vilket inte är alldeles självklart som kvinna. Min danspartner denna taster är dessutom en man. Det är en kombination (kvinnlig förare, manlig följare) man inte ser så ofta. Bland dansarna finns vänner, bekanta, och en kusin, och jag vågar påstå att tastern är riktigt lyckad. Svettigt är det också, som lindy hop brukar vara.

Efter dansen hänger jag kvar, dansar lite mera, pratar med folk. Dricker saft och äter godis, tar Röda Korsets kondomkörkort (fulla poäng i teoriprovet, klart godkänt i det praktiska provet och mörkerkörningen, hurra!). Jag kommer hem med godis, kondomer och rosa sockor med regnbågar. Tisdagskvällen känns som fredagskväll.

ONSDAG

TORSDAG

Det är en grå och tung dag, men en definitiv höjdpunkt blir att dricka kaffe i soffan med pappa och titta på X Factor-videor. Pappa vet vilka som är sevärda och vi skrattar så vi gråter.

Sedan kör jag till Dragnäsbäcks kyrka för att se på konstutställningen GOD LOVE PRIDE. I min känslosamma dagsform tänker jag börja gråta redan när kyrkpersonalen på plats är vänlig mot mig och låter mig lämna ytterkläder och mopohjälp i personalrummet. Sedan gråter jag lite mera medan jag lyssnar på Emilie Autumns Laced/Unlaced och går runt i församlingssalen. Jag gråter åt hur folk har tvingats bryta med sin familj, inte har fått vara sig själva, sett sin storebror hänga sig för att hans sexualitet inte accepterades av de religiösa föräldrarna.

Det här gråter jag också till. Att det inte alltid är en kamp. Att man ibland kan resa sig upp och bara gå.

FREDAG

En intervju med mig publiceras på Vasabladet.fi med rubriken För Sandra är pride såväl glädje som kamp – ”Jag vill gå i paraden för de som inte kan”. Jag kommer officiellt ut som queer, för mer officiellt än i lokaltidningen kan det väl inte bli. Folk gillar och älskar länken jag delar på Facebook, skriver kärleksfulla kommentarer. Jag skrattar högt åt min kusins kommentar: ”Hejja Sandra du e bäst, brudar, killar, du får flest! 😃”

Jag får höra i andra hand vad familjebekanta har sagt om intervjun. Vissa är lite förundrade, men ingen, ingen har yttrat ett enda negativt ord som når mina öron.

Skärmdump från intervjun.

LÖRDAG

Höjdpunkten på veckans festligheter är Prideparaden. Vi är 800–900 människor som går från torget till Sandö. Överallt är det regnbågsflaggor, glitter, musik, skyltar. Det är ljuvligt att se. Vi återanvänder skyltarna från förra årets Kokkola Pride. Jag pryder mig med biologiskt nedbrytbart glitter i silver och rosa. Vi är alla glada, alla trötta. Allt känns intensivt och fötterna ömmar. Jag lånar olika solglasögon under dagen, för mina egna har jag glömt hemma på villan.

Långt senare på kvällen har världen lugnat sig. Sommarnatten är ljus. Vi sitter invid en öppen balkongdörr och dricker skumpa och pratar oanständigheter. Jag lägger mig på golvet och lämnar glitter på mattan. Jag sover över hos en vän och lämnar glitter på handduken.

SÖNDAG

När jag går hem nästa dag – i gårdagens kläder, okammat hår, glitter kvar på axlar och hals, regnbågssjalen ännu knuten om väskan – skrattar jag för mig själv av en vidunderlig lycka. Solen skiner, en frisk vind blåser, jag är glad och dagen ligger ledig framför mig. Jag vet inte ännu att den kommer innehålla kaffe, rosor, presenter, promenader, färgsprakande film på bio, och glitter under bäddmadrassen i en säng jag inte ens har sovit i hur. kan. det. finnas. glitter. överallt, men det kommer den.

Jag tänker: Det är så här sommaren, livet, ska vara.

Blomster



I skogen och dikesrenar:
skogslyst
skogsstjärna
smörblom
förgät-mig-ej

Min barndoms sommarblommor
de som alltid fanns

I trädgårdar:
pioner
midsommarrosor
allt det barocka, det överflödande
det berusande väldoftade

I rabatten:
akleja

På gården:
brudspirean
den första som blommade i juni
vita slöjor i skymningsdager

I skuggan:
rhododendron
för det rullande namnet
för allt som sker i skymundan

Lillstugon

Jag sade att jag skulle visa lite fler bilder från min lillstugo. Här står den i hörnet av gården, en ombyggd lekstuga invid gårdsbjörken.

Bakom den, lite i skymundan, växer ett körsbärsträd som jag kan se genom spetsgardinerna. Det kommer inte mycket körsbär, men blommorna är vackra som ur en saga. Ur Bröderna Lejonhjärta, till exempel, med sin Körsbärsdal.

Och inne i stugan är det minst lika vackert. Tänk att det här är på riktigt. Spetsgardiner och blombuketter. En dagbok och en diktbok. Och i hörnet skymtar mommo och moffas bröllopsfoto från 1956.

Lillstugon är bara cirka 4,5 kvadratmeter, men där ryms: en högsäng, en byrå, ett litet klädskåp (under sängen), en fåtölj (under sängen), en kommod, en golvlampa och en pall. På kommoden finns för tillfället ett inramat citat av Jane Austen, samt en liten hög nyinköpt litteratur: Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff (som jag läst förr, men inte ägt) och en ask noveller från Novellix. Noveller i en ask är något jag länge har velat prova på, men inte kommit mig för. Men nu!

I ena fönstret står kristallglas och flaskor som prydnad, små vaser och teförstärkare (det är rom i den fyllda flaskan).

Här sover jag, i en platsbyggd och lite ranglig halvhögsäng. Notera ölburken uppe på balken till vänster. Den ställde Vivi där den sommar hon bodde i stan – jag tror det var år 2013 – och där har den stått som ett monument och minne sedan dess. Utanför bild, på den andra tvärbalken: en skumpakork från förra årets födelsedag, också som minne och monument.

Under sängen, på klädskåpet, bor lite böcker. För tillfället är det Karin Boyes Kallocain, som ska läsas till en feministisk bokklubb, Min lilla gröna som jag fått i present, och ett oläst nummer av Språktidningen. Under hatten ligger Donna Tartt. Jag ämnar läsa Steglitsan i sommar igen. Vad sa ni? Om jag någonsin ska sluta bedyra min kärlek till Donna Tartt? Nä.

Väggarna pryds av sånt som villaväggar brukar prydas av. Upphängda minnen på skrangliga nålar. Ett födelsedagskort av föräldrarna till min 23:e födelsedag, om jag minns rätt.

Och ett annat födelsedagskort till en senare födelsedag, av en vän i grannlandet, fast på en lika skranglig nål.

Från lillstugodörren ser man rakt till mommo och moffas villa, och över gräsmattan hoppar björktrastar alltjämt i skymningen.

Och här är jag. I dag har varit en sån där dag när man luktar (eller doftar) svett och solkräm. Jag tog en paus i arbetet och låg på en filt på gräsmattan, i skuggan av gårdsbjörken, för att dricka iste och läsa Vasabladets sommarbilaga. I fjärran mullrade åskan. Någon timme senare kom ovädret inrullande, ni vet, då man riktigt kan höra regnet närma sig på hur vinden ökar.

Nu är det kväll, och solen skiner igen. Jag värmer bastun och viker tvätt. Nu tar vi helg.

Den senaste tiden

Den senaste tiden har jag träffat vänner, bott på villan, varit hundvakt, sovit alldeles för lite och haft digert program noga räknat varannan dag: tisdag, torsdag, lördag. Det har blåst mest hela tiden – vi drev på en sten, mommo och jag, när vi skulle ta upp nätet, och måsboet på stenen hade nästa dag sköljts bort av vågorna.

Men här bor jag och ska bo alla mina sommardagar.

Sisådär en åttatiden har Nisse tyckt att det är dags att stiga upp. Sånt går väl för sig om man har gått och lagt sig elva kvällen innan. Om man har lagt sig klockan tre natten innan är det inte lika skoj. Men ändå. Om det är ljust, och blåsigt, och daggen glittrar i trädgårdarna …

Jag har tänkt på en hel del – hela maj har varit en reflektionernas månad – och har funderat bland annat över följande två saker.

1. Det är mycket med det jordiska på villan. Allt det praktiska tar tid: gå ut med Nisse, ge honom mat, elda i spisen (och märka att man måste aska ur, och därmed jaga runt efter en askspade i alla stugor), hämta mera ved i två omgångar, få igång brasan, vänta på att tevattnet kokar upp … En helt annan rytm än att bo i stan.

2. Sommaren. Tidig juni. Studentmössor och skir grönska och ibland den där känslan av oändlig tacksamhet som slår mig, insikten om att allt är så vackert och livet är så förunderligt och kärleken är enorm och evig. Men det går liksom inte att vara i den känslan jämt. Jag försöker carpa diem varje dag, men sen börjar jag ändå tänka på jobbet och småsaker som måste fixas och att man har ont i knäna …

Det där nuet kommer liksom i små, korta ögonblick. Och kanske det kan vara så också. Att ibland får man liksom carpa diem trettio sekunder åt gången. Blunda mot solen. Dofta på en pion. Dricka en kopp kaffe. Andas lite extra djupt en gång. Och sen köra på igen.

En torsdag var det examensfest för en kär vän. Det visade sig också vara på dagen tio år sedan vi tog studenten. Tänk det: tio år senare, och vi alla fem har en examen, bor i Finland, är vid liv. Sådant är inte att ta för givet.

Det bästa med fester är ju nästan ändå resterna dagen efter. Så dagen efter var det restkaffekalas på villan. Notera den ursnygga tårtbiten med marsipanpion, hemlagad av examinanden själv. Vi satt och pratade och skrattade och grät och pratade ännu mera i timtal. Som det konstaterades efter min inflyttningsfest: Vad ska man ha vänners köksbord till, om inte för att sitta och gråta vid?

Jag lade också ut texten om hur jag inte är en stor människa. Ni vet, det finns de där som är förstående och välvilliga och som alltid försöker se båda sidorna av myntet. Jag trodde länge att jag var en sån, men i ärlighetens namn är jag en mycket liten människa när det kommer till kritan. (Fast det beror förstås på vilken krita. När det kommer till mina vänner och familj är jag obönhörlig – alla som gör dem illa är idioter. Då finns det inte två sidor av myntet.)

Passande nog dök följande upp på Instagram dagen därpå. Jag kände att det var ödet som påpekade att det är okej.

På lördag var det studentfester och ljusnande framtider. Resten av familjen var på diverse orter utomlands, så jag fick representera. Jag tänker på något som min mer kända bloggnamne Sandra Beijer skrev: ”[…] ett minibloggtips på vägen också: Ha fler bilder på er själva! Det handlar inte om självupptagenhet, utan om att läsaren ska få en bild av dig när de läser bloggen. Ett praktiskt sätt att skapa en relation med sin läsare.”

Så, här är jag i bilen, på väg från ett kalas till ett annat, hej hej!

Även när det är blåst och regn vill Nisse bara vara ute. Så jag byggde ett filtbo åt honom, så han inte skulle frysa så. Där fick han sen ligga som en snigel och titta ut över ägorna. En märklig liten hund.