Årlig vårvistelse

Det är tisdag, det ska bloggas, och som flera gånger förr snor jag en blogglista av min mer kända bloggnamne!

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Som traditionen påbjuder är jag på min årliga vårvistelse i Pargas hos min kompis (jag har också en årlig höstvistelse här), så jag ser fram emot att umgås med henne! Roliga saker som vi ska göra: promenera i skogen, rota på loppis, prova ut nya glasögon, gå på kafé, sitta uppe alltför sent och äta glass och prata. ”Mat och prat” är väl ledorden.

2. Vem var den senaste du började följa på Instagram?

Jag följer mycket få personer på Instagram, och eftersom jag fastar fram till påsk från all slags överflödigt Instagramskrollande så lär det inte bli fler konton jag följer på ett bra tag. Kvalitet framom kvantitet.

3. Ska du laga någon god mat den här veckan?

Jag har hjälpt till med pastasallad i går och lagat potatismos i dag, räknas det? Nämen, jag hoppas mest på att få äta god mat. Speciellt på torsdag kväll, då vi har bokat bord på en restaurang för en trerättersmiddag. Låt skumpan flöda.

4. Säg en sak du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!

Verkligen vill och vill göra … Men jag har påbörjat och hållit upp en liten träningsrutin, så jag siktar starkt på att kunna kompromissa mig fram till att göra veckans träningspass även om jag är på fääland fot.

5. Vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?

Eftermiddagste.

6. Bästa dagen förra veckan?

Lördag! En ypperlig dag – förutom en allvarlig nedgång i ork under eftermiddagen, när vi mot bättre vetande promenerade in till stan i regn och snöslask. Efter det behövdes det kaffe och vila på soffan. Men förmiddagen var ljuvligheters ljuvligheter i flera timmar, då vi bara låg och drog oss i sängen och pratade och åt sen frukost.

Och på kvällen: fest! Jag hade bestämt mig för att ha kul, drog på eyeliner och kort kjol, och hade så jämrans roligt att det inte var riktigt klokt. Jag drack alkoholfri skumpa med effekten som om den hade varit alkoholhaltig, drog mig till köket när jag tröttnade på manliga monologer i vardagsrummet, pratade om djupa saker vid köksbordet och åt hamburgare, cheesecake och chips. Mot slutet lyssnade vi på allt från swing till death metal och fuldansade i hallen. Jag konstaterade att jag a) älskar hemmafester b) vill klippa håret ännu kortare.

7. En bild som symboliserar denna vecka:

8. Vad åt du till frukost i dag?

Earl Grey-te, hårt fröknäckebröd med smör, port salut-ost, tomat och pizzakryddor, samt en blodapelsin. Den enda skillnaden från mina hemmafrukostar var att det där brukar vara rågbröd med paprika i stället.

Veckans första frukost, hemma kl. 05.30, innan tidig avfärd medelst bil mot Åbo och Pargas, eftersom tågstrejken är ett faktum.

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?

Denna vecka blir det mellan åtta och halv nio, beroende på när barnet i huset gör sin mer högljudda stämma hörd. Hemmavid ringer klockan 07.00.

10. Hur ser du oftast ut till vardags?

Eftersom jag skrotar hemma hela dagarna: fleeceleggings, t-tröja, ylletröja och skinntofflor. Det är inte en syn för gudar precis.

Vardag vecka 11

Onsdag

Jag har tänkt blogga, helst redan i går, men vad ska jag skriva om? Livet just nu har liksom ingen input, inga nya upplevelser eller omständigheter som kunde inspirera till text. Jag orkar inte sitta framför datorn mer än nödvändigt – när arbetsdagen är slut är mitt tålamod med skärmar slut.

Vardagarna liknar varandra och det händer inget spännande eller annorlunda. Jag har tänkt på att vi skulle kunna bjuda in någon på middag, bara så där en helt vanlig onsdag, men också sådana infall försvinner lätt i städning och tvätt som ska hängas och att vi borde gå och lägga oss så tidigt för att orka stiga upp tidigt …

T R Å K I G T.

Jag ser fram emot april, då jag måste (för att jag vill) skapa något kreativt varje dag, måste söka efter inspiration i min omgivning och vardag – eller för all del helt och fullt lämna den i tanken för att skriva om något helt annat. Och det finns där, de där spåren, något att kunna fästa tanken vid. Tulpaner som pioner. Att vakna på morgonnatten och snabbt behöva skriva ner ord i telefonen för att inte glömma dem: grundvatten, brackvatten, bakvatten … Att jag sedan också drömmer om att spela minigolf med en fryst julskinka i stället för golfboll visar ju bara på att jag inte behöver ta alla mina nattliga inspirationsbilder på allvar ( … eller?).

Torsdag

Den bästa sortens torsdag är en torsdag när någon fyller år. Ens mamma, förslagsvis. Då får man ta mommo i passagerarsätet och åka ut till vintern och prinsesstårta och Nisse.

Samtidigt tänker jag varje dag på Florida, och på att hälsa på syrran där i höst.

Fredag

Kanske det hjälper att beklaga sig åt världen, överlaget och högre makter över att skrivandet står stilla och inspirationen tryter? För sedan det klagomålet har jag hamrat ner 900 ord fiktion om att drömma om att förföra en vän, renskrivit ett novellutkast som jag skrev ihop under en skrivkursdag 2021, och inspirerad av andra författarinnor – Victoria Benedictsson, Eva-Stina Byggmästar, Karin Boye – skrivit ner de första diktraderna på flera månader. Solveig von Schoultz-tävlingen är ju i gång, med noveller detta år. Skulle det inte vara jäkligt snajdigt att bli uppmärksammad i både Arvid Mörne och Solveig von Schoultz? Tur att SvS inte har någon övre åldersgräns, och att det varannat år är dikter.

Lördagsögonblick

Jag har egentligen varken lust eller ork att ta mig in till stan, men jag har lovat att uträtta ett ärende, och platsen för ärendet stänger redan klockan tre på lördagar. När jag en gång kommer mig utanför dörren blir jag genast piggare, det är klart väder, lagom kyligt och solglimt. I centrum anas en härlig helgstämning i luften, folk är i rörelse, tonåringar med papperskassar från modebutiker, fullt med folk på kaféer. Utanför Frihetsstatyn doftar det grillrök. I folkmängden i rörelse bär en man ut ett litet barn i halare ur en sportaffär, barnet som en stor baguette under armen på honom. Det var säkert bråttom att komma ut ur affären. En annan man, i ljus rock, kommer ut ur Citymarket. I ena handen håller han en bukett vita krysantemum. Med den andra handen försöker han tända en cigarett i mungipan. Skynda, skynda, tänker jag, innan blommorna fryser.

I ena ändan av torget står små valstugor. Jag orkar inte gå dit, vet redan om inte exakt vilket parti jag ska rösta på, så i alla fall nästan. Det är inte akut eller aktuellt just i dag. Jag tänker att jag ska förhandsrösta, bara för att med säkerhet hinna göra det. En torgförsäljare bjuder ut läderväskor och fodrade läderhandskar. Vissa av väskorna är egentillverkade, ”Ristinummella”, säger försäljaren.

På gågatan spelar en sliten man elgitarr. Han är klädd i tajta, zebrarandiga byxor, en raggig mössa i dålig pälsimitation och svart skinnjacka med fransar och silvernitar. Bredvid honom står två Jehovas vittnen med anständigt långa kjolar och hatt. De har broschyrer om bibelläsning och Jesus återkomst. Mannen med gitarren tar en paus, sträcker på sina stela fingrar med neongrönt nagellack och byter några artiga ord med vittnena om hur kallt det är. De håller med, står med fötterna tätt ihop för att hålla värmen i sina strumpbyxor.

I Rewell center, som bara heter Rewell nu för tiden, rundar jag några bekanta tanter. De är väninnor till min mommo och brukar ofta sitta på kaféet vid ingången och titta på folk. I förbifarten hör jag att de är på väg till något slags evenemang, men funderar om de kanske är på fel ställe, trots allt. ”Hur går det annars i livet?” frågar den ena tanten när de rör sig mot kaféet. ”Jodå, en dag i taget”, svarar en annan tant. ”Som för oss alla”, säger den första. Som för oss alla, tänker jag.

Precis som en grizzly

Jag reserverar böcker på bibban och hämtar ut dem i tid och otid. Ofta har jag glömt varför jag har velat låna böckerna, men jag litar på mitt dåtida jag och lånar dem ändå, lägger dem i högen med olästa bibbaböcker. Olästa böcker högst upp, lästa böcker längst ner, så att jag har någon slags ordning och vet när jag behöver låna nya, men den dagen kommer aldrig för jag lånar nya hela tiden.

Men när en bok tagit slut har jag svårt att börja läsa igen. Att börja är svårt, att hålla på är lätt, när det finns en bok med färdigt bokmärke att bara kliva in i igen under frukosten, lunchen, innan läggdags. Just nu läser jag Kvinnor som pratar av Miriam Toews, en slags protokoll över samtal mellan mennonitkvinnor i en avskärmad koloni i Bolivia. Jag tänker att jag ska googla mennoniter, men först när jag läst ut boken.

När jag en gång börjar läsa igen förstår jag inte varför jag haft en paus. (Eller jo, det förstår jag ju, två veckor när syrran var i landet, varav en vecka var någon slags sportlov.) Men jag njuter av att gå in i text igen, papper inte skärm, det är något renande i huvudet, och det är än en gång mig obegripligt hur någon kan fånga historier, långa historier, på det där sättet som bra författare gör. Romanen som genre är mig så främmande när det kommer till mitt eget skrivande, men det som jag främst läser själv.

Och så poesi, förstås. Snart är det april och trettio dagar poesi. Under undantagsveckorna läser jag lite poesi. Min sambo och jag läser Lars Huldén högt för varandra under en frukost, diktsamlingen To å ja, vi boåda/Du och jag, vi båda, skriven på både standardsvenska och Munsaladialekt.

”Vad om jag sku läsa en dikt för dig så du hinner äta din smörgås?” säger min sambo när jag fastnar i bara en dikt till bara en dikt till och teet kallnar. Jag smygläser också Eva-Stina Byggmästars nyaste, Vill du kyssa en rebell? (som jag alltid tänker på som Vem vill kyssa en rebell? och som jag ropande svarar JAG! på), den ligger lockande i klargrönt och rosa på soffbordet. Jag ska läsa den ordentligt senare, men jag bläddrar i den, läser den första och sedan den avslutande dikten: ”Du har bruna ögon / precis som en grizzly”, och jag tänker på Erik Axel Karlfeldt:

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!

Kvantitetstid

Det är som att jag har sportlov fast jag egentligen inte har sportlov, kanske för att mina närmaste också har sportlov (även de som egentligen inte har sportlov). Jag är mycket hemhemma, fördriver tiden i soffan medan de andra i familjen stickar, tvättar bilar, jobbar på vinden, sitter i fåtöljen med hörlurar och skrattar så tårarna rinner åt roliga videor på plattan. Jag halkar runt på isiga byvägar med Nisse, och däremellan jobbar jag hårt hemma vid köksbordet för att kunna ta de där lediga stunderna. Tre gånger på samma vecka står det lunch på stan! i kalendern, och däremellan kaffe hos mommo och, en ljuvlig söndag, SKOGEN!

Ofta är jag en komplex kvinna med många behov, men ibland är mina behov mycket enkla och kan sammanfattas i det här:

Det är som göra ett helt sportlov på en enda dag. Vi startar redan från tidig förmiddag, packar med oss fårskinn och matsäck och spanar efter örnar innan vi släpper lös hunden. Ingen annan människa syns till, kanske vi är tidiga, kanske det soligare vädret dagen innan lockade mera, stigarna ut mot kåtan och sjön är upptrampade. Vi promenerar över mossen och räknar vindkraftverk, de som jag inte ens såg förra gången vi var där i snöyran. Sedan gör vi upp en lägereld, grillar korv och vegehamburgare, kokar kaffe och värmer bullar, dricker Minttukakao. Jag sjunger en suparvisa för att jag känner för det. Jag har drömt om den här dagen i flera veckor.

Efter några timmar ute i skogen åker vi hem och hänger rökluktande jackor på vädring, kokar mera kaffe och värmer bastun medan vi lagar pizza. Det är fortfarande ljust när vi går i bastun, det är eftermiddag och ännu ofattbart ljust. Vi tänker rulla oss i snön men missar skaren som finns under nysnön. Jag skrapar upp skenben och armbåge, det svider mer än den smältande snön när vi är tillbaka in i hettan.

Varenda gång jag umgås med familjen den här veckan, och det är många gånger eftersom systra mi är på besök från USA, är jag djupt tacksam och tänker att jag inte kan eller vill ta det för givet. Det är en slags motsats till när jag bodde hemma och umgicks med familjen varje dag och tog det för givet. Då ska man kunna ta det för givet, att man mer eller mindre har veckans alla dagar tillsammans. Under alla dessa luncher, kaffepauser och hundpromenader funderar jag också på hur jag föredrar kvantitetstid framom kvalitetstid. Kvantitetstid blir kvalitetstid. När min syster frågar ”Stannar du ännu på en kopp te?” är jag ju rakt dum i huvudet om jag skulle svara nej.

Tiofingerssystemet

Ibland när jag lägger mig för natten märker jag hur mitt vänstra lillfinger spärrar. Det är stelt och kröks i en lite annan vinkel än de andra fingrarna. När jag en gång blivit medveten om det är det ännu svårare att slappna av. Hur håller jag ens fingrarna när jag inte tänker på det? Vad är den naturliga ställningen för ett lillfinger? Jag masserar lillfingret, knådar det mellan höger hands tumme och pekfinger i vänta på att känslan ska släppa. Jag lägger mig på rygg och placerar handen rakt ner på madrassen så att fingrarna kan få stöd. Ifrågasätter igen den naturliga ställningen för en hand i vila.

Jag lärde mig aldrig tiofingerssystemet, fastän vi hade en datorkurs i högstadiet där vi övade på det. Jag har lärt mig skriva för hand, både textning och skrivstil. Min naturliga handstil är en ganska rund, åt höger lätt lutande skrivstil. Ibland får jag anstränga mig för att kunna uttyda mina egna diktutkast. När jag skriver det här försöker jag räkna hur många fingrar jag faktiskt använder. Tio fingrar är det, men vissa fingrar får jobba hårdare än andra. Vänster lillfinger sträcker sig ofta ut mot kanten för ctrl eller shift. Om det behövs kan jag skriva 500 nedslag i minuten, utan att titta på tangentbordet, men qwerty-tangentbordet är inte gjort för att skrivas på snabbt, utan för att skrivas på så att skrivmaskinens typarmar inte fastnar i varandra när man skriver på engelska.

Jag tänker på Astrid Lindgren, som kunde stenografera och dessutom lär ha kunnat skriva på skrivmaskin utan att titta på tangenterna. När hon skulle göra ett arbetsprov inför en anställning ville hon imponera med sina kunskaper, och skrev hela diktamen utan att titta ner en enda gång. Först efteråt märke hon att hon hade placerat fingrarna en rad för långt ner. Hon steg upp, lämnade provtillfället och kom aldrig tillbaka.

Mörkt som i underjorden

Jag drömmer mardrömmar, flera varje natt. Det är folk som vill mig illa och folk som inte vill mig väl. Det kan låta som samma sak, men i drömmarna är skillnaden tydlig. En natt drömmer jag att jag stigit på förgiftade snigelsnäcksskal i strandkanten, och mina tår blånar snabbt av blodförgiftning. Jag först linkar, sedan haltar, sedan släpar mig fram, ropar ”Finns det någon som kan låna en telefon? Jag måste ringa 112!”, men ingen gör det. Blånaden och rodnaden stiger snabbt på min kropp, upp över benet och låret, upp över magen.
”Det slutar nog snart”, säger en bekant som också hon vägrar låna ut sin telefon.
”Ja, det slutar när jag dör!” utbrister jag och ser hur blodstrimmorna under huden stiger mot hjärtat.

När min sambo kommer för att säga hejdå vaknar jag av att jag gråter, och när han stillsamt säger att min väckarklocka snart ringer gråter jag ännu mer, för jag är så bottenlöst trött och har inte fått sova ordentligt på flera nätter.

Men i natt drömmer jag att jag ska resa ut ur USA. Precis som alla andra behöver jag gå igenom en grundlig säkerhetskontroll och genomsökning av allt mitt bagage. En tulltjänstekvinna i khakigrön uniform visar mig till parkeringsplatsen för finländare. Där finns ett cykelställ där jag ställer min cykel, och det har målats upp rutor på asfalten för sauna, bagage och annat viktigt och Finlandsförknippat. Där kan jag lämna allt medan jag går igenom tullen.

Men riktigt allt kan jag inte lämna. I handen, i en försiktigt halvknuten näve, håller jag ett bylte invirat i hushållspapper. Jag är inte ens själv helt säker på vad det är, tror att det möjligen kan vara en hundvalp. Jag vecklar ut hushållspappren, och där under gömmer sig en veckogammal stjärnmullvadsunge, liten och grå som en nyupptagen junipotatis. Förstås! Min mullvad!
”Jag vet att det egentligen är alldeles för tidigt för att ta med den på resa”, säger jag och gråter, ”men den har ingen mamma och jag måste ta hand om den.” Tulltjänstekvinnan gråter också.

I hörnet av parkeringsplatsen finns en stor hundgård och en barack med burar för tillfällig förvaring av olika djur. Jag ser hundar, katter, kaniner, fåglar, tänker att min lilla stjärnmullvad inte kommer att klara sig bland alla de stora, i flera fall löst springande djuren. Jag gråter ännu mera. Tulltjänstekvinnan tröstar mig.
”Vi ska göra ett bo åt din mullvad medan du går igenom tullen”, säger hon och tar fram en svart, rektangulär kartongask och högar med silkespapper i rosa, lila och rött. Tillsammans knycklar vi ihop silkespappren och inreder kartongen, bygger pyttesmå hålor och tunnlar där mullvadsungen kan vara och vila så länge det behövs, trygg i allt det prasslande. Med kartongslocket på glänt kommer det bli lika mysigt och mörkt som i underjorden.

En gammal hederlig blogglista

En gammal hederlig blogglista av en gammal hederlig bloggare, nämligen Underbaraclara! En av de två bloggar jag läser regelbundet. (Den andra är Sandra Beijer.) Jag skulle vilja skriva mera, men för tillfället finns det inte tid eller ork. Jag sitter för mycket framför datorn redan som det är, med jobb i överkant, och efter arbetsdagens slut känns hjärnan friterad. Till och med nu snor jag åt mig bloggtid som jag vet att jag i något skede måste arbeta ikapp – men å andra sidan kommer en del jobb för sent, och då kan det inte förväntas att jag ska jobba ikapp den ursprungliga tidtabellen heller. I slutändan ordnar sig det mesta.

Vad köpte du senast?

Fastlagsbullar från Aroma. De hade salta, knapriga nötter ovanpå grädden, hemlagad mandelmassa och rejäl bulle. 4/5 slickepottar.

Hur lång är du?

175 centimeter. Kanske 176. Vem minns ens när jag mätte mig sist.

Vad gillar du mest med dig själv?

Att jag sällan bryr mig om vad andra (okända) tänker om mig. Ingen änslighet kring mitt varande och agerande, att ta min rättmätiga plats. Det är skönt att kunna leva i världen med en säkerhet i och på sig själv.

Vad gillar du minst med dig själv?

Jag tänker här ”gillar minst” som ”skapar mest svårigheter”, och där säger jag mitt psykes depressiva och katastroftänkande tendenser. Det vore skönt att ta livet lite mer med en klackspark, men jag är nu bara inte funtad på det viset.

Ja, och alla mina måndagsexemplar till diverse kroppsdelar då. Emellanåt har jag sån leidon på att ha ont. Jag kunde bra klara mig utan att kroppsdelar blir inflammerade, är känsliga, eller har ”anatomiska variationer”, som en specialläkare sa.

En person du saknar

Moffa. Jag drömmer ofta om honom och kan ännu komma på mig själv med att vilja berätta något eller fråga något av honom, innan jag kommer på att det inte längre går. Snålt är vad det är!

Här firar moffa sin 87-årsdag med skumpa, bakelser och kaffe på villaverandan.

Är du romantisk?

Ganska så, faktiskt! Jag är väldigt förtjust i många saker med klassiska romantiska konnotationer: blombuketter, bjuda ut någon på restaurang eller kafé, gå på museidejter, skriva kärleksbrev och med allehanda gester visa uppskattning. Det här har alltid varit närvarande i mitt liv, så det är inget jag förknippar med romantisk kärlek per se, utan det går lika bra att vara romantisk i vänskapsrelationer.

Har du söndagsångest?

Sedan jag blev frilansare och på allvar bestämde mig för att hålla mina helger lediga – nej, inte särskilt. Inte är nu tanken på måndagar alltid kul, men mer ofta än inte känns en ny vecka som något positivt.

Vilka städer har du bott i?

Vasa och Åbo. Innan jag dör hoppas jag att Oxford, London eller någon annan stor engelsk stad finns på den korta listan.

Två olika klocktorn, två olika städer.

Lyssnar du på poddar? Vilka?

Jag lyssnar regelbundet på en enda podd: Spöktimmen. Medan En underbar pod ännu sändes lyssnade jag på den också. Jag har aldrig riktigt fastnat för poddformatet, på samma sätt som jag inte är förtjust i vare sig e-böcker eller ljudböcker. Mer sällan än inte tar jag mina promenader utan hörlurar, och har jag de i öronen kan det bra vara för att tala i telefon med någon.

Låt på hjärnan just nu

Jag har omväxlande nynnat på Då som nu för alltid av Kent och Painted by numbers av The Sounds de senaste dagarna.

Är du en ringare eller smsare?

Skickar meddelanden i en handfull chattar dagligen, för det är tidens melodi. Men jag har också några släktingar (syster, mamma, pappa, mommo) som jag ringer regelbundet, och två, tre vänner som jag kan dra av timslånga telefonsamtal med.

När går du och lägger dig?

Mellan halv tio och halv elva. Jag behöver mycket sömn och min sambo har svintidig väckning.

Vad är det modigaste du gjort?

Flytta till Åbo för att studera är kanske det modigaste jag har gjort. Jag var så liten och hemkär och okunnig.

Har du någon gång åkt ambulans?

Nej.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?

Nej, tacksamt nog. Sysslar mest med andra krämpor. Se ”Vad gillar du minst med dig själv?”

Vilken är den lökigaste quoten du vet?

VÄLJ GLÄDJE. Det gör mig aktivt arg. Men det går också att dra det 180 grader och #väljmisär, och sedan drar man det 180 grader igen och är tillbaka i #väljglädje, fast ironiskt. Då är det ju riktigt roligt.

Hur många kuddar sover du med?

En. Förstår aldrig folk som har fler. Vad gör de med dem?

Äter du några vitaminer eller kosttillskott?

D-vitaminer från oktober till maj, ungefär. I veckan ska jag ringa hvc för att fråga om jag behöver järntabletter.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?

I högstadiet hade jag tyska som tillval, så i gymnasiet läste jag hela en kurs tyska innan jag insåg att det fanns roligare saker att göra. Engelska och finska var ju obligatoriskt, och modersmål förstås. Så jag kan engelska, finska och svenska så att jag klarar mig i princip i alla situationer, och kan knaggla mig fram med norska, danska och teckenspråk.

Hav eller pool?

Jag var rätt vuxen när jag insåg att jag ju inte tycker om att simma. Inte längre, i alla fall. Som barn var jag gladeligen i både hav och pool när tillfälle gavs, men nu tycker jag mest det är kallt och inte ger så mycket. Fast havet efter bastu, eller ett svalkande dopp en riktigt svettig sommardag, kan ju nog vara väldans trevligt.

Tycker du det är värt att lägga mycket pengar på fina smycken?

Nä, verkligen inte. I så fall tycker jag det är värt att gräva i sina äldre släktingars smyckesskrin efter smycken som de inte längre använder och som kan få se dagens ljus igen.

Kan du busvissla?

Jag var tvungen att prova om jag ännu kan det: Jo.

Vad har du för ringsignal på telefonen?

Någon lagom intetsägande standardsignal som inte gör mig irriterad eller stressad.

Har du körkort?

Jodå, det är svårt att vara österbottning utan körkort. Jag var ändå inte väldigt angelägen, utan åkte mopo fram tills jag var närmare nitton – ja, och långt efter att jag var nitton också, för den delen.

Är du religös?

Nä. Jag brukar kalla mig vanekristen eller kulturkristen om jag prompt måste definiera mig.

Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?

Ogaddad och lär väl så förbli.

Go to-mat som alltid är gott

Spagetti! Spagetti med smör, spagetti med salvia, spagetti med köttbullar, spagetti med ostsås, ljummen eller kall spagetti direkt ur kastrullen …

Hur ofta tvättar du håret?

Det här kan ju inte vara en intressant fråga för en enda att läsa svaret på? Jag blir uttråkad av mig själv bara av att ens tänka på det.

Har du bra självförtroende? 

Det har jag! Jag vet vad jag kan (och vad jag inte kan). Mitt motto är ofta: ”Hur svårt kan det vara?” (Sen gör jag ju sällan saken i fråga ändå. Och om jag måste göra saken: ”Det finns säkert en video om det på Youtube!”)

Har du något klädesplagg som du använt i flera år och aldrig blir trött på?

Många! Min röda basker, min blåa kappa, min buteljgröna kortkjol, mina svarta läderkängor, min småblommiga klänning …

Vad köper man för blommor till dig?

Inhemska tulpaner när det är säsong. Eller så plockar man en sommarbukett av allt vackert som finns. Pioner och midsommarrosor får mig särskilt på fall. Fast jag blir alltid glad av alla slags blommor.

Hur uppvaktar man dig?

Man lagar mat åt mig, är lyhörd för mina känslor och uppmuntrar mig och låter mig hållas med sådant jag är intresserad av (poesi, kostymdraman, litteratur, skogspromenader, skrivande) även om man själv inte tycker det är så hoppsan hejsan.

Vad blir du glad av få höra att du är?

Jag blir alltid glad när någon börjar med: ”Sandra, du som är bra på det här med språk …”

Vad händer i helgen?

Det blir lite workshop, tid med familjen och en promenad i SKOGEN.

Vad bävar du inför?

En liten liten bävan inför den kommande jobbvåren, som verkar bli av den lite lite för fullproppade sorten. En stor bävan inför klimatets kollaps, men jag försöker att inte tänka alltför mycket på det. Se ”Vad gillar du minst med dig själv?”

Vad var det senaste du skrev i Word?

Ett mejlutkast som sedan blev till ett telfonsamtal, för mejlet blev så långt och krångligt och ärendet lättare att ta muntligt.

Sommar, höst, vinter eller vår – vilken tid på året föredrar du?

SOMMAR herregud. Värmen, ljuset, villalivet, ledigheten, familjen, kaffestunderna på verandan …

Nu fick jag akut sommarlängtan.

Är du blyg?

Nä, och det har jag nog aldrig varit. Osocial och introvert kan jag vara, men jag kan också alltid rycka upp mig utan desto större svårigheter om det verkligen behövs.

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?

Tolvåringen skulle tycka det var roligt att jag fick läsa så mycket i jobbet, fast inte alls förstå hur det ibland är roligare för omväxlings skull att läsa läroböcker än romaner.

Nostalgi

Åbo är en märkvärdig stad. Jag bodde i den sju läsår, men saknar aldrig staden i sig själv. (Däremot kan jag ibland, ännu märkligare nog, sakna min skeva och risiga lägenhet, och framför allt alla mina promenadstråk och närheten till Katrinedals skog med sina hassellundar.)

Det jag förknippar med Åbo är så starkt knutet till studietiden, de vänner jag umgicks med (som är samma som nu! livet! tänk så fint!), den livssituation jag befann mig i. Det är mig fortfarande främmande att kunna gå ut och äta utan att (desto mer) behöva tänka på kostnaderna. Nu äter jag ute lunch, eftermiddagsfika, middag. Den första kvällen äter vi hamburgare i en djungel och skålar i Pepsi. Vi har återigen lyckats: alla fem på samma plats för en förlängd helg tillsammans. Mina kära, äldsta vänner. Må vi alltid fortsätta träffas och skåla för att vi alla fem befinner oss på samma plats för en förlängd helg tillsammans.

Fast alla frukostar äter vi hemma, i den charmigaste lägenheten, där vi maler kaffet själva och har köat för nybakt bröd från kvartersbageriet.

En dag drar vi iväg på apoteksmuseet Qwensel. Det är sådana där passligt stora program med en bebis och fem trötta vuxna. Jag vill flytta in i fruns kammare med de vackraste rosentapeterna, en blottande dam på väggen och en fåtölj formgjord för att sittas i med krinolin. I museishoppen köper jag en liten, handblåst igelkott som fungerar som saltkar.
”Nå bra”, säger min vän L när hon ser mitt inköp, ”du var och pajade på den typ tre gånger redan.”

Skyltarna med Plåster och Pulver, Salter och Kryddor och Diverse får mig att tänka på tavlan i Jungsunds byacafé. Jag tänker på den tavlan säkert en gång i veckan.

Om dagarna går vi i solen och om kvällarna spelar vi Trivial Pursuit med frågor om 90-talet och dricker örtte och äter chips och godis i gräsliga mängder.

När en av oss har föreläsning vid Åbo Akademi hakar jag på för att nostalgibesöka Arken. Allt är så bekant, känns hemma och välkomnande. Tunga glasdörrar. Knarret av kängornas sulor mot stengolvet. I taket vid svenskainsten hänger ännu kavajen och hatten vi med stor koncentration och diverse hemmagjorda verktyg hängde upp en natt. En tid senare kompletterade vi med en klänning och ett pärlhalsband på motsatta sidan. I bokrummet står våra pro gradu-avhandlingar i bokyllan. Vid ingången till litteraturvetenskapen står det citat som jag har tagit till mig till den grad att det inleder mitt cv: Sköntlitteratur är facklitteratur om människan.

Helgen är tiotusentals steg i svarta snörkängor mot kullerstenar, precis som det var under mina studieår. Jag har visserligen inte samma kängor längre – de är utslitna – men …

… jag har ännu samma röda basker och halsduk.

På måndagen har en liten vokalensemble en lunchkonsert. Femton minuter renässansmusik i Domkyrkan. Det är en meditation under hundraåriga valvbågar. Jag sparkar av mig kängorna för att lufta fötterna, blundar och lutar huvudet mot psalmboksstödet på bänken framför mig.

Nostalgi-Åbo fortsätter med besök på finkafé. Hit gick vi om vi ville unna oss något lite extra, något mer än te och kladdkaka hemmavid. Det kändes i studentplånboken. Vad jag ändå är glad över att jag i dag kan gå på kafé fast flera gånger i veckan utan att det skulle märkas desto mer i min ekonomi. Arbetslivet har sina fördelar. (Frilanslivet sina specifika fördelar – som att kunna ta ledigt för att kunna gå på kafé i Åbo en måndag.)

På måndagskvällen lyssnar jag på The Sounds och tänker, som alltid när jag lyssnar på den låten, på en gymnasiekompis när jag i takt med musiken promenerar hemåt från tågstation. Två kvarter hemifrån möts jag av Conny, och kommer sedan hem till ett tjog tulpaner och en skål kall spagetti (min favorit) på köksbordet, en gammal kaffekvarn i behov av rengöring och restaurering, apelsinjuice, två blodgrapefrukter, och en ny säng som han snickrat ihop under helgen. Det är bra att vara hemma igen.

SKOGEN

Jag längtar ut till skogen, har gjort det ända sedan förra gången jag var ut i skogen.
”Jag tänkte bjuda ut dig på kaffe på lördagen”, säger min sambo.
”Vad trevligt”, svarar jag.
”Vid en lägerled i skogen”, förtydligar han.
”SKOGEN!” ropar jag.

Under veckan som går tänker jag på skogen. Inte hela tiden, för jag övar mig ju på att tänka på en sak i taget, men allt emellanåt. Tänker på kaffe och brasrök och vandringsleder. Jag följer med väderleksrapporten, gläds åt utsikterna av några minusgrader och solglimt. Vi söker rätt på en ny vandringsled, en som lär vara bra, en där det finns ved vid rastplatserna.

På lördagen packar vi trangiakanna, vattenflaskor och puukko, klär vi oss i stickatröjor och kängor, köper vi bullar på vägen.
”SKOGEN!” ropar jag när vi tog de första stegen in på leden. ”Nu är jag här!”

Att gå i skogen är att tvingas in i nuet. Fast tvingas låter för motspänstigt. Att gå i skogen är att inte kunna, inte vilja, vara annat än i nuet. Det gäller att se upp för stenar och rötter, sikta in sig på den säkraste vägen nerför en slänt. Stora stenar, öppningar i träden och utsikten över träsk kräver utrop, påpekningar åt sitt sällskap, ”se, vilken stor sten!” Det går så bra att prata när man går, solvitur ambulando, tankarna och samtalet slingrar sig iväg högt över trädtopparna men kommer alltid tillbaka igen, landar i det praktiska, förankrar en på stigen. Ska vi pausa här, eller går vi ännu till nästa rastplats? Titta, vilken stor flock kråkor! Eller är det korpar? Vad fint hållen den här vandringsleden är! Se, här finns till och med sopborste och yxa. Ja, om vi går ännu till nästa rastplats, det är bara 900 meter.

Jag blir bjuden på kaffe vid en lägereld i skogen, i en handgjord kåsa. Solen skymtar fram där vi sitter högt över isen. Brasan väller rök över våra kläder. Vi lindar aluminiumfolie runt bullarna och värmer upp dem, jag är nöjd över idén. Återigen är det bara nuet som räknas: få veden att brinna, inte låta kaffet koka över, stiga upp och göra åkarbrasor när det blir för kallt.

När vi spridit ut glöden och samlat ihop våra saker har kylan och solen sänkt sig. Skymningen nalkas snabbare än vi har tänkt. Stigen slingrar längs med sjöstränderna, bakom oss glöder solnedgången och framför oss stiger månen mot himlen som skiftar i rosa och lila.

”Skogen”, viskar jag. Det var meningen att vi skulle bli lite sena i starten, kommer vi överens om, för om vi inte hade blivit sena hade vi inte fått gå i skogen i skymningen, och då hade vi missat det här. Vi hade inte velat missa det här.

När vi kommer ut på parkeringen igen, sju kilometer senare, är det nästan helt mörkt.