Miles to go

Under maj månads varmaste dagar befinner jag mig i huvudstaden på semester. Jag har packat ner en jacka men använder den aldrig, går istället i kort kjol och sjal och solkräm. Under nätterna sover jag sporadiskt, alltid någonstans mellan vakenhet och vila, medan Henry Winter besöker mig i drömmen och trafikljuden letar sig in genom fönstret, som står öppet dygnet runt från måndag eftermiddag till fredag morgon. Det bor dikter i luften och i bokhyllorna.

Jag bor i vanlig ordning hos min vän A, bland böcker och torkade blommor och svartvita fotografier. Det är precis lika poetiskt som det låter. Vi äter rostat bröd och kokta ägg till frukost. En dag åker jag alla kommunala färdmedel som finns: buss, metro, spårvagn, närtåg, och färja. Vi åker till Sveaborg.

Överallt doftar det av lönnarnas honungsblomster, av hägg och hav. Till och med en tågperrong blir romantiskt i försommarkvällens ljus. Det gör inget att jag missar tåget. Det kommer snart ett till. Jag sitter kvar och andas.

Vi flanerar längs med Boulevarden, sitter på kafé, går i bokhandlar och antikvariat. Jag stjäl påskliljor en natt. Vi tittar på teveserier och jag får mitt fangirlhjärta krossat, igen. Vi dricker cava, 2,90 per glas, på en uteservering när vi egentligen skulle ta bussen hem. Det är alltid varmt. Det finns alltid något att läsa, något att titta på, något att tänka på.

Tidigt på morgonen, dagen för hemresan, det har blivit mulet och blåsigt, sitter vi i köket, de stulna påskliljorna torkar i sin vas. Jag förklarar hur jag en gång tyckte det var en bra idé att resa hem på fredag morgon, och direkt vidare till en 30-årsfest. Efter en vecka intensivliv känns det inte som en lika bra idé. You have miles to go before you sleep, parafraserar min vän Robert Frost. Så sant, så sant.

Annonser

Påskliljor

En vän som dyker upp
mitt i natten
med stulna påskliljor i handen
väcker så många frågor:

Vad är meningen med livet?
Stängde jag av spisen?
Köpte jag mera kaffe?
När kom vykortet fram?

Är du hungrig?
När går bussen?
Vem älskar egentligen vem?
Varför just påskliljor?

Den ljuva sommartid

Jag sitter och väntar på ett manus som aldrig kommer, och i något skede slutar jag att vänta och går ut i solen, tar mig an allt det jag har försakat de senaste sommardagarna, säger ja.

I staden är det körfestival, och det är festival, karneval i luften. Små koristgrupper i matchande dräkter driver runt i centrum, folk rör sig över gågator och torg. Jag råkar på vänner från huvudstaden, gamla gymnasieklasskompisar, vänner som står i ett gathörn och funderar över picknick. Jag säger ja till allt, omfamnar värmeböljan, följer med till hav och sol och blåst. Kränger av mig strumpbyxorna och går sedan hem med bara ben under kort kjol.

På kvällen är jag på en alldeles underbar konsert, den svenska acapellakvartetten Kraja sjunger om regnet som kom och om den ljuva sommartid. I en timme sitter jag i mörkret och svalkan och lyssnar på ren magi, det är nästintill obegripligt hur någon kan sjunga så klart, vackert, berörande. Själen får vila och hjärtat fröjdas.

Nu smyger sig skymningen på och kroppen hettar av all sol.

Ljuset, ljuset

Jag tillbringar timtal framför datorn, framför texten. Stänger ute eftermiddagssolen bakom persienner. Huvudet värker, nacken värker. Det är så ljust där ute om kvällarna, ingen idé att lägga sig klockan 22 när jag nästan kan läsa utan lampa ännu. Jag är trött varje morgon, stiger varje morgon upp lite tidigare för att hinna läsa allt innan deadline. Inte heller denna natt kommer jag få sova tillräckligt.

Text text text text jag måste få en paus från dem, byter medium och ser på teveserie. Har längtat och väntat på nästa avsnitt, avnjuter det till te och knäckebröd med ost. Ser om scener, igen och igen och igen, väntar spänt på vilka kronblad i historien som vecklar ut sig, vad som blottas till näst, alltid något ännu dolt, allt det mörkröda och sammetslila och kronblå.

Och så:

The midsummer evenings are so enchanting, don’t you think?

Och ljuset, l j u s e t! Hur det faller snett, solen står lågt på himlen men det är bara för att den aldrig går ner under horisonten, den kastar långa skuggor över klargröna gräsmattor och björkar, glitter i alla vatten, i luften. Och jag kan nästan känna det där ljuset mot mitt ansikte, kisar mot det, kroppen tung efter vaknatt men blodet varmt och sinnet lätt, det är något magiskt över det, ja, ja, det är det. Och det är på väg, det ljuset, det är på kommande. Så ljusa nätter att det aldrig behövs en lampa, något bekant och ändå, varje år, helt nytt mot huden, och jag dricker det då med alla sinnen, nästan desperat.

So enchanting, indeed.

 

Essäer, Henry, solen

Om någon undrar vart jag försvann så kan jag meddela att det var in i 199 sidor essäsamling som ska språkgranskas innan söndag. ”Hur kommer det sig att det alltid är just i skönaste maj som man måste sitta inomhus hela dagarna och stirra på en skärm?” beklagade jag mig för en vän. För det finns något otrevligt bekant i det här, i en varm lägenhet och solgasset utanför och sida efter sida med text som måste åtgärdas.

Eftersom det inte går att språkgranska långa stunder i sträck, så varvar jag essäläsandet med Donna Tartt (och pannkaka). Jag läser The Secret History för tredje eller fjärde gången. Först nu inser jag att jag föreställt mig huvudpersonerna helt fel. I min värld är Henry spenslig och blond medan Bunny och Francis är mörkhåriga. Det visar sig att Henry är stor, kraftig och mörkhårig, Bunny blond, och Francis – Francis har ”a short, fiery mop of the reddest hair I had evern seen”. Jag försöker ställa om i mitt huvud, tänka mig Henry stor och mörk, Francis som rödhårig, men hela tiden halkar jag tillbaka. Till slut ger jag upp. Henry får vara blond, Francis och Bunny mörkhåriga.

Förr eller senare måste jag ändå ta en paus, byter sönderklippt bandtröja till kjol, scarf runt håret, örhängen (en liten röd sten, en guldstjärna) och tar mig ut. På taket till cykelskjulet ligger en pojke och blundar mot solen. Han har stora hörlurar. Jag vill hälsa på honom, fråga hur det går, men gör det inte.

Jag promenerar in mot stan med en vän istället, det är varmt i lång kappa, leker semester och Rom och sommar genom att dricka Coca-Cola Zero direkt ur burken på torgets uteservering med världens suraste servitris. Iakttar folk, pratar om litteratur och liv och boende. Värmen och ljuset gör gott, något milt mot huden, mot själen.

Väl hemma igen väntar ännu några timmars arbete. Jag måste pressa mig, läsa några kapitel till så jag kan vara lite ledig på torsdag. Medan jag byter tillbaka till den sönderklippta T-tröjan funderar jag över ett ord som jag läste i The Secret History tidigare, vad var det riktigt, bacchanal? Fast jag läser på engelska tänker jag på svenska. Tänker att jag ska kolla upp det nästa genomläsning, eftersom jag ändå läser allt två gånger. Inser sedan att det är essäsamlingen jag ska läsa två gånger, inte romanen.

När jag sätter mig framför datorn för att åter ta itu med essämanuset blir jag först förvirrad över att Henry inte är där.

Post-april

National Poetry Writing Month, månaden av lyrik, är över.

Även detta år – mitt fjärde – lyckades jag fullfölja min plan om minst en dikt om dagen i trettio dagar. Trettiosju dikter blev det sammanlagt. Fler av dem är namnlösa. Inte förvånansvärt handlar flera av dem om våren. Förvånansvärt handlar flera av dem om jord, om något tungt och mörkt och kraftgivande.

Två personliga favoriter blev en dikt om Döden och dess relation till kaniner, samt en dikt om förälskelse i tyll och swing. Det är roligt hur dessa dikter också uppskattades av läsare! Jag känner att de verkligen fångade det som jag ville förmedla, och kanske framför allt att de känns ärligt mina – när jag läser dem känner jag igen min egen stil i dem, och det är väl då poesi blir bra på riktigt, när man lyckas hitta och utkristallisera sin personliga diktarröst.

Gissningsvis hälften av dagarna följde jag dagens prompt. Ingen av dikterna denna april skrev jag enligt något väldigt strikt versmått, vilket är ovanligt för NaPoWriMo – det var mestadels fri vers som gällde.

Överlag var det en fantastisk diktskrivarapril (vilket känns som en välkommen revansch efter förra årets NaPoWriMo då jag mådde ganska dåligt, vilket förstås begränsar kreativitet och ork). Jag hade väldigt lite jobb och kunde därmed lägga tid och ork på diktskrivandet (och behövde heller inte oroa mig över denna rätt jobblösa månad, då jag visste att jag har jobb igen i maj). Min dagsplan över skrivandet följdes sällan (det var främst före frukost-promenaderna som lämnades bort), men jag har läst flera diktsamlingar, och även en hel del prosa. Tid att skriva och läsa, vad mer kan man önska!

Jag har redan målsättningar för NaPoWriMo 2019. Då ska jag, förutom att förstås skriva, även läsa andra medverkandes dikter. Jag hade ynnesten att ha flertalet medskribenter som läste och kommenterade mina dikter, som jag ofta länkade på NaPoWriMos hemsida, och det värmer mitt hjärta att internationellt folk tar sig an mina dikter trots att de måste gå en vända genom Google translate (oftast förmedlades huvuddragen tillräckligt bra). Nästa år vill jag göra detsamma i ännu högre utsträckning – skriva, läsa och kommentera.

Till avslutning vill jag ge er en hittills opublicerad dikt från dag 11:

Aprillyrik dag 29 – Små vita spöken

Så sänker sig skymningen,
en lång dags färd mot natt.

Vårens fullmåne lyser
och skränande fiskmåsar flyger
fram och tillbaka
som små vita spöken
mot det mörknande blå.

♦

En vårkvällshälsning från mina kvarter.

Aprillyrik dag 27 – Negativ

Du lever i ett negativ
av verkligheten.
Du vet att det är ett negativ
för det är något med färgerna
som inte riktigt stämmer.

Ur staden hörs en sång.
Det är något med sången
som inte riktigt stämmer.
Det är något med prinsen
som inte riktigt stämmer,
det är något med
blänket i hans krona
som är fel.

Du tänker att han borde hålla ett svärd
en lans
ett äpple
men handen är tom.

Bakom dig flyter floden uppströms.
Du har inte märkt detta förrän nu.
Det måste finnas en mening i det också,
men sfinxerna har aldrig sagt något om det,
trots att de sällan kan hålla tyst
när det gäller det oförklarliga
här i världen.

Prinsen tittar på dig.
Det är något med hur han blinkar
som inte riktigt stämmer.
Det är något med hur han låter bli
att titta på dig
som är oroväckande.

Han höjer sin lans – plötsligt har han en lans.

Ur staden hörs en sång.
Du förstår inte orden men
de skakar om något inom dig
djup nere i katakomberna
skakar de loss damm och puts.

Så djupt går det som skälver.

Sfinxerna stirrar på dig
med sina negativögon.
Blint vita pupiller i allt det svarta
och de är oroväckande tysta.

Ur staden hörs en sång.
När du stirrar ner i floden
ser du hur den skälver till
och sedan sakta
sakta
ändrar riktning.

♦

Hur man skriver en dikt på 15 minuter: Följ dagens prompt genom att dra ett slumpmässigt tarotkort och skriv en dikt inspirerad av antingen kortet eller av bilderna eller idéerna knutna till det. Jag drar The Chariot/Vagnen.

Lyssna sedan på Snake Pit Poetry av Einar Selvik (7 min 6 sek) en gång. Flödesskriv allt som tarotkortet säger dig. Lyssna sedan på låten en gång till (7 min 6 sek) och bearbeta dikten under tiden. När låten tar slut för andra gången ska dikten vara klar. Var nöjd. Publicera.

Aprillyrik dag 26 – Tyll och swing

Det är en dröm
Hon är en dröm

En perfekt dröm
som klippts ut
ur tyll och swing
och placerats
rakt i mitt synfält:

vida kjolar och klapprande klackar
pärlor och rosetter
‒ jag svär hon skimrar på ett sätt
som inte är verkligt
som champagnebubblor på tungan
som guld i synen
som is och salt och äpplen

och än mindre verkligt
att hon närmar sig:

ler med mörkröda läppar
mot mina klarröda
och frågar:

Ska vi dansa?

Så vi dansar
till bas och piano och saxofon
hennes hand om min midja
mjukt mjukt
och jag lägger handen
på hennes axel
också den
så mjuk

och tur är
att hon för
och jag följer
för jag har glömt
allt som mina fötter
någonsin har gjort
när hennes skratt kittlar mig i örat
letar sig ner för nacken
och in under klänningskragen ‒

Hon doftar som en dröm:
puder och aprikos
ögonfransar över rosiga kinder

(Och vad måste jag väl lukta?
Försök och misstag,
nervositet:
hårspray och svett?)

Vi fortsätter dansa under kvällen
och hennes skratt fortsätter
leta sig in
under min klänning

Och långt långt senare
när vi slutat dansa
knäpper hon upp min kofta
(hjärtslagen, HJÄRTSLAGEN)
och blandar våra läppstift
till den perfekta nyansen rött

 

♦

O, vet ni, vad jag hade trevligt med den här dikten! Att riktigt få djupdyka i sinnesförnimmelser och känslor. Dagens prompt var nämligen att skriva en dikt som involverade alla fem sinnen, och jag omfamnade allt möjligt trevligt: kjolar, kroppar, glitter, dans, läppstift. Som ni kanske har märkt tycker jag speciellt mycket om rött läppstift. På mig, på andra – på varandra.

Aprillyrik dag 25 – Vårjordar

Vi går barfota över
varma vårjordar
men trycker ner tårna
i det ännu isiga

Det doftar picknicksmat och lera
solvarma barr från stigen

Någonstans därunder
finns allt det
som komma skall