Ibland – faktiskt obekvämt ofta – kan de bästa idéerna komma till en under de mest opraktiska tillfällen. Man kanske kör moped, står i duschen eller tar en promenad utan telefon, och har ingenstans att skriva ner tankarna när de uppenbarar sig. Flera gånger har jag gått och reciterat diktstrofer för mig själv under återstoden av min promenad eller mopedresa, i desperat hopp om att minnas dem när jag kommit fram.
En annan klassiker är ju inspirationen som kommer i sömnen, i drömmen, i skarven mellan medvetandetillstånden. Man kan intala sig själv där man ligger vaken men fortfarande blundande att man kommer minnas det hela när man stiger upp om morgonen, men det är fåfänga förhoppningar och risktagningar. Alltsom oftast har drömmarna slunkit iväg när tankarna för dagen är tillräckligt klara för att hantera papper och penna. Ibland går det dock vägen, om man vaknar till den sista drömmen för natten – mitt sovande undermedvetna kan dikta ihop historier som mitt vakna medvetna aldrig skulle klara av.
Här om natten låg jag och försökte få tag i sömnen, varseblivande vårskymningen bakom mörkläggningsgardinerna, det sipprar alltid in en glimt av ljus ändå. En tanke klar som källvatten rinner till, det är något som har potential till att bli något större, en fors, en skummande älv. Vis av erfarenhet vet jag att sådana tankar sällan överlever en helt natt på egen hand, så jag famlar efter telefonen och knapprar vindögd in stödord, något att ta fasta på.
Nöjd somnar jag.
Morgonen därpå minns jag inget av nattens uppenbarelser – jag minns inte ens att jag hade en uppenbarelse. Det är först när jag ska skriva något annat, en minneslista kanske, som jag tar upp anteckningsblocket i min telefon. Där ser jag då nattens notering, påminns om känslan av en idé som ska spinnas vidare på. Jag öppnar noteringen och läser:
”Näcken är gay.”
Sandra skriver 