dagbok

Uppenbarelser

Ibland – faktiskt obekvämt ofta – kan de bästa idéerna komma till en under de mest opraktiska tillfällen. Man kanske kör moped, står i duschen eller tar en promenad utan telefon, och har ingenstans att skriva ner tankarna när de uppenbarar sig. Flera gånger har jag gått och reciterat diktstrofer för mig själv under återstoden av min promenad eller mopedresa, i desperat hopp om att minnas dem när jag kommit fram.

En annan klassiker är ju inspirationen som kommer i sömnen, i drömmen, i skarven mellan medvetandetillstånden. Man kan intala sig själv där man ligger vaken men fortfarande blundande att man kommer minnas det hela när man stiger upp om morgonen, men det är fåfänga förhoppningar och risktagningar. Alltsom oftast har drömmarna slunkit iväg när tankarna för dagen är tillräckligt klara för att hantera papper och penna. Ibland går det dock vägen, om man vaknar till den sista drömmen för natten – mitt sovande undermedvetna kan dikta ihop historier som mitt vakna medvetna aldrig skulle klara av.

Här om natten låg jag och försökte få tag i sömnen, varseblivande vårskymningen bakom mörkläggningsgardinerna, det sipprar alltid in en glimt av ljus ändå. En tanke klar som källvatten rinner till, det är något som har potential till att bli något större, en fors, en skummande älv. Vis av erfarenhet vet jag att sådana tankar sällan överlever en helt natt på egen hand, så jag famlar efter telefonen och knapprar vindögd in stödord, något att ta fasta på.

Nöjd somnar jag.

Morgonen därpå minns jag inget av nattens uppenbarelser – jag minns inte ens att jag hade en uppenbarelse. Det är först när jag ska skriva något annat, en minneslista kanske, som jag tar upp anteckningsblocket i min telefon. Där ser jag då nattens notering, påminns om känslan av en idé som ska spinnas vidare på. Jag öppnar noteringen och läser:

”Näcken är gay.”

dagbok

Dagarna

Ibland funderar jag – mest skämtsamt, lite allvarsamt – vad det riktigt är för vits att ha en sambo, när vi knappt ser varandra om dagarna. Vi pratade ordentligt på söndag förmiddag, och nästa gång vi hinner umgås är det onsdag kväll. Där emellan försvinner dagarna, vi går om varandra på väg till och från arbete, lindy hop-lektion, spelkvällar, videohäng med vänner, mera arbete och mera spelkväll. Sambons klocka ringer kring fem på morgnarna, och jag är nätt och jämt vid medvetande när han säger god morgon och en timme senare hejdå. Jag sover så dåligt, ryckigt och med livliga drömmar, och ligger och tänker i timtal i stället för att somna. Mamma kommer med en burk melatonintabletter, och kanske är det faktiskt tabletterna, kanske är det placebo, men de gör mig luddig i huvudet och får tankarna att stillna när jag ska somna. Kanske är det placebo att jag är luddig i huvudet på morgontimmarna också, har svårt att komma mig upp ur sängen vid åtta när min klocka ringer, men placebo eller inte så ligger en dimma kvar till efter frukost.

”Blogga”, står det inskrivet i kalendern på tisdag. Det blir tisdag, onsdag, torsdag, först då kommer jag mig för. Jag måste tänka efter: Är det verkligen torsdag i dag? Dagarna ser likadana ut, i alla fall fram till middag. Vakna, skrolla, yoga, frukost, jobba, fysioövningar, lunch, jobba. Ibland en promenad i stället för yoga. Ibland inte alla fysioövningar, för att jag inte orkar eller glömmer fast jag vet att det vore så viktigt.

En tisdag har vi sista regnbågskaféet för vårterminen, vi pyntar med färgglada vimpellinor och serpentiner och dekorerar glutenfria chokladmuffins med regnbågsströssel. Jag har glitter vid ögonen och regnbågsfärgade örhängen. Det har känts som ett viktigt jobb, att bara finnas där om tisdagskvällarna. Våra få stammisungdomar har uppskattat en fristad, en plats där de får vara utan uppsikt från sina vanliga vuxna, och jag har fått en inblick i tonårslivet i dag. Vissa saker är precis som jag minns det, andra är fullkomligt annorlunda. Ingen tonårings historia är den andra lik. Det är en balansgång mellan att lyssna och att prata. Ibland får man öva sig i att behålla lugnet, inte reagera stort och starkt på saker som är stora och starka men som kanske också dras upp i provokationssyfte. Ibland får man fuldansa och skratta sig svettig.

Där ute spirar björken, och påskliljorna och tulpanerna som jag har spanat på från vardagsrumsfönstret slår ut. En försmak av sommaren, där planerna långsamt utkristalliseras. Jag bokar in träffar med vänner mellan de sista jobbdeadlinerna, ser fram emot sommarteatrar, marknader, roadtrippar. Jag har fått ytterligare ett stipendium, som möjliggör längre skrivledighet under sensommaren. Det har inte riktigt sjunkit in än, jag känner hur jag behöver ta mig tid att riktigt planera denna skrivperiod utnyttja möjligheten till fullo, men har inte funnit ro att fundera på det ännu, när en deadline för jobbet pockar på och kräver uppmärksamhet. Igen får jag öva mig i att inte ha allt på klart direkt, att ta saker som en process. Jag får ett vackert kort med päron-kardemummachoklad från en vän i Sverige, som kommer hit några veckor i juli. Vi har en kär och ovanlig relation, där vi mestadels har kontakt via brev och enstaka sms, och sedan i timslånga samtal när vi träffas. Det är fint att det också i denna digitala tidsålder kunna upprätthålla en relation genom papper och bläck.

dagbok

Jag känner dem allihopa

Redan vid de två, tre inledande tonerna av introlåten måste jag blinka bort de första tårarna. Det är något som går rakt in, en schaktgrop lodrätt ner i det som känns. Jag blinkar och blinkar för att inte missa det som sker på filmduken.

Jag förstår plötsligt mommo, som vill se på Let’s dance och Mästerkockarna, för hon ”känner ju dem allihopa”. Jag känner ju dem allihopa, jag också: lady Mary, Tom, änkegrevinnan, Thomas Barrow, mrs Patmore, Daisy, Molesley. Om nätterna när jag inte kan sova – det händer rätt ofta för tillfället – kan jag i tanken gå omkring i Downton Abbeys salar. Jag känner den vindlande trappan, utsikten från övervåningen, biblioteket där de dricker sitt te. Tjänstefolkets vindskrypin, matsalen på nedrevåningen, köket och tänkarbänken under det stora trädet. Vissa fiktiva platser och karaktärer blir ens egna hem och vänner. Ni vet säkert alla hur det kan vara.

Att gå på bio är ett sällsynt och stort nöje. Jag tycker om hela upplevelsen – biljettköp, godis, förväntan. Salongens mjuka stolar, storskärmen, till och med reklamerna innan filmen. Att småviska med sitt biosällskap, att få skratta högt. Att få gråta. Jag var inte den enda som prasslade med näsdukspaket under gårdagens filmvisning. Allt är lite större och mer påtagligt än film hemma i soffan.

Efter filmen dricker vi te hemma hos mig. Jag har dukat med mitt snirkligaste porslin, förberett sconesdeg och gjort falsk clotted cream. Värmer tekannan med kokande vatten innan bryggning. Köksfönstret får stå på glänt medan scones gräddar, för att släppa ut lite av värmen i den dimmiga vårkvällen. Det är fint att inte behöva skiljas åt direkt efter bion, att få prata om filmen och karaktärerna, långsamt få landa i egen tidsålder och eget liv.

Gråten sitter kvar under senkvällen, inte en sorglig gråt, utan en inkännande. Konst och kultur ger upphov till känslor, reflektion, det är något man säger, men det gör det inte mindre sant. Jag klarar inte av att förklara för min sambo hur jag känner inför introlåten utan att börja gråta, igen. Han får googla låttiteln, dra egna slutsatser. Om en film kan påminna om det som är viktigt, det som är viktigt på riktigt, är det väl inget annat än gott.

skönlitterärt

Kärleksspråk

I den mattbäckska familjen
är kärleksspråket

mommo som ringer
hej hör du nu har jag kokat så mycket grönsakssoppa
den blev nog så bra och hälsosam
jag hade i en massa grönsaker och en smaksatt ost
så om du tänkte ta en promenad idag
så kan du komma här via
så får du soppa

är mamma som skickar
vi har mat en 15-tiden om ni vill ha

är jag som säger
åt min pojkvän
inför ännu en familjemiddag
då tidigt, i början
du behöver absolut inte
ta mera om du inte vill
men om du vill ta mera
så får du absolut göra det
ingen tittar snett om du
tar tabberaset ut varje kastrull
tvärtom, tvärtom

är jag som bakar dubbel sats semlor
en morgon efter fyra timmars sömn
och tar med några till mommo
dit jag ska för att vara telefon-tech-support
(det var bara sim-kortet
som hoppat ur)
och jag kokar kaffe och mommo steker ägg
och vi äter semlorna

är mommo som säger
ska du nu int ha nå mer med dig?
och jag som säger
nä mommo det är nog riktigt bra
det ryms int nå mer i ryggsäcken
jag har redan påskmust och limsa och äpplen där
och ändå får en burk köttbullar
i jackfickan

är hur pappa
första gången han träffar mommo & moffa
innan de blev mommo & moffa
får höra
ska du ha na meir?
när mommo redan skyfflar ner
pytt-ur-pannan
på hans tallrik

skönlitterärt

Aprillyrik dag 24 – Nordic noir-mjöd

  1. Koka upp 2 liter vatten tills det stormar lika häftigt som ovädret utanför fönstret en dyster novemberkväll, som gjord för mord och missdåd.
  2. Häll vattnet över 500 gram farinsocker, lika sötsliskigt som den alltför lättklädda och definitivt alltför unga kvinnan som möter din blick tvärs över baren. Du vet att du inte borde följa henne hem, och du vet att du kommer följa henne hem.
  3. Pressa 2 citroner lika hårt som du pressar en mordmisstänkt. Känn doften av det sura som tränger fram likt svettdropparna på den häktades överläpp.
  4. Tillsätt ytterligare 2 liter vatten (det här behöver inte vara hårdkokt – du kan slappna av för en gångs skull) och citronsaften. Begrunda den mörkbruna vätskan i bunken. Den ser ut som träskvattnet som du en gång drog upp ett sönderskuret lik ur.
  5. Lös upp 1/5 tsk färsk jäst (ungefär lika stor som en pistolkula av mindre kaliber) i en liten mängd vätska, och tillsätt den i den ljumma blandningen. Det är så livet blir efter så många år på mordroteln – ljummet. Du bryr dig varken om kyla eller hetta längre. Allt är dig likgiltigt.
  6. Låt blandningen jäsa i rumstemperatur under duk cirka ett dygn. Bakduken påminner om duken över döda människors ansikte. Som om det fanns något att skydda då längre. Vi är alla lika inför döden. Lika obetydliga.
  7. Tappa mjödet på flaskor. Tomma whiskyflaskor går bra, bourbon likaså. Du vet att det alltid finns sådana gömda i kontoret – det är bara att tömma dem. Tillsätt några russin i varje flaska.
  8. Låt flaskorna stå 3 dagar i rumstemperatur. När russinen stiger till ytan, som lik när isen släpper, är mjödet klart. Förvara lika kyligt som i ett bårhus, och drick inom en vecka.

Observera att trycket i flaskan ökar under jäsningen. Använd inte alltför tät kork för att undvika olyckor. Folk har dött för mindre.

Dagens prompt var att skriva en dikt i vilken man använder liknelser likt de som används i en hårdkokt deckare. Jag skrev om receptet enligt vilket jag lagade mjöd i dag. Valborg är på kommande!

skönlitterärt

Aprillyrik dag 20 – Mississippi mudcake

Hon häller kaffe ur termosen
hettan bränner genom plåtmuggen

Det är så man kunde drunkna i det.

Oljigt, oförlåtligt svart i solen
i ögonen en tung blues,
lika oförlåtlig, obeveklig

Jesus was here i bläck över handleden
vägdamm i kjolfållen; låren klibbar
läpparna mörka körsbär 
– jag kan ana sötman
mot det kaffebeska

Mjölk är bara att glömma.

Chokladtonerna i rösten;
djupa sammetstoner som långsamt
rinner ner i uttorkade fåror
så tjockt
att det nästan inte
går att svälja

Dagens prompt var att skriva en dikt som ”anthropomorphizes a kind of food. It could be a favorite food of yours, or maybe one you feel conflicted about.Jag fick googla – antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel på djur eller föremål.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 16 – Värmetår

Jag har en dag att göra just till min:
till frukost rostat bröd, och te, och ägg
och inget skrivet i kalendern in
och fönstret öppet mot en blekgul vägg.

Trots allt med halsduk: ut på promenad,
hör fiskmås överrösta koltrastsång
som det ju är om våren i en stad
med krokus och tulpan i stora fång.

Till kaffet: påtår, tretår, värmetår
i soffan, då jag kan, och vill, och får.

Välsignad vare vår!

Dagens prompt var att skriva en ”curtal sonnet. This is a variation on the classic 14-line sonnet. The curtal sonnet form was developed by Gerard Manley Hopkins […] A curtal sonnet has eleven lines, instead of the usual fourteen, and the last line is shorter than the ten that precede it.”

And for my possible non-Swedish-speaking readers this April:

Since Google translate absolutely butchered the last lines, I have made a very rough English translation of the poem. The title and the third last line in Swedish, ”Till kaffet: påtår, tretår, värmetår”, is very hard to translate, since English (as far as I know) lacks the very specific coffee-related words. The literal meaning of the line is ”For the coffee: refill, second refill, a small refill, when you still have a bit of cold(er) coffee in your cup, to warm the remaining coffee up”. For poetic reasons I obvioulsy had to change that and the title a bit in the English version. I hope you will enjoy the poem, however non-rhyming and non-metric it is!

Warm it up

I have a day to make just mine:
for breakfast toast, and tea, and eggs
and nothing written in the calendar
and the window open to a pale-yellow wall.


After all with a scarf: out for a walk,
hearing seagulls overpowering the blackbird song
as it is in the spring, in the city
with crocus and tulips in bunches.


For coffee: refill, second refill, third to warm it up,
on the couch, because I am able to, and want to, and can.


Blessed be spring!

dagbok

Rosor skador

Man kunde ju tänka sig att min tystnad här beror på att jag skriver dikter dagarna i ända och inte har tid att formulera något annat. Så är inte riktigt fallet. För att vara en månad då jag tänkt skriva dikter på heltid lägger jag förvånansvärt lite heltid på det. (Å andra sidan är heltid ett så flytande begrepp.) De första åtta aprildagarna tillbringade jag i Åbo och Pargas med vänner. Det var efterlängtat, givande och uttröttande. Jag drack kaffe i solen på första uteserveringen för säsongen och köpte en puttenuttig kaffeservis med ett dussin missmatchande koppar och fat, överdådigt med rosor och guldkanter, och så små öron att inte fingret ryms igenom. Sällan har jag varit så nöjd över att ha fått komma hem till Conny igen.

De följande sex aprildagarna har livet och åtaganden tagit tid och ork. Jag har svurit över välfärdssamhällets enorma byråkratimakeri (samtidigt som jag påminner mig om att systemet finns där för mig, inte mot mig), och sedan bestämt mig för att ta itu med det efter påsk, allt för att värna om min psykiska hälsa. När jag märker hur en paus från vanligt jobb fått mina oftast så snabbt snurrande tankar att sakta i så lönar det sig inte att stressa över annat. I stället har jag storhandlat med mommo, promenerat, tittat på videor när folk provar brudklänningar, ätit lunch med en kompis.

Och skrivit dikter. Förstås. Ändå. Inte känns de ju som mästerverk, men det gör de aldrig i stunden. Det är först lite senare jag kan urskilja vad som är dy och vad som är pärlor. Och vetskapen om att jag kommer ha stipendiattid också i sommar att skriva mera och bearbeta vårens dikter har äntligen fått tankarna att ställas om, fått fokus att skifta från prestation till möjlighet. En halvbra eller halvfärdig dikt nu är inget misslyckande utan ett avstamp för vidare bearbetning.

Nu ligger jag på soffan och läser en diktsamling med den alldeles underbara titeln Rosor skador (jag önskar jag kommit på den!), ser solen och hör fiskmåsarna som återkommit. När sömnigheten slår till lägger jag ner boken på magen och tar en tupplur. Väl tillbringad stipendiattid.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 9 – Grytlapp

En människa är som en grytlapp:
hel och fullständig i sig själv.
Behövs inget mer för att
lyfta gjutjärnspanna.
Men ibland, som med
pannkaka, kan
vi vilja
vara
två.

Dagens prompt var att skriva en nonett (min översättning), ett versmått med nio rader där den första raden har nio stavelser, följande rad åtta stavelser, och så vidare ner till den sista radens ena enda stavelse. Jag tog fasta på en tanke som min sambo och jag formulerade redan tidigt i vårt förhållande.

skönlitterärt

Sörja

Skaren i mars var svår, höll tre steg och gav efter det fjärde. Vattnet steg i spåren.
– Släpper du taget? frågade hon, rösten grötig som issörjan, lovikkavantarna blöta av svett. Jag vägrade vidkännas det som rördes uppåt ur djupet.
– Aldrig! svarade jag.
– Då är du den starkare av oss, sade hon, och släppte min hand.

~ ~ ~

Mitt bidrag till en litteraturförenings novelltävling tidigare i vår. Reglerna var att skriva en novell med början, mitten och slut på exakt 55 ord (exklusive titel). Det blev ingen vinst, men det var väldigt roligt (och svårt!) att ta sig an utmaningen.