En natt är det så kallt att jag måste flytta från lillstugon upp till villavinden, bara för att få sova under dubbla täcken. Någon gång under natten sparkar jag ändå av mig det ena, och när morgonen kommer har också yllesockorna farit.
Det blir fort mörkt om kvällarna. När jag ska mata och stänga in kaninerna är det snarast en rörelse (som sedan börjar knapra på torkat bröd) som berättar att den mörkpälsade kaninen har hoppat in i buren. Den ljuspälsade kaninen, däremot, den lyser som ett litet troll i skymningen.
Livet pågår i något slags mellanvarande. Mellan sommaren och riktig-hösten. Min semester, som jag tänkte ha i juni men som inte blev av på grund av jobb, blir inte av nu heller, på grund av jobb. Enstaka lediga dagar här och där, förvisso. Är det kanske så här det är, att vara vuxen och snuttjobbare, humanist i generation X? Lite pengar på kontot men en gnagande ångest mellan att jobbmejlen besvaras.
Jag anmäler mig till kurser: lindy hop och två skrivkurser. Blev ratad för tredje gången till en författarskola. Tänker att det någonstans finns en mening med att de inte vill ha mig. Tänker att det är svårt att skriva ansökningsbrev om motivation och drivkraft när det är brist på båda. I skrivboken finns ändå nedklottrat några sidor, diktfragment som inte blivit något, som kanske inte någonsin blir något, men som i alla fall finns där. Ifall att. För att.
Där emellan funderar jag om jag faktiskt vill läsa Norrtullsligan i form av magasinerad biblioteksbok, eller om jag skulle sätta det där presentkortet på att köpa den i liten, smidig pocketbok från nätet. Det är ju bara några dagars leveranstid. Jag har läst romanen en gång förr.
Igår, när jag just ska börja göra mig i ordning för att lämna villan och åka in till stan, börjar de första nyheterna om knivdådet i Åbo rulla in. En journalistvän skickar en länk, det finns inte mycket att gå på än. Han: ”Låt oss hoppas det är ett rånförsök gone wrong.” Jag: ”Dear gods inga terrordåd.”
Min gamla studiestad. Torg jag gått på. Jag kommer mig inte för att klä om mig, skickar ett sms till J, som jag ska möta i stan, och berättar att jag blir sen, vet inte hur sen. Sitter och uppdaterar Yle:s sidor, frenetiskt, tänker ”snälla snälla låt det vara en vit gärningsman”. Gråter, ringer en vän. Kokar en stor kopp te, bara för att ha något att göra med händerna och något att koncentrera mig på.
Undrar om det faktiskt går att ha bastu och sedan dans en dag som denna.
Tänker att bastu och sedan dans kanske är precis det som behövs en dag som denna. Omges av vänner, värme, gemenskap.
Till sist lyckas jag rycka upp mig, packar ner handduk och danskläder och kör in mot stan. Mot vänner och värme och gemenskap.
Jag brukar vara restriktiv med mitt drickande. Mer ofta än inte låter jag helt bli alkohol. Men den här kvällen tar jag tacksamt emot allt som bjuds. För att jag kan. För att jag vill. För att jag behöver det. Röd fördrink. Halsa det sista ur en skumpaflaska på väg från en lägenhet till den andra. Smaka på bastuöl. På krogen: shotta Minttu Black. En ypperlig kombination av tandkräm och salmiak. Den värmer ner genom halsen, bröstet, magen. Stiger sedan nästan lika snabbt åt huvudet. Världen blir skönt vag i kanterna, mjukt ljus, sviktande golv. Det regnar där ute när jag som snabbast träffar min journalistvän och får veta vad som finns att veta då: två döda, misstänkt gärningsman anhållen.
Jag dansar så svetten rinner, den vattenfasta eyelinern sätts på prov. Svetten och spriten rensar huvudet, jag behöver inte tänka när kroppen gör arbetet. Handen på någons knä, någons arm om min rygg, någon annans smink utsmetat över min kind. Jag ropar högt av glädje när mina favoritlåtar spelas, den ena efter den andra. Dansar och dricker, i stroboljus och krogmörker, i värme och gemenskap. En så bra kväll, en så bra natt, efter en dag som denna.
”Seven Days har en lista som passar dig som sockan på foten”, skrev min mamma åt mig. Så gulligt att ha en förälder som följer med vad som händer i bloggvärlden! Och mamma hade ju rätt – det här är precis min slags lista. Let the books begin.
Böcker för mig är: en stor källa till nöje och återhämtning. Att läsa är att vila, att bli nyfiken, att resa, att drömma, att uppleva. När jag tänker ”böcker” så tänker jag alltid skönlitterärt. Faktaböcker, biografier och liknande finns knappt på kartan. Man lär sig oerhört mycket också från fiktion.
Just nu läser jag: The Life and Death of St Kilda av Tom Steel, enligt rekommendation från min vän som för tillfället bor på St Kilda. Boken berättar om St Kilda, den lilla ögruppen mitt ute i havet, västerut om Yttre Hebriderna. St Kilda hade varit bosatt i tusentals år, fram tills våren 1930 då de sista invånarna evakuerades från ön. (Jag är så otroligt fascinerad av att det finns internet och postkontor på ön, eftersom jag kan ha såväl nät- som brevkontakt med min vän där – men det finns inget sophämtningssystem eller matbutik.)
Den röda pilen är St Kilda. Ön är så liten att den inte ens syns på kartan, tänk det, och där bor min vän!
En perfekt läsplats är: solstolen i villaverandans hörn. Utsikten är denna:
En bok alla borde läsa: Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Där finns sagan och spänningen, men också lärdomar och insikter. Att läsa Ronja Rövardotter är att komma hem.
Pappersbok eller e-bok: Pappersbok, alla gånger! Gärna storpocket (lätt och enkel att läsa eller ha med på resande fot). E-bok har jag läst bara en enda gång och det var inte skoj.
En bok jag kan läsa flera gånger om: Jag hör ju till den där sortens läsare som regelbundet läser om böcker. I somras blev det Anne på Grönkulla för säkert fjärde, femte gången. Harry Potter-böckerna har också repeterats, och de två Donna Tartt-böckerna jag äger har jag läst både på engelska och svenska.
Min favoritförfattare: GÅR EJ ATT VÄLJA BARA EN. Så jag väljer på rak arm tre (av många): Astrid Lindgren, Donna Tartt, J. K. Rowling.
Det här skrivs det alltför lite böcker om: annat än kärlek.
Den bok som berört mig mest är: ”Berör” är ju väldigt starkt, och ”mest” är ju nästintill omöjligt att bestämma, men den relativt tunna diktsamlingen Crush av Richard Siken tog mig tre dagar att komma igenom, och när jag för första gången läste The Goldfinch av Donna Tartt var jag tvungen att allt emellan lägga boken åt sidan och svära högt. Vissa böcker kräver tid utöver läsningen, helt enkelt.
I höst ser jag fram emot att läsa:
Nu är det ju inte höst ännu, men den här bokhögen lär väl räcka en bit in på hösten! En del Anne Tyler (en trevlig läsupplevelse i sommar och ett författarskap jag vill fortsätta undersöka), några bibbaböcker som bara ramlade över mig, en skatt från magasinet (Elin Wägner) och en oläst, köpt bok (den översta) som väntar på rätt tillfälle. Bara kvinnor, precis som jag vill ha det.
Jag har faktiskt också beställt efter pocketversionen av Emilie Autumns The Asylum for Wayward Victorian Girls. Historien har jag tagit del av i musikform, men ännu inte i romanform, så den ser jag fram emot att läsa!
Ikväll tittade mina föräldrar på teve, och The Sounds dök plötsligt upp i rutan med sin musik.
Det fanns en flicka i min skola. Hon hade svart hår. Under någon period hade hon blont hår, och jag tycker mig minnas också andra färger, men när jag tänker på henne är hon alltid svarthårig. Ibland har hon rött läppstift. Ofta skrattar hon, stort. Nästan lika ofta är hon arg.
Vi blev vänner, fast vi var av olika sort. Hon var den coola typen, medan jag var av det snällare slaget. Musiken hade vi gemensamt, och något rebelliskt drag, som hon visade öppet medan jag bar det dolt. Hon var en sådan som jag i efterhand inser att jag kunde ha blivit förälskad i, om jag bara hade låtit mig falla för flickor.
En gång sjöng vi en duett tillsammans. Ur Grease. Jag fick vara den manliga rollen, medan hon var hjältinnan. Kanske var det för mitt korta hår – eller för det faktum att jag sjöng alt och hon sopran.
Jag vet inte var hon är idag, eller vilken färg hennes hår har, men om jag lyssnar inåt kan jag fortfarande höra henne sjunga Painted by Numbers.
Det händer väl inte så mycket. Eller, det händer, men det händer smått, och jag är alltid trött. Jobbar lite för mycket och sover lite för lite. Håller ut i väntan på lättare tider. Det regnar nästan varje dag och jag har tappat känslan för att vara ledig varje stund jag inte jobbar, men man kan väl inte carpe diem hur länge som helst, heller.
Under tiden: skickar in skrivkursansökan med ett dygn till godo. (Om jag inte kommer in så är det förståeligt. Att skriva om ambition och drivkrafter när man inte har sådana är vanskligt.) Dricker skumpa och äter chokladdoppade jordgubbar. (Där var det nog carpe diem). Går på bio med syster, pappa och moffa, och äter räksmörgåsar efteråt. Läser en bra roman, som får mig att tänka på Margaret Atwoods skrivelser, på jobbet under lugna stunder. Diskar och tvättar. Sover med ena fönstret öppet och vaknar bara nästan av åskmullret.
Jag har fått flera brev från den ensligaste av alla öar (St Kilda, tre timmar ut i ingenting), och en ny, vattenfast eyeliner som behöver genomgå sitt eldprov på ett vilt och svettigt dansgolv inom en snar framtid. De två sakerna har bara lite, lite med varandra att göra.
Jag har tänkt en del på berättelser. Ju mera jag har tänkt på berättelser, desto mera tror jag på dem. På deras kraft, deras påverkan, vårt sätt att spegla oss själva och våra liv i andras berättelser.
Jag har tänkt en del på att det finns för få berättelser. För likadana berättelser. Berättelsen om att bli förälder, att göra abort, att bli deprimerad, att vara arbetslös, att ge upp allt för att följa sin stora dröm, att renovera ett hus – de är alltid likadana.
Ta utmattning, till exempel. En berättelse som, tacksamt nog, berättas mer ofta och mer öppet hela tiden. Men berättelsen är alltid densamma: aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, känna av varningstecken, men ignorera dem. Och sedan: kraschen. En morgon kunde jag inte stiga upp ur sängen. Ett totalt stopp, en långsam återhämtning. Småningom: en ny syn på livet. Nya prioriteringar, nya sätt att arbeta och leva.
Tänk om en berättelse kunde ta en ny vändning redan innan kraschen.
Jag har varit nära den beryktade väggen. Jag trodde att jag varit det tidigare, men när jag sedan på riktigt var där, insåg jag att det här var värre än någonsin tidigare. Jag var aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, kände av varningstecknen. Och ignorerade dem inte. Jag insåg att det höll på att gå åt helskotta, och lyckades vända det. Avbokade, avböjde, sade nej och tyvärr och, tack och lov, jag stannade av. Något slags nya prioriteringar, nytt sätt att arbeta och leva. I alla fall för stunden.
Men samtidigt, inom mig: kan jag göra så här? Får jag göra såhär? Det är inte så här berättelsen går. Kan jag ens säga att jag varit där, nära väggen, nära utmattningen, utan att följa berättelsen?
Helt befängda tankar, men ändå – förståeliga. Jag hade bara en slags utmattningsberättelse att spegla mig mot, och min berättelse var inte likadan.
Jag menar inte, att det inte ska få finnas berättelser om att krascha och ta sig upp igen. De berättelserna ska självklart berättas.
Jag menar att det måste finnas också andra slags berättelser om samma fenomen. En mångfald av berättelser, så att det finns berättelser att spegla sig i. Så att ingen ska behöva tänka: kan jag faktiskt gå emot berättelsen? räknas det även om min berättelse är annorlunda?
Tidigare i år överdoserade en god vän till mig. Det kunde ha slutat fruktansvärt illa, men min vän överlevde och fick hjälp. Jag försökte hantera det som jag hanterar mycket – genom berättelser.
Det fanns berättelser om att försöka ta livet av sig, och överleva. Berättelser om hur man hanterar livet när en anhörig faktiskt tar livet av sig, berättelser om hur man stöttar en anhörig som försökt begå självmord, kanske fortfarande är suicidal. Jag letade förtvivlat efter berättelser om hur man stöttar sig själv, och kan stöttas av andra, när en anhörig har försökt begå självmord, och överlevt. Hur man hanterar sorgen, ångesten, osäkerheten, skuldkänslorna och ilskan, framför allt den där ilskan, när en nära vän har överdoserat och, tacka alla makter på jorden och i himlen, överlevt.
Det fanns inte sådana berättelser. Åh, vad jag skulle ha behövt en sådan. Vad jag ännu behöver en.
Jag avslutar med Emilie Autumn, som ger en berättelse. Om berättelser. Om att berätta sin berättelse, där everything you’ll tell them is true, nothing is pretend.
Start another story, tell it as you go Make a happy ending, or sad … Tell it how you know
Det är första dagen på arbetsveckan. Tio och en halv timme jobb. Tolv timmar tills jag ska vara på plats igen. Fyra dagar till innan jag är ledig.
När jag kör hem bläddrar jag mellan radiokanalerna. Behöver något som rensar huvudet, något som passar till en regntung julikväll, som trots allt är så ljus, när syrenerna just har slagit över från den vackraste blomningen.
Och när den låten kommer så vrider jag upp volymen, så högt att jag inte hör min egen röst fastän jag sjunger med, om inte med full hals, så ändå utan att lägga band på mig. I just need to get it off my chest, och utanför bilen blommar syrenerna, och inne i bilen skakar instrumentbrädan av basen, och för en kort stund är jag inte längre trött.
Dessa dagar tänker jag mycket på blommor. Sällan, om någonsin, har jag väl gett syrener och lupiner så stor uppmärksamhet som nu, när jag kör moped 25 kilometer till jobbet, och lika många tillbaka. Det doftar av hundloka och rhododendronen är större än jag någonsin tidigare sett. Jag både längtar efter att midsommarrosorna ska slå ut, och vill att de ska hållas i knopp ännu ett litet, litet tag, bara för att jag ska få ha nöjet av att njuta av dem framför mig. Det är något, kanske med den sena och kalla våren, som gör att allt nu blommar ovanligt stort och vackert.
X
hundloka, som
moln i dikesrenen
smörblommor, som
smörögat i sommarens
morgongröt
den lilla skogsstjärnan
blinkar
och så syrenerna,
sena, i lila! X
i det bortersta hörnet av trädgården
där snön länge låg kvar:
ett äppelträd
som äntligen blommar –
Jag gör fiktion av verkligheten; skriver dikter och funderar kring viktiga ting såsom feminism, teveserier, litteratur och kärlek. Läs mer om mig under fliken "Om Ileea".
Våren 2016 gav jag ut en chapbook med dikter. Läs mer om den under fliken "Road trip".
