Flytta saker och dricka kaffe

Det här med att flytta till stan gick ju inte så bra. Varannan natt sover jag länge, varannan natt sover jag kort, alla nätter drömmer jag mardrömmar. Det är något som skaver igen, jag vet inte riktigt vad det är. Om det är omställningen, hösten, hormoner, att-göra-listorna, osäkerheten kring jobb, en kombination av allt det nämnda. Jag kan inte somna om kvällarna för att jag tänker på att jag borde tvätta fönstren.

Ändå: Jag har dansat lindy hop två gånger denna vecka, badat bastu, och fått besök av hela tre kära långväga vänner. Ena hade med sig solrosor och choklad, ”som en dejt!”, en annan gav mig en bok som jag skulle språkgranska i våras men som aldrig blev av, och både jag och författaren var onöjda med det. Det är fint att veta att ens arbete uppskattas. Med den tredje for vi på höstmarknad, och där fick jag hålla i en stor fransk vädurskanin som hette Ivar. Definitivt en av dagens höjdpunkter, värt att nämna.

(Alltid när jag träffar min vän Y blir jag påmind om och inspirerad till att leva lite mer som jag ju vill leva (feministiskt, humanistiskt, litterärt). Att det går att leva lite mer ideologiskt. Men inspirationen försvinner också så snabbt och sen står jag där med regnvåta skor och tvätt som jag inte orkar vika igen, och litteraturen – för att inte tala om det egna skrivandet – är mil bort, sovande, om inte redan död.

(Ändå: Jag hittar en bild på nätet som jag genast måste skicka till en vän, för det finns en historia bakom den som vill höras och poesi i den som vill skrivas. Kanske jag skriver den, om jag sneglar på den bara lite, i ögonvrån, så att den inte ser mig och blir rädd och flyr.))

I dag har det regnat hela dagen. Jag skulle fara till villan för att hämta mopon, men jag hade ingen lust att köra hem i vätan. Istället drack jag kaffe med mamma och morföräldrarna i deras villakök, gjorde upp planer för fredagsbastu, tog hem saker för vintern (salt, te, febertermometer) och fick skjuts tillbaka till stan. Utanför ytterdörren stod min pojkvän och väntade. Han skulle också hämta saker, och dricka kaffe med mig. Sånt är livet också: att flytta saker från ett hem till ett annat, och dricka kaffe där emellan.

En av alla de kaffestunder som är livet.

(Det känns så märkligt, förresten, att skriva ”min pojkvän”. Inte för att det känns märkligt att han finns i mitt liv – det är tvärtom så svindlande självklart att jag nästan blir förskräckt ibland. Men jag känner ju honom inte som ”pojkvän”, utan vid hans namn. Men ännu får han stå namnlös i bloggen. Jag funderar fortfarande på hur han eventuellt får vara med här. Att skriva om sig själv går lätt – jag kan fläka ut mig själv rätt oreflekterat och inte känna mig sårbar för det – men så fort någon annan också är inblandad vill jag gå fram med största försiktighet bland orden.)

Annonser

Så har ännu inte skett

Jag skulle ju flytta tillbaka till stan och påbörja hösten ordentligt. Så har ännu inte skett. Istället sover jag fortsättningsvis i lillstugon där fönstren immar igen av fukt och utandningsluft under natten, och jobbar inte förrän tidigast tolv om dagarna, för det finns brasor att tända och kaffe att dricka och nät att ta upp.

En konversation från gårdagen.

Jag: Så tänkte jag om jag skulle flytta upp till stan i eftermiddag.
Mamma: Det har utlovats jättefint väder imorgon.
Jag: … eller så skiter jag i det och kommer ut till villan istället ikväll när vi kommer hem från fammo.

Jag har däremot faktiskt städat lägenheten, bytt sängkläder och dragit upp persiennerna. Visst är det trevligare att komma hem dit då, så så småningom kanske jag faktiskt flyttar in igen. Kylskåpet har också fått lite påfyllning (under hela sommaren fanns där 1. en påbörjad burk jordnötssmör 2. citronkoncentrat 3. en oöppnad Ikaffe 4. litervis av sprit som lämnade från inflyttningsfesten), speciellt eftersom en efterlängtad vän är hemhemma från en gammal europeisk storstad (ni vet, min favoritsortsstad) och ska komma på besök. I somras blev det tolv år sedan vi träffades för första gången, på Frihetsstatyn. Jag minns ännu starkt hennes (då) stora svarta hår och silverglittret i ögonvrån.

I helgen bytte jag ut en villa mot en annan. Fredagen och lördagen gick i regnet och blåstens tecken, men vi badade bastu och eldade i spisen och löste korsord inomhus, pratade om sådant som är viktigt och sådant som inte är det.

När vi körde hem på söndagskvällen var det – solnedgången, havet, hela livet – så vackert att man kunde gråta för mindre.

I natt ska jag faktiskt sova i stan. Men knappast i min egen lägenhet. Inte riktigt, riktigt ännu.

Sommarens böcker (och varför de inte är så många)

Mitt stående nyårsmål varje år är att läsa minst 52 böcker. I medeltal en bok i veckan brukar inte vara utmanande alls, så de senaste åren har jag uppnått målet med lätthet. Detta år ser det värre ut. I skrivande stund är jag ungefär 13 böcker efter min vanliga lästakt. Speciellt denna sommar har varit fattig, med endast 8 lästa böcker.

Orsaken är enkel. Många av mina lediga kvällar och nätter, som är tidpunkten jag brukar läsa (förutom de där drömska julidagarna när hängmattan eller sängen bara lockar till långläsning), har jag tillbringat med en person som jag tycker väldigt mycket om. Vi har känt varandra i flera år, flirtat sedan nyår, dejtat sedan maj, och sedan ett par veckor tillbaka är han min pojkvän. Jag vet, jag som skulle bli lesbisk och allt. Men så går det som det går. Det har varit både oväntat och samtidigt inte alls osannolikt, men mest har det varit så självklart.

Så. Därför har jag inte läst så många böcker i sommar.

De böcker jag har läst har i alla fall varit läsvärda på olika sätt. Kvalitet framom kvantitet (fast helst båda två, förstås)? Jag kan rekommendera dem allihopa, så därför gör jag det också! Håll till godo:

Klassiker

Kallocain av Karin Boye, som jag läst en gång förut. Den skrevs 1940 (så spännande att se framtiden (vår tid?) från ett 80-årigt perspektiv) och utspelar sig i ett framtida polisstyrt och militariserat samhälle, där kemisten Leo Kall har utvecklat ämnet kallocain, ett slags sanningsserum som nu ska användas för att avslöja meningsmotståndare och därmed ge Världsstaten den totala kontrollen.

I den finns en av de mest poetiska raderna jag läst på hela sommaren:

— — — Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup — — —

Poesi

Den fantastiska poetens Eva-Stina Byggmästars utsökta lilla pralin till diktsamling, Locus amoenus (latin för ”en behaglig plats”), smakar granatäpple och socker och doftar av parfym och körsbär. Att läsa den är som att gå omkring i den ljusaste av trädgårdar och översållas av äppelblom och skirt siden. Upplagan som jag äger är dessutom en tunn, vackert turkos utgåva där jag själv fick sprätta de gräddvita sidorna innan jag kunde läsa. Ren ljuvlighet.

Ungdomsroman

Den enda engelskspråkiga boken i sommar blev Leah on the offbeat av Becky Albertalli. Queera ungdomsböcker är ju lite av min grej, och jag blev väldans förtjust i författarens debutroman som jag läste förra året, så jag plockade på mig den här på bibban med förhoppningen om en feel good-roman, och visst var den det! En ärlig, mysig, lättläst bok.

Barndomsnostalgi

Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren. Min främsta sommarbok bland alla sommarböcker, jämsides med Anne på Grönkulla. Det är säkert femte, sjätte gången jag läser den, min mammas gamla tummade bok från 1967, men jag skrattar högt och gråter stilla varje gång. Åt att det är så vackert. Åt att det är så sorgligt. Men mest, allra mest för att det är så vackert: människorna, historierna, världen.

Lite som farbror Melker säger: ”Gud hjälpe mig för den svenska våren. Kall och fattig är den men skön så att den sliter hjärtat ur bröstet på en!”

Den Stora Romanen

Min mer kända bloggnamne skrev så övertygande om Testamente av Nina Wähä redan i våras, att jag genast ställe mig i reserveringskö vid bibban. Det var värt flera månaders väntan. Testamente är en stor roman på många sätt: i omfång, persongalleri och tema. Författaren lyckas presentera hela familjen Toimi på 12 (eller kansk 14) personer, som bor i Tornedalen på 80-talet, med en sådan övertygelse att man vill och vågar tro att allt ska ordna sig, fast man vet att allt kommer att gå åt helvete.

Uppstickare

Det var i våras som jag kom att språka om Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling med en vän. Jag tvångslånade sedan boken åt vännen, och när jag fick tillbaka den måste jag läsa den själv igen. Jag blev helt golvad av den när jag läste den första gången, och ännu rör den sig där någonstans i hjärtekamrarna, får det att picka i fingrarna i längtan efter kanelte, rött läppstift, fantasiresor till London, en lite mera extrem syn på världen.

Hela boken är egentligen precis som en av huvudkaraktärerna, Lovely, säger: ”Det är så smaklöst att begränsa sig.”

Deckare

Jag fick Sommarön av Eva Frantz i inflyttningspresent redan i maj, men först i augusti hade jag tid eller ro att läsa den. Det var nog också meningen att jag skulle vänta, för tidpunkten passade precis. Lagom lättläst och med hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna gav den mig några riktigt trevliga läskvällar.

Fantasy

Jag har njutit storligen, storligen, av att läsa Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff för andra gången. Jag har läst till alldeles för sent om kvällarna, tänkt bara ett kapitel till,  bara för att jag inte har velat lämna den välskrivna världen som doftar av skogar och linne och rök. Turtschaninoff är helt enkelt briljant i sitt sätt att fånga komplexiteten i oss människor, i relationer, i tankegångar. Allt känns mänskligt, allt känns äkta, och jag gråter och skrattar om vartannat, så berörande är det.

Vad har ni läst i sommar?

De senaste dagarna

Jag sover i lägenheten för andra natten denna sommar. Jag är olycklig. Stadsnätterna är varma, alltför varma. Sängkläderna känns fel. Ljuset är fel. Det hörs fel (det hörs!) ljud. När morgonen kommer saknar jag en radio, något som kunde ge mig sällskap efter en sommar där jag är van att dela dagen med tre, fyra familjemedlemmar, minst.

Villaavslutning. Hur ska ni fira? har folk frågat, och vi firar som vi firar alla sommarens festligheter: med bastu och god mat. (Det säger något om sommarens alla högtider, att vi ofta råkat säga midsommar när vi menat villaavslutning.) Jag har lite svårt att vara, en ledsamhet från de senaste dagarna sitter i. Men sedan lossnar det någonstans. Vi tänder marschaller runt gården, nere vid bryggan. När mörkret faller står vi vid stranden och ser på andras raketer, hurrar och hojtar tvärs över viken för att visa vår uppskattning. Vi spelar kort och dricker starkt ur små glas, och jag skrattar så jag gråter.

Första september är lika varm som en julidag. Efter en promenad kastar vi oss i havet, det är isande kallt men vikens vatten är klarblått och huden lyser så vit i solen, det är så vackert och jag vill skriva dikter om det men anar att jag aldrig kommer kunna fånga det jag vill, axlarna, lenheten, svalkan, hur jag nästan måste kisa för att kunna ta in allt.

Idag har det regnat nästan hela dagen och allt det som skavt i själen de senaste dagarna börjar sakta lösas upp och sköljas bort.

”Being gay is like glitter. It never goes away.”

I går städade jag mitt badrum i lägenheten för första gången denna sommar. (Är det här jag ska påminna om att jag inte bor i min lägenheten under sommaren, alls, och har sovit noga räknat en natt där de senaste månaderna?) Jag har fått ett nytt badrumsskåp som under svett och svordomar har borrats fast. Nu ska kakeldammet väck.

När jag har skurat toalettstolen, torkat damm, dammsugit och torkat golvet så hittar jag ett rosa glitterkorn från Pridelördagen i juni.

Jag tänker att det är som Lady Gaga sagt: ”Being gay is like glitter. It never goes away.”

Jag tänker på de tre stegen till att bli av med glitter:
Först sopar du upp det.
Sedan dammsuger du upp det.
Till sist lär du dig leva med det.

Två minnen i tillbakablick i kärlek till Vasa Pride anno 2019:

Tryggheten.

Folk gillar och älskar Facebookinlägg, foton, statusuppdateringar.  En granne säger att han uppskattade lokaltidningens bevakning av hela Pride, att han tyckte om att läsa intervjun med mig. Folk har stöttat, hejat, peppat. I en chatt där vi planerar vår Pridelördag kommer folk ut: Om ni inte visste det redan, så är jag ju trans/bi/icke-binär/asexuell/polyamorös/pansexuell … Att folk vågar. Att folk vill. ”Vi ryms alla under regnbågen!” skriver en. Vi ryms alla under regnbågen. Vi håller alla varandra om ryggen och i varandras händer.

Vänner under regnbågen. Solglasögonen är hans.

Kärleken.

Vi är på väg hemåt på kvällen för att jag ska byta strumpor innan firandet fortsätter. Sådant behöver man göra ibland. Tvärs över gatan går en flicka med blomkrans och tygkasse i regnbågsmönstrat. Jag vet att hon har fräknar och ett stort leende, för hon dansade lindy hop på prova-på-tillfället som jag drog i början av Prideveckan. Vi vinkar åt varandra. ”Thank you for marching for me!” ropar hon. Jag har figurerat i lokaltidningen dagen innan, mitt officiella komma-ut-ur-garderoben, där jag berättar vad det innebär att vara queer och att jag vill gå i Prideparaden för alla de som av någon anledning inte kan. ”I’m glad I could do it!” svarar jag, och hon formar ett hjärta med händerna till svar.

Längre kvar än ljuset

Jag drömmer att jag är på någon slags medeltidsvecka, vi har alla medeltida kläder på oss. En vän kommer fram till mig och är orolig. ”Det är inte för sent att ordna upp det ännu med din pojkvän, vet du. Han tog väldigt illa upp, men han förstår nog om du förklarar.” Jag visste inte ens att vi var osams, min pojkvän och jag, men greppar i samma sekund att det rör sig om ett missförstånd – jag hade tillbringat en kväll med mina vänner istället för med honom, men jag hade ju redan planerat att träffa mina vänner! Vi hade aldrig bestämt träff, han och jag. Han måste bara ha missuppfattat, och jag måste förklara det för honom så snabbt jag kan.

Men han har blivit uppdragen på scen från publiken och deltar i en gycklarföreställning. Han kommer emot mig med någon slags knep och knåp som han ska lösa, ber om hjälp. Det osagda och outredda ligger i luften mellan oss, fast vi försöker vara som vanliga. Jag kan inte hjälpa honom med problemlösningen. ”Efter föreställningen”, tänker jag. ”Så fort föreställningen är över ska vi prata.” Jag försöker trycka ner fyra stora ballonger i min väska medan vi pratar, det är knappt så att jag får fast dragkedjan utan att spränga ballongerna, men jag vet att det är viktigt att jag lyckas få ner dem intakta. Han går vidare för att få hjälp av någon annan.

En annan vän närmar sig mig, även hon i medeltida kläder. För att trösta mig sjunger hon en otroligt fin sång på danska, som med drömmars logik snart övergår i svenska:

När du en gång lämnar denna jord
ska du veta att du är
större än det du sett och gjort

När du en gång släpper tag om denna dag
ska du veta att du är
mer än det du trott och sagt

Jag vill teckna linjerna av minnena
som stannar längre kvar än ljuset

Vi är högt över granskogshorisonten och hela himlen lyser av den uppgående solen.

Prova på poesi!(?)

För några år sedan anmälde jag mig till en poesikurs vid Arbis. Den blev inställd för att det endast var en anmäld (dvs. jag). Nu svänger vi på steken och placerar mig på annat ställe i klassrummet – kanske det går bättre då?

Ren poesi i Lissabon.

Jag kommer alltså att dra två kortkurser i poesiskrivning i höst (förutsatt att jag får tillräckligt många deltagare, hah)!

Tanken med kurserna är att:

• diskutera vad poesi är, gör och används till
• genom korta, praktiska övningar prova på att skriva poesi
• kanske läsa upp de skrivna alstren för de andra i gruppen – allt frivilligt förstås!
• utforska den kreativa, lekfulla och tillåtande sidan av poesi, och komma ifrån uppfattningen om poesi som något svårt eller pretentiöst.

Kylskåpspoesi (på ett köksbord!) är också poesi, är definitivt poesi.

Låter det som något för dig? Kurserna hålls en onsdag, 2.10, i Vasa (läs mer här) och två lördagar, 21.9 och 5.10, i Korsholm (läs mer här).

Inget behov av förhandskunskap inom poesi eller annat skrivande! Kom som du är, med penna och anteckningsblock i väskan. Välkommen med ♥

Dimma och fisk

Jag hade tänkt fara på socialdans och göra det man gör på socialdans: dansa lindy hop och prata med folk. Men när vi körde hem från jobbdagen och den efterföljande familjelunch kände jag bara nej, jag orkar inte, jag vill inte. Jag ville dricka kaffe på verandan, baka en paj, lägga ut nät. (Nåja, jag vet inte hur aktivt jag ville lägga ut nät just denna gång, men jag har bestämt mig för att så länge mommo vill fiska så agerar jag fiskarmedhjälpare, ror båten om hon sköter näten, alternativt sköter näten om mamma ror båten. Sådan är våran arbetsfördelning. Mamma vägrar ta ut fiskar ur näten annat än i nödfall. Moffa rensar nitton gånger av tjugo.)

(Igen: Jag tog ett enda foto av mina pajbakarförberedelser. Mamma påpekade hur ful bakgrunden var. Jag påpekade att jag är en sån bloggare som tar ett enda foto, dessutom med fula bakgrunder.)

Denna vecka har jag vikarierat tre dagar som assistent i en lågstadieskola. Som alltid när jag rör mig bland elever ökar min respekt för alla som jobbar i skolor. Vilket enormt arbete de gör för att uppfostra, utbilda och stötta barn. E n o r m t.

Dessa rallarrosor mötte mig imorse. Jag tyckte de var så fina då. Jag vet inte om de är så fina nu, men de får stå som påminnelse om fem-sekunders-carpe-diem: man kan inte carpa dagen hela tiden, tjugofyra sju, så då får man fånga dagen ens fem sekunder i taget: Dofta på ett nyöppnat paket kaffe. Äta hallon direkt från busken. Titta på rallarrosor.

Morgonen mötte mig också med denna dimma. Då tycker jag man ska lyssna på Ulvens döttrar för att komma i stämning. Dimman håller andan …

En kväll i veckan satte jag mig ute på verandan, i solstolen i hörnet, den bästa platsen, med en tekopp och en bok jag fick i inflyttningspresent i maj. Jag har inte haft tid eller ro att läsa den förrän nu, men den passade precis. Lagom lättläst och hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna. Sedan vakade jag alldeles för länge för att jag läste boken och dessutom hade en engagerande chattdiskussion om semikolon. Ja, jag är allvarlig. Ja, detta är nivån av språknörderi som jag ägnar mig åt när jag kan. Semikolon klockan elva, kvällen innan en arbetsdag.

Det är bråda dagar på gång. Allt som inte är akut och allt som jag förknippar med hösten (jobbplanering, städa lägenheten) får vänta. Imorgon är det talkodag hemhemma: Vi ska tömma, röja och städa upp ett förråd. Träffa vänner på kvällen. På söndag: Afternoon tea. Jag ska stå för sconesen. På måndag kommer en saknad person hem och jag tänkte inte göra något annat än umgås med den ett par dagar, helst. Sedan mera jobb och planeringstillfällen. Sedan en helg i Åbolands skärgård med mina äldsta vänner.

Men först ska vi ta den här helgen. Rabarberpajen är i ugnen. Glad fredagskväll på er!

Strumpbyxor och te

Vissa bloggare brukar ju visa vad de har köpt, inte sant? Jag var till stan idag på uppköp av ungefär två tredjedelar nödvändiga saker, och en tredjedel inte-precis-absolut-nödvändiga-men-ändå-inte-helt-onödiga saker. De matchade så fint med varandra att jag riktigt vill visa upp dem.

Vad har jag då satt dryga 50 euro på idag? Jo:

• ett underlakan
• en schampotvål
• ekologiskt Russian Earl Grey-te (som jag skrivit en dikt om)
• deodorant
• tandkräm
• tandborste
• buteljgröna strumpbyxor

Det här med att köpa saker är inte oproblematiskt för mig. Jag stod och googlade både N.A.E. och Lavera vid kosmetikhyllan. Tänk om de har skadliga ingredienser? Tänk om de är testade på djur? Vad är den rekommenderade flourmängden i tandkräm?

Men jag kan ju inte leva med full kontroll över alla aspekter i hela livet heller (fastän jag gärna skulle vilja, hah). Ibland måste man bara köpa tandkräm och tandborste. Och deodorant. Ibland vill man ha nya strumpbyxor, för att man aldrig har haft buteljgröna och ens två par lila favoritstrumpbyxor har hål på tårna respektive vaden. Och ibland vill man bara köpa ett nytt underlakan, för att de man har a) är köpta på rea år 2016 b) är ljusrosa och ljusgula.

P.S. Hur många foton jag tog innan jag var nöjd? Ett. Ett enda. Det är min nivå av bildbloggande.

Storkyro anno 1700

Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.

Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.

Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.

Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.

Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)

På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.

Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!