Shakespeare

Jag har inte skrivit på länge
säger jag
och du säger inget

Jag har inte skrivit på länge
fastän jag velat
och du nickar lite

Jag har inte skrivit på länge
men det har inte heller Shakespeare

Shakespeare är ju död
säger du

Det är väl ingen ursäkt
säger jag argt
lägger mig ner och dör
jag med

för att sakta återuppstå
när servitrisen kommer
med vår cappuccino

 

– – –

(Några rader lånade ur Istället för en blomma av Sven Nordqvist & Erik Arpi.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Om jag vore

I

Om jag vore en doft skulle jag vara
Earl Grey med honung
(hett, starkt och mycket)
frånvaron av hårspray
(efter tio år med)
lampolja och pioner
midsommarrosor

II

Om jag vore en känsla skulle jag vara
ett tryck över bröstet
tänder mot halsen
en kort snärt i knäna

Armar som omfamnar
knotiga axlar
runda axlar
breda axlar
stela axlar

III

Om jag vore ett ljud skulle jag vara
skratt tills jag hostar
rinnande vatten
(från köket och duschen
inga romantiska bäckar)
snörvel och suckar
knattertangenter
kullerstensgator
en bildörr som smälls igen

IV

Om jag vore en färg skulle jag vara
röd
svart
blå

eller rödgrönrosa

fast egentligen kanske mest grå och vit
fast egentligen en r e g n b å g s e x p l o s i o n

V

Om jag vore en smak skulle jag vara
blåbär och hallon
blod i munnen
whisky och sprittusch
alltid: grädde
ibland: champagne

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Mossen

Inte riktigt en novell, men nästan. Underhållning (?) till eftermiddagskaffet, kanske. (Berätta gärna om din läsning. Sådant är guld för en skribent.)

Vi tävlar om vem som kan gå längst ut på mossen utan att drunkna.

Vi har gjort det förut och hittills har ingen förlorat. Det är fukt i luften, i vinden, höga tallar kring hög himmel. Det doftar av getpors och solsken och underjord. Vi är våta om fötterna, vattnet har trängt in i skorna och färgat strumporna bruna. Träskvatten, kärrvatten. Det omger oss, det luktar om oss långt efter att vi har lämnat mossen, jag kan svära på att jag känner lukten flera dagar senare fastän ingen annan verkar märka den. Jag ser på dig och vet att dina fötter ännu är smutsiga mellan tårna där vattnet har trängt in, det fläckar huden, vi kommer inte ifrån det.

Det är något som drar oss mot mossen, som får oss att se hur långt vi kan gå på tuvorna innan suget blir för stort och vi är tvungna att vända om för att inte frivilligt bege oss ner i djupet. Det växer hjortron längs mossens utkanter, i utmarkerna där vi rör oss i början, och vi äter dem, de är inte helt mogna än men vi äter dem i alla fall. Getporsen fastnar i knästrumporna, vi bär med oss doften.

Om nätterna, när vi ibland sover i samma säng, är det som om sängen gungar precis som träsktuvorna, som att vi sakta sjunker i vatten, och vi klamrar oss fast vid varandra på ett sätt som vi aldrig gör ute på kärret. Där är det var och en för sig som gäller, där är det du mot jag, livet mot döden, där ska det egentligen bara finnas en vinnare men vi har inte vågat oss dit än. Det finns något lockande, något sugande, drömmen om att gunga och sakta sjunka. Kanske kunde vi då klamra oss fast vid varandra också i dagsljus och inte bara i skydd av mörkret de nätter sängen gungar som allra värst och vi råkar, vi bara råkar, ligga i samma säng. Det är det mörka träskvattnet som drar även när vi är ute ur skogen, när vi rör oss i utkanter, i utmarker av något annat än mossen.

Jag tänker att vi skulle smaka omogna hjortron, om någon vågade smaka på oss, om de inte blev bortskrämda av lukten av träskvatten. Men vi är vana, vi är vana vid lukten av varandra, av getpors och unken ängsull och dagg, spindelväv i solskenet, glitter av vattendroppar, hummusen som sätter sig på hårstråna på benen, på armarna, när vi har trillat och behöver hela kroppen för att ta oss upp igen. Det är en outtalad regel, och ingen av oss bryter mot dem.

Vi hjälper inte varandra upp.

Vi får inte röra vid varandra vid mossen, hur gärna vi än skulle vilja.

Vi väntar och längtar efter mörka nätter då sängen gungar och vi vågar dela den, vågar röra vid varandra medan träskvattnet stiger kring oss, letar sig in i öron och munnar och näsborrar, när vi nästan drunknar, på riktigt denna gång. Först då får vi ta varandras händer, varandras armar, varandras munnar som smakar hjortron och stillastående vatten, vi håller så hårt att det blir blåmärken, något som vi nästa dag inte låtsas om, blåa märken på bruna ben där vi än en gång går mot träsket.

Tallarna doftar i solskenet, bränt och fuktigt på samma gång, ockra och sienna, barr under fötterna på stigar som långsamt blir fuktigare ju närmare mossen vi kommer. Ljuden tystnar, fåglarna lämnar inte skogens trygghet för kärrets öppenhet, de stannar i sina trädkronor och på sina grenar med sina sånger, men vi går vidare. Tysta går vi vidare, lämnar allt som heter skog och stig för att bege oss ut på gungfly som vill sluka oss levande och vi tillåter det, vi tillåter det försöka, vi kämpar emot med minsta möjliga motstånd för det är ändå en lek och en tävling och någon gång måste en av oss förlora, någon gång måste en av oss vinna, och när vi ligger på gungflyet om natten och lakanen blir fuktiga av träskvattnet som gömt sig i våra hålor vet jag inte om jag vill vinna eller förlora.

I slutändan är det inte mossen som betyder något utan vi, våra försök och våra viljor, och när en av oss till sist går förlorad är jag säker på att sängen kommer sluta gunga och jag vet inte om jag klarar det, varken att vara den som lämnas ensam kvar i torra lakan och stillastående sängar eller den som ligger ensam kvar i mörka och stillastående vatten.

10 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Långsamt

Min medtagna kropp och trötta hjärna orkar inte med så mycket just nu. Det går långsamt att tänka, långsamt att gå.

Igår ville jag läsa en bok innan läggdags, men alla de 12 olästa biblioteksböckerna kändes oöverkomliga. Jag orkade varken med lättläst ungdomslitteratur eller med poesi. Till slut tog jag fram Harry Potter och hemligheternas kammare. Den orkade jag läsa, bekant och trygg som den var.

Jag har en överenskommelse med mig själv: en gång om dagen ska jag ut på promenad. Så igår promenerade jag ett varv kring Sandviken medan jag talade med KJ i telefon. Idag promenerade jag till och från bibban med en podd i öronen. (De talade om att baka bröd. Jag blev sugen på att baka bröd. Strax ringer en kompis och berättar att han har bakat bröd.) Efter båda promenader var jag matt och behövde vila mig. Imorgon tänker jag promenera till en postlåda för att posta några kort. Se där, dagens uppgift utförd!

En eller ett par timmar om dagen arbetar jag. Sjukskrivning är något för anställda, inte för frilansare, men jag kan ta det i lugnt tempo. En halvtimme här, en halvtimme där, när jag känner mig som piggast.

I eftermiddags kom min mamma hit på kaffe. Det piggade också upp, att få träffa någon och prata och bli distraherad. Det är kanske det som är sämst: när jag sjunker ner i min egen apati och orkeslöshet och värk. Jag behöver något, någon, att lyfta blicken mot, se tillsammans med på världen. Då går allt mycket bättre.

Och när det är dagsljus. Då går allt mycket bättre. När mörkret har fallit är det bara att kura ihop sig i soffan med ännu ett avsnitt av någon engelsk mysdeckare, en kopp te, kanske en Runebergstårta, och låta det sista av dagen gå i väntan på nästa.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Post-op

I torsdags var jag med om min första operation någonsin, och sedan dess har livet saktat ner rejält. Orken har legat på densamma som när man är sjuk i influensa. En dag torkar jag av diskbänken, sedan måste jag lägga mig på soffan för att vila. (Jag ligger ganska ofta på soffan för att vila.) När jag gått upp och ner för trapporna ett varv är jag andfådd. Jag snittar på 3000 mg Panadol och 1600 mg Burana i dygnet.

Här om kvällen såg jag mig själv i spegeln och blev förskräckt över de mörka ringarna under ögonen. Aldrig har jag haft så svår huvudvärk tidigare.

”Vad folk ofta inte inser”, säger en vän, ”är att lokalbedövning kan vara lika påfrestande som narkos.” Jag känner mig lite bättre, om än bara till själen, av det.

”Om jag var en sån där som trodde på livslektioner och sånt”, säger jag till mamma, ”så skulle det här väl vara ett ypperligt tillfälle för att lära sig lite ödmjukhet, tålamod och perspektiv. Sådär, bli starkare av motgångar, inse sin privilegierade position.”

”Alltså, jag fattar inte det tankesättet”, svarar hon. ”Ska jag behöva vara med om tråkiga saker för att uppskatta de roliga? Vara sjuk för att inse hur bra det är att vara frisk? Nää-ä.”

”Skitsnack!”, sammanfattar jag, och så high fivar vi varandra.

Denna påtvingade vila och nedsatta verksamhet gör att gömda tankar flyter upp i min värkande skalle. Jag orkar inte riktigt hantera dem än, för de är stora och komplexa och det finns väl en orsak till att jag har låtit bli att tänka dem tidigare. Saker som vad vill jag göra med mitt liv, hur förhåller jag mig till personer i min närhet och hur förhåller jag mig egentligen till mig själv är inte småpotatis ens när man är i toppskick.

Den nedsatta fysiken tär också på psyket. ”Jag är nog fortfarande väldigt medtagen”, skriver jag till en vän, ”men märker också att det blir lite bättre varje dag. Det är väl mest det att jag borde ha tålamod att vila och vänta ut det, men i det här fallet har jag uruselt tålamod. Känns som bortkastade dagar, du vet, när man inte kan eller orkar göra sånt man borde och vill?”

Det känns som om jag redan levt hela februari, för jag har så många planer, och det mest frustrerande är att jag inte vet hur eller om jag kan genomföra dem, eftersom så mycket beror på hur snabbt jag återhämtar mig och är i skick igen.

Det är väl bara att ta till det där tålamodet jag inte riktigt har. Ta en dag i taget, en natt i taget, ibland bara en minut i taget.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Iakttagelser

En icke-involverads iakttagelser från gårkvällens dansgolv:

Vad gör okända, fulla män på krogen? Tränger sig på på dansgolvet och slutar inte störa trots flera tillsägelser (i början artiga, i slutet hotfulla).*

Vad gör okända, fulla kvinnor på krogen? Ger komplimanger för ens coola partyskor med led-lampor i sulan

Tankar kring detta?

*Första tillsägelsen: ”Jag är här för att dansa med mina kompisar, men tack ändå!”
Andra tillsägelsen: [knuffar undan mannen]
Tredje tillsägelsen: ”Om du gör tränger dig på en gång till, så säger jag till åt säkerhetsvakten!”

1 kommentar

Filed under dagbok

Där vänner kan vara något annat, och tvärtom

Vi pratar om heteronormativitet, en annan skribent och jag, i världen i allmänhet och i litteraturen i synnerhet. Hur två flickor i en novell automatiskt ses som vänner, fast de kanske är flickvänner. Hur jag skriver en text om ett lite undfallande jag och en spattig Carl, och sedan kommer en ömsint Salla in i bilden, och åhörarna tolkar jaget som kvinna och därmed jaget och Carl som ett par, och Salla blir i någon version en svärmor. Jag blir lite paff av läsningen, då jag tänkte mig en dysfunktionell men kärleksfull vänskapstrio.

Vi talar lite om hur en queer berättelse ofta tolkas som skriven av en queer författare, och det kanske stämmer i många fall, men samtidigt är det vanskligt att läsa fiktion som biografi. ”Jag vill komma ifrån heteronormen inom fiktion” är ju ett tillräckligt argument i sig för att skriva queert, utan att ge några som helst vinkar om var man själv eventuellt står. (Sedan kanske queera författare gärna skriver queert, för någonstans ifrån måste ju också de berättelserna komma. Men queera författare kan för all del skriva straighta karaktärer och historier också, utan att vara straighta själva för det.)

Det gäller väl att vara övertydlig, när man vill få fram ett normbrott. Alla karaktärer läses som hetero och cis om inget annat explicit nämns, precis som alla karaktärer läses som vita om inget annat explicit nämns. Presentera den andra flickan som flickvän, för annars går den relationen förbi.

Alltid vill man ju inte skriva rakt ut heller. Vi pratar också om antydningarna, de som kanske är glasklara för en själv men som går andra förbi. Bedrövelsen i att de går folk förbi, när man vill visa på normbrottet men inte göra en grej av det. Veta var ens egna gränser går, vad man är bekväm med att skriva (för när man skriver så tolkar folk alltid även författaren, och det är inte alltid angenämt).

Jag inser att jag återkommer till ett begrepp i vårt samtal: ruska om. Att bli omruskad, att tro att man läser om två vänner och, se där, de var systrar! Eller läser om ett par och se där, de var bästa vänner! Eller en stor familj, se där, de var inte blodssläkt alls! När man minst anar det gungar marken och de automatiska tankarna till.

För de intresserade finns här den dialogbaserade texten om jaget, Carl och Salla. Hur läser du dem?

– Vi kan åka direkt från Gatswick, det går tåg ungefär en gång i halvtimmen. Kostar inte så mycket heller, man kan köpa biljetter på plats.
Tangentbordet smattrar, fem-sex öppna flikar som svirrar i bakgrunden. Ur någon av dem spelar musik på låg volym.
– Mm, det kan vi väl.
– Det beror egentligen på vilket flyg vi tar. Är det bättre att flyga till Stansted? Blir närmare och snabbare, men lite dyrare.
– Jag tycker kanske att vi far till Stansted då, vi har ju inte så länge på oss.
Tangentbordet smattrar vidare, det brusar av Samarin i saft som Carl blandar med ena handen medan den andra vilt klickar vidare.
– Åh jävlar, här finns billiga online-biljetter! Tjugosju pund från Gatwick, billigare kommer vi inte undan. Vilket datum är det vi landar nu igen?
– Alltså, vi har inte ens bokat flyg än. Vi skulle vänta till nästa vecka, då jag har fått semestern bekräftad?
Jag rör om i bottensatsen av teet, det är sedan länge kallt.
– Ingen sen fågel fångar någon mask, vet du väl! Här har vi en guldmask.

Carl tömmer glaset med Samarinsaft, rullar en cigarett och dräller tobak över hela skrivbordet. Talet blir knappt sluddrigt av cigaretten som guppar i mungipan när han går ut på balkongen.
– Om vi sticker på lördag, med tåg ner.
Paus, klick från tändaren.
– Och sen flyger vi, vad blir det, tidig söndag morgon? Helgen är du väl i alla fall ledig, det vet du väl redan nu?
–  Mjo, det är jag. Men jag vet inte hur länge jag måste jobba på fredagen, sista dagen och så.
– Äsch, vila får man göra i graven! Sova får du göra när vi kommit hem!
Det slamrar från balkongen, en lång radda svordomar (”helvetes jävla skit jag tappade den satans askkoppen i golvet det är fan glas överallt”) innan ha kommer in med fimpen ännu i munnen och med kraft trycker ner den i det tomma saftglaset, skjuter det vårdslöst in i hörnet bland alla andra urdruckna koppar och glas.
– Vi gör så här, va? säger Carl och vänder sig mot datorn igen, musiken byts ut mot något mer dovt och oroväckande. Vi bokar biljetter imorgon, kollar de där billiga tågbiljetterna då?

Jag svarar inte utan stjälper i mig mitt kalla te, stiger upp för att koka mer vatten. Det finns ingen vattenkokare utan bara en kastrull. När vattnet just kokat upp ringer det på dörren, från kokvrån hör jag Salla braka in med sina klackar och hesa röst.
– Men hej! Hur går det? Har ni bokat biljetter än?
Hon trycker en puss mot min kind och drar fram en kopp i samma andetag, skopar kokande vatten direkt ur kastrullen och sörplar i sig snabbkaffe redan hon hunnit ut i rummet.
– Inga biljetter än, för vissa av oss (här tittar Carl på mig med överdrivet höjda ögonbryn) hasn’t got their shit together.
– Jag sade bara, att jag inte fått semesterveckorna bekräftade än! Vissa av oss (och här tar jag mod till mig och nöjer ögonbrynen mot Carl) har faktiskt ett jobb att sköta.
– Och har blivit stöddiga efter det också, tydligen!

– Darlings, darlings, kommer Sallas djupa röst. Nu ska ni inte redan slita upp strupen på varandra. Det finns gott om tid för det sen. Sägs det inte att tågluffande är det bästa sättet att testa en relation?

Hon stryker Carl över huvudet där han sitter vid datorn och rullar en ny cigarett, ler mot mig.
– Och er relation har stått ut med värre saker än lite bråk om semestrar, right?
Jag stirrar ner i min nybryggda tekopp. Carl byter musik igen. Jag väntar på något.
– Nåjo, medger han, och jag slappnar plötsligt av, tar en klunk av teet, kan le (om även lite darrigt) tillbaka mot Salla. Hon klappar Carl på axeln, sätter sig mitt emot mig vid bordet. Carl går ut för en till cigarett.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Vestervik

20180121_123143

”Alle man överbord, stolen sjunker!”

20180121_130524

Söderut.

20180121_130912

Viken.

1 kommentar

Filed under dagbok

Stolt

Jag är jag stolt, för idag jag har lagat mat, Quornfärssås med tomatkross, riven morot, lök och grädde. Och pasta med det. Så grundläggande som det kan bli. Jag minns ärligt talat inte när jag senast lagade mat. Förra året? (Vetefan vad jag har levt av hittills under 2018.)

Annars är jag också stolt över dagen: jag steg upp när väckarklockan ringde, körde hemhem, tog en promenad med Nisse, besiktade syrrans bil, lagade ovan nämnda mat och for på jobb. Ikväll ska jag ut på ett glas med några Vasafeminister. Det är ju inga mirakel, verkligen inte, utan en helt vanlig vardag, men ibland kommer jag att tänka på hur skit det faktiskt ha varit i perioder, och då känns det bra att kunna ha den här sortens vardagliga, vanliga dagar och inte känna ångest eller stress, utan liksom bara fixa det. Hah.

1 kommentar

Filed under dagbok