Knäckebröd och såpbubblor, något hjärtaktigt

Jag vet inte om det är något i luften, eller något i kroppen, eller något i världen, men jag känner mig alldeles ovanligt bräcklig. Visserligen är jag en sådan som gråter, lätt, ofta, det räcker liksom med en gripande post på Instagram för att tårarna ska flöda. Men nu: allt berör. Ända sedan vår kanin dog i oktober känns det som om jag har gråtit mer än vanligt, över världens grymhet och livets ovisshet, och däremellan också över allt det smärtsamt vackra som finns. Allt berör, allt gör ont.

Klockan är nio en tisdagsmorgon, och jag står böjd över handfatet i badrummet och skriker, för allt berör, allt gör ont. Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna hantera sorg. Tanken gör mig skräckslagen. Jag kommer duka under.

”Poesin är skör som knäckebröd och såpbubblor”, skriver Eva-Stina Byggmästar, ”den pejlar det sköraste i tillvaron, det mest tunnhudade, sårbara – såriga och krackelerade inom oss. Är man inte spröd och skör som glas då man börjar ägna sig åt poesi, konst och musik blir man det med tiden – det är en yrkesskada, om det helt enkelt inte är en medfödd, låt oss för enkelhetens skull kalla det, ‘begåvning’ att snappa upp vad som rör sig i tiden och i det egna allt mer sargade hjärtat som genom historiens gång, genom stygn och privata katastrofer blir allt mer ett med alla andra hjärtan.”

En annan dag sitter jag i bilen. Allt berör, allt gör ont, och jag har ångest. ”Det är okej”, säger jag högt åt mig själv. ”Man får ha ångest. Det är inte farligt. Man kan göra saker ändå.” Så stiger jag ur bilen, handlar alkoholfri skumpa, tuggummi, ett mörkturkost läppstift som visar sig vara riktigt dåligt, och kör sedan hemhem. Det gör fortfarande ont, men någonstans på Myrgrundsbron släpper det lite i hjärtat.

Eva-Stina Byggmästar skriver också: säg att det är så, men säg att det är så – man tar bokstäverna till sitt hjärta … eller tvärsom … att det är stäverna själva som … tar … poeterna … någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall –

Någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall. Det är väl knappt något annat. Allt berör, allt gör ont. Man förstår inte hur hjärtat ska kunna hålla en hel livstid under all den press det utsätts för.

Och sedan släpper det ändå lite i hjärtat. Sedan gör det inte riktigt lika ont.

Annonser

Röik å funder

Jag funderar på att köpa lägenhet.

Mamma surfar lägenheter. Jag ratar alla med kornischer.

Mamma och jag går på lägenhetsvisningar. Den allra finaste är i ett rosa trähus, med kakelugn och stort kök. Det är ungefär tjugo andra personer på visningen, och priset är nästan 40 000 euro mer än vad jag fått lånelöfte om.

Mamma surfar fler lägenheter. Vi går på fler lägenhetsvisningar. De flesta är över min budget, men vi går i alla fall. En har tre bärbuskar utanför dörren och det minsta badrummet hittills. En annan är totalt nyrenoverad i vitt och grått, och har en framtagen stockvägg bredvid kakelugnen. En annan lägenhet i samma hus är totalt nyrenoverad i vitt och grått, och har en framtagen stockvägg bredvid kakelugnen. Det är som om det vore samma lägenhet, och jag ratar dem båda för det. En lägenhet är så stökig att jag inte kan se potentialen bakom all disk och tvätt, en annan har fint, knarrande trägolv som bara är lite slitet.

”Vi får ta en röik å funder”, säger mamma.

Vi far hem till mig, till min hemtrevliga tvåa med mörkt parkettgolv, kokvrå och högt till tak (ingen kakelugn). Öppnar en chokladask som röik, och funderar. Påbörjar det undre lagret i chokladasken fastän det första inte är uppätet. (Vi ratar samma pralinsmaker.) Kommer inte fram till något banbrytande. De flesta lägenheter som är stora nog är för dyra. De flesta lägenheter som är billiga nog är lite för små. Någonstans måste man kompromissa – eller skippa idén och fortsätta bo på hyra.

Vi röiker å funderar vidare.

Vardagen

Julen är inte riktigt slut än, och jag njuter av lugna, mörka morgnar med tre sorters ljus (blockljus, ljusslingor, adventsljusstake) i soffan, datorn i famnen och tekoppen inom räckhåll. Vardagen är här, men jag behöver inte göra allt på att-göra-listan den första dagen, ens den första veckan, ens den första månaden. Jag filar på en arbetsansökning för ett av de största jobben någonsin, som jag varken räknar med att få eller kanske ens vill ha, men jag vill söka det ändå. Skriver listor över vad jag ska göra de kommande dagarna, veckorna, månaderna. Vågar kasta ut krokar för att se vad som nappar.

Vill du vara min flickvän? skriver jag på Facebook. I februari ska jag lajva i en ny uppsättning av ett skräcklajv som utspelar sig i ett mentalsjukhus på 1920-talet, och jag drömmer om att spela lesbisk sköterska, för att få undersöka motsättningarna: motsättning mellan att se sin flickvän som patient eller partner, motsättning mellan personal och patienter, motsättning mellan att se andra som sjuka och själv vara ”sjuk” (men inte se sig själv som sjuk); motsättning mellan tanke och agerande.

Och det finns annat som rör sig i huvudet under de där mörka morgnarna, men det är sådant som jag måste fundera på och inte ens orkar formulera i ord ännu. Jag ska vänta lite, vila lite, känna efter lite, sova lite. Så länge: Mjuklanda i vardagen. Grädda pannkakor. Åka hemhem på middag. Dofta på en lutande hyacint.

Årssammanfattning 2018

Eftersom jag nyss gjort en privat årssammanfattning (och en planering inför nästa år), tänkte jag att jag i pausen mellan de två åren kunde fylla i en lite lättsammare lista som cirkulerat i bloggvärlden! Tack och hej, 2018!

Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Jag var på lajv utomlands! Det blev Suffragette! i Stockholm: lagom att börja sin internationella lajvkarriär med ett endagslajv i Sverige.

Genomdrev du någon stor förändring?
Genomdrev och genomdrev … Jag hade faktiskt inget jobb under 2018 som jag inte på något plan aktivt gillade, och det är ju en förändring från tidigare år.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?
Det var nog år 2017 som var vänbebisarnas år, så jag tror faktiskt inte det?

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Kanske den 22 december, eftersom vi okonventionellt firade julafton då.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?
Sverige, Polen och Kap Verde. De två sistnämnda var helt nya, båda mycket lyckade men ack så olika resmål!

Bästa köpet?
Ööhhh … Tåg- och bussbiljetter för att hälsa på vänner i andra städer?

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha en sommar utan traditionellt sommarjobb. HÅH, så skönt ändå.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?
Kanske lite stadigare och större inkomst?

Vad önskar du att du gjort mer?
Motionerat och fiskat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
STRESSAT MINDRE ÖVER JOBBMEJL OCH -DEADLINER.

Favoritserier från året som gått?
Victoria och Vår tid är nu.

Bästa boken du läst i år?
Enligt mina anteckningar är det fortfarande Steglitsan av Donna Tartt. Det är den enda av årets böcker som fått fem stjärnor (fast flera böcker som jag läst för första gången detta år har fått fyra stjärnor, bland annat flera av Eva-Stina Byggmästars poesisamlingar, samt romanerna Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström och Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff.)

Största musikaliska upptäckten?
Kraja under deras konsert här i Vasa. Där ute var det villande het maj, inne i den mörklagda salongen börjar de sjunga, Och regnet kom, och det var som svalkande balsam för sinnet.

Vad var din största framgång på jobbet 2018?
Att min huvudsyssla har varit något jag är utbildad för, vill och kan!

Största framgång på det privata planet?
Jag hade ork och vilja att göra saker jag tycker är roliga och umgås med folk.

Största misstaget?
Inget dyker spontant upp, så jag tror jag lämnar det då.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Tror jag var åt det gladare hållet i det stora hela. Jag blir glad av att vara ganska mycket ledig.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra och mat. Utöver det kanske tåg- och bussbiljetter? Det blir så med goda vänner i andra städer.

Något du önskade dig och fick?
En eyeliner i födelsedagspresent, en mestadels ledig sommar, uppmärksamhet för mina skriverier.

Något du önskade dig och inte fick?
Mina knän i skick.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?

• blev överraskad av syster med Nisse under ena armen och en pavlova under andra ♥
  
• drack kaffe och åt pavlova till frukost med syster, Nisse, mommo och moffa
• åt lunch i samma sällskap, minus Nisse
• väntade i en bil en halvtimme medan moffa visade var syrener ska stå (bokstavligen)
• köpte en flaska skumpa
• gladdes åt att regnet upphört
• med syrrans ord: sänkte sagda flaska skumpa för att fira – min födelsedag och hennes nya jobb

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag skulle ha skrivit mera och bättre, och om min näsa, mina knän och min rygg skulle låta bli att ge mig besvär.

Vad fick dig att må bra?
Att själv kunna disponera över arbete och fritid, att bo på villan under sommaren.

Vem saknade du?
Syrran, när hon var på andra sidan Atlanten.

De bästa nya människorna du träffade?
Lindyhopparna och lajvarna. Sådana brukar vara av en redig sort.

Mest stolt över?
Jag är dålig på att vara stolt över mig själv, så jag kommer inte på något. Kanske mest nöjd över att jag deltog i och genomförde National Poetry Writing Month för fjärde året i rad?

Högsta önskan just nu?
En lösning på klimatkrisen, glada och friska närstående, samt att filmatiseringen av Donna Tartts The Secret History blir lika fantastisk som boken. Är allt det för mycket begärt?

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag känner att jag faktiskt är rätt nöjd med hur jag gör saker. Lite annat jobb, kanske. Möjligen bo på ett annat ställe. Vi får se.

Söderfjärden

Gryningen har lagt sig
över trädtopparna
Ett brandgult band
som klyver kupolen
som är himlen
och Söderfjärden

Det är julaftons morgon
och bara tio grader kallt

En stund senare
går solen upp
i randen mellan horisonten
och molntäcket
Ett klart lysande klot över snön
(ingen värme
men l j u s)

Bokåret 2018

Ett av mina nyårsmål för 2018 var att läsa minst 52 böcker. Jag tänkte: Att snitta på en bok i veckan är inte alls oöverkomligt, men kräver ändå att jag tänker lite extra på att läsa.

Detta år har jag även bok(!)fört poesi. Titel, författare, datum, sidantal, betyg och en kort beskrivning. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare år. Kanske för att jag var för fast i tanken på att läsa så många sidor som möjligt, och då kommer man oundvikligen längre med romaner. Kanske för att jag inte riktigt tyckte att poesi räknades ”på riktigt”, vilket ju är skitsnack och ett effektivt sätt att skjuta mig själv i foten. Om jag envisas med att skriva dikter så måste jag ju hålla min egen genre på samma nivå som prosa. Alltså: från och med 2018 räknas poesi som skönlitteratur på samma sätt som romaner och noveller! (Också grafiska romaner och noveller samt andra slags serieböcker räknas. Om jag hade läst dramatik skulle det också räknas, men jag tror inte jag någonsin läst dramatik frivilligt i hela mitt liv.)

Lånade böcker i skrivande stund.

I år har jag läst 62 böcker.

3 novellsamlingar
2 seriealbum
34 romaner
16 diktsamlingar
7 andra böcker (manifest och faktaböcker)

Av författarna till dessa böcker är (såvitt jag vet) 10 män och 54 kvinnor. Endast 3 av böckerna var på engelska, resterande var på svenska.

Av dessa 16 poesiböcker var 5 av Eva-Stina Byggmästar. Hon är som ingen annan poet, och har varit inspiration också i min egen diktning i år. Jag kom mig också för att äntligen läsa Sapfo – så spännande att mötas i diktfragment med 2500 år som skiljer en åt!

Några riktigt bra böcker i år var:

Ormen i Essex av Sarah Perry. En riktig pralin till bok.
Nuckan av Malin Lindroth. En sån insiktsfull berättelse om något av det fulaste en kvinna kan vara i dagens samhälle.
Till dikten av Malte Persson. Briljant poesisamling som svänger och kränger ord utan like.
Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström. En gripande skildring av 1930-talets skamfläck: rashygienen och dess konsekvenser.

Några böcker som det hade talats gott om, men som inte föll mig på läppen:
Jaga vatten av Ellen Strömberg
Flickorna av Emma Cline
Mjölk och honung av Rupi Kaur

Av årets 62 böcker har jag läst 13 förut. Det var nästan hela Harry Potter-serien i ett lyckat försök i februari att sparka igång läslusten, Valerie Solanas SCUM Manifest, Vi på Saltkråkan och lite Anne på Grönkulla under sommarmånaderna, som sig brukar. Dessutom läste jag Malin Lindroths Nuckan två gånger under hösten, med bara några veckors mellanrum.

Och förstås Donna Tartt. Jag läste såväl The Secret History/Den hemliga historien och The Goldfinch/Steglitsan för tredje gången detta år. Jag kommer med stor sannolikhet att läsa åtminstone en av dem även kommande år.

Så finns det för all del några dagar kvar än av detta år, så kanske jag hinner läsa en bok till!

Nyårsmål 2018: Hur gick det sen?

Så här står det nästan längst bak i min kalender för år 2018:

Nyårsmål och -riktningar 2018

• bli bättre på att hälsa på folk & skaka hand
• läsa minst 52 böcker
• genomföra ett större diktprojekt
  • Som man ropar?

Frågetecknet är i något skede ändrat till ett utropstecken.

Hur gick det med nyårsmålen och -riktningarna då? Tja, resultaten är varierande. Jag tror faktiskt att jag har varit mer uppmärksam på att skaka hand med folk och presentera mig. Det är knepigt, den här hälsningskulturen i Finland mellan bekanta. Handslag känns ofta så formellt, men nästa steg är nästan en kram och det är redan väldigt personligt, så då tänker jag att jag helt enkelt får var den som bär den lite genanta, högtravade känslan. Hellre skaka hand en gång för mycket än en gång för lite, känner jag.

Det större diktprojektet då? Det sket sig nog kungligt, hah. Jag anmälde mig till två skrivkurser under året och hoppade av båda två. Som man ropar hördes aldrig utanför mina anteckningsböcker. Det var inget bra år för skrivande, tydligen. Det ville sig inte. Också bloggen har lidit.

Ändå. Något har bevisligen blivit skrivet. I april skrev jag 37 dikter (och jag ser redan fram emot kommande april!). I maj publicerade jag den fyrdelade diktsviten Tyll & swing (här finns del I, del II, del III och del IV), och fick så fin respons på den. I oktober började jag på en ny diktmånad, men strandade efter fem dikter. Men ändå. Fem dikter.  På julafton knappade jag ner några rader i telefonens anteckningsfunktion för att det kanske ska bli en dikt av det också. Och här om veckan vann jag ju faktiskt en liten skrivtävling, något som roligt nog också har blivit uppmärksammat av väldigt många i min bekantskapskrets.

När jag går igenom etiketten ”dikt” här i bloggen finns ju faktiskt en hel del där, också glömda pärlor. Denna pärla är dock inte publicerad här tidigare:

Regler

I skogen finns regler som gäller:
det finns träd man inte rör eller
ställer sig i skuggan av.
De är skogens sav.

Det finns marker som inte är,
med mossar som inte bär,
med stigar man inte beträder:
ingen vet vart de leder.

Det finns kärr man inte ser
utan känner först på vägen ner
mot själva skogens hjärta.
Sedan är svärta. Sedan är inget mer.

De 52 böckerna då?

De ska faktiskt få ett eget inlägg.

Fjärde advent och juldag

Fjärde advent och vår juldag. Vi tände det sista adventsljuset redan igår, eftersom vi då firade julafton, mycket traditionellt med gröt, paketrim och bastu. Till de nya inslagen hörde ingen julkyrka eller Kalle Anka (eftersom sådana inte förekommer den 22 december), men däremot äggtoddy. Gårdagen visade också att jul, vilket jag ju anade med tacksamt nog fick bekräftat, inte är ett datum utan en stämning och en gemenskap. Jag fick också en massa fina julklappar, bland annat en (icke-fungerande) skrivmaskin, ett restaurerat tro, hopp och kärlek,  och ett återanvändbart kaffefilter. Det ni!

Klockan är lite efter tolv, jag står på balkongen. Solen har inte orkat upp över skogshorisonten, och den gör väl knappast det idag heller. Vackert är det ändå, eller kanske just därför. Jag är ensam med Nisse i huset, har diskat grötkastruller och sorterat tvätt och vattnat blommor i allsköns ro. Resten av huset är i kyrkan och sedan på vinterbad, eller ut till villan en sväng för att avlämna paket. Snart ska jag också bege mig ut i kylan och allt det vita.

En riktigt gog julhelg önskar jag er allihopa! ♥

Tredje advent

Tredje advent.

Fast egentligen var det redan igår. Men den senaste veckan har varit väldigt rörig, med en familjemedlem på sjukhus (hen är hemma och mår bra nu, tackar som frågar!) och framskjutna fester och ändrade planer. Tiden blir liksom lite åsidosatt. Datum är inte lika viktiga. Man firar det man kan när man kan.

Men igår, tredje advent. Pepparkakshus och julklappsrim till den grad att jag helt glömde helt bort adventssöndagen. Idag, andra dagen på tredje advent. En sista, mycket lyckad förlovningsfest. (Men tro inte att firandet slutar där, ånej. Här kommer det firas all slags juligheter och festligheter så mycket som bara går. Det blir så ibland, när livet inte riktigt sammanfaller med kalendern. Då vinner ändå livet och man firar julafton när det passar, kanske den tjugofjärde, kanske någon annan dag. Vi får se, vi får se!)

Nu. En lugn stund efter midnatt. Julmusik och – nu! – det tredje adventsljuset tänt. Jag silade nyss glöggkryddorna ur den 80-procentiga Viru Valgen som ska till den tänkta syrénglöggen. Den glöggen får nog drickas på egen risk.

Trevlig sen tredje advent, allihopa!

Ibland bara händer det skitsaker

Från senaste adventstid:

”Tur att julen kommer oavsett”, har jag lite käckt sagt i ett försökt att hålla humöret uppe, även om jag kanske inte trott på det.

Men så är det ju. Julen kommer, och innan dess självständigheten, och efter det Lucia. Och Lucia är det och blir det trots att en familjemedlem är akut intagen på sjukhus och ingen vet riktigt vad som felas och jag hatar väntandet och hopplösheten och det långsamma och knackiga informationsflödet.

Kanske det här också är någon slags lektion i livet, säger jag högt medan jag stökar i köket där hemma, bara för att ha något för händer. Men fan, jag tror ju inte på mig själv ens i sekunden jag uttalar det. Jag tror inte på den sortens livslektioner. Ibland bara händer det skitsaker. Det finns inga givna lärdomar att ta med sig från dem, inget inget ont som inte för något gott med sig. Ibland bara händer det skitsaker och så är det med det. Så får man bara försöka navigera kring dem oavsett, Lucia eller inte. Baka lussebullar fastän man inte riktigt har inspiration, för att. För att. För att. För att det är Lucia oavsett om någon är på sjukhus eller inte, och kan man inget göra så kan man inget göra, och det man kan göra kanske är att hänga upp tro, hopp och kärlek, och baka lussebullar.

 

Nu är det inte längre Lucia, och alla är hemma från sjukhuset igen. Allt är inte som det ska än, men om skitsaker ibland bara händer så kan man väl ta de bättre sakerna också på samma sätt: Nu är det så här. Det här är vad vi har. Nu kan vi äta lussebullar.