Tio dagar till april

Vår i Vasas vindtunnlar
får örhängen att glittra
hårslingor att slita sig
sand i synen att klia sig

Extra vuxen:
byta banker
mejl om möten
plan om pengar
(det sista: lögn)

Klippte naglarna
smärtsamt korta
får inget grepp
om något

(Läser sedan:
”…men det är definitivt
bara heterokvinnor
som har långa naglar”
Ojdå jaså jaha)

På vägen hem:
Ben Whishaw-look alike
ett barn i koppel
en tant med basker
lika röd som min

drömmar om
kringlor och kaffe

tio dagar till april

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Entusiasm

När folk frågar hur det är, så kan jag sanningsenligt svara: Jotack, det är riktigt bra.

Vilken känsla efter en så svår höst. En livskris genomliden och genomlevd.

Och våren hjälper, ljuset. Det faktum att jag den senaste tiden har jobbat med sådant jag faktiskt vill och kan. Lissabon som gjorde så förvånansvärt gott åt själen.

Här om dagen ställde en av mina husgudinnor Veronica Varlow en fråga via instagram:

Skärmklipp 2017-03-18 20.07.02

Av gammal vana tänkte jag först skriva: writing. Men det var för uppenbart. Inte riktigt sant. Write one descriptive word below of who you want to be today. Name it and claim it. Så jag tänkte efter, och sen svarade jag, sanningsenligt:

My word for today, and for days to come: enthusiastic.

Jag vill återuppväcka min entusiasm, den som jag vet att finns där, i grunden av min natur. Just nu ligger den och slumrar i jorden, men med vårljuset, lite lockande och tålamod så tror jag snart den visar sig.

Jag vill inte endast vara entusiastisk sådär i största allmänhet – jag vill också aktivt välja saker som gör mig entusiastisk. Kunna välja bort saker som jag gör mer av pliktkänsla än av glädje. Säga ja och säga nej och säga det låter roligt, men tyvärr inte denna gång och säga tack för förslaget, jag ska sova på saken och återkomma åt rätt saker.

Två saker som jag vill odla min entusiasm inför: Vasafeministerna och NaPoWriMo, ett nätverk för feminister i Vasatrakten, samt den årliga diktutmaningen med 30 dikter på 30 dagar. Denna april blir fjärde på rad som jag ska vara med. Förbered er på dikter. Många dikter. Förhoppningsvis med översvallande entusiasm!

2 kommentarer

Filed under dagbok

Flyktväg

Idag blev det så tydligt hur ångesten har en talan i mitt liv. Det finns en aktivitet där den alltid, för mig ofta omedvetet, har högsta bestämmanderätt.

Att välja plats. Sittplats i föreläsningssalar, biografsalonger och teatrar. I bussar och på tåg. I väntrum. I cirkeln på golvet under en workshop. Ibland till och med på kaféer, bibliotek, köpcentrum.

Jag vill sitta: på kanten, mot dörren, långt bak. Måste ha ryggen fri, alltid en flyktväg. Obehindrad kunna ge mig av, om jag behöver det. Inte störa eller synas, om jag snabbt måste ta mig ut. Alltid är det inte ens logiskt, var jag vill sitta – men det måste kännas rätt. Kännas tryggt. Kännas som att jag kan retirera.

Det är också därför som jag ofta hellre kör själv och tar passagerare, än får skjuts med någon annan. För om jag är chauffören, då får jag bestämma när vi åker, när vi stannar, när vi beger oss hemåt igen. Jag behöver inte rätta mig efter andras scheman. Om något eller någon får mig att behöva fara nu nu just nu så kan jag göra det. Måste inte stanna i en ångestfylld situation bara på grund av praktiska skäl.

Sällan behöver jag fly. Nästan aldrig, faktiskt. I alla fall inte hals över huvud och med benen på ryggen. Men ibland – vissa perioder mer än annars – måste jag kunna ge mig av. Tyst och diskret. Därför: nära dörren. Längst bak i klassrummet.

Och framför allt vetskapen. Att jag kan gå. Att jag inte känner mig fångad. Bara det kan få mig lugn nog att stanna kvar.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Pura poesia

20170301_193933

Den första morgonpromenaden i Lissabon såg jag ett stycke av ovanstående klotter, och i min mångspråkighet läste jag det som ”ren poesi”. (Senare, efter en googling, fick jag veta att jag faktiskt läste rätt. Så stark är poesin, att den går över språkbarriärer.)

20170301_112415
20170301_12213320170301_12030520170301_120212

När vi en dag senare susade nedför slingrande kullerstensgränder på elcykel såg jag en till anteckning på en husvägg. Och där, en till! Och där! Och där!

20170301_11584520170301_11573820170301_113937

Hela staden var full av poesi, som inte gick in i mig, men som lade sig runt mig i mjuka lager. Det var skönt och betryggande, att någon sprider poesi i kalligrafiskrift. En känsla av samhörighet och erkännande: vi finns här, vi poeter. Vi ser varandra och når varandra genom poesiklottret.

IMG-20170226-WA000020170301_112041

Visst fanns det de som inte uppskattade poesin. ”Merda” står det under en anteckning. ”Skit”. Och på ett par ställen har någon skrivit om slagorden, ändrat r:et till ett t, puta poesia. Poesihora. Eller horpoesi. Min portugisiska är inte så stark, men andemeningen går fram. Att sälja sig för poesi. Ja, det finns något poetiskt att undersöka även där.

20170301_113104

Någon var arg på poesimakaren. Que se foda a puta da poesia, hade någon ändrat det till. Fuck the poetry whore.

20170301_11392720170301_11234120170301_15194420170301_112426

Fast för det mesta var det bara poesi, ren poesi, genom hela staden.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Afrodite

Jag drömmer
att jag är Afrodite.

Jag är Afrodite
med en självmordsbenägen
och o, så ljuvlig tjänare.

Tålmodigt tar jag kniven av honom,
lika delar lockar och befaller
och när han sedan trycker sig mot mig
rör sig mot mig
kommer jag så häftigt
att jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Inte som jag tänkte

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja göra det mesta av. Engagera mig, delta, skriva, påverka. Jag började starkt, med kvinnodagsfrukost (får jag ge mig själv typ femtio poäng för att jag vågade mig dit trots att jag inte kände en själ?) och planer på att vara nätaktivist hela dagen, och sedan avsluta det hela med öppen scen-evenemang på Ritz ikväll.

Men vet ni, ibland går det inte som man har tänkt. Jag har sovit lite för lite, lite för många nätter i sträck. Jag fryser, och har en molande mensvärk som sitter överallt. Inte tillräcklig för att ta värktabletter, men tillräcklig för att inte riktigt vara i toppform. Har arbetat med en korrekturläsning, men det har gått trögt. Känner det klia i kroppen av rastlöshet och en vag ångest som jag försöker ruska av mig. Orkar inte diska eller tänka smarta tankar.

Där ute snöar det tungt, som det har gjort hela dagen.

Och först nu, halv sex på kvällen, börjar jag komma till ro med att Internationella kvinnodagen inte blev som jag tänkte eller ville. Att vissa dagar är tröga och svårforcerade, helt utan anledning. Att det sådana dagar är okej korrekturläsa lite mindre och stirra tomt framför sig lite mera. Kampen finns nog kvar imorgon, eller någon annan dag, när kraften och inspirationen är större.

Och till Ritz går jag, genom snöfallet, om jag orkar. Och orkar jag inte är det okej, det med.

IMG-20161231-WA0007

Fin tavla från badrummet i en lägenhet jag firade nyår i.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Lisboa

(Min syster har tagit mer eller mindre alla foton.)

cykel6

I love the smell of old European city in the morning. Det löftesrika i en ny dag.

torg

cykel3

Lissabon/Lisbon/Lisboa.

kakel1

20170226_095408

lissabon11

I fem dagar bodde vi i staden av målat kakel och graffiti. Allt detta kakel och graffiti. Pura poesia står det, och all mångspråkighet läser jag det som ”ren poesi”. Det visar sig att jag läser rätt.

lissabon1

stan2

Vi hade hyrt en lägenhet på över hundra kvadratmeter, med bara ett stort täcke i varje dubbelsäng och spårvagn nr 28 som skramlar förbi utanför de franska balkongerna. Jag drömmer tunga, sköna drömmar och läser, passande nog, Hannele Mikaela Taivassalos In Transit.

kopia-av-lisbon4

kopia-av-lisbon3

Varje dag: god mat (risotto, crème brûlée och pasta) och vin. Också varje dag: pastéis de nata – traditionella tarteletter med söt äggkräm. Finns i varje kvartersbageri eller -kafé.

slotte5

cykel9

cykel5

Första dagen hyrde vi elcyklar och med vår guide Francis/Frans/Fransisco besteg vi stadens backar. Jag skrekskrattade av lika delar fröjd och skräck när vi rullade ner för de allra brantaste, slingrigaste kullerstensgränderna. Ett mycket rekommenderat sätt att ta sig an en ny stad.

cykel4

lissabon13

lissabon15

lisbon6

Uppe vid slottet finns grönskande träd och gräsmattor, påfåglar och staden som breder ut sig framför slottsvallarna. Högt ovan trafiken hör jag koltrastar sjunga. Kom, o vår.

lissabon8

Det är femton grader varmt och terassäsongen inleds 26:e februari. Måsskrik, havsskvalp och saltdoft. Jag bränner mig aldrig så lite i nacken av solen.

kopia-av-frukost2

På fastlagstisdagens morgon går syster och jag till butiken för att handla, vi köper allt gott och sedan gör vi egna fastlagsbullar med hallonsylt, sprutgrädde och avlånga bullar från ett närbeläget bageri.

lissabon16

cykel10

cykel7

kyrka1

lisabon2

Överallt står monument, kyrkor, vackra och slitna gamla byggnader. Jag går jämt med småmynt i fickorna för att ha tillgängliga för tiggare och gatumusikanter. En kväll spelar en man dragspel i en portgång. Det är så vackert och han får alla slantar.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Kusinkaffe

Det finns något kring den finländska kaffekulturen som jag älskar. Muminmuggar, eller de där vita Iittala-muggarna, eller någon fin gammal Arabiaservis, och så ett mjölkpaket och kanske en skål sockerbitar. I kafferum på alla arbetsplatser. Under möten, samtal och utdelande av utmärkelser. Till dop, bröllop och begravning. För grannar, släktingar, vänner och bekanta. Visste ni att den nordiska kaffekulturen spelade en viktig roll i kvinnornas frigörelse? Kaffet gav kvinnor en socialt accepterad orsak att röra sig utanför hemmet och hälsa på varandra, utan att behöva ställa till med en middagsbjudning. En slät kopp kaffe, kanske en skorpa till, var nog.

Här om kvällen hade vi kusinkaffe, med en mommos äppelpaj som grävts fram ur frysen och glass. Det var rojsigt och fint och kaffet var hett och bra. Släktingar huller om buller i soffor och fåtöljer. Minst sju, åtta Muminmuggar med vintertema som trängs på vardagsrumsbordet mellan blockljus och Mariskoolar med godsaker att knapra på. En chihuahua som fick träffa sin första baby, och tvärtom. Hunden skällde, babyn var överförtjust och vi andra skrattade.

Min kusinfamilj på mödernets sida är en spretig och färggrann skara. Det är många diskussioner som pågår parallellt. Ett av de typiska dragen i den grenen av släkten är envisheten: starka åsikter och stora ord. Ett annat drag: driftigheten och ett sökande utåt snarare än inåt. Jag känner aldrig så tydligt att jag brås på min fars sida av släkten som i sällskap av dessa kusiner, men jag är alltid glad när vi träffas. På något vis hör jag ju ändå hemma där bland äventyrslustan och högljuddheten.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Mina vänner-sida

En vän gjorde en egen version av en sida i en ”Mina vänner”-bok i jobbsyfte. Jag fyller i den i nöjessyfte.

Det här är jag:

Namn: Sandra utanför nätet, Ileea på nätet.
Ålder: 26 på väg mot 27.
Favoritfärg: Jag har ingen självklar favoritfärg. Allt regnbågsfärgat bara för att.
Sista siffran i mitt telefonnummer: 7.
Om jag hade fått bestämma mitt namn skulle jag ha hetat: Kanske Veronica. Fast jag har faktiskt bestämt mitt namn – strax efter min adertonde födelsedag tog jag mig ett mellannamn som jag länge känt att jag haft, bara aldrig officiellt.
Godaste frukosten består av: Allt! Jag älskar frukost. Juice, kaffe eller te, rostat bröd, marmelad, ägg i någon form, grönsaker och så någon slags efterrätt på det.
Godaste drycken: Te. Hett, starkt Earl Grey med lite mjölk.
Skönaste klädesplagget: Sönderklippt band-t-skjorta.
Önskeresemål: London, alltid London.
Om jag var ett fordon så skulle jag vara en: mopo.
Om jag var en glassmak så skulle jag vara: lakrits.
Jag anser att svenskans vackraste ord är: eskapad (ett av de vackrare).
Och det fulaste ordet är: brallor (ett av de fulare).
Det här gör jag helst en ledig dag: Äter lång frukost, läser böcker, träffar vänner, skriver dikter.
Bästa barnprogrammet från när jag var liten: Disneydags om fredagskvällar.
Bästa rummet i ett hus är: köket.
Om jag var ett klädesplagg skulle jag vara: en sönderklippt band-t-skjorta.
Bästa uppfinningen i världshistorien är: antibiotika.
Om jag var en barnboksfigur skulle jag vara: Birk Borkason. Alternativt Nasse från ”Nasses taxi”. Kör krångligt!
Om jag bara fick äta en maträtt resten av mitt liv, skulle det vara: pasta i någon form.
Mitt favoritirritationsobjekt (pet peeve): Folk som är supersnygga och uppklädda då de reser, speciellt orimligt tidigt om morgnarna på Helsingfors-Vanda flygfält där de kommer välsminkade och kostymerade medan jag sunkar fram i trikåklänning och benvärmare efter nattbussen från Åbo.
Om jag hade en superkraft skulle det vara: att med en fingerknäpp få alla att inse fördelarna med feminism.

Vill ni vara med och fylla i en sida, ni också? Kör hårt!

4 kommentarer

Filed under okategoriserat