Aprillyrik dag 1 – Att hugga ved

Den är här! Årets mest poetiska månad. Jag har en ny anteckningsbok som jag köpte under mellanlandningen på Gatwick på väg hem från USA, en i puderrosa och gråblått med guldtryck. Jag har provat fram en penna med svart bläck som flyter bra. Och jag har skrivit månadens första dikt:

Att hugga ved

Livet är
att hugga ved
stora stockar
som legat på tork i skogen
efter senaste vinters storm

Jag tänker på vad min far sa
när jag beklagade mig
över min långsamma klyvningstakt:
När du eldar
är det ingen som frågar
hur länge det tog att klyva klabben.

Det gäller att stå
bredbent
stadigt
våga fälla yxan inte så mycket med kraft
som med fart
läsa träet och dess kvistar

ibland slår det ändå slint
oväntat
flisor flyger i blåbärsriset
ibland blir snittytan
perfekt

Genom det dova dunket
av stål mot trä mot trä
ropar någon mitt namn.
VA?!
JAG SA ATT KAFFET ÄR KLART!
TACK JAG KOMMER JUST!

❦

Dagens prompt var att skriva ”a self-portrait poem in which you make a specific action a metaphor for your life – one that typically isn’t done all that often, or only in specific circumstances.”

O-morgonmänniska

Innan jag regelbundet började tillbringa mina morgnar med någon visste jag faktiskt inte att jag var en sådan o-morgonmänniska som jag är.

Alltså: jag älskar morgnar, för de är ljusa och löftesrika och jag får äta frukost, som nog är mitt favoritmål på dagen, men jag älskar absolut inte morgnar när jag behöver stiga upp medan jag fortfarande är trött, och jag älskar dem speciellt inte före frukost. (Ät nåt så int du blir så knäro*, brukar min mamma säga åt mig.) Det märks ju inte på samma sätt om man är trött (eller sur, eller butter) ensam, för då har man ingen att spegla det mot – ingen som man behöver svara, ta hänsyn till eller ens se. Då kan man vara trött och butter i allsköns ro och ensamhet, och efter frukost är allt lite bättre igen och jag är en lite trevligare människa.

Alltså: att regelbundet börja tillbringa mina morgnar med någon vars väckarklocka ringer 6:30 på vardagarna är inte jättesmidigt. (Man lär sig mycket om sig själv genom att vara ihop med någon. Det är inte alltid skoj. Jag har upptäckt fler dåliga sidor hos mig själv än vad jag har upptäckt bra sidor, men då må det nu vara så. Min partner vill vara tillsammans med mig ändå. Tur är nu det.) Jag brukar stiga upp samtidigt som min partner, koka kaffe åt honom, och sedan gå och lägga mig igen. Så sover jag vidare tills han kommer och säger hejdå för att fara iväg, sådär lite före åtta. Då kanske jag stiger upp, eller så sover jag en halvtimme till. Sedan. Sedan börjar jag vara redo för dagen. Att få äta frukost och långsamt vakna till liv och bli den där trevliga personen som jag ju faktiskt vill tro att jag är större delen av tiden. Förutom då jag är hungrig, då.

Denna morgon har jag vaknat ensam och i lugn och ro. Gjort yoga och ätit frukost (te, brusvitamindryck, limpsmörgås med paprika, samt en skål fruktsallad som lämnade från igår kväll – en rätt typisk frukost för mig). Snart ska jag uträtta lite ärenden i snöovädret (snöovädret!) och sedan jobba. I eftermiddag får jag kaffebesök av en av de 3 personerna jag träffar nu för tiden.

Och imorgon! Imorgon påbörjas mitt sjunde år av National Poetry Writing Month. Dag 1 av 30 dagars diktande. Aprillyrik. Versdiktning varje dag. Poesi utan pardon.

*Det vill säga, ät något så du inte blir så knarrig (gnällig)

Poesi utan pardon

För det mesta går det bra. Jag vaknar, äter frukost, arbetar, går till butiken (med stort stresspåslag), går hem. Lagar mat, umgås med folk online. Läser, städar, tvättar. Mot kvällen kommer rastlösheten, oron. Idag kom den redan från morgonen. Jag vill SKRIKA av all osäkerhet. Ska fanimej sluta läsa nyheterna, inget blir ju bättre av det

Jag har ett utkast på ett blogginlägg. Det påbörjades i november, och slutfördes för någon vecka sedan, och ännu har jag inte vågat trycka på publicera. Det fascinerar mig litegrann. Här har jag gått och trott att jag inte har så många spärrar när det gäller vad jag skriver om, och sen kommer det något som ännu är så rått och på något vis skört att jag inte kan dela med mig av det, trots att jag skulle vilja. Får se om det någonsin ser dagens ljus. Kanske behövde det bara skrivas, inte läsas.

Någon ljusglimt i hela det här undantagstillståndet är ju att det snart är april, och april betyder ju förstås National Poetry Writing Month. Trettio dagar, trettio dikter. Skriva dikter kan man ju, förstås, tacksamt nog, göra också i halvisolering och undantagsförhållanden. Så då kommer bloggen överösas av poesi utan pardon.

Detta är en av årets banners på NaPoWriMos hemsida och tillika min favorit:

Bilden får mig att längta än mer till sommaren, då jag fantiserar om att saker har lugnat sig, stabiliserat sig, normaliserats. Oavsett kommer jag då få flytta ut till villan, se gröna gräsmattor och sol. Och så fort som våra liv tillåter det, ska jag äta lunch på valfri lokal restaurang med min syster. Med skumpa. Hon bestämmer, jag bjuder. Jag ser så fram emot det.

Fredag lördag söndag

Allt som är fint och behövs just nu. Spetsgardiner, broderad duk från fammos, tulpaner, ljus. En kanin, lite i smyg.

Det är förunderliga tider. Jag jobbar hemifrån köket, som jag alltid gör, men skillnaden i luften är påtaglig. Själen är rätt skakig och pendlar mellan lugn och uppgivenhet. Försöker att inte tänka för mycket framåt, sia om en framtid jag inte kan förutspå, men misslyckas ofta och fastnar i oroliga tankegångar. En dag byter jag de mörkmönstrade gardinerna mot tunna vita. Jag vill ha allt ljus.

Utsikt från en sovalkov.

FREDAG

Vårdagjämning! Denna välsignade festdag. Jag firar med en morgonpromenad i skogen. Sedan bakar jag semlor till frukost och äter dem varma med smör, ost, apelsinmarmelad. Världens enklaste, världens godaste. Sväng ihop degen kvällen innan, låt jäsa i kylskåpet över natten, grädda nästa morgon. Går även bra med utgången torrjäst, avsaknad av köksvåg och rågmjöl istället för det ursprungliga grahamsmjölet.

Här får ni receptet. BARA GÖR DET.

På eftermiddagen är det traditionsenlig grillning hemhemma. Vi grillar alltid på vårdagjämningen. Oavsett väder. Nisse är helt galen av all korvdoft. Sedan bär vi ved, mina föräldrar, min partner och jag, och avslutar kvällen med bastu. De är de enda människorna jag träffat den senaste veckan. De lär bli de enda jag träffar också nästa vecka. Och väl veckan efter det. Fast nu var det ju det där med att inte tänka för långt framåt.

Prinsen i familjen.

LÖRDAG

Vi går till det närmaste loppiset för att hitta en påskkrans åt mig. Det finns inga påskkransar. Jag köper ett gult ljus och ett glasägg, och tvättar sedan händerna som besatt. Känslorna är svåra att hantera och jag får ingen ordning på tanke eller planeringsförmåga.

Sist och slutligen går vi och handlar och sedan bakar vi bakar bullar. Klokt beslut. (Jag säger ”vi”, men för att vara ärlig var jag mest hjälpreda som blandade socker och kanel med ena handen och textade familj och vänner med andra.)

När vi inte kan enas om vilken film vi vill se, så ser vi ingen alls. Det är också ett klokt beslut. Vi äter största delen av en bullalängd till ett sent kvällskaffe.

SÖNDAG

Vi lämnar fyra liter mjölk och lika många bullar åt mommo i dörren, byter några ord med henne. Hon har dammsugit och våttorkat golvet, dammat mattor, vädrat alla kläder i stora garderoben, och torkat alla kökshyllor. Sådant kan man också göra i självisolering.

Det är halvsoligt och blåsigt i Kuniskogen, isigt längs stigen och vackra klippor där stigen går som ett vitt band tvärs över annars mossbelagda hällar. Vi pratar om att vandra och om vilka hus vi vill bo i; om gemensamma intressen och om olika; om oss.

På kvällen äter jag mera bullar och lyssnar på en livekonsert via Facebook. Det är ett ryskt band jag aldrig hört om tidigare, men deras musik gör mig glad.

Undantagstillstånd

Finlands skolor stänger.

Gränser, museer, bibliotek.

Mamma har fått rosor. (För hon fyller år.)

Jag tar en promenad i den kyliga kvällen. (För statsministern sa att man får.)

Det doftar jord.

Det doftar vår.

Ni kunde inte kuva oss

Jag drömmer att jag har en liten flickvän. Samkönade relationer är inget som ses på med blida ögon i vårt lilla samhälle, så vi är tillsammans i smyg, skickar små lappar med kärleksord till varandra då vi inte kan träffas eller ens se på varandra öppet. En av männen i vår församling utpressar mig, tvingar mig att förse honom med sprit (alkohol ses inte heller på med blida ögon, och han tycker lite för mycket om den varan) för att han inte ska avslöja oss. Jag tycker inte om det, men går med på det.

En dag skriver jag meddelanden i svart tusch på en vägg åt min flickvän. Jag hinner inte stryka över och dölja allt innan de andra ser. Det är droppen för mig och andra likasinnade i församlingen.

Vi reser oss och går.

Jag är minst två huvuden längre än min flickvän, agerar partner och livvakt på samma gång, tänker att den som så mycket som försöker ska få se vad jag är kapabel till. Det är med förakt jag ser på de som stannar kvar, ni kunde inte kuva oss.

Som nybyggare beger vi oss av för att hitta en bättre plats att leva på, för att skapa ett samhälle där alla kan få leva som dom vill. Det är en lång resa vi påbörjar. Vi lyckas ta oss till fots till en närliggande stad, kolossala övergivna tegelkatedraler tornar upp sig överallt. Vi har stannat för att vila när flygbomberna börjar vina. Vi väjer för de kilometerhöga tegelstenstornen som rasar kring oss. Jag ser uppåt och ser hur torn efter torn faller mot mig. Långt senare stillnar det. Staden ligger i ruiner och vi hämtar andan. Alla har klarat sig.

Vi tar oss fram till en stor gräsmatta strax utanför tegelstaden. Framför oss ligger en bred flod. I horisonten, tvärs över floden, ser vi berg efter berg, alla täckta av grönska, och vid deras fötter ligger vita städer. Högst upp på ett av bergen skymtar ett enormt träd som blommar i vitt. Utan att någon säger något vet vi alla att det är dit vi är på väg. Hur länge kommer det ta för oss att nå dit, frågar en av oss en församlingsäldste, som blivit något av en ledare på vår färd. Ett år, svarar församlingsäldsten.

Vi tittar ut över floden, de grönskiftande bergen, det vita trädet. Sedan börjar vi i sakta mak ta oss nedför branten mot vattnet.

Prologen

Det känns som om vi lever i prologen i en dystopisk roman, skriver jag till mina vänner. Sidan 11 av 500.

Ingen vet hur romanen slutar.

Saker ställs in på löpande band. Jag skulle ha farit på en födelsedagsfest till Helsingfors imorgon, men gör det inte. Nordens största rollspelskonvent, som jag skulle ha deltagit i för första gången, ställs in. Jag hinner dansa lindy hop på torsdag, handtvätt före, under och efter lektionen, innan vi på torsdag kväll får meddelande om att alla lindylektioner är inställda tills vidare.

Undantagstillstånd av en kaliber som jag aldrig har upplevt förr. Världen har blivit surrealistisk till en ofattbar grad.

Ändå, nu när den största oron har lagt sig, när krisen är ett faktum som bara måste hanteras, tänker jag:

En dag i taget.

Det ordnar sig.

Jag vill tro att romanen ändå slutar lyckligt.

Allt som forsar

I dikena flödar vårvattnet över.

Känsligheten utanpå huden, jag har inget skydd, reagerar bortom proportioner.

Det byggs upp över gammal is.

Allt som sägs som ett skämt tar jag som en pik.

Snart brister en fördämning.

En läckande kaffekanna och ett för löskokt ägg får mig att gråta.

Jag längtar efter allt som forsar.

Jag vill tro
att det snart är

något

som

släpper.

Rejält med vatten

Jag har inte handlat ordentligt sedan jag flyttade tillbaka till stan. På min inköpslista på kylskåpet står det:

• Earl Grey
• liten skumpa
• tuggummi
• skäggolja
• diskmaskinsmedel
• ägg
• mat
• wc-papper
• tomatkross
• grädde
• grönt

Tills jag har kommit mig till butiken är det som att vara studerande igen när jag ska laga mat. Klassikernas klassiker, skriver jag åt mina vänner, då man inte har handlat och gör mat av det som finns i skåpet: pasta och sojabolognese med riven morot.

Och lägger till: Ytterligare klassiker: man har lite för lite tomatkross, så man späder ut med rejält med vatten.

Sedan äter jag maten framför Tiktok-videor med regnbågstema. Det är min frukost- och lunchunderhållning de dagar jag inte orkar med annat. Passligt korta videosnuttar i sammanställningar på cirka en kvart. Kräver varken hjärnkapacitet eller desto större koncentrationsförmåga, men kan få en att le.

Fast jag har ju gjort annat idag också. Arbetat i sängen, ätit lakrits och tvättat lakan. Kollat in den nyöppnade gamla bokhandeln i stan och intagit en ljuvlig wienermunk och kaffe på kafé med en vän. Och ikväll ska jag kanske dricka öl. Det är ju ändå fredag.

Från undantaget till normaltillståndet

Efter två veckor i ett hus är jag inte alls övertygad om det här med lägenhet i stan. Jag försöker påminna mig själv om varför jag riktigt bor här. Egentligen är det ju inte så olikt huset i byn – också här har jag en kakelugn, olästa tidskrifter, ljus på bordet och svala rum (sådär som trähus är om vintern).

(Här har jag ett te, ett som jag har väntat på, som får mig att brista ut i ett ”Åh Gud ja” när jag doftar på påsen med te.)

Kanske är det något med själva utrymmet? Det konkreta antalet kvadratmetrar som jag kan röra mig på? Hemhemma: Hela huset, hela gården. Skjulet med ved, förrådet med stor frys. Stigen ner till ladorna i skogsbrynet, grusvägen till postlådorna. Det finns mera utrymme att andas, leva, tänka på. Här har jag mina 50 kvadratmeter lägenhet, men till och med när jag går till källaren måste jag gå genom ett trapphus som inte längre än mina domäner. Det går inte att komma ifrån det: det känns smått, instängt, begränsat.

Jag kokar en till kopp te, funderar vidare. Det är något mer än det fysiska utrymmet som känns begränsat.

Det är också något med pressen, prestationerna, förväntningarna. De är annorlunda här i stan, mer närvarande, mer krävande. Hemhemma: undantaget. Stan: normaltillståndet. Här ska jag ha mitt liv i ordning, vara en duktig människa. Jag har ingen Nisse som ursäkt för att börja mina arbetsdagar sent. Här ska jag leva upp till bilden som jag och samhället har satt upp för mig, hur jag bör vara. Jobba från morgonen, äta hälsosamt, motionera, yoga, göra mina fysioövningar, slösurfa mindre och i stället läsa och meditera mera om kvällarna (men då kvällarna är så korta?).

(Här i stan går jag aldrig två promenader om dagen oavsett väder. Tack Nisse för två veckor av regelbundna promenader, de har gjort mig så gott!)

Men varför, varför skulle det spela någon roll? Egentligen. Om jag gör det jag ska i mitt arbete – vilket jag gör – så borde det inte spela någon roll när jag börjar min arbetsdag, hund eller inte. Om jag på landet kan skriva om att-göra-listor, stryka saker, omstrukturera dagarna för att få in mera luft och lugn; ta en promenadpaus mitt i arbetet – varför skulle jag inte kunna göra det i stan också?

Jag kan väl göra det i stan också.

Vara lite snällare och lite lugnare mot mig själv.

Vara lite mer som Nisse är mot sig själv – och mot mig.

Nisse och Sandra säger hejdå för denna gång.