I skrivande stund sitter jag på tåget mot Åbo. I bokstavligen skrivande stund. Jag knappar på min lilla mobilskärm, reser iväg en vecka utan dator, hoppas på att det finns tillräckligt med täckning över lindorna mellan Vasa och Seinäjoki.
Det är vackert här. Min själ lugnas av detta gråvita platta, av nedgångna och urbruktagna tågstationer, vackra i sitt förfall.
Och själen behöver lugnas. Jag läser lokaltidningen på mobilen. En 25-årig man döms för att under två års tid misshandlat, förföljt, hotat, frihetsberövat och våldtagit en kvinna. Gång på gång på gång.
Orsak: Han kunde inte hantera att de inte längre var ett par.
Straff: 4 års fängelse och dryga 20 000 euro i skadestånd.
Jag tänker på att kvinnan hade tur som överlevde. Varje år dör cirka 20 kvinnor i Finland på grund av våld från närstående. De mördas, misshandlas till döds. Av en partner. En före detta partner. Av någon som det var meningen att skulle älska dem och bry sig om dem och hjälpa dem. Men som dödar dem.
Jag tänker att vi aldrig är säkra. Aldrig, aldrig. Att mannen fått besöksförbud men brutit mot det. Att kvinnan måste flytta flera gånger, bo på skyddshem, och att det inte räckte. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken hon måste ha levt i. Kanske ännu lever i. Om fyra år är han frisläppt igen. Om det ens går så långt. Domen kan fortfarande överklagas. (Jag nästan hoppas att han överklagar, och får förlängt straff.)
Jag tänker: Brinn i helvetet. Må du aldrig känna en enda dag av lycka under återstoden av ditt miserabla liv.
Här är farleden XXXXXXXXsäger du XXXXXXXXstyr mig
Här är strida strömmar
Här är kobbar och skär
som kräver varsam hand
vid rodret
för att inte få grundstötning
Jag kastar ankar
vilar på lena klippor
som doftar av sol och tång
Du är sjökort och kompass
viskar fram förliga vindar:
Här XXXXXXXXsäger du XXXXXXXXseglar vidare
Här är säkra vatten
Här är grunda vikar
och här
I söndags var det minusgrader och ett snötäcke hade bäddat in världen under natten.
Mamma, Nisse och jag tog en promenad på Söderfjärden i skymningen. Himlen ligger som en kupol.
Söderfjärden är alltså ingen riktig fjärd numera. Bara för att förtydliga. Det är en stor meteoritkrater som är idag torrlagd och fungerar som odlingsmark. (Uttalas för övrigt Söderfjäärden. Eller Söderfjäälin, om man pratar dialekt. Inga utdragna sööder här, inte.)
Nisse fick springa fritt längs de tomma vägarna.
Halvvägs rullade dimman och kylan in.
Vi såg fem galopperande hästar med ryttare när vi gick ut på Söderfjärden, och mötte sedan en enda vandrare som snabbt uppslukades av dimman. Annars fanns endast spår av människor och djur.
Jag är så glad. Över mitt jobb. (Sånt händer inte varje dag.) Över att det rullar på, över att jag har det första kvartalet av 2020 under kontroll. (Tänk det, att veta sitt jobb för endast 3 månader framåt och inte stressa ihjäl sig för det. Det hade nog inte en yngre version av mig någonsin trott.)
Här om dagen pratade jag i telefon med Skatteförvaltningen, och fick svart på vitt (fast muntligen, då) bekräftat hur lite jag förtjänade förra året. Jag, som inte brukar skämmas att prata om pengar, kände att det var ytterst pinsamt. Vad lever jag riktigt av? Välfärdssamhällets stöd och pengagåvor i julklapp och födelsedag? Och samtidigt känner jag ju att jag arbetar på enligt egen förmåga och kunskap, att jag visserligen skulle vilja ha lite mera jobb men det vore omöjligt att arbeta med det jag gör, som jag gör, och klocka in 38 h/vecka. Det är en ständig balansakt.
Men i alla fall. Idag är jag glad.
Över att jag lyckas pussla mellan alla manus så jag kan tacka ja till allt jobb jag erbjuds (och fortfarande räknar med att kunna ta ledigt en vecka för att hälsa på min vän KJ i söder, se där sånt som man inte kan göra med ett fast kontorsjobb!).
Över att jag följde min impuls att mejla en gammal arbetsgivare, ”hej, jag ville bara kolla om ni möjligen har något språkgranskningsjobb här under våren” och får till svar ”tankeläsning – jag skulle just kontakta dig!”
Över att jag får ett mejl av en tidskrift med rubriken ”Vill du bli vår nya språkgranskare?” NÅ ATT JAG VILL. Svarade jag inte, för jag vill ju verka lite professionell, men ivern finns ändå där, att få jobba med något som är i linje med både min kunskap och min ideologi.
Jag påstår att jag är en rätt vidsynt språkvetare. Jag förstår att folk har svårt att veta när man ska använda tankstreck och när man ska använda bindestreck (eller ens vet att de är olika tecken), stavar det muséet (tips: om ordet inte har en accent i grundform, vilket museum inte har, så ska inte heller de böjda formerna ha accent) och inte vet var det ska vara punkt och mellanrum i förkortningar (en grov grundregel: ord som avbryts mitt i avslutas med punkt, som ev. för eventuell(t) och bl.a. för bland annat, sammandragningar av ord skrivs utan punk om förkortningen avslutas med ordet sista bokstav, som ca för cirka och nr för nummer).
Jag är den första att åberopa konstnärlig frihet, och tycker att är man medveten om språkreglerna så får man för all del bryta hejvilt mot dem (så länge man också är medveten om hur detta kommer påverka texten och läsarens uppfattning). Finlandismer? Kör hårt! Engelska pluralformer? Om du tror det passar, go for it! Använda absolut inga kommatecken? Läsaren kan bli lite andfådd i hjärnan, men om du tycker det passar din stil så passar det din stil!
Det finns dock en sak som irriterar mig mer än vad som är rimligt: alla felstavade varianter av en vanlig varm dryck.
Té. The. Thé.
Det stavas T-E. Blir inte enklare. Ett te, det där teet, flera teer, de där teerna. Vill du ha lite te? Jag ska bara dricka upp teet. Jag köpte flera nya teer i Stockholm.
Okej? Okej. Bra, nu vet vi det för framtiden!
Vad är era favoritsaker att irritera er på i det svenska språket (eller i något annat språk, för den delen)?
Pepparmint- och lakritste på vad som blev mitt stamkafé i Winchester under den vecka jag besökte staden våren 2013.
Jag hade tänkt skriva den här sammanfattningen för flera dagar sedan, kanske redan innan nyår. Men saker kom i vägen: ett nyår, kroppsliga åkommor, en rentav förlamande trötthet, en moffa på sjukhus. (Jag mår bättre nu, tackar som frågar, och moffa är också på bättringsvägen, tack alla högre makter för att detta år inte behövde börja i sorg.)
Men nu, nu blir det av att åka igen.
Gjorde du något år 2019 som du aldrig gjort förut?
Köpte lägenhet, fick en pojkvän, höll skrivkurser, reste till USA, bevittnade min systers vigsel. Alla stora, nya saker med oändligt många små nya saker inbakade.
Det går för övrigt inte att sammanfatta vår Orlandoresa, men här är några ögonblicksbilder i alla fall.
Höll du några av dina nyårslöften för 2019?
Det enda nyårslöfte jag minns att jag gav är mitt stående nyårsmål, och också det jag misslyckades med: att läsa minst 52 böcker. Jag stannade visst på 28.
”Det är på grund av dig som jag inte har läst lika mycket böcker i år som jag brukar”, säger jag till min partner. ”Förlåt”, säger han och skrattar och är nog inte det minsta ledsen över det. Jag är nog inte heller det minsta ledsen över det, egentligen.
Har du något nyårslöfte för 2020?
Många. Fast jag kallar dem nyårsmål, och de är inte huggna i sten. Fortsätta dricka ett glas vatten varje morgon och äta mina vitaminer. Prova på att börja gymträna. Öva mig att kula. Hälsa oftare på mommo & moffa. Skriva dikter. Meditera varje dag. Läsa minst 30 böcker under året (för låt oss vara ärliga, om jag fortsätter ha pojkvän så fortsätter min tid att gå åt till annat än läsande).
Vilka länder besökte du?
Sverige och USA.
Bästa matupplevelsen?
Jag åt marinerade jordgubbar med maräng och grädde en kväll i november och det var himmelskt.
Bästa köpet?
Lägenheten.
Vad spenderade du mest pengar på?
Lägenheten, lätt. Har aldrig lagt ut sådana summor på något tidigare (även om 85 % var lånade pengar). Många tusen på bostaden, och så några tusen till på renovering.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ännu en sommar på villan.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag tror jag har varit gladare, men också mer känslosam. Jag har gråtit oerhört mycket.
Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit dikter.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Tvivlat över förhållanden och stressa över jobb herregud att man aldrig lär sig.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Bjöd två vänner på gårdagens pavlovarester, drack te och hade det så nöjsamt så. Min då inte ännu pojkvän dök upp direkt från jobbet för att ge mig två blombuketter: en stor och yvig med lila, vita och gula blommor, och en mindre med midsommarrosor. Han kom ihåg att midsommarrosor var min favorit. Mina vänner gav honom 12 poäng för det utförandet.
Alla mina födelsedagsbuketter.
Bästa boken du läste i år?
De två gamla favoriternaBreven från Maresi av Maria Turtschaninoff och Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren, samt novellen Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist, som lämnade i tankarna långt, långt efter att jag hade läst ut den.
Vem saknade du?
Vivi, men henne fick jag äntligen träffa i år ♥
De bästa nya människorna du träffade?
Min systers amerikanska svärfamilj tog emot oss med öppet hjärta och öppet hus. Ett varmare och mer generöst mottagande kunde vi inte ha önskat oss. Vi hade aldrig träffats förut, men genast blev deras hem vårt home away from home.
Dog någon som stod dig nära?
Nej tack och lov!
Något du önskade dig och fick?
En egen lägenhet. Här var första glimten av kakelugnen och mitt efterlängtade trägolv som jag sedermera lät slipa upp och olja in.
Något du önskade dig och inte fick?
En arbetsgemenskap, stabilare jobbsituation.
Något oväntat som hände?
Hela den här förhållandegrejen är ju ett enda stort oväntat. Jag vänjer mig fortfarande. Ibland går det bra, ibland går det sämre.
Högsta önskan just nu?
Attt ingen kommer dö på länge än.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag kommer väl nog i praktiken köra på i samma gamla hjulspår, är de sedan bra eller dåliga, håh håh ja ja.
Fast jag ska faktiskt lära mig filéa abborre i sommar. Igen.
Sandra skriver 