Tag Archives: reflektion

Någon dag

Jag har nyss kommit hem från två och ett halvt dygn i Gdansk. Man hinner gå över tusentals okända kullerstenar under den tiden. Vilken bra stad det var! Någon dag kanske jag skriver ett ordentligt inlägg om den, till och med.

Tre finurligheter från resan:

1. Gatumusikanterna, en på gitarr och en på fiol, som spelade Sagan om Ringen- och Game of Thrones-musik.

2. Byggubbarna som satte upp ett staket. Det var ett långt och omständligt arbete. De måste ta en rök och fundera på saken medan de löste problemet med för långa metalldelar mellan för korta stolpavstånd.

3. Två pirater, med trekantshatt och guldsmycken och allt, som rodde en liten eka, stor piratflagga och allt, uppför Motławafloden.

Nu har jag tvättat kläder och ätit kvällsmat. Det blev tortillachips tills munnen skruttade ihop sig av allt salt, mjölk direkt ur paketet, och en bit kylskåpskall choklad som inte var så god.

Någon dag ska jag starta ett Instagram-konto och där lägga upp alla bilder som jag nu skickar iväg till diverse vänner i diverse whatsapp-grupper.

Någon dag ska jag sparka igång den här bloggen på en något regelbunden basis igen – tisdagar och fredagar som jag en gång hade, kanske.

Men det är inte denna dag. Idag blir inte många fler knop gjorda.

Annonser

1 kommentar

Filed under dagbok

Denna sommar

Denna sommar.

Det växer rallarrosor och älggräs överallt. Jag vet inte om det bara är denna sommar, eller om det alltid har gjort det, och jag bara inte sett det förr. Men det är så! det gräddvita fluffiga och det sirliga lila! mot allt det gröna, blåa, gyllene –

Denna sommar är den första gången någonsin som dikter är mer lättillgängliga än romaner. Jag orkar inte ta mig an feministiska manifest, språkpolitiska faktaböcker, olästa och hyllade romaner – men jag orkar ta mig an dikter, de bjuder på minsta möjliga motstånd, de kräver inget av mig, de är korta och intensiva, och kanske är det som jag skrev i en anteckning den 15 april och som aldrig blev en dikt:

Läser dikter
strax innan läggdags
När sinnet är
lagom trött och tillgängligt
liksom mottagligt
för det som inte
underkastar sig dagens
klara regler

Men en roman läser jag i alla fall. Eller två: Anne på Grönkulla och Vi på Saltkråkan. De bjuder inget motstånd utan välkomnar, omfamnar, inbjuder. De är kära gamla vänner, kära gamla världar som jag så enkelt träder in i, jag kan se dem så tydligt, Grönkulla med sina omgivande åkrar, grusvägarna, det vita, östra gavelrummet – och Saltkråkan: törnrosorna, havsblänket, blomsterängarna.

20180710_222447

Denna sommar har jag inte dansat. Jag har inte kört hem i gryningen, inte dragit ut på sommaräventyr. Plötsligt har de ljusa juninätterna varit och farit, och det är nästan mörkt när jag somnar och sover oroligt i värmen. Jag har inte omfamnat det queera som jag tänkt mig, jag har tvärtom dragit mig undan världen, bort från debatter, nyheter, elände, motstånd och allt det som kräver något av mig. Jag har inte fiskat som jag har tänkt mig, inte arbetat som jag tänkt mig, inte skrivit som jag tänkt mig.

Men ändå –

Jag njuter, jag lever, jag vilar. Jag har skördat salvia och rosmarin så fingrarna klibbar och doftar. Jag har sett två sommarteatrar och siktar på en tredje. Jag har tagit en evighetslång tupplur i hängmattan, doftat på pioner, blivit bjuden på trädgårdsfest till grannarna och i klänning och stråhatt ätit jordgubbar och lingonlimpa under linden.

20180710_222457

Så ändå –

Denna sommar är lång, och varm, och skön. Och den är ännu. Och den är ännu länge. Och den är.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Inåt snarare än utåt

Det har varit en givande men intensiv helg. Jag sov i olika städer, träffade olika människor. Köpte violtabletter och lagade mat och pratade arbete och liv. Hundratals kilometer under däcken innan helgen var över. Skrev små dikter sådär på sidan om, för att det inte fanns en stund över att vara ensam och arbeta.

Fyra nätter i
nya sängar men
samma mänska som
sover.

Nu känner jag att jag behöver sakta av några dagar, nästan stanna helt. Jag behöver läsa fler djupa romaner och färre stora bloggar, tillbringa mer tid i min lägenhet och mindre tid på vägen. Rikta blicken och handlingen inåt snarare än utåt. Stiga upp tidigt om morgonen, men ändå så att jag vaknar av mig själv. Följa kroppen och sinnet, känna efter, lyssna.

I kalendern lyser vardagsdagarna vita. Ett par små uppgifter i bläck varje dag, möjligen något större program. Annars: tomt. Så vill jag ha det. Så kan jag ha det. Så ska det bli.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Rebellisk

”Det är en rebellisk akt att ha läppstift på tänderna”, säger jag när vi tar hissen upp till fjärde våningens hemmafest tidigare på kvällen, och ändå sitter jag senare i soffan och drar med tungan över tänderna i hopp om att avlägsna eventuella läppstiftsfläckar. Det är en sak att vara stöddigt rebellisk i goda vänners sällskap, en annan sak att vilja framstå som civiliserad och vettig bland nytt folk.

Jag fokuserar på mitt nyårsmål om att bli bättre på att hälsa på folk, så jag skakar hand med alla nya människor på plats, och även om jag inte pratar med dem alla under kvällens lopp så överraskar mig själv med att vara social och dessutom njuta av det. Där i soffan pratar vi om tro och religion, om jobb som man är bra på men kanske inte tycker om, och i något skede slutar jag bry mig om var läppstiftet riktigt sitter.

1 kommentar

Filed under dagbok

Någon slags recension: Mjölk och honung

Jag fick höra om Rupi Kaurs diktsamling Mjölk och honung när Sandra Beijer först skrev att hon skulle översätta den. Smått intresserad av de till synes minimalistiska dikterna följde jag med med ett öga. Rupi Kaur (som jag ända tills jag lånade boken faktiskt trodde var en man, bara utgående från det okända namnet) är tydligen Instagram-stjärna, och diktsamlingen säljs med bland annat ”instasuccén – 1,3 miljoner följare”. Hennes stora följarkrets har tydligen också tagit till sig boken, vars försäljning har varit enorm.

Någonstans i mitt flöde eller skrollande snappade jag upp kritik av diktsamlingen. Att den skulle vara banal och enkel. ”Poesi behöver inte vara svår”, påstår ju jag, men ändå stannade tanken kvar hos mig. Man påverkas ju av det man läser och hör, trots allt.

Nu har jag läst Rupi Kaurs Mjölk och honung. Diktsamlingen var, tyvärr, på många sätt som jag anade och som kritikerna påstod. Den var lättillgänglig på många sätt, som i att dikterna var korta och ofta slagkraftiga, men på andra sätt kändes många av dem väldigt banala, klyschiga och självklara. Jag menar:

du pratar för mycket
viskar han i mitt öra
jag vet bättre sätt att använda den munnen

Medan andra är riktigt fina:

jag är ett museum fullt av konst
men du valde att blunda

Det som jag dock tror att jag personligen hade mest svårt för var temana. Diktsamlingen var uppdelad i fyra delar: smärtan, kärleken, avskedet, läkningen. Och även om det tas upp stora och viktiga ämnen som feminism, våld (mot kvinnor), kärlek och förlust, så drunknar det eventuellt viktiga för mig i det eviga ältandet om Han och Honom. Det är mycket sex, mycket våld, mycket destruktivitet och nedbrytande:

ingen av oss är lycklig
men ingen av oss vill gå
vi fortsätter att bryta ner varandra
och kallar det kärlek

Kanske är det den bittra singeln i mig som talar, kanske är det för heteronormativt för min smak (för heteronormativt, det är det), kanske är det bara det att jag inte alls kan relatera till (åtminstone inte nu längre) att allt kretsar så kring en man, kring ett förhållande, kring ett uppbrott, en försoning.

varje revolution
börjar och slutar
vid hans läppar

skriver Kaur, men för mig sker revolutionen på andra marker än i vid en mans läppar. För mig sker revolutionen i vänskapen, i konsten, i kulturen, i systraskapet, i språket, i normbrytandet … Det blir helt enkelt för ensidigt för mig, hela alltihop, och det är ju synd, för det finns för all del guldkorn i diktsamlingen, men de försvinner i mängden för mig irrelevanta och nästan irriterande schabloner:

om du föddes med
svagheten att falla
så föddes du med
styrkan att resa dig

Ursäkta bara, men jag ser inte riktigt poesin i det. Jag ser ett Carpe Diem-väggord i ett vitt shabby chic-hem. Och det gör mig frustrerad och distraherad att jag sedan har svårt att ta till mig de rader som faktiskt gör något för mig:

[…] jag är inget hotellrum jag är ett hem
jag är inte din whisky
jag är ditt vatten […]

En litteraturvetenskaplig vän frågade om hon trodde att något gick förlorat i översättningen, eftersom jag läste diktsamlingen på svenska. Jag har läst några av dikterna på engelska och tror jag skulle ha gillat dem bättre då, jag är på något vis mera van att läsa texter om dessa teman på engelska, så då låter inte språket i sig konstigt. Det är lite som med fanfiction, tänker jag: I love it, men kan aldrig läsa det på svenska på grund av att språket kolliderar så med det innehåll jag är van vid.

Jag såg en recension där skribenten sa att detta inte är en bok för sträckläsning, för när visdomarna kommer så tätt inpå varandra blir de lätt att kännas som floskler. Det finns en poäng i det. Men ändå: inte tror jag att jag skulle ha blivit överväldigad om jag hade läst en dikt i om dagen, heller. Några recensioner talar om ”skenbar enkelhet” men jag tycker det mest är övertydlig enkelhet.

Jag återkommer till lättillgängligheten, som jag i detta fall tror att stjälper mer än den hjälper. Det handlar ju ändå om djupa saker, men – jag upplevde helt enkelt aldrig att de faktiskt skulle ha berört mig, och vad är då vitsen med poesi, tänker jag? Det var mest: läsaläsaläsa, jaha, jo, så är det väl, slut. Ingenstans där jag stannade upp. Ingenting som brände, som fick mig att vilja stryka under vissa rader med blyertspenna och skriva kommentarer i marginaler.

Jag älskar självklarheter i dikter (och i prosa också, för den delen), men det ska vara den slags självklarhet att man aldrig någonsin förr har tänkt det, och när man sedan läser det tänker man: ”Förstås! Ja! Så här är det ju!” Som en uppenbarelse. Inte självklarheten i att man läser och tänker: ”Jaja, jo, nog vet jag ju det här.”

Slutbetyg: två av fem mjölkglas. Och då är jag ganska nådig.

9 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Där vänner kan vara något annat, och tvärtom

Vi pratar om heteronormativitet, en annan skribent och jag, i världen i allmänhet och i litteraturen i synnerhet. Hur två flickor i en novell automatiskt ses som vänner, fast de kanske är flickvänner. Hur jag skriver en text om ett lite undfallande jag och en spattig Carl, och sedan kommer en ömsint Salla in i bilden, och åhörarna tolkar jaget som kvinna och därmed jaget och Carl som ett par, och Salla blir i någon version en svärmor. Jag blir lite paff av läsningen, då jag tänkte mig en dysfunktionell men kärleksfull vänskapstrio.

Vi talar lite om hur en queer berättelse ofta tolkas som skriven av en queer författare, och det kanske stämmer i många fall, men samtidigt är det vanskligt att läsa fiktion som biografi. ”Jag vill komma ifrån heteronormen inom fiktion” är ju ett tillräckligt argument i sig för att skriva queert, utan att ge några som helst vinkar om var man själv eventuellt står. (Sedan kanske queera författare gärna skriver queert, för någonstans ifrån måste ju också de berättelserna komma. Men queera författare kan för all del skriva straighta karaktärer och historier också, utan att vara straighta själva för det.)

Det gäller väl att vara övertydlig, när man vill få fram ett normbrott. Alla karaktärer läses som hetero och cis om inget annat explicit nämns, precis som alla karaktärer läses som vita om inget annat explicit nämns. Presentera den andra flickan som flickvän, för annars går den relationen förbi.

Alltid vill man ju inte skriva rakt ut heller. Vi pratar också om antydningarna, de som kanske är glasklara för en själv men som går andra förbi. Bedrövelsen i att de går folk förbi, när man vill visa på normbrottet men inte göra en grej av det. Veta var ens egna gränser går, vad man är bekväm med att skriva (för när man skriver så tolkar folk alltid även författaren, och det är inte alltid angenämt).

Jag inser att jag återkommer till ett begrepp i vårt samtal: ruska om. Att bli omruskad, att tro att man läser om två vänner och, se där, de var systrar! Eller läser om ett par och se där, de var bästa vänner! Eller en stor familj, se där, de var inte blodssläkt alls! När man minst anar det gungar marken och de automatiska tankarna till.

För de intresserade finns här den dialogbaserade texten om jaget, Carl och Salla. Hur läser du dem?

– Vi kan åka direkt från Gatswick, det går tåg ungefär en gång i halvtimmen. Kostar inte så mycket heller, man kan köpa biljetter på plats.
Tangentbordet smattrar, fem-sex öppna flikar som svirrar i bakgrunden. Ur någon av dem spelar musik på låg volym.
– Mm, det kan vi väl.
– Det beror egentligen på vilket flyg vi tar. Är det bättre att flyga till Stansted? Blir närmare och snabbare, men lite dyrare.
– Jag tycker kanske att vi far till Stansted då, vi har ju inte så länge på oss.
Tangentbordet smattrar vidare, det brusar av Samarin i saft som Carl blandar med ena handen medan den andra vilt klickar vidare.
– Åh jävlar, här finns billiga online-biljetter! Tjugosju pund från Gatwick, billigare kommer vi inte undan. Vilket datum är det vi landar nu igen?
– Alltså, vi har inte ens bokat flyg än. Vi skulle vänta till nästa vecka, då jag har fått semestern bekräftad?
Jag rör om i bottensatsen av teet, det är sedan länge kallt.
– Ingen sen fågel fångar någon mask, vet du väl! Här har vi en guldmask.

Carl tömmer glaset med Samarinsaft, rullar en cigarett och dräller tobak över hela skrivbordet. Talet blir knappt sluddrigt av cigaretten som guppar i mungipan när han går ut på balkongen.
– Om vi sticker på lördag, med tåg ner.
Paus, klick från tändaren.
– Och sen flyger vi, vad blir det, tidig söndag morgon? Helgen är du väl i alla fall ledig, det vet du väl redan nu?
–  Mjo, det är jag. Men jag vet inte hur länge jag måste jobba på fredagen, sista dagen och så.
– Äsch, vila får man göra i graven! Sova får du göra när vi kommit hem!
Det slamrar från balkongen, en lång radda svordomar (”helvetes jävla skit jag tappade den satans askkoppen i golvet det är fan glas överallt”) innan ha kommer in med fimpen ännu i munnen och med kraft trycker ner den i det tomma saftglaset, skjuter det vårdslöst in i hörnet bland alla andra urdruckna koppar och glas.
– Vi gör så här, va? säger Carl och vänder sig mot datorn igen, musiken byts ut mot något mer dovt och oroväckande. Vi bokar biljetter imorgon, kollar de där billiga tågbiljetterna då?

Jag svarar inte utan stjälper i mig mitt kalla te, stiger upp för att koka mer vatten. Det finns ingen vattenkokare utan bara en kastrull. När vattnet just kokat upp ringer det på dörren, från kokvrån hör jag Salla braka in med sina klackar och hesa röst.
– Men hej! Hur går det? Har ni bokat biljetter än?
Hon trycker en puss mot min kind och drar fram en kopp i samma andetag, skopar kokande vatten direkt ur kastrullen och sörplar i sig snabbkaffe redan hon hunnit ut i rummet.
– Inga biljetter än, för vissa av oss (här tittar Carl på mig med överdrivet höjda ögonbryn) hasn’t got their shit together.
– Jag sade bara, att jag inte fått semesterveckorna bekräftade än! Vissa av oss (och här tar jag mod till mig och nöjer ögonbrynen mot Carl) har faktiskt ett jobb att sköta.
– Och har blivit stöddiga efter det också, tydligen!

– Darlings, darlings, kommer Sallas djupa röst. Nu ska ni inte redan slita upp strupen på varandra. Det finns gott om tid för det sen. Sägs det inte att tågluffande är det bästa sättet att testa en relation?

Hon stryker Carl över huvudet där han sitter vid datorn och rullar en ny cigarett, ler mot mig.
– Och er relation har stått ut med värre saker än lite bråk om semestrar, right?
Jag stirrar ner i min nybryggda tekopp. Carl byter musik igen. Jag väntar på något.
– Nåjo, medger han, och jag slappnar plötsligt av, tar en klunk av teet, kan le (om även lite darrigt) tillbaka mot Salla. Hon klappar Carl på axeln, sätter sig mitt emot mig vid bordet. Carl går ut för en till cigarett.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Dagen efter hemkomsten

Det är dagen efter hemkomsten från Rom (jag ska snart skriva mera om den resan), och jag har sovit uruselt. Mardrömmar, svett och frossa om vartannat – man skulle tycka att natten efter väckning 05:15 och tolv timmar på resande fot skulle vara av stocksovarsorten?

Men tolv timmar sömn är tolv timmar sömn, även av den oroliga sorten, och jag storstädar lägenheten och promenerar iväg i solen och kallblåsten för att handla. Som sällskap har jag Clara och Erica i En Underbar Pod i hörlurarna, och världen är vänlig.

På eftermiddagen besöker mamma och jag mommo & moffa. Moffa möter oss i skjorta och slips han ska på sitz med sina körsångare senare på kvällen. Med mommo går vi igenom en massa av mosters kläder. Den som jag alltid känt som moster (men som är min mammas moster, om vi ska vara riktigt noggranna, men det är vi inte) dog för några veckor sedan, och nu håller dödsboet på att redas ut. Jag träffade moster för sista gången på hennes 80-årskalas, kaffe och gräddtårta i sjukhusavdelningens kafferum, och jag är glad över det. Sagda 80-åriga dam hade inte precis samma stil som jag, men jag tar hem en vinterjacka på prov. Jag är mest fundersam över vart Momis brudkrona har hamnat. Den var inte på sin vanliga plats när vi hälsade på moster i somras, men mamma lugnar mig och säger, att den nog ligger i byrålådan efter att vinden renoverades. Jag tänker att jag måste fråga efter den nästa gång vi är norröver.

Sedan dricker vi kaffe och äter smörgås och kex, pratar om begravningar och vad som ska hända med mosters gård (hennes son flyttar dit), diskuterar de nyaste planerna kring villavägen, och innan vi går lär jag mommo hur man klickar upp min systers blogg på datorn. ”Jaha, nu kan jag det här. Tänk att det var så lätt! ” säger mommo, som aldrig använt dator förr, när jag visat henne två gånger.

Ja, tänk att det ibland är så lätt.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Kvällar

Jag har så sköna kvällar för tillfället. Ror ut och tar upp näten med mommo medan det ännu är ljust. I kväll var det alldeles ljuvligt lugnt på sjön. (Vi fick en enda liten abborre.) Jag skrotar omkring i yllesockor och collegetröja. När det mörknar lägger jag i gång en brasa och eldar sedan hela kvällen, vedkorgen töms. Jobbar kanske någon timme vid datorn, pratar med vänner. Kokar te eller gräddar pannkaka (det sista gör jag i kväll).

20170905_212802

Slötittar på teve, bläddrar flera varv genom alla kanaler för att se om det är något jag vill titta på. En dokumentär, kanske, eller en film. I något skede tar jag mig ut i mörkret för att mata och stänga in kaninerna. Klappar dem god natt när de mumsar från matskålen.

När brasan har blivit glöd och kvällen har blivit natt stänger jag spjället och går upp på vinden, ligger och läser i lampskenet tills jag är riktigt, riktigt trött. Sover sedan utan väckarklocka tills jag vaknar av mig själv.

2 kommentarer

Filed under dagbok

I går

Det är så kallt på villan nu att jag eldar en, ibland två, gånger om dagen, ungefär en famn ved per brasa. Dubbla duntäcken (jag sparkar av mig det andra under natten) och värmebatteri i lillstugon, de nätter jag sover där. Yllesockor har jag ju gått med hela sommaren.

I går var jag också på dejt – låt oss kalla det det – något som var såväl nervöst och lite genant som väldigt nöjsamt. Även om jag sällan eller inte do romance så är trevliga människor alltid trevliga människor. Sedan storstädade jag lägenheten i tre timmar – och pratade i telefon nästan hela tiden – så nu är mitt stadshem färdigt för inflyttning när villasäsongen verkligen är över. Vilket nog är, så småningom, och det känns bra att få flytta tillbaka när man vill och inte när man måste.

I går lade och tog jag också upp nät med mommo. Det blåste hårt. Vi fick försöka två gånger innan vi fick näten i sjön – första gången fick vi ro tillbaka för att vi hade glömt sänkena på land – och jag fick ro rakt emot vinden för att inte driva långt in i viken och på stenen längst ut. När vi skulle ta upp dem – det blev mot halvtiotiden på kvällen – var det tungt att ro baklänges mot vinden, och vattnet hade stigit så högt att en första stenen knappt syntes. Två mörtar, två abborrar och två rudor. Rudorna är så stora att de inte fastnar i själva nätmaskorna, de bara trasslar in sig i nätet, så de fick vi lätt loss i bryggan trots skumrasket. Mommo ville ha livet av dem, slänga dem på komposten, ”annars får vi bara dem i nätet i morgon igen”, men jag propsade på att släppa dem och kastade tillbaka dem i sjön. Om de kommer i nätet nästa gång så tar vi bara loss dem igen, menade jag.

Resten av fiskarna fick följa med till villan, jag satt på bastuverandan och slet för att få loss en bred abborre från maskorna. När den och dess fränder sedan låg i diskhon för att nackas och rensas, stod jag och stirrade in i ett abborröga, tänkte i en stund av existentiell kris: vad har jag för rätt att döda och äta denna varelse? Och det paradoxala i det –  denna varelse kanske mer än någon annan, eftersom den har levt fritt och fångats och dödats så lindrigt det nu kan göras, till skillnad från konventionellt hållna köttdjur.

4 kommentarer

Filed under dagbok