Etikettarkiv: reflektion

Ska det vara så här?

Jag går hem från en vän. Det är lördagsnatt, Pampas nationaldag till på köpet. Jag tänker att jag hellre går hem via torget, där det finns fler människor, vittnen, än via smågator, om något skulle hända. Jag tror inte att något kommer hända. Jag känner mig inte otrygg i min egen stad. Men om.

Ska det vara så här?

Jag tänker på något jag läste på tumblr tidigare samma dag, att en av de bästa självförsvarsteknikerna om man blir antastad eller attackerad är att skrika så högt man kan. Ett förhistoriskt pterodactylskrik med bisarra hotelser för att få förövaren att tappa fattningen. ”I’m gonna suck your eyeballs through your skull!”, föreslog en tumblrskribent. Jag övar på meningen i huvudet. Jag tänker att jag inte kan åtalas för hot i en eventuell rättslig situation, eftersom hotet är så absurt att det inte kan tas på allvar.

Ska det vara så här?

Jag går längs med gågatan. Det är rätt mycket folk i rörelse. Min väg korsas av ett annat gängs riktning, tre män som pratar med varandra. ”Hey, baby”, säger den ena åt mig när vi passerar varandra, en annan av dem sträcker sig efter min hand. ”Don’t touch me!” ropar jag, snärtar åt mig handen, saktar aldrig ner på stegen. Inga gälla skrik, men ett klart ställningstagande: Så här gör ni inte mot mig.

Jag tänker på vad jag har för kläder: utebyxor, vindtät jacka, handskar, halsduk, röd basker. Jag tänker på hur jag går: ganska raskt och målmedvetet. Jag tänker på om jag ler: nej, inte aktivt. Jag dömer inte mig själv för något av det, inte, aldrig, men jag tänker på det.

Jag tänker på kvinnor som blir mördade av män som de avvisar.

Jag tänker på att jag tänker på det här.

Ska det vara så här?

Jag tänker på hur de tar sig rätter de inte har. Vad fan dom trodde att jag skulle göra? Stanna och prata med dem? Följa med? Varför i hela satans helvete skulle jag bli imponerad, övertygad eller smickrad av att någon kallar mig saker som de inte har någon rätt till, försöker röra mig på sätt de inte har någon rätt till. Dra åt helvete med er allihopa.

Ska det vara så här?

Jag tänker på okända män i grupp. Hur de alltid är en otrygghetsfaktor, ett potentiellt hot. Jag tänker på okända kvinnor i grupp och hur jag aldrig ser dem som farliga.

Jag går de sista kvarteren hem. Ingen annan jag möter tar ens notis om mig. Jag är inte rädd, jag är nästan aldrig rädd. Men jag är vaksam. Jag är nästan alltid vaksam.

Det ska inte vara så här.

Annonser

11 kommentarer

Under dagbok

Inget Instagramvänligt

Alltså det finns ju mycket som är bra, men en sak som är svår att överträffa i all sin enkelhet är följande:

Man kommer hem, säg att man har varit på stan och uträttat ärenden en tidig eftermiddag. Man är lite trött och lite hungrig och framför allt väldigt kaffesnål, för man kände doften av nymalt kaffe i en butik. Det har kommit ner något slags snöblandat regn, man var lite för varmt klädd och är därmed svettig under baskern och vinterjackan.

Så kommer man hem, och dumpar inköpen på köksbänken, och känner sig nöjd över det man åstadkommit. Man sätter på vattenkokaren, måttar upp kaffe i presspannan och går på jakt i skåpen efter något att doppa (det blir en sockerskorpa och ett par Digestive-kex). Medan kaffet står och drar byter man kläder från stadskläder till pyjamasbyxor och sönderklippt band-t-shirt, finns inga bättre hemmakläder.

Så slänger man sig ner i fåtöljen med kaffe och kex inom räckhåll, och sörplar i sig kaffet och knaprar på skorpan, och bläddrar i en informationstidning som kommit på posten. Inget är riktigt viktigt att läsa, men man läser lite i alla fall, tar mera kaffe, hämtar en till skorpa, skickar ett meddelade åt en kompis för att telefonen också råkar finnas i närheten.

Det finns absolut inget Instagramvänligt över situationen, fuktigt hår och slashaskläder, bottensatsen av sista halvkoppen kaffe, men själen och kroppen får en välbehövlig vila ett tag, och banne mig om det inte är den skönaste stunden på dagen.

1 kommentar

Under dagbok

4 tankar om förarskap

Helgens planer ställdes helt in under fredagseftermiddagen (ärligt talat så gick varenda plan för fredagen i stöpet, av diverse skäl), men på fredag kväll fick jag lyckligtvis nog en plats på den lokala boogie woogie-workshoppen som gick av stapeln på lördag morgon. Nu har jag dansat sex–sju timmar på två dagar, och det känns i både kropp och huvud. Boogie woogie är svårare än det ser ut, ska jag säga er. Om ni inte vet vad boogie woogie är (vilket jag i princip inte heller visste ens när jag anmälde mig till workshoppen) så är här ett exempel på boogie woogie-socialdans:

Några spridda tankar om förarskap i swingdans, som har dykt upp under den senaste veckan.

1. Jag förstår fullständigt tanken på att dela upp gruppen i förare och följare – följarna till ena sidan av salen, förarna till andra sidan av salen – för att mer effektivt kunna öva på respektives steg. Därför är det fortfarande lite förvånande att märka det där korta stygnet av – jag vet inte ens vad det är; obekvämhet, ledsamhet, uppgivenhet, något slags o- är det i alla fall – då jag inser att jag är den enda på förarnas sida som har kjol och scarf i håret, den enda kvinnan. Det blir så extra tydligt när jag ser oss alla i spegeln, och jag ställer mig helst längst bak för att inte sticka ut mer än nödvändigt. När vi sedan dansar i en cirkel är det inget jag tänker på, för då är vi alla så blandade hela tiden.

2. Vi har en ny lärare som håller lektion allt emellanåt, och det är alltid roligt med nya tankar och tekniker. En enda gång, en kort halvsekund, lite sådär ur ögonvrån, tog läraren mig för följare. Jag förstår det fullständigt: ny grupp att undervisa, många människor, de flesta okända. Jag hade kjol och scarf i håret. Ändå, igen: det där korta hugget av medvetenhet. Jag vet. Jag är den udda fågeln.

3. En av de nya följarna på boogie woogien såg glad ut och sade: ”Vad kul att du dansar som förare!” när vi hälsade på varandra och skulle dansa för första gången. Ja, visst är det!

4. Det finns några manliga förare som också så smått har börjat följa. Inte gå lektioner eller så, men öva hemma, dansa på socialdans. En lektion hade det blivit något fnurr på parbytestråden, och vi stod två förare bredvid varandra utan följare. Den andra föraren – en som också börjat följa så smått – föreslog att vi skulle dansa. Han som följare. Det värmde. Att han, som vet att jag också följer allt emellanåt på socialdanser, lät mig vara förare. Kanske var det bara för att han ville öva sin följarroll, men ändå, samtidigt – för mig var det ett så tydligt tecken på respekt: han vet att jag är förare, och att utgångspunkten är att jag dansar som det. Allt annat, som visserligen förekommer, är ändå undantag som alltid måste bekräftas.

P.S. Idag är det sex dagar min hjärna funkar tydligen inte efter all dans år sedan jag skapade denna blogg. Hurra hurra!

Lämna en kommentar

Under dagbok

Knäckebröd och såpbubblor, något hjärtaktigt

Jag vet inte om det är något i luften, eller något i kroppen, eller något i världen, men jag känner mig alldeles ovanligt bräcklig. Visserligen är jag en sådan som gråter, lätt, ofta, det räcker liksom med en gripande post på Instagram för att tårarna ska flöda. Men nu: allt berör. Ända sedan vår kanin dog i oktober känns det som om jag har gråtit mer än vanligt, över världens grymhet och livets ovisshet, och däremellan också över allt det smärtsamt vackra som finns. Allt berör, allt gör ont.

Klockan är nio en tisdagsmorgon, och jag står böjd över handfatet i badrummet och skriker, för allt berör, allt gör ont. Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna hantera sorg. Tanken gör mig skräckslagen. Jag kommer duka under.

”Poesin är skör som knäckebröd och såpbubblor”, skriver Eva-Stina Byggmästar, ”den pejlar det sköraste i tillvaron, det mest tunnhudade, sårbara – såriga och krackelerade inom oss. Är man inte spröd och skör som glas då man börjar ägna sig åt poesi, konst och musik blir man det med tiden – det är en yrkesskada, om det helt enkelt inte är en medfödd, låt oss för enkelhetens skull kalla det, ‘begåvning’ att snappa upp vad som rör sig i tiden och i det egna allt mer sargade hjärtat som genom historiens gång, genom stygn och privata katastrofer blir allt mer ett med alla andra hjärtan.”

En annan dag sitter jag i bilen. Allt berör, allt gör ont, och jag har ångest. ”Det är okej”, säger jag högt åt mig själv. ”Man får ha ångest. Det är inte farligt. Man kan göra saker ändå.” Så stiger jag ur bilen, handlar alkoholfri skumpa, tuggummi, ett mörkturkost läppstift som visar sig vara riktigt dåligt, och kör sedan hemhem. Det gör fortfarande ont, men någonstans på Myrgrundsbron släpper det lite i hjärtat.

Eva-Stina Byggmästar skriver också: säg att det är så, men säg att det är så – man tar bokstäverna till sitt hjärta … eller tvärsom … att det är stäverna själva som … tar … poeterna … någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall –

Någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall. Det är väl knappt något annat. Allt berör, allt gör ont. Man förstår inte hur hjärtat ska kunna hålla en hel livstid under all den press det utsätts för.

Och sedan släpper det ändå lite i hjärtat. Sedan gör det inte riktigt lika ont.

3 kommentarer

Under dagbok

Årssammanfattning 2018

Eftersom jag nyss gjort en privat årssammanfattning (och en planering inför nästa år), tänkte jag att jag i pausen mellan de två åren kunde fylla i en lite lättsammare lista som cirkulerat i bloggvärlden! Tack och hej, 2018!

Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Jag var på lajv utomlands! Det blev Suffragette! i Stockholm: lagom att börja sin internationella lajvkarriär med ett endagslajv i Sverige.

Genomdrev du någon stor förändring?
Genomdrev och genomdrev … Jag hade faktiskt inget jobb under 2018 som jag inte på något plan aktivt gillade, och det är ju en förändring från tidigare år.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?
Det var nog år 2017 som var vänbebisarnas år, så jag tror faktiskt inte det?

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Kanske den 22 december, eftersom vi okonventionellt firade julafton då.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?
Sverige, Polen och Kap Verde. De två sistnämnda var helt nya, båda mycket lyckade men ack så olika resmål!

Bästa köpet?
Ööhhh … Tåg- och bussbiljetter för att hälsa på vänner i andra städer?

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha en sommar utan traditionellt sommarjobb. HÅH, så skönt ändå.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?
Kanske lite stadigare och större inkomst?

Vad önskar du att du gjort mer?
Motionerat och fiskat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
STRESSAT MINDRE ÖVER JOBBMEJL OCH -DEADLINER.

Favoritserier från året som gått?
Victoria och Vår tid är nu.

Bästa boken du läst i år?
Enligt mina anteckningar är det fortfarande Steglitsan av Donna Tartt. Det är den enda av årets böcker som fått fem stjärnor (fast flera böcker som jag läst för första gången detta år har fått fyra stjärnor, bland annat flera av Eva-Stina Byggmästars poesisamlingar, samt romanerna Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström och Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff.)

Största musikaliska upptäckten?
Kraja under deras konsert här i Vasa. Där ute var det villande het maj, inne i den mörklagda salongen börjar de sjunga, Och regnet kom, och det var som svalkande balsam för sinnet.

Vad var din största framgång på jobbet 2018?
Att min huvudsyssla har varit något jag är utbildad för, vill och kan!

Största framgång på det privata planet?
Jag hade ork och vilja att göra saker jag tycker är roliga och umgås med folk.

Största misstaget?
Inget dyker spontant upp, så jag tror jag lämnar det då.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Tror jag var åt det gladare hållet i det stora hela. Jag blir glad av att vara ganska mycket ledig.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra och mat. Utöver det kanske tåg- och bussbiljetter? Det blir så med goda vänner i andra städer.

Något du önskade dig och fick?
En eyeliner i födelsedagspresent, en mestadels ledig sommar, uppmärksamhet för mina skriverier.

Något du önskade dig och inte fick?
Mina knän i skick.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?

  • blev överraskad av syster med Nisse under ena armen och en pavlova under andra ♥
  • drack kaffe och åt pavlova till frukost med syster, Nisse, mommo och moffa
  • åt lunch i samma sällskap, minus Nisse
  • väntade i en bil en halvtimme medan moffa visade var syrener ska stå (bokstavligen)
  • köpte en flaska skumpa
  • gladdes åt att regnet upphört
  • med syrrans ord: sänkte sagda flaska skumpa för att fira – min födelsedag och hennes nya jobb

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag skulle ha skrivit mera och bättre, och om min näsa, mina knän och min rygg skulle låta bli att ge mig besvär.

Vad fick dig att må bra?
Att själv kunna disponera över arbete och fritid, att bo på villan under sommaren.

Vem saknade du?
Syrran, när hon var på andra sidan Atlanten.

De bästa nya människorna du träffade?
Lindyhopparna och lajvarna. Sådana brukar vara av en redig sort.

Mest stolt över?
Jag är dålig på att vara stolt över mig själv, så jag kommer inte på något. Kanske mest nöjd över att jag deltog i och genomförde National Poetry Writing Month för fjärde året i rad?

Högsta önskan just nu?
En lösning på klimatkrisen, glada och friska närstående, samt att filmatiseringen av Donna Tartts The Secret History blir lika fantastisk som boken. Är allt det för mycket begärt?

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag känner att jag faktiskt är rätt nöjd med hur jag gör saker. Lite annat jobb, kanske. Möjligen bo på ett annat ställe. Vi får se.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Mytchi jåort

”E sker itt na men e var mytchi jåort”, sjunger KAJ i Kom ti byin.

Det är så det känns, förutom att he sker mytchi å. Förra veckan hade jag en hel drös folk hemma måndag kväll, tisdag kväll, onsdag kväll. Fredag och lördag gick i lajvets och sömnbristens tecken. Jag var fullkomligt slutkörd på söndag.

När man inte har annat att göra om dagarna (läs: jobb) så blir även de små projekten stora och tidskrävande. Det är märkligt hur mycket tid och tankeverksamhet som kan sättas på ett tygtryck eller julkortsplanerande, hur mycket man kan investera i dem. Osunt mycket. Livet blir en räcka med projekt som ska avklaras, och ändå finns det inte tid över att ens läsa Språktidningen eller Kyrkpressen (som blir projekt, de också, Projekt Läsa Kyrkpressen).

Känslorna är strax under ytan, skvalpar omkring och över i gråt i de mest opassande situationer (när jag pratar i telefon, när jag kör bil). Det finns ett motstånd i bröstet som jag försöker övervinna med glögg och ljus. Jag vill sova bort något som inte går att sova bort, vakna på rätt sida av världen.

Kanske bara skapa lite distans. Inte bli så känslomässigt involverad i småsaker som t-tröjor och julkort. (Försöka att inte vara så känslomässigt involverad i större saker, såsom kaniner, men det är dömt att misslyckas.)

Imorgon är det onsdag igen.

I lördags var perspektiven i alla fall andra. Då fick jag, efter sju års väntan, lajva Neil Gaimans Death.

Sandman 2018 - 40 of 148

1 kommentar

Under dagbok

Inköp

Jag har varit på nyhednisk retreat och tillbringat en vecka i Pargas och varit på Children of Bodom-konsert, men ändå tänkte jag skriva om något så vardagligt som att handla mat.

I dag har jag handlat mat på det där sättet jag brukade handla mat när jag studerade. Med cykel och ryggsäck. I lite för varma kläder. Med en inköpslista:

kronljus
bröd
yoghurt
hårspray
svart hårspray
knäckebröd
müsli
ägg
frukt + grönt
mat

Allt det handlade jag. Minus brödet, för det glömde jag. Och hårsprayen, för det tar jag en annan dag. Plus nyponsoppa och vispgrädde, för det ville jag ha.

Men att handla. Vistelsen hos min vän söderöver fick mig att fundera över mina inköpsvanor, för de har blivit vanor. Inte alls genomtänkta, som under studietiden. Så nu tog jag mig tid att tänka och jämföra, med miljövänlighet i bakhuvudet. Vegetarisk makaronilåda, finländska Havi-kronljus, ekologisk yoghurt, ekologiska ägg (alltid!), finskt knäckebröd. (Men inte alltid: billig müsli, färdiga spenatplättar.)

Jag hittade mig själv där någonstans, cyklandes mellan biblioteket och Citymarket, med miljövänliga tankar i huvudet, ordentlig med cykelhjälm och rediga utebyxor. Mötte stiligt klätt folk som säkert arbetar på kontor eller bank. Ibland vill jag vara sådan, men nog känner jag ju innerst inne att jag är den där med utebyxor och småsvettigt hår. Ryggsäck med inhemska tomater och äpplen. Så är det. Och bra är väl det.

1 kommentar

Under dagbok

Inget av värde eller vikt

20181010_211819

På väggen står det
hald int käfta.
men jag har inget att säga
av värde eller vikt.

Med jämna mellanrum kommer skrivartvivlet. Denna gång brister det ur ett mejl och de senaste veckornas svaga men påträngande känsla av att jag inte har något av värde eller vikt att säga bryter ut, och jag bryter ihop. Fulgråter och har lust att skita i alltihop och bara klappa Nisse och bildgoogla kaniner och dricka kaffe och se på teveserier och inte skriva något mer alls.

Snabbt torkar ändå tårarna, som de gör, och snabbt tar jag mig samman, som jag gör. Läser mejlet igen med snällare och tröttare ögon. ”Utforska vad det är du vill göra. Fundera på vad du vill säga.”

Fan vet vad jag vill göra, vad jag vill säga. Känslan av inget av värde eller vikt är ännu för stark, men kanske har jag haft något jag velat säga tidigare, men som bara inte har kommit ända fram? Jag letar efter fragment på alla ställen jag kan tänka mig. I anteckningsböckerna (den blå Rawenclaw, den bruna helt i papper (”Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt”)), i utkast till blogginlägg, i mappar på datorn som heter ”Under arbete”, i telefonens memo-funktion. Hittar några övergivna rader (i telefonen: Framtiden, detta / futurumrum, på bloggen: Jag minns aldrig hur många barn jag har / måste räkna de som blir kvar / när alla gästerna har gått), men inget är tillräckligt att haka fast vid. Inspirationen kommer inte klockan nio en onsdagskväll, när veckan har varit full av program och jobb, och nätterna inte har varit fulla av sömn.

”För tillfället varken skriver eller läser jag nästan alls, så jag ska försöka lirka mig ur dödläget”, svarar jag på mejlet. ”Förr eller senare brukar det lossna.”

Förr eller senare brukar det lossna. Tills dess får man försiktigt lirka upp den stängda käften. Eller först vila trötta ögon. God natt.

1 kommentar

Under dagbok

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

7 kommentarer

Under dagbok

Någon dag

Jag har nyss kommit hem från två och ett halvt dygn i Gdansk. Man hinner gå över tusentals okända kullerstenar under den tiden. Vilken bra stad det var! Någon dag kanske jag skriver ett ordentligt inlägg om den, till och med.

Tre finurligheter från resan:

1. Gatumusikanterna, en på gitarr och en på fiol, som spelade Sagan om Ringen- och Game of Thrones-musik.

2. Byggubbarna som satte upp ett staket. Det var ett långt och omständligt arbete. De måste ta en rök och fundera på saken medan de löste problemet med för långa metalldelar mellan för korta stolpavstånd.

3. Två pirater, med trekantshatt och guldsmycken och allt, som rodde en liten eka, stor piratflagga och allt, uppför Motławafloden.

Nu har jag tvättat kläder och ätit kvällsmat. Det blev tortillachips tills munnen skruttade ihop sig av allt salt, mjölk direkt ur paketet, och en bit kylskåpskall choklad som inte var så god.

Någon dag ska jag starta ett Instagram-konto och där lägga upp alla bilder som jag nu skickar iväg till diverse vänner i diverse whatsapp-grupper.

Någon dag ska jag sparka igång den här bloggen på en något regelbunden basis igen – tisdagar och fredagar som jag en gång hade, kanske.

Men det är inte denna dag. Idag blir inte många fler knop gjorda.

1 kommentar

Under dagbok