dagbok

Poesi utan pardon

För det mesta går det bra. Jag vaknar, äter frukost, arbetar, går till butiken (med stort stresspåslag), går hem. Lagar mat, umgås med folk online. Läser, städar, tvättar. Mot kvällen kommer rastlösheten, oron. Idag kom den redan från morgonen. Jag vill SKRIKA av all osäkerhet. Ska fanimej sluta läsa nyheterna, inget blir ju bättre av det

Jag har ett utkast på ett blogginlägg. Det påbörjades i november, och slutfördes för någon vecka sedan, och ännu har jag inte vågat trycka på publicera. Det fascinerar mig litegrann. Här har jag gått och trott att jag inte har så många spärrar när det gäller vad jag skriver om, och sen kommer det något som ännu är så rått och på något vis skört att jag inte kan dela med mig av det, trots att jag skulle vilja. Får se om det någonsin ser dagens ljus. Kanske behövde det bara skrivas, inte läsas.

Någon ljusglimt i hela det här undantagstillståndet är ju att det snart är april, och april betyder ju förstås National Poetry Writing Month. Trettio dagar, trettio dikter. Skriva dikter kan man ju, förstås, tacksamt nog, göra också i halvisolering och undantagsförhållanden. Så då kommer bloggen överösas av poesi utan pardon.

Detta är en av årets banners på NaPoWriMos hemsida och tillika min favorit: Skärmklipp 2020-03-19 18.08.37

Bilden får mig att längta än mer till sommaren, då jag fantiserar om att saker har lugnat sig, stabiliserat sig, normaliserats. Oavsett kommer jag då få flytta ut till villan, se gröna gräsmattor och sol. Och så fort som våra liv tillåter det, ska jag äta lunch på valfri lokal restaurang med min syster. Med skumpa. Hon bestämmer, jag bjuder. Jag ser så fram emot det.

dagbok

Från undantaget till normaltillståndet

Efter två veckor i ett hus är jag inte alls övertygad om det här med lägenhet i stan. Jag försöker påminna mig själv om varför jag riktigt bor här. Egentligen är det ju inte så olikt huset i byn – också här har jag en kakelugn, olästa tidskrifter, ljus på bordet och svala rum (sådär som trähus är om vintern).

(Här har jag ett te, ett som jag har väntat på, som får mig att brista ut i ett ”Åh Gud ja” när jag doftar på påsen med te.)

Kanske är det något med själva utrymmet? Det konkreta antalet kvadratmetrar som jag kan röra mig på? Hemhemma: Hela huset, hela gården. Skjulet med ved, förrådet med stor frys. Stigen ner till ladorna i skogsbrynet, grusvägen till postlådorna. Det finns mera utrymme att andas, leva, tänka på. Här har jag mina 50 kvadratmeter lägenhet, men till och med när jag går till källaren måste jag gå genom ett trapphus som inte längre än mina domäner. Det går inte att komma ifrån det: det känns smått, instängt, begränsat.

Jag kokar en till kopp te, funderar vidare. Det är något mer än det fysiska utrymmet som känns begränsat.

Det är också något med pressen, prestationerna, förväntningarna. De är annorlunda här i stan, mer närvarande, mer krävande. Hemhemma: undantaget. Stan: normaltillståndet. Här ska jag ha mitt liv i ordning, vara en duktig människa. Jag har ingen Nisse som ursäkt för att börja mina arbetsdagar sent. Här ska jag leva upp till bilden som jag och samhället har satt upp för mig, hur jag bör vara. Jobba från morgonen, äta hälsosamt, motionera, yoga, göra mina fysioövningar, slösurfa mindre och i stället läsa och meditera mera om kvällarna (men då kvällarna är så korta?).

(Här i stan går jag aldrig två promenader om dagen oavsett väder. Tack Nisse för två veckor av regelbundna promenader, de har gjort mig så gott!)

Men varför, varför skulle det spela någon roll? Egentligen. Om jag gör det jag ska i mitt arbete – vilket jag gör – så borde det inte spela någon roll när jag börjar min arbetsdag, hund eller inte. Om jag på landet kan skriva om att-göra-listor, stryka saker, omstrukturera dagarna för att få in mera luft och lugn; ta en promenadpaus mitt i arbetet – varför skulle jag inte kunna göra det i stan också?

Jag kan väl göra det i stan också.

Vara lite snällare och lite lugnare mot mig själv.

Vara lite mer som Nisse är mot sig själv – och mot mig.

Nisse och Sandra säger hejdå för denna gång.

dagbok

Hjältinnor

Vi samlas hos en av oss, för att planera det kommande året. Vi är några vänner som alla fyller 30 i år och ska fira detta gemensamt, bara vi. Det har varit en tuff dag för, för vissa tuffare än andra, och vi behöver alla prata av oss och reda ut situationer och tankar. Det är dämpad belysning, på bordet brinner levande ljus, en av oss berättar om hur hon har haft det den senaste tiden.

Plötsligt ser jag henne som i blixtbelysning, en sekunds distans som gör allt kristallklart: det blonda håret, en mörkgrön stickad tröja, den stora tekoppen mönstrad i blått och vitt. Hur hon med eftertanke berättar om hur hon tänkt mycket på trauman, hur det har distraherat henne från hennes arbete men hur hon har hittat vägar och verktyg att nu hantera det.

Jag tänker att vi är fan hjältinnor. Vi lever och såras, vi utnyttjas och trampas på. Och vi reser oss. Vi hanterar det, vi bearbetar det, vi läks och växer och mognar. Vi dealar med vår skit, som vi säger. Tar ansvar för oss själva och våra känslor. Gör dumma saker ibland, skadar oss själva, men reflekterar och utvärderar. Prövar, tänker, utforskar. Gör saker på ett annat sätt nästa gång, kanske, eller gången efter det. Drar gränser som vi kanske låter någon överträda, för vi är uppfostrade att vara tillmötesgående och tillåtande och förlåtande, men nästa gång, nästa gång håller vi linjen, står fast vid vårt försvar. Tar hand om oss själva och varandra, frågar hur är det och lyssnar verkligen på svaret, nickar och bekräftar och hjälper.

Denna oerhörda kärlek som jag har fått erfara att kvinnlig vänskap är. Hur den aldrig har präglats av konkurrens eller illvilja eller fördömande, som den kan utmålas i populärkultur och samhälle, utan av oändligt med stöd och förståelse och kärlek.

Jag tänker på vad Edith Södergran skrev en gång, och hur vi är allt detta:

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Jag tänker på vad jag själv skrev en gång, och hur jag fortfarande står fast vid det:

Ingen [av dem] har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

dagbok

Att ta sig hem över Kaskisbacken

Foto0419_001

När jag reste genom Åbo här om veckan kom en tanke till mig: Vad jag skulle vara olycklig om jag bodde här. Jag har först nu, med facit på hand och några års distans, insett att jag var rätt ensam där mot slutet. Kanske gjorde jag fel från början, då jag inte aktivt letade efter mer sällskap när jag en gång hade hittat de tre klasskamraterna som jag bildade en fyrklöver av språk och middagar och resor och vardag och självklar gemenskap med. Älskade vänner, ni var det allra finaste Åbo gav mig.

Visst finns det saker jag saknar med Åbo. Universitetet och kullerstenarna på Biskopsgatan. Långa fria och självvalt ensamma cykelturer och promenader, naturskyddsområdet i Katrinedalsskog (ibland går jag ännu omkring där i drömmen och i dagdrömmen). Hur vackra de böljande landskapen var när man inte visste vad som väntade bakom nästa kulle, bakom nästa krök. Alla små äventyr, picknickar, kafébesök. Men allt det där var då, och nu är nu. Jag skulle inte studera nu, ändå inte röra mig i de kvarteren på daglig basis, i de gemenskaperna. Kanske jag skulle hitta nya sammanhang. Kanske inte.

Kroppen minns, så fort jag rör mig i Åbo centrum. Hur allt det praktiska kunde bli stort och oöverkomligt utan socialt skyddsnät eller bil. (Jag minns en gång då jag opererat bort en visdomstand. Studenthälsan låg i andra ändan av stan och jag tog mig dit och tillbaka med det fordon som jag hade – ensam, på cykel. På hemvägen behövde jag stanna för att köpa värkmedicin från apoteket. Sedan stod jag utanför Kuppis Citymarket och spottade blod innan jag cyklade den sista kilometern hem.) Tröttheten i kroppen, varma ytterbyxor och svettigt under cykelhjälmen. Att ta sig hem över Kaskisbacken oavsett väglag och väder. En lägenhet som stundvis kändes osäker, som alltid kändes dammig. Mina neurotiska drag förstärktes, eller kanske över huvud taget kom fram, under studietiden på ett sätt som jag nu ser att var osunt. Man tog till det som fungerade i stunden.

Jag skulle ju ändå inte vilja byta bort mina Åboår. Inte ett enda. Men jag skulle inte vilja bo där numera.

Det är här jag är som jag också ska vara.

dagbok

Jobbglädje

Jag är så glad. Över mitt jobb. (Sånt händer inte varje dag.) Över att det rullar på, över att jag har det första kvartalet av 2020 under kontroll. (Tänk det, att veta sitt jobb för endast 3 månader framåt och inte stressa ihjäl sig för det. Det hade nog inte en yngre version av mig någonsin trott.)

Här om dagen pratade jag i telefon med Skatteförvaltningen, och fick svart på vitt (fast muntligen, då) bekräftat hur lite jag förtjänade förra året. Jag, som inte brukar skämmas att prata om pengar, kände att det var ytterst pinsamt. Vad lever jag riktigt av? Välfärdssamhällets stöd och pengagåvor i julklapp och födelsedag? Och samtidigt känner jag ju att jag arbetar på enligt egen förmåga och kunskap, att jag visserligen skulle vilja ha lite mera jobb men det vore omöjligt att arbeta med det jag gör, som jag gör, och klocka in 38 h/vecka. Det är en ständig balansakt.

Men i alla fall. Idag är jag glad.

Över att jag lyckas pussla mellan alla manus så jag kan tacka ja till allt jobb jag erbjuds (och fortfarande räknar med att kunna ta ledigt en vecka för att hälsa på min vän KJ i söder, se där sånt som man inte kan göra med ett fast kontorsjobb!).

Över att jag följde min impuls att mejla en gammal arbetsgivare, ”hej, jag ville bara kolla om ni möjligen har något språkgranskningsjobb här under våren” och får till svar ”tankeläsning – jag skulle just kontakta dig!”

Över att jag får ett mejl av en tidskrift med rubriken ”Vill du bli vår nya språkgranskare?” NÅ ATT JAG VILL. Svarade jag inte, för jag vill ju verka lite professionell, men ivern finns ändå där, att få jobba med något som är i linje med både min kunskap och min ideologi.

Nu ska jag börja jobba för dagen.

dagbok

Lucia idag

Jag for hemhem och bakade lussekatter till midnatt igår, bara för att få äta lussebullar till frukost idag. Jag har tusen saker på min att-göra-lista, känns det som, men tänker på vad en vän sade: Man ska inte ha att-göra-listor. Jag tänker på vad min partner sade: Vem tackar dig för att du gör mer än du måste idag?

IMG-20191212-WA0010

Jag tackar i alla fall mig för att jag bakade lussebullar när mamma och jag dricker kaffe och te, äter lussebullar, och ser på Jonna Jintons Luciafilm från ett par år tillbaka. Den är det vackraste jag vet på Lucia, och jag måste varje gång anstränga mig för att inte börja gråta.

Jag hittar också en ny favoritluciasång från en av Jonna Jintons tidigare Luciavideor, och lyssnar på den på repeat resten av morgonen.

När jag kör tillbaka till stan funderar jag på vem Lucia skulle vara idag, i Finland. Jag kommer fram till att hon skulle vara en av de där som jobbar ideellt med asylsökande, ordnar filmkvällar och kaféträffar i en hbtq-förening eller är med i Röda korsets vänverksamhet och hälsar på ensamma pensionärer. Hon skulle vara en suvakkihuora, en blomsterhattstant, en av de där rödgrönrosa feministerna som sannfinländare och rasister skulle uttala dödshot över på sociala medier.

Jag vill stå sida vid sida med henne i det Luciatåget.

Glad Lucia på er alla ♥

15578676_1075010342610096_3547799354459200356_n
Sandra 3 ½ år som Lucia.
DSC05806
Sandra 29 ½ år som Lucia. Notera att Luciakronan är densamma.

dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643

dagbok

Höstdagsjämning

Standardhöstdröm: Vara fin och sitta på kafé om dagarna. Denna höst dagdrömmer jag om skotskrutiga kjolar med skotskrutiga skjortor och nätstrumpbyxor på ett sätt jag inte drömt om kläder på åratal. Jag vill bara vara, känna mig fin. Tänker mig att jag i en sådan utstyrsel aldrig skulle vara ledsen, svettig eller trött, bara kreativ, flirtig och glad.

Ah, så skulle det ju ändå inte vara. Men jag kan låtsas lite, drömma, fantisera. Speciellt när det är dagar då jag inte orkar klä upp mig ens det minsta, inte är det minsta kreativ eller flirtig, och endast stundvis glad. Det vacklar nu. Intalar mig själv att det blir bättre. Det blir det också, förr eller senare, i omgångar.

20190923_191934

I måndags firade jag höstdagsjämning (som jag alltid vill skriva och medvetet felskriver med ett extra foge-s. Tycker inte ni också att höstdagsjämning är mycket mer logiskt än höstdagjämning?) med att laga en middag av skördegåvor (kantareller, tranbär, äpplen), tända ljus, och reflektera över året så här långt. Jag funderade på tacksamhet, balans, överflöd.

Tacksamhet. Över sommaren som gått, över familjen. I en årsplanering som jag skrev i början av januari listade jag saker jag önskade detta år. ”Egen bostad”, stod det bland annat. Där sitter jag nu på alldeles eget trägolv.

Balans. Sådant som jag, enligt årsplaneringen, var beredd att ge upp detta år var bland annat stress över jobb och deadliner. Om man bortser från en mycket kort men mycket stressande episod i somras, så har jag faktiskt varit rätt bra på det. Balansera. Avväga. Sova på saken, och inte läsa min mejl sent om kvällarna.

(Bland saker jag är beredd att ge upp stod också heteronormativitet. Hah. Det är också något jag vill prata om, fast kanske i ett senare inlägg.)

Överflöd. Kärlek. I överflöd. Vad kan jag egentligen mer begära? frågade jag rakt ut i kvällen. Inget svar. Det finns inget mer jag egentligen kan begära.

dagbok

Strumpbyxor och te

Vissa bloggare brukar ju visa vad de har köpt, inte sant? Jag var till stan idag på uppköp av ungefär två tredjedelar nödvändiga saker, och en tredjedel inte-precis-absolut-nödvändiga-men-ändå-inte-helt-onödiga saker. De matchade så fint med varandra att jag riktigt vill visa upp dem.

20190813_182247

Vad har jag då satt dryga 50 euro på idag? Jo:

  • ett underlakan
  • en schampotvål
  • ekologiskt Russian Earl Grey-te (som jag skrivit en dikt om)
  • deodorant
  • tandkräm
  • tandborste
  • buteljgröna strumpbyxor

Det här med att köpa saker är inte oproblematiskt för mig. Jag stod och googlade både N.A.E. och Lavera vid kosmetikhyllan. Tänk om de har skadliga ingredienser? Tänk om de är testade på djur? Vad är den rekommenderade flourmängden i tandkräm?

Men jag kan ju inte leva med full kontroll över alla aspekter i hela livet heller (fastän jag gärna skulle vilja, hah). Ibland måste man bara köpa tandkräm och tandborste. Och deodorant. Ibland vill man ha nya strumpbyxor, för att man aldrig har haft buteljgröna och ens två par lila favoritstrumpbyxor har hål på tårna respektive vaden. Och ibland vill man bara köpa ett nytt underlakan, för att de man har a) är köpta på rea år 2016 b) är ljusrosa och ljusgula.

P.S. Hur många foton jag tog innan jag var nöjd? Ett. Ett enda. Det är min nivå av bildbloggande.

dagbok

Semestervecka

Det finns inte så mycket tid att skriva blogginlägg. Inte när det är sommar och man har våffelkalas att närvara på, vänner att hämta från flygplatser, Britatårtor att äta, tvätt att tvätta och nätter att sova på andra ställen än i den egna sängen.

IMG-20190624-WA0007

Här i veckan hade jag semestervecka och ekvationen såg ut som följande:
Jeppis: (4 vänner + 2 småbarn + 1 man) * 1 hus * 4 nätter

Vi tog promenader i grannskap som var så vackra att jag kunde gråta, firade födelsedagar, badade bastu och drack kaffe (OCH ÅT BULLAR) på Jakobstads finaste kafé Skorpan.

20190704_105007

I Lundagård hittade jag två kvinnor från år 1936, Ulla och Maud. De var troligen systrar, men inget kan hindra mig från att fiktionalisera dem till flickvänner. 83 år genom historien är inget hinder för deras blickar.

20190705_162904

Och däremellan var det vanligt småbarnsliv, i en lite mer udda familjekonstellation än annars. Jag har tömt och fyllt diskmaskiner flera gånger om dagen (kändes det som), diskat, hängt och vikt tvätt, lagat mat, klätt på små strumpor på små fötter, skuffat vagnar och haft högläsning. Fem vuxna på två barn känns ju som en rimlig minimiproportion.

Fick en påminnelse om livet via Instagram också. Jag skrattade högt och blev genast inspirerad till att ha mer sex samt äta mer kaka.

Screenshot_2019-07-05-10-02-53

Jag har också bokat in hela tre sommarteatrar, alla med (minst) min syster. Så himla roligt det blir! ”En kakbuffé”, som syrran beskrev det. En komedi, ett nyskriven feel good-pjäs och ett historiskt drama. Ni österbottningar får lista ut vilka pjäser det blir.

Och så har jag tankar att tänka. Den där stora sorten som väcks av sommarljus, och av musik så vacker att det skär i hjärtat, och av kärlek och vänskap och av att inte kunna vara säker på något. Förutom det som Laleh sjunger: ”Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.”

Tack. Förlåt. Men framför allt: Tack.
20190704_105106