Tag Archives: reflektion

Dagar

I

Det finns dagar
när jag skimrar
skiner
skriver
spritter av energi
förändrar världen
förbättrar världen

Så finns det dagar
när det drar i benen
av trötthet
och jag   för   mitt   liv
inte orkar diska
—————-sy en knapp
—————-gå på den där konserten jag tänkte

istället
orkar jag nätt och jämt
till närmsta butiken
köper mjölk spenatplättar godispåse
tillbringar resten av kvällen i sängen
äter sura godisar och tittar på teveserier
chattar med vänner
googlar
hur cyklister med snopp
riktigt placerar sina kroppsdelar
på så smal sadel

och när jag lägger mig
drar det ännu i benen
men jag vet
att det kommer nya dagar
när jag skimrar skiner skriver
och orkar gå på konserter

II

En helgdag
arbetar jag
trots allt

tvingar tanken
och språket att samarbeta
ett förbannat arbetspass
efter annat arbetspass

ligger sedan naken i sängen
läser poesi
och sover

(alltid lika förvirrande
att vakna)

och i att släpa sig ut
för att promenera
handla
sedan: sy den där knappen

bidar jag tid
bereder jag ro
för mer skimrande skinande skrivande
dagar att komma

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Filed under dagbok

När det inte längre är april

Jag gör ju inte årssammanfattningar vid nyår, som många bloggare gör. Däremot har jag de senaste åren skrivit en reflektion kring när det inte längre är april, och därmed inte längre är National Poetry Writing Month.

I år kanske jag kunde ha struntat i det, men samtidigt – även motgångar ska få uppmärksammas.

Jag är den där som ser fram emot saker med iver, för om det då skiter sig har jag i alla fall fått glädja mig över det en gång. Jag drömde om en april i ett rus av poesi, av ljusa kvällar och lyrik skrivet över hela världen – som det har varit tidigare aprilmånader.

Nu blev det inte så. Jag har varit sjuk mer eller mindre hela månaden, går på antibiotika och två andra sorters medicin. Både i min omedelbara närhet och ute i världen i stort har det skett otroligt tunga saker. Det har helt enkelt inte funnits kraft att fokusera på poesi på det sätt jag hade velat. Livet, världen och omständigheterna har krävt annat.

En dikt jag skrev dag 28 hette Typisk aprildag:

Typisk aprildag.
Sova länge.
Inget jobb.
Göra saker.
Träffa folk.
Dricka kaffe.
Trots det
ångest på kvällen.

Icke desto mindre har jag faktiskt skrivit en dikt varje dag. Trettio dikter under trettio inte alltid tunga, men ofta uttröttande dagar. Som att orken har räckt precis till vardagen, men sällan något utöver det.

Jag sörjde den förlorade poesin, men har insett att det finns något att lära sig här också: ibland går saker inte som jag hoppas. Ibland tillåter inte livet att levas såsom jag vill. Det är också okej.

Det har inte blivit bra dikter, har jag tänkt, men när jag läser igenom de jag har vågat publicera här på bloggen märker jag att de inte är dåliga. Jag har fått fin respons på flera av dem – roligt och fascinerande nog speciellt på Tretton variationer av queer, som jag inte lade särskilt mycket tid på. Först var det frustrerande – att en dikt som jag skrev mer eller mindre i ett sträck tilltalar och berör mer än en dikt som jag kanske hade lagt mer tid och tanke på – men sedan hittade jag en slags trygghet i det också. Att jag, när jag skriver om det jag kan och känner, när jag gräver där jag står, har något som resonerar och klingar sant.

Jag går tillbaka till dag 13, och till dikten Själsligt lågvatten. Också där finns något som klingar sant, något som talar till mig från en halv månad tillbaka, och som säger: Även tider som denna är detta mitt liv. Även tider som denna är detta mitt vatten. En försäkran från mitt dåtida jag att det, trots allt, är okej.

Det är själsligt lågvatten

viken har dragit undan
blottar allt det bottenfula
stenarna smärtsamt synliga

det luktar lera och tång
rutten vass vid strandkanten

jag står invid bryggan
till knäna i gyttja

hänger abborrgräs kring halsen
smyckar mig i dy och fiskfjäll

detta är min krona

detta är mitt rike

även tider som denna
är detta
mitt vatten

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Flyktväg

Idag blev det så tydligt hur ångesten har en talan i mitt liv. Det finns en aktivitet där den alltid, för mig ofta omedvetet, har högsta bestämmanderätt.

Att välja plats. Sittplats i föreläsningssalar, biografsalonger och teatrar. I bussar och på tåg. I väntrum. I cirkeln på golvet under en workshop. Ibland till och med på kaféer, bibliotek, köpcentrum.

Jag vill sitta: på kanten, mot dörren, långt bak. Måste ha ryggen fri, alltid en flyktväg. Obehindrad kunna ge mig av, om jag behöver det. Inte störa eller synas, om jag snabbt måste ta mig ut. Alltid är det inte ens logiskt, var jag vill sitta – men det måste kännas rätt. Kännas tryggt. Kännas som att jag kan retirera.

Det är också därför som jag ofta hellre kör själv och tar passagerare, än får skjuts med någon annan. För om jag är chauffören, då får jag bestämma när vi åker, när vi stannar, när vi beger oss hemåt igen. Jag behöver inte rätta mig efter andras scheman. Om något eller någon får mig att behöva fara nu nu just nu så kan jag göra det. Måste inte stanna i en ångestfylld situation bara på grund av praktiska skäl.

Sällan behöver jag fly. Nästan aldrig, faktiskt. I alla fall inte hals över huvud och med benen på ryggen. Men ibland – vissa perioder mer än annars – måste jag kunna ge mig av. Tyst och diskret. Därför: nära dörren. Längst bak i klassrummet.

Och framför allt vetskapen. Att jag kan gå. Att jag inte känner mig fångad. Bara det kan få mig lugn nog att stanna kvar.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Ide

Jävlar i mig, vad det går trögt ibland. Har mer eller mindre gått i skrivaride den här vintern. Men så blir det, när kraften går åt till annat. Sova, till exempel. Många timmar, många nätter i sträck, och ändå kunde jag alltid sova mer.

Jag har dansat också, många timmar, tre dagar i sträck. Det var bra att få dansa en hel helg. Det var utmanande och utmattande också, på många sätt. Nya tankebanor om dans och nya figurer och kom ihåg att böja på knäna och vilket håll var det nu jag skulle snurra min partner åt i en swing out?

Det finaste var socialdansen på fredag kväll, när jag fick dansa med min vän P. Han är så duktig på lindy hop och det kändes alltigenom roligt och på något vis tryggt med honom. Att själv få snurra och lita på att han leder. Svepa fram över dansgolvet i hisnande hastighet och alltid komma tillbaka i hans famn i slutet. Det är inte ofta jag får känna mig liten och lätt, ska jag säga er – men här fick jag det. Vilken känsla.

En annan känsla: tänk, att det kan kännas som en revolutionerande stor svindlande känsla att tillåta sig själv vara som man är. Att man får vara precis som man är. Att istället för att tänka alla utom jag kunna tänka om inte jag, så ingen. Inkludera sig själv i de tankar man har om andra, om acceptans och respekt och förtjänande att må bra. Tänk, att det ska vara så omvälvande att kunna ge sig själv samma möjligheter och vänligheter som man ger alla andra.

Idag har jag köpt julklappar, suttit på kafé och ätit hamburgare med en vän. Nu ska jag sova igen. Många timmar. Så kanske jag är pigg imorgon när jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

En skrivande människa

”Vad skulle du helst av allt vilja göra?” frågades jag under stödsamtalet idag.
”Skriva”, svarade jag.

Det var inte så bra i sensomras och tidighöstas. Sedan blev det bättre. Sedan blev det lite sämre igen. Tanken var att börja avsluta stödsamtalen, men nu har de intensifierats igen i väntan på att vi ska komma fram till en ny väg. Det talas om psykoterapi, antidepressiv medicin, långtidsterapi. Jag är alldeles virrig. Ofta blir jag så trött på det hela och vill bara sluta. Återgå till att ha obehandlad prestationsstress och ångestproblematik, som jag ju är van vid. Det går att leva så också, empiriskt bevis: 26,5 års livserfarenhet. Men det ska väl bli sämre innan det kan bli bättre eller nån liknande klyscha. Jag vet inte, jag. Det är fucking jobbigt att leva emellanåt, och det är fucking jobbigt att försöka må bättre också emellanåt. För det hänger ju på mig.

Jag påstår mig vara en skrivande människa, men är det bara en läpparnas bekännelse och inte ett hjärtats sanna varande? För att vara en skrivande människa skriver jag periodvis väldigt lite, om något alls. Har det bara blivit en identitetsmarkör, en känsla av någon jag vill vara? Vill jag verkligen skriva, eller är det bara något jag så länge har velat att jag tror att jag alltid kommer vilja det? (Nej, när jag skriver den satsen (o, sådana metanivåer det finns här) så känner jag att den är osann. Jag vill skriva. Att jag per automatik svarar ”Jag vill skriva” är inte för att jag har tagit som vana att svara det, utan för att det är så självklart och i min själ att det inte finns något annat svar.)

Av allt det som är belagt med krav, har skrivande ändå alltid – till största delen – varit något lustfyllt och givande. Något bortom krav och bedömning. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att skrivande och poesi inte är något som ska tävlas i, som inte går att tävla i. En skrivkursledare sade en gång: Det viktigaste i skrivandet är att hitta sin egen röst. Den rösten kan ingen annan skriva, och därmed är allt det man skriver värdefullt i sig, för att det ger en möjlighet att uttrycka sig och hitta sin röst.

Så många saker jag säger åt mina vänner om skrivande: All text är bättre än ingen text. En dålig dikt är oändligt många gånger bättre än ingen dikt alls. Att skriva är ett arbete, inte en väntan på inspiration. Write without fear, edit without mercy.

Vad lite jag lyssnar på mig själv i det fallet.

”Tillåt dig att vara den du är”, var avskedsorden från dagens samtal.

Tillåt mig att vara den skrivande människa jag är. Och hur tillåter jag mig det? Genom att skriva. Förstås. Leva det liv jag vill leva – i och genom text. Så enkelt och samtidigt så svårt. Men jag ska försöka koncentrera mig på den enkla biten: ord efter ord, bokstav efter bokstav. En dålig dikt är mer än ingen dikt. Utan rädsla eller begränsningar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Juni natt blir aldrig av

Pappa kommer med posten. ”Jag har fått brev!!!” tjuter jag och blir så till mig att jag tappar hela högen med tidningar och reklam. I brevet finns en vackert färglagd bild av en kanin med en lykta, två tepåsar och så fina ord att jag blir alldeles skör i hjärtat. Kaninbilden hänger jag direkt upp på väggen. Tepåsarna gömmer jag, så ingen annan ska dricka upp teet i misstag.

Jag har blivit ett år äldre, men eftersom födelsedagen tillbringades dels på annan ort, dels flera timmar på ett tåg, så känns det inte riktigt av. På kvällen till min födelsedag sitter jag, alldeles fruktansvärt trött i en bil, och funderar varför jag så ofta känner mig lite ensam och ledsen på födelsedagskvällar.

En solig och blåsig förmiddag dricker jag kaffe med en vän på torget. Hon ger mig en silverglittrig eyeliner bara för att.

Natten är ljus och full av fågelsång. Jag vill inte riktigt sova, just för att natten är så vacker och så kort. Det doftar av lupiner i min stuga, och jag tänker att snart, snart börjar midsommarrosorna blomma. Om jag kunde, så skulle jag bo i en midsommarros – mitt i det mjuka, doftande vita.

En vän ger mig telefonnummern till en psykolog och jag förvånar mig själv med att inte riktigt våga ringa.

Den mindre kaninen har fått smeknamnet ”lillveti”, alltså ”den med lite vett”. Den gräver i våt mylla och sedan är den ljusa pälsen på magen, på tassarna, i ansiktet alldeles svart. Mamma och jag skrattar så vi gråter åt synen av jordintäckt kanin.

Trots att jag ännu är ledig en kort tid, gör jag listor i huvudet: tvätta mattor, så ringblommor, städa bastun. Jag undrar när jag ska plocka rabarber, och vad jag ska göra av den.

Mommo och moffa har köpt nytt fisknät, med 45 millimeters maskor. Mommo beklagar sig över att de inte kommer få några abborrar med så stora maskor. Jag säger, att jag kommer och ror någon kväll, så får vi pröva nätet och fiskelyckan.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Alldeles betagen och frustrerad

Om jag vore en sån som blir förälskad…” kan jag börja en mening med, i ett försök att ringa in en känsla eller en upplevelse. Berätta hur jag blev alldeles betagen av någon, eller är så förtjust i, med förhoppning om att kunna förklara mina känslor av glädje, hänförelse och intresse för en person utan att för den delen göra dem exklusivt romantiska.

Det gör mig frustrerad. Mitt språk, mitt första och starkaste verktyg att förklara och förstå mig själv och världen, räcker inte till. Jag saknar ord och vinklingar. Indikerar betagen för mycket romans? Hur är det med attraherad? Hur många nyanser av ordet kärlek kan jag använda? Hur kan jag reda ut mina känslor om jag inte har ord för dem? Behöver jag ens ha ord för dem?

En morgon äter jag frukost med en vän. Hon är bland det finaste frukostsällskap som går att ha. Vi samtalar och dricker kaffe och när jag står och diskar nämner jag i förbifarten att jag kan se mig leva ihop med en kvinna lättare än vad jag kan se mig leva ihop med en man. Min vän blir lite förvånad.
– Jaså, säger hon. Det har jag inte vetat.

Och jag ger mig in i en lång utläggning om hur det är enklare för mig att föreställa mig att dela liv och vardag med en kvinna  – om jag nu alls kommer dela det med någon, det är ju inte alls säkert – kanske för att jag helt enkelt känner att jag ofta kommer lättare överens med kvinnor rent praktiskt, sådär med tanke på om man ska bo ihop och så, för att vi kvinnor uppfostras enligt liknande mall – jag menar ju inte att kvinnor och män och andra till naturen är olika, det är bara hur vi formas av samhället? Och det behöver ju inte vara något romantiskt över det, jag tänker mera som något slags alternativ till en romantisk relation, kanske, vänner och livspartner i ett, dela ett hus men ha egna sovrum – fast kanske med stora sängar så att man kan sova hos varandra om man vill det…?

Min vän nickar och fattar förstås vad jag svamlar om. Jag är inte helt säker på att jag själv fattar.

Jag skrotar runt på tumblr, som jag brukar, när det plötsligt är som om jag kan andas lite lättare. Shades-of-greyro skriver:

Honestly, trying to separate feelings into ”platonic” and ”romantic” is like trying to use the words ”black” and ”white” to describe the rainbow.

Återigen blir jag påmind om styrkan, men också dubbelheten, i språk. Styrkan i hur rätt ord berättigar, förstärker och befriar, men också hur det är språket som ska anpassas till oss och inte vi som ska anpassas till språket.

Så kanske det är helt okej att börja meningar med ”Om jag vore en sån som blir förälskad…” utan att veta om man är en sådan som blir förälskad eller inte. Kanske kan jag prata om kärlek i tjugofem olika sammanhang, för kärlek är inte svart eller vitt utan oändliga regnbågsskalor. Kanske jag får vara förtjust i människor utan att veta om det är romantiskt eller inte (jag menar, vad är ens romantiska känslor?), för det är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att det finns människor som jag tycker om, och som glädjande ofta tycker om mig.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Vinnare och andra deltagare

Årets vinnare i Arvid Mörne-tävlingen är Adrian Perera. Grattis grattis! Jag läser utdrag ur hans bidrag och tänker att jo, det här är bra saker, det här är starka dikter. Och jag försöker att inte vara det minsta bitter, men det är svårt att inte vara det minsta bitter. Så jag är litelite bitter. Ska inte låtsas att jag är en bättre människa än jag är.

Det är inte så mycket det, att jag är bitter för att det går bra för andra, utan mer att jag är bitter för att det inte går bra för mig. Okej, den första reaktionen kan vara den — varför hen och inte jag? Men såpass förnuftig är jag, att jag mycket snart kommer fram till att hen förtjänar det. Att hen skriver bra, kanske skriver precis det som efterfrågas och eftersökes, att det inte betyder att jag för den sakens skull skriver dåligt. Bara inte tillräckligt bra, inte den här gången.

Men ack, hur lätt det är att jämföra sig med andra som lyckas där man själv misslyckas. Hur lätt det är att tänka, om aldrig så kort stund, hemska hemska tankar om de som kommer in till den där skrivutbildningen som man själv inte blev antagen till, om de där som vinner den där tävlingen där man själv deltog, kanske med det bästa man någonsin hade skrivit. Och det inte räckte. Det är lätt att glömma de där framgångarna som faktiskt finns i historien, skrivkurser man har blivit antagen till, dikter som har berört andra på djupet. Sådant som också räknas, på andra sätt. Och allt det som finns framför en: skrivkurser man ännu inte ens har hört om, att det bästa man någonsin har skrivit kanske kommer skrivas nästa månad.

Nu är jag inte så bitter längre.

8 kommentarer

Filed under dagbok

Epilog efter april

Andra bloggare gör en summering av och tillbakablick på det gångna året runt nyår. Inte jag, inte. Den enda gången jag gör någon slags sammanfattning är efter National Poetry Writing Month.

Efter denna månad har jag 34 nya dikter, samt engelska översättningar av två av dem. Första halvan av månaden gick bra. Jag minns att jag redan första dagen satt vid en dator på stadsbiblioteket och skrev ivrigt. I mitten av april reste jag till Sverige över en helg, och efter det tappade jag lite farten och inspirationen. Trots allt hängde jag kvar, vilket jag förstås är mycket glad över. Att ha en gemenskap att skriva i och få stöd från, att kunna inspireras av andras dagliga dikter – det är vad jag uppskattar med NaPoWriMo. Det är idel positiv stämning och uppmuntran, vilket jag tror är mycket viktigt i kreativt skapande. En skrivkurslärare sade en gång, att hen tror på att uppmärksamma skribenter på det de är bra på. Då utvecklar de sina styrkor, och svagheterna har en tendens att försvinna av sig själva. Jag är benägen att hålla med.

Av mina 34 aprildikter är fyra på rim. Andra har blivit långa, mycket längre än vad jag brukar skriva, såsom dikten till och om min syster, Systra mi, och siardikten Spådom. En dag blev jag upplyft på NaPoWriMo:s hemsida som dagens deltagare. Det var alldeles fantastiskt. Jag fick uppmuntrande kommentarer och komplimanger och nya läsare. Dikten som uppmärksammades var dessutom en av dem som jag är mest nöjd över av denna vårs alster, nämligen Beundrarbrev. En annan dikt som blev en personlig favorit är Vardag, i sin skenbara enkelhet.

Lyrikmånaden till ära publicerade jag också min första chapbook någonsin! Ett litet steg för poesin, men ett stort steg för poeten. Road trip är en kort diktsamling som utspelar sig bland vägdamm och blod, och finns till salu för en liten slant för intresserade.

DSC05489

Många dagar har jag följt NaPoWriMo:s prompt, som att skriva en tritina i form av dikten Rhododendron (aldrig förr har jag väl använt det ordet i poesi!). En av de svåraste prompten var uppmaningen att skriva ”a poem that includes a line that you’re afraid to write”. Att skriva en rad som man är rädd för att skriva var förvånansvärt tungt. Det kändes inte heller möjligt att bara använda en rad som utgångspunkt, och sedan skriva själva dikten om något annat. Nej, hela dikten blev att handla om den rädslan, och att sätta sina rädslor på pränt är att erkänna dem. Jag tänkte åter en gång på Walter J. Ong: ”Att skriva, att anförtro ordet till rummet vidgar språkets möjligheter till det närmast omätbara […]”. Till det närmast omätbara. Det ni.

De dagar jag inte har följt prompten har jag ofta tagit inspiration från låtar, teveserier eller annat populärkulturellt. Det är också något nytt! För det mesta gräver jag i min egen vardag och omgivning efter inspiration, men det har varit givande att också undersöka fiktion i diktform. ”Jag gör fiktion av verkligheten”, står det i min lilla presentation här på bloggen, men hur blir det då att göra fiktion av fiktion? Till exempel blir det dikt om att vara vän med psykopaten Moriarty eller om gangsterfamiljen Shelby.

Det kanske finaste med NaPoWriMo är ändå hur poesin blir mer närvarande i vardagen. ”Jag märker att jag är mera uppmärksam på det som känns poetiskt för att det är aktuellt just nu”, skrev en vän åt mig i mitten av månaden och jag gladdes så. Något liknande sade en annan vän när vi träffades på kaffe här om veckan. Och där har vi kärnan i det hela, tror jag. Att poesi inte ska vara något svåråtkomligt, elitistiskt eller ogreppbart – utan något närvarande, tillgängligt och givande.

3 kommentarer

Filed under dagbok