dagbok · skönlitterärt

Jacktull

Natten till idag drömde jag fram ett nytt ord, igen.

jacktull [∫aktul´] substantiv ~en ~er

Jacktull (uttalas alltså med sch-ljud och betoning på den sista stavelsen -tull) är ett kort textstycke avsedd för högläsning och reflektion, sällan längre än en halv sida, i vilket det sker en förändring. Något är inte detsamma i slutet av texten som i början. En jacktull översätts för det mesta inte, utan tanken är att jacktullens sensmoral är så stark att den förmedlas oavsett språk.

En jacktull kan också i överförd betydelse vara en kort, tunn sommarjacka som man inte tar av sig inför ett besök; en jacktull-text är så kort att man inte behöver ta av sig jackan för att lyssna eller läsa.

dagbok

Rimligt

”Det är inte rimligt att behöva stiga upp när det ännu är mörkt”, säger jag åt pojkvännen när klockan ringer halv sju. Rimligt är ett nytt favoritord det senaste halvåret eller så. Det får det att låta som om det är en objektiv sanning, inte min personliga åsikt. Stiga upp halv sju = orimligt. Stiga upp halv sju i oktober = absolut orimligt. (Jag hittade favoritordet som en annan persons favoritord, i en kort intervju i Språktidningen tidigare i år. Där tyckte personen det var roligt att använda ordet i helt orimliga (!) sammanhang. ”En helt rimlig orgasm”. Jo, jag tackar, jag.)

Trots de mörkare tiderna är det ändå morgnarna som är de bästa, tänker jag. I alla fall när man inte prompt behöver stiga upp och vara aktiv redan från början, inte har ett jobb att infinna sig och vara effektiv på redan klockan åtta. Speciellt när man sover bra bara ungefär varannan natt. I stället kör jag hem genom en regnblank stad, alla gatlyktor och trafikljus speglar sig i våt asfalt, det är kyliga vindar och blöta löv. Väl hemma packar jag upp, tänder ljus, dricker två glas vatten och kokar kaffe. Känner inte för att läsa något till frukosten, vill absolut inte skrolla på nyhetssidor, skulle ändå vilja ha någon förströelse till mina rostade bröd och vitaminbrustabletter.

Jag bestämmer mig för sista avsnittet i Downton Abbeys första säsong. När jag hälsade på min vän KJ introducerade jag henne till Downton Abbey-serien, och vi såg de sex första avsnitten under två mycket trevliga kvällar med stearinljus, glass och te. Nu är jag sugen på att se om hela serien, reserverar dvd:na från biblioteket, så gammaldags som jag är.

En tisdagsmorgons omstart med kaffe och teveserier = helt rimligt.

skönlitterärt

Ryska

Jag trodde aldrig jag skulle
falla för ryska

– jag som alltid blivit knäsvag
av danska
färöiska
grekiska –

men det var tills jag träffade Boris
(som ju är australiensare, ungrare, polack)
tills jag hörde poesi på ryska
(jag förstod inte ett ord
läste hela tiden översättningen)
det var något som rördes
och sprack inom mig

tills jag hörde en ung man
på ett kafé
fräknar och utstående öron
och det var något som rördes
och lättade inom mig.

sunflower-seeds-537651_1920

dagbok

Raven, blackbird, magpie, crow

Jag är hund- och husvakt en vecka, i den prioriteringsordningen. Jag är också mycket trött, för hundvaktande (som innebär tidiga morgnar) och den senaste tidens helgliv (som innebär sena kvällar) går inte riktigt ihop. I går sade jag: ”Förstår du vad jag fattar?” när jag ville försäkra mig om att en kompis förstod vad jag menade. Han förstod nog både vad jag fattade och menade.

De tidiga morgonpromenaderna är ändå de finaste, trots tröttheten. Det är ljust men ännu kyligt, så grusvägarna är ännu grusvägar och inte lerstigar. Överallt hörs fågelsång – älskade koltrastar, tranor på Söderfjärden, stora svanplogar som trumpetande och dovt susande flyger över en. I morse hade jag en ensamkonversation med en fiktiv engelsktalande om fåglar. Jag räknade upp alla fåglar jag kom på: raven, blackbird, magpie, crow. Swan, ostrich, eagle, hen … När jag kom till ”fasan” tvekade jag. De liknar så varandra, peasant och pheasant. Min imaginära konversationspartner gjorde sig lustig över att jag blandade mellan ”bonde” och ”fasan”. Well, how many birds do you know in another language than your first? frågade jag argt. Det fick tyst på min mycket enspråkiga påhittade samtalskamrat.

dagbok · okategoriserat

Fredag v. 9

Det är fredag, jag bor i en allt mera tömd lägenhet med lådor överallt, och stjäl (och modifierar) en lista av min mycket mer kändare bloggnamne. Hur häftigt är inte ordet namne förresten?


Ur Svensk ordbok:

nam`ne substantiv ~n namnar
ORDLED: namn·en
person med samma för­namn eller efter­namn som en annan person
EXEMPEL: Pelle Nilsson och hans namne Lennart
KONSTRUKTION:
ngns namne, namne med/till ngn, ngra är namnar
HIST.:
sedan 1514 (brev från biskop Hemming Gadd till klerkerna i Åbo (Grönblad)) fornsv. namne; bildat till namn



Nu till listan!

Vad köpte du senast?
Kaffe och en körsbärsbulle på kafé.

Hur lång är du?
175 och en halv centimeter. Tror jag. Måste mäta mig nästa gång jag är till hälsocentralen. Det är ju inte dröja, om man ser till frekvensen av besök i min sjukjournal, hah.

Vad stod det i ditt senaste sms?
”Låter nog som den bästa lördagskvällen 😍”
(Med andra ord har jag bra planer för morgondagen.)

Vad gillar du med dig själv?
Jag gillar att jag sätter tid, tanke och kraft på att upprätthålla relationer med vänner och familj. Alla mina älsklingar ♥

Vad gillar du inte med dig själv?
Jag gillar inte att jag har svårt att inse proportioner ibland och blir orimligt investerad i eller ångestfylld och stressad över något som i det stora hela är en liten skitsak.

Har du söndagsångest?
Inte regelbundet längre. Att dansa lindy hop om söndagskvällarna och dessutom vara frilansare är ett effektivt sätt att motverka söndagsångest.

lindy-hop-1532362

Vilka städer har du bott i?
Vasa och Åbo. Sedan har några vänner och jag egenhändigt hyrt lägenhet en vecka i London också, så det räknas litelitegrann. (Någon gång ska jag hyra lägenhet i London bra mycket längre än en vecka.)

1907432_618420991602369_8161364849190513902_n

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Jag lyssnade regelbundet på exakt en podd, nämligen En underbar podSedan tog den slut. Nu följer jag en youtuber istället.

Låt på hjärnan just nu?
På blodgivningen spelades nedanstående låt, så jag nynnade på den på vägen hem och måste sedermera lyssna på den.

Är du en ringare eller smsare?
Förriväädi var jag definitivt en ringare. Nu talar jag i telefon med en handfull utvalda, och skriver till resten.

När går du och lägger dig?
Oftast lite för sent. Någon gång mellan 22 och 01.

Vad är det modigaste du gjort?
Jag är ganska o-modig av mig, men tycker det ändå var ganska tufft att jag, som den hemmagris jag är, flyttade till Åbo efter studenten fastän jag också hade fått studieplats i Vasa.

Foto0419_001

Har du någon gång åkt ambulans?
Tack och lov inte!

Hur många kuddar sover du med?
En. Fattar inte folk som sover med fler kuddar. Vad gör man med dem alla? Bygger en mur?

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Japp, en multivitamin varje morgon med typ 100 % av dagligt intag för alla vitaminer och mineraler och spårämnen och annat som man behöver. Så slipper jag i alla fall fundera på om tröttheten beror på någon vitaminbrist.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Jag läste två kurser tyska (efter att ha läst tyska två år i högstadiet). Sedan insåg jag att psykologi var mycket roligare och hoppade av tyskan. Jag kan kommunicera på svenska, engelska och finska (i den kvalitetsordningen) samt kan grunderna i finländskt teckenspråk och troligen mera danska och norska än gemene nordbo.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Någon av standardringsignalerna. Blir ändå alltid överraskad när telefoner börjar surra och utbrister ofta i ett men vem fan är det som ringer?!

Go to-mat som alltid är gott?
All slags pasta. Mina vänner och jag har ett par gånger lagat en ostpasta med fyra sorters ost, körsbärstomater och purjolök som är himmelsk. Jag överväger att koka mig spagetti bara av att skriva det här.

creamy-pasta-1514893_1920

Hur ofta tvättar du håret?
Varannan, var tredje dag ungefär. När jag hade kortsnaggat hår blev det mer sällan än det och jag saknar det.

Hur uppvaktar man dig?

Man bjuder hem mig på middag, pajar mig på ryggen och skickar mig obskyra tumblr-länkar. (Kanske? Jag har ingen aning.)

dagbok · okategoriserat

Någon slags recension: Mjölk och honung

Jag fick höra om Rupi Kaurs diktsamling Mjölk och honung när Sandra Beijer först skrev att hon skulle översätta den. Smått intresserad av de till synes minimalistiska dikterna följde jag med med ett öga. Rupi Kaur (som jag ända tills jag lånade boken faktiskt trodde var en man, bara utgående från det okända namnet) är tydligen Instagram-stjärna, och diktsamlingen säljs med bland annat ”instasuccén – 1,3 miljoner följare”. Hennes stora följarkrets har tydligen också tagit till sig boken, vars försäljning har varit enorm.

Någonstans i mitt flöde eller skrollande snappade jag upp kritik av diktsamlingen. Att den skulle vara banal och enkel. ”Poesi behöver inte vara svår”, påstår ju jag, men ändå stannade tanken kvar hos mig. Man påverkas ju av det man läser och hör, trots allt.

Nu har jag läst Rupi Kaurs Mjölk och honung. Diktsamlingen var, tyvärr, på många sätt som jag anade och som kritikerna påstod. Den var lättillgänglig på många sätt, som i att dikterna var korta och ofta slagkraftiga, men på andra sätt kändes många av dem väldigt banala, klyschiga och självklara. Jag menar:

du pratar för mycket
viskar han i mitt öra
jag vet bättre sätt att använda den munnen

Medan andra är riktigt fina:

jag är ett museum fullt av konst
men du valde att blunda

Det som jag dock tror att jag personligen hade mest svårt för var temana. Diktsamlingen var uppdelad i fyra delar: smärtan, kärleken, avskedet, läkningen. Och även om det tas upp stora och viktiga ämnen som feminism, våld (mot kvinnor), kärlek och förlust, så drunknar det eventuellt viktiga för mig i det eviga ältandet om Han och Honom. Det är mycket sex, mycket våld, mycket destruktivitet och nedbrytande:

ingen av oss är lycklig
men ingen av oss vill gå
vi fortsätter att bryta ner varandra
och kallar det kärlek

Kanske är det den bittra singeln i mig som talar, kanske är det för heteronormativt för min smak (för heteronormativt, det är det), kanske är det bara det att jag inte alls kan relatera till (åtminstone inte nu längre) att allt kretsar så kring en man, kring ett förhållande, kring ett uppbrott, en försoning.

varje revolution
börjar och slutar
vid hans läppar

skriver Kaur, men för mig sker revolutionen på andra marker än i vid en mans läppar. För mig sker revolutionen i vänskapen, i konsten, i kulturen, i systraskapet, i språket, i normbrytandet … Det blir helt enkelt för ensidigt för mig, hela alltihop, och det är ju synd, för det finns för all del guldkorn i diktsamlingen, men de försvinner i mängden för mig irrelevanta och nästan irriterande schabloner:

om du föddes med
svagheten att falla
så föddes du med
styrkan att resa dig

Ursäkta bara, men jag ser inte riktigt poesin i det. Jag ser ett Carpe Diem-väggord i ett vitt shabby chic-hem. Och det gör mig frustrerad och distraherad att jag sedan har svårt att ta till mig de rader som faktiskt gör något för mig:

[…] jag är inget hotellrum jag är ett hem
jag är inte din whisky
jag är ditt vatten […]

En litteraturvetenskaplig vän frågade om hon trodde att något gick förlorat i översättningen, eftersom jag läste diktsamlingen på svenska. Jag har läst några av dikterna på engelska och tror jag skulle ha gillat dem bättre då, jag är på något vis mera van att läsa texter om dessa teman på engelska, så då låter inte språket i sig konstigt. Det är lite som med fanfiction, tänker jag: I love it, men kan aldrig läsa det på svenska på grund av att språket kolliderar så med det innehåll jag är van vid.

Jag såg en recension där skribenten sa att detta inte är en bok för sträckläsning, för när visdomarna kommer så tätt inpå varandra blir de lätt att kännas som floskler. Det finns en poäng i det. Men ändå: inte tror jag att jag skulle ha blivit överväldigad om jag hade läst en dikt i om dagen, heller. Några recensioner talar om ”skenbar enkelhet” men jag tycker det mest är övertydlig enkelhet.

Jag återkommer till lättillgängligheten, som jag i detta fall tror att stjälper mer än den hjälper. Det handlar ju ändå om djupa saker, men – jag upplevde helt enkelt aldrig att de faktiskt skulle ha berört mig, och vad är då vitsen med poesi, tänker jag? Det var mest: läsaläsaläsa, jaha, jo, så är det väl, slut. Ingenstans där jag stannade upp. Ingenting som brände, som fick mig att vilja stryka under vissa rader med blyertspenna och skriva kommentarer i marginaler.

Jag älskar självklarheter i dikter (och i prosa också, för den delen), men det ska vara den slags självklarhet att man aldrig någonsin förr har tänkt det, och när man sedan läser det tänker man: ”Förstås! Ja! Så här är det ju!” Som en uppenbarelse. Inte självklarheten i att man läser och tänker: ”Jaja, jo, nog vet jag ju det här.”

Slutbetyg: två av fem mjölkglas. Och då är jag ganska nådig.

dagbok

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

dagbok

De karanda

Natten till 9.5.2017 drömde jag fram följande ord:

karand adj. karant karanda
• missanpassad, och som följd av det rebellisk

Exempel: ”De karanda” av N.N. Roman om två pojkar (varav den ena nog heter Theodore) som växer upp i en dystopisk värld med fantasyinslag. Istället för att försöka tvinga sig själva att in i världen så väljer de att revoltera mot den. Andra karaktärer och tillika pojkarnas förtrogna i historien är vittran Vittra samt häxan Serafina Pekkala med sin gås Kaisa.

okategoriserat

Let’s get this queer once and for all

Jag lovade att prata mer om queer och ordets betydelse – och det gör jag så gärna. (Myten queerhet = sex tänkte jag att vi tar i ett senare inlägg.)

I det stora kan ordet queer i princip användas på två sätt: queer som teori eller queer som identitet. För mig finns det ingen skillnad. Queer is queer, liksom. Teori, praktik, identitet och ideologi i ett.

Det finaste och bästa med queer är att det inbyggt i själva begreppet finns en vilja att inte definieras. Att försöka definiera queer går därför inte bara emot själva idén med begreppet – det är helt enkelt inte möjligt. Så fort man slår fast en definition av queer, så är det inte längre queert.

Svårt att greppa? Jämför till exempel med ordet grön. Det finns ingen definition för grön. Vissa saker är gröna, andra är det inte. Kanske. Någon tycker att en vas är grön, en annan uppfattar vasen som en annan färg. Spelar ingen roll – blommorna är vackra i vasen oavsett. (Okej, lite haltande liknelse men ni kanske förstår min poäng.)

Därför kan jag inte definiera ordet queer. Det jag kan göra är att vagt ringa in hur jag uppfattar och använder det, men det finns inga regler, inga system. Bara en vilja att låta alla blommor blomma, grön vas eller inte.

Så, för mig:

Queer är ett sätt att se på världen, ett aktivt förhållningssätt som ifrågasätter normer kring kön och sexualitet, såsom heteronormen och tvåsamhetsnormen. Att alla ska få definiera, eller låta bli att definiera, sitt/sina kön och sin(a) sexualitet(er), eller avsaknad av dem. Utan att någonsin ifrågasättas eller påtvingas etiketter. På samma sätt vill jag att relationer – vänskapliga, sexuella, romantiska, familjära och alla andra – ska få vara som de är, utan att de rangordnas eller nödvändigtvis utesluter varandra.

Queer är att vara och leva som man är och vill, att identifiera sig som man vill eller att inte identifiera sig alls. Queer är att inte vilja, kanske inte ens kunna, identifiera eller förklara sin könsidentitet eller sexualitet. Queer tillåter allt det. Queer omfamnar och till och med uppmuntrar det avvikande. Queer befriar.

Regnbågsankan har en fin förklaring i sin ordlista: ”Queer kan vara ett perspektiv eller identitet där personen eftersträvar att inga sexualitets- eller könsnormer skall vara hindrande för det egna livet”.

Hittar ni nyckelordet i den förklaringen?

(P.S. Det är kan.)

dagbok

Alldeles betagen och frustrerad

Om jag vore en sån som blir förälskad…” kan jag börja en mening med, i ett försök att ringa in en känsla eller en upplevelse. Berätta hur jag blev alldeles betagen av någon, eller är så förtjust i, med förhoppning om att kunna förklara mina känslor av glädje, hänförelse och intresse för en person utan att för den delen göra dem exklusivt romantiska.

Det gör mig frustrerad. Mitt språk, mitt första och starkaste verktyg att förklara och förstå mig själv och världen, räcker inte till. Jag saknar ord och vinklingar. Indikerar betagen för mycket romans? Hur är det med attraherad? Hur många nyanser av ordet kärlek kan jag använda? Hur kan jag reda ut mina känslor om jag inte har ord för dem? Behöver jag ens ha ord för dem?

En morgon äter jag frukost med en vän. Hon är bland det finaste frukostsällskap som går att ha. Vi samtalar och dricker kaffe och när jag står och diskar nämner jag i förbifarten att jag kan se mig leva ihop med en kvinna lättare än vad jag kan se mig leva ihop med en man. Min vän blir lite förvånad.
– Jaså, säger hon. Det har jag inte vetat.

Och jag ger mig in i en lång utläggning om hur det är enklare för mig att föreställa mig att dela liv och vardag med en kvinna  – om jag nu alls kommer dela det med någon, det är ju inte alls säkert – kanske för att jag helt enkelt känner att jag ofta kommer lättare överens med kvinnor rent praktiskt, sådär med tanke på om man ska bo ihop och så, för att vi kvinnor uppfostras enligt liknande mall – jag menar ju inte att kvinnor och män och andra till naturen är olika, det är bara hur vi formas av samhället? Och det behöver ju inte vara något romantiskt över det, jag tänker mera som något slags alternativ till en romantisk relation, kanske, vänner och livspartner i ett, dela ett hus men ha egna sovrum – fast kanske med stora sängar så att man kan sova hos varandra om man vill det…?

Min vän nickar och fattar förstås vad jag svamlar om. Jag är inte helt säker på att jag själv fattar.

Jag skrotar runt på tumblr, som jag brukar, när det plötsligt är som om jag kan andas lite lättare. Shades-of-greyro skriver:

Honestly, trying to separate feelings into ”platonic” and ”romantic” is like trying to use the words ”black” and ”white” to describe the rainbow.

Återigen blir jag påmind om styrkan, men också dubbelheten, i språk. Styrkan i hur rätt ord berättigar, förstärker och befriar, men också hur det är språket som ska anpassas till oss och inte vi som ska anpassas till språket.

Så kanske det är helt okej att börja meningar med ”Om jag vore en sån som blir förälskad…” utan att veta om man är en sådan som blir förälskad eller inte. Kanske kan jag prata om kärlek i tjugofem olika sammanhang, för kärlek är inte svart eller vitt utan oändliga regnbågsskalor. Kanske jag får vara förtjust i människor utan att veta om det är romantiskt eller inte (jag menar, vad är ens romantiska känslor?), för det är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att det finns människor som jag tycker om, och som glädjande ofta tycker om mig.