Etikettarkiv: språk

Någon slags recension: Mjölk och honung

Jag fick höra om Rupi Kaurs diktsamling Mjölk och honung när Sandra Beijer först skrev att hon skulle översätta den. Smått intresserad av de till synes minimalistiska dikterna följde jag med med ett öga. Rupi Kaur (som jag ända tills jag lånade boken faktiskt trodde var en man, bara utgående från det okända namnet) är tydligen Instagram-stjärna, och diktsamlingen säljs med bland annat ”instasuccén – 1,3 miljoner följare”. Hennes stora följarkrets har tydligen också tagit till sig boken, vars försäljning har varit enorm.

Någonstans i mitt flöde eller skrollande snappade jag upp kritik av diktsamlingen. Att den skulle vara banal och enkel. ”Poesi behöver inte vara svår”, påstår ju jag, men ändå stannade tanken kvar hos mig. Man påverkas ju av det man läser och hör, trots allt.

Nu har jag läst Rupi Kaurs Mjölk och honung. Diktsamlingen var, tyvärr, på många sätt som jag anade och som kritikerna påstod. Den var lättillgänglig på många sätt, som i att dikterna var korta och ofta slagkraftiga, men på andra sätt kändes många av dem väldigt banala, klyschiga och självklara. Jag menar:

du pratar för mycket
viskar han i mitt öra
jag vet bättre sätt att använda den munnen

Medan andra är riktigt fina:

jag är ett museum fullt av konst
men du valde att blunda

Det som jag dock tror att jag personligen hade mest svårt för var temana. Diktsamlingen var uppdelad i fyra delar: smärtan, kärleken, avskedet, läkningen. Och även om det tas upp stora och viktiga ämnen som feminism, våld (mot kvinnor), kärlek och förlust, så drunknar det eventuellt viktiga för mig i det eviga ältandet om Han och Honom. Det är mycket sex, mycket våld, mycket destruktivitet och nedbrytande:

ingen av oss är lycklig
men ingen av oss vill gå
vi fortsätter att bryta ner varandra
och kallar det kärlek

Kanske är det den bittra singeln i mig som talar, kanske är det för heteronormativt för min smak (för heteronormativt, det är det), kanske är det bara det att jag inte alls kan relatera till (åtminstone inte nu längre) att allt kretsar så kring en man, kring ett förhållande, kring ett uppbrott, en försoning.

varje revolution
börjar och slutar
vid hans läppar

skriver Kaur, men för mig sker revolutionen på andra marker än i vid en mans läppar. För mig sker revolutionen i vänskapen, i konsten, i kulturen, i systraskapet, i språket, i normbrytandet … Det blir helt enkelt för ensidigt för mig, hela alltihop, och det är ju synd, för det finns för all del guldkorn i diktsamlingen, men de försvinner i mängden för mig irrelevanta och nästan irriterande schabloner:

om du föddes med
svagheten att falla
så föddes du med
styrkan att resa dig

Ursäkta bara, men jag ser inte riktigt poesin i det. Jag ser ett Carpe Diem-väggord i ett vitt shabby chic-hem. Och det gör mig frustrerad och distraherad att jag sedan har svårt att ta till mig de rader som faktiskt gör något för mig:

[…] jag är inget hotellrum jag är ett hem
jag är inte din whisky
jag är ditt vatten […]

En litteraturvetenskaplig vän frågade om hon trodde att något gick förlorat i översättningen, eftersom jag läste diktsamlingen på svenska. Jag har läst några av dikterna på engelska och tror jag skulle ha gillat dem bättre då, jag är på något vis mera van att läsa texter om dessa teman på engelska, så då låter inte språket i sig konstigt. Det är lite som med fanfiction, tänker jag: I love it, men kan aldrig läsa det på svenska på grund av att språket kolliderar så med det innehåll jag är van vid.

Jag såg en recension där skribenten sa att detta inte är en bok för sträckläsning, för när visdomarna kommer så tätt inpå varandra blir de lätt att kännas som floskler. Det finns en poäng i det. Men ändå: inte tror jag att jag skulle ha blivit överväldigad om jag hade läst en dikt i om dagen, heller. Några recensioner talar om ”skenbar enkelhet” men jag tycker det mest är övertydlig enkelhet.

Jag återkommer till lättillgängligheten, som jag i detta fall tror att stjälper mer än den hjälper. Det handlar ju ändå om djupa saker, men – jag upplevde helt enkelt aldrig att de faktiskt skulle ha berört mig, och vad är då vitsen med poesi, tänker jag? Det var mest: läsaläsaläsa, jaha, jo, så är det väl, slut. Ingenstans där jag stannade upp. Ingenting som brände, som fick mig att vilja stryka under vissa rader med blyertspenna och skriva kommentarer i marginaler.

Jag älskar självklarheter i dikter (och i prosa också, för den delen), men det ska vara den slags självklarhet att man aldrig någonsin förr har tänkt det, och när man sedan läser det tänker man: ”Förstås! Ja! Så här är det ju!” Som en uppenbarelse. Inte självklarheten i att man läser och tänker: ”Jaja, jo, nog vet jag ju det här.”

Slutbetyg: två av fem mjölkglas. Och då är jag ganska nådig.

Annonser

9 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

2 kommentarer

Under dagbok

De karanda

Natten till 9.5.2017 drömde jag fram följande ord:

karand adj. karant karanda
• missanpassad, och som följd av det rebellisk

Exempel: ”De karanda” av N.N. Roman om två pojkar (varav den ena nog heter Theodore) som växer upp i en dystopisk värld med fantasyinslag. Istället för att försöka tvinga sig själva att in i världen så väljer de att revoltera mot den. Andra karaktärer och tillika pojkarnas förtrogna i historien är vittran Vittra samt häxan Serafina Pekkala med sin gås Kaisa.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Let’s get this queer once and for all

Jag lovade att prata mer om queer och ordets betydelse – och det gör jag så gärna. (Myten queerhet = sex tänkte jag att vi tar i ett senare inlägg.)

I det stora kan ordet queer i princip användas på två sätt: queer som teori eller queer som identitet. För mig finns det ingen skillnad. Queer is queer, liksom. Teori, praktik, identitet och ideologi i ett.

Det finaste och bästa med queer är att det inbyggt i själva begreppet finns en vilja att inte definieras. Att försöka definiera queer går därför inte bara emot själva idén med begreppet – det är helt enkelt inte möjligt. Så fort man slår fast en definition av queer, så är det inte längre queert.

Svårt att greppa? Jämför till exempel med ordet grön. Det finns ingen definition för grön. Vissa saker är gröna, andra är det inte. Kanske. Någon tycker att en vas är grön, en annan uppfattar vasen som en annan färg. Spelar ingen roll – blommorna är vackra i vasen oavsett. (Okej, lite haltande liknelse men ni kanske förstår min poäng.)

Därför kan jag inte definiera ordet queer. Det jag kan göra är att vagt ringa in hur jag uppfattar och använder det, men det finns inga regler, inga system. Bara en vilja att låta alla blommor blomma, grön vas eller inte.

Så, för mig:

Queer är ett sätt att se på världen, ett aktivt förhållningssätt som ifrågasätter normer kring kön och sexualitet, såsom heteronormen och tvåsamhetsnormen. Att alla ska få definiera, eller låta bli att definiera, sitt/sina kön och sin(a) sexualitet(er), eller avsaknad av dem. Utan att någonsin ifrågasättas eller påtvingas etiketter. På samma sätt vill jag att relationer – vänskapliga, sexuella, romantiska, familjära och alla andra – ska få vara som de är, utan att de rangordnas eller nödvändigtvis utesluter varandra.

Queer är att vara och leva som man är och vill, att identifiera sig som man vill eller att inte identifiera sig alls. Queer är att inte vilja, kanske inte ens kunna, identifiera eller förklara sin könsidentitet eller sexualitet. Queer tillåter allt det. Queer omfamnar och till och med uppmuntrar det avvikande. Queer befriar.

Regnbågsankan har en fin förklaring i sin ordlista: ”Queer kan vara ett perspektiv eller identitet där personen eftersträvar att inga sexualitets- eller könsnormer skall vara hindrande för det egna livet”.

Hittar ni nyckelordet i den förklaringen?

(P.S. Det är kan.)

5 kommentarer

Under okategoriserat

Alldeles betagen och frustrerad

Om jag vore en sån som blir förälskad…” kan jag börja en mening med, i ett försök att ringa in en känsla eller en upplevelse. Berätta hur jag blev alldeles betagen av någon, eller är så förtjust i, med förhoppning om att kunna förklara mina känslor av glädje, hänförelse och intresse för en person utan att för den delen göra dem exklusivt romantiska.

Det gör mig frustrerad. Mitt språk, mitt första och starkaste verktyg att förklara och förstå mig själv och världen, räcker inte till. Jag saknar ord och vinklingar. Indikerar betagen för mycket romans? Hur är det med attraherad? Hur många nyanser av ordet kärlek kan jag använda? Hur kan jag reda ut mina känslor om jag inte har ord för dem? Behöver jag ens ha ord för dem?

En morgon äter jag frukost med en vän. Hon är bland det finaste frukostsällskap som går att ha. Vi samtalar och dricker kaffe och när jag står och diskar nämner jag i förbifarten att jag kan se mig leva ihop med en kvinna lättare än vad jag kan se mig leva ihop med en man. Min vän blir lite förvånad.
– Jaså, säger hon. Det har jag inte vetat.

Och jag ger mig in i en lång utläggning om hur det är enklare för mig att föreställa mig att dela liv och vardag med en kvinna  – om jag nu alls kommer dela det med någon, det är ju inte alls säkert – kanske för att jag helt enkelt känner att jag ofta kommer lättare överens med kvinnor rent praktiskt, sådär med tanke på om man ska bo ihop och så, för att vi kvinnor uppfostras enligt liknande mall – jag menar ju inte att kvinnor och män och andra till naturen är olika, det är bara hur vi formas av samhället? Och det behöver ju inte vara något romantiskt över det, jag tänker mera som något slags alternativ till en romantisk relation, kanske, vänner och livspartner i ett, dela ett hus men ha egna sovrum – fast kanske med stora sängar så att man kan sova hos varandra om man vill det…?

Min vän nickar och fattar förstås vad jag svamlar om. Jag är inte helt säker på att jag själv fattar.

Jag skrotar runt på tumblr, som jag brukar, när det plötsligt är som om jag kan andas lite lättare. Shades-of-greyro skriver:

Honestly, trying to separate feelings into ”platonic” and ”romantic” is like trying to use the words ”black” and ”white” to describe the rainbow.

Återigen blir jag påmind om styrkan, men också dubbelheten, i språk. Styrkan i hur rätt ord berättigar, förstärker och befriar, men också hur det är språket som ska anpassas till oss och inte vi som ska anpassas till språket.

Så kanske det är helt okej att börja meningar med ”Om jag vore en sån som blir förälskad…” utan att veta om man är en sådan som blir förälskad eller inte. Kanske kan jag prata om kärlek i tjugofem olika sammanhang, för kärlek är inte svart eller vitt utan oändliga regnbågsskalor. Kanske jag får vara förtjust i människor utan att veta om det är romantiskt eller inte (jag menar, vad är ens romantiska känslor?), för det är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att det finns människor som jag tycker om, och som glädjande ofta tycker om mig.

2 kommentarer

Under dagbok

En underskrift i taget

En underskrift i taget går jag mot magisterexamen. Det är ett sjå att få rätt papper, i rätt ordning, till rätt ställe. Min medstuderande och jag funderar över hur det är möjligt att betygsanhållan inte kan skötas elektroniskt, i denna teknologiens tid.

Men när jag sitter och småpratar med min professor på kontoret tänker jag, att det kanske är för det här. Vi språkas om hur svårt det var att få en danskavikarie för vårterminen, om vilka framtida jobb som kan tänkas intressera mig. Jag berättar att jag sökt ett sommarjobb med kriteriet att ha en svart basker, trots att jag endast äger en röd. Jag säger, att det vore en dröm att jobba med feministisk språkvetenskap, något där en kan kombinera svenska och genusvetenskap. Professorn skriver upp min e-postadress och telefonnummer ifall något sådant jobb skulle dyka upp. Jag ska tänka på dig, säger hon. Jag berättar att jag gärna skulle fortsätta studera, speciellt nu då jag har upptäck genusvetenskapen, men att jag måste arbeta först för att ha råd att studera vidare. Du är alltid välkommen tillbaka, säger hon.

Det här är något med akademin, kanske med hela den finländska universitetsvärlden, som jag tycker om. Att jag tilltalar min professor – en av de mest kunniga inom mitt ämne i hela landet – med förnamn och inte titel. Att titel inte omöjliggör förnamn. Att trösklarna är låga, att dörrar ofta står öppna. Studenter, forskare och professorer som delar samma korridor – jag tror det får kunskapen att flöda starkare. Som humanist känns det som det enda vettiga.

Det är också någon slags oklar kärlek.

6 kommentarer

Under dagbok

Vem är Ileea?

Då jag var tolv år hade vi en familjedator med modem. Jag fick vara på nätet en halv timme i veckan, för att telefonlinjen inte skulle upptas så länge. Annars var jag hänvisad till bybibliotekets dator. Där blev jag medlem på mitt första webbcommunity, en svensk sida som hette webbsidorna.com. Jag bytte alias ibland, hette Imaginary efter Evanescenses låt med samma namn, eller, då jag hade upptäckt honom, Rikki Moonshine efter mitt glam rock-alter ego.

(Jag minns att jag inte riktigt visste var ”Imaginary” betydde. Jag minns att jag tyckte att det var vackert, det lät som ett kvinnonamn för jag betonade det så det rimmade på ”Mary”. Jag minns hur jag låg på bakersta bänken i en buss, på väg hem från en fotbollsmatch, och lyssnade på låten från min bärbara cd-spelare. Det var sensommar och till hösten skulle jag börja högstadiet. Jag minns känslan av tidlöshet, tyngdlöshet; att sväva i grå himlar utanför sin egen kropp; att denna sista sommar innan sjuan innebar ett ”sista” på flera plan; att Evanescense var en ingång och en försmak på det nya liv som snart skulle vara mitt.)

Men innan Imaginary och Rikki Moonshine, så fanns Ileea. Och efter de fåtal andra alias som jag använde men nu har glömt bort, så finns fortfarande Ileea.

Jag är uppvuxen med två serietidningar, Bamse och Fantomen. I den senare fanns en biserie som hette Achilles Wiggen, som handlar om en svensk som reser i tid och rymd. Andra karaktärer i serien är bland annat en svarthårig pojke, en gräshoppa-som-talar-med-bindestreck-mellan-varje-ord och den blåhyade rymdprinsessan Ileea.

IMG_5217

Hur det än kom sig, så valde jag Ileea som mitt första internetalias, den där gången då jag var tolv år. Kanske för att hon var vacker. Kanske för att hon var annorlunda. Kanske för att hon var en atlantsk prinsessa.

Ileea är numera inte endast en vacker rymdprinsessa med attityd. Hon är mitt skriftliga jag, mitt blåhyade ansikte utåt på internet. Det var det första namn jag valde och fortfarande det första och mest självklara namn jag väljer. I min vanliga, vardagliga, fysiska verklighet är jag inte Ileea, men när jag sätter mig framför en skärm, när fingrarna hittar ett tangentbord, då går det inte längre att skilja på Ileea och mig. Vi är en och densamma, med samma känslor, önskningar, längtan och vilja.

IMG_5216

Det visade sig flera år senare, då jag läste om Achilles Wiggen, att prinsessan inte alls hette Ileea. Med barns tendens att läsa med hjärtat och inte med hjärnan så hade jag läst ”Ileea” där det egentligen stod ”Illea”. I slutändan är detta precis som det ska vara. Rymdprinsessan Illea är inte densamma som cyberrymdprinsessan Ileea, även om de delar ursprung och nästannamn.

5 kommentarer

Under dagbok

Att motsäga sig själv

Jag älskar då världen placerar ut precis rätt ord i min väg, som om orden har blivit skrivna endast för att jag ska kunna läsa dem då tiden är inne. Då jag oroligt funderar över saker jag har gjort, saker som jag ifrågasätter men som samtidigt är självklara. Jag undrar om jag har varit sann mot mig själv eller om jag har drivits av något som inte är jag.

Så snubblar jag över följande rader:

Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)

Och plötsligt är allt givet.

Jag kan vara mig själv trogen samtidigt som jag gör saker som jag inte förväntar mig. Jag är stor, jag rymmer en mångfald – och vissa delar av denna oerhörda mångfald motsäger sig själva. Dessa motsägelser står inte i väpnad strid med varandra, istället speglas de mot varandra varandra, bildar ett regnbågsspektra av otaliga själv, visar på varandras olikheter, gör mig till den mångfacetterade varelse som jag är, som vi alla är.

Så, motsäger jag mig själv? Ja, jag motsäger mig själv.

Och det är precis som det ska vara.

Och jag är inte längre orolig.

3 kommentarer

Under dagbok

Pakkosuomi i tvättstugan

Huomenta! säger kvinnan i tvättstugan då jag kommer in för att hämta min tvätt. Jag svarar detsamma och rafsar de fuktiga kläderna ur maskinen, hittar en före detta vit strumpa som inte är min och tänker än en gång att jag måste kika in i maskintrumman innan jag slänger dit min egen tvätt, för det är inte första gången jag har tvättat någon annans strumpor ett varv extra.

Kvinnan står och betraktar kalendern med bokade tvättider och säger något till mig, på finska, då jag redan är halvvägs ut genom dörren. Jag uppfattar det inte, mumlar ett ”Mmhmm” och hoppas att det är en vettig respons, att det ska räcka. Det gör det inte. Hon frågar om jag inte ska använda torkrummet, och jag svarar att nej, jag hänger tvätten i lägenheten så jag slipper springa fram och tillbaka mellan tvättstugan och huset.

– Ootko sä suomenruotsalainen? frågar hon då. Hon menar att det hörs, på min accent. (Och mina underliga böjningsformer och mitt stapplande språk, kan jag anta.) Ja, det är jag och det förstår jag, svarar jag och vill bara gå hem med min tvätt.

Kvinnan börjar prata om svenska i Finland, påpekar igen att min accent avslöjar att jag inte är helt finsktalande. Hon berättar om en bekant (alltid denna bekanta), som är finlandssvensk och jobbar i en blombutik – och som inte kunde finska, tänka sig! Att det går att bo i åratal i Finland utan att behöva använda finska! De lyssnar på svenska nyheter, ser på svensk teve… Själv är hon emot svenskan, på grund av pakkoruotsi. Hon skulle aldrig tala svenska, inte ens om hon skulle drunkna utanför Åland skulle hon ropa något annat än Apua! Då hon hälsar på sin finskspråkiga syster, som bor i Sverige och är gift med en rikssvensk man,  så talar hon finska eller engelska med mannen. Hennes syster tycker att hon är barnslig och envis. Allt detta berättar hon med ett glatt tonfall och ord och kroppsspråk som visar på skämt, på trevligt småprat.

Jag småpratar med, på min knaggliga finska och min avslöjande accent. Säger aivan och just niin och försöker förklara hur det är helt och fullt möjligt att leva i Finland på svenska, då ens familj och vänner talar svenska, skolan går på svenska, det finns svenskspråkig teve och svenskspråkiga radiokanaler och nyheter och tidningar… Och medan jag pratar – eller mest lyssnar – tänker jag så många saker, på svenska, för att min finska inte räcker till.

Jag tänker på hur:

– någon kan tycka att svenska, eller kanske snarast idén bakom, är ett så motbjudande språk att hen vägrar använda det över huvud taget?
– hon inte verkar hysa agg mot mig som person, utan endast mitt språk. Och eftersom jag för tillfället inte talar mitt språk är allt frid och fröjd i hennes värld.
– pakkoruotsiförespråkare ofta menar att deras motstånd mot svenska ”inte är något personligt” riktat mot svensktalande, och hur överjordiskt svårt om inte ens omöjligt det kan vara för finlandssvenskar att inte ta det personligt, eftersom ens modersmål är så personligt och tätt sammanknutet med ens identitet? Trampar du på mitt språk så trampar du på mig.
– jag, trots att jag (högst troligen) är den mer språkbegåvade av oss två, blir att känna mig så obekväm?
– jag återigen inte fattar att någon kan vägra ett språk på det där viset. Som om svenska var det absolut värsta som kunde komma ur ens mun, som om det på något vis är ett språk så lågt stående att en inte vill befatta sig med det över huvud taget.

Sedan önskar jag Hyvää päivänjatkoa och får ett glatt Samoin! till svar. Går till min lägenhet och hänger tvätt, och tänker på hur jag kommer fortsätta prata svenska varje dag, läsa min finlandssvenska fantasy, skriva mina svenska dikter. Hur jag vill leva och dö på svenska, och på vad som har blivit en livsdevis: om en inte har något positivt, upplyftande eller hjälpande att säga – då ska en bara hålla tyst, på vilket språk en helst behagar. Speciellt på finska.

4 kommentarer

Under dagbok

Att göra fiktion av verkligheten

Det är en onsdag, en ögonblicksbild ur ett liv. I matsalen där jag sitter med två vänner surrar det av ljud, av människors rörelse, av interaktion. En man är klädd i kostym och slips, som han är varje dag. Jag ser inte hans skor men vet att de är välputsade i brunt läder.

Jag undrar vad den mannen tänker om morgnarna då han klär på sig. När, och framför allt varför, han började bära skjorta och kostym som vardagskläder. Jag undrar hur ofta han putsar sina skor. Bakom varje människa finns historier, svindlande berättelser som jag vill samla ihop. Omsorgsfullt ta del av och få bekräftat det jag tror – att under den ofta anonyma ytan på varje främling finns en oändlig, sprakande rymd av liv. Att göra fiktion av verkligheten, som min vän L säger och jag sparar de orden i min inre rymd.

Två bord framför oss sitter en sommarjobbskollega och talar med en före detta älskare. Dåtider och relationer krockar oftare än vad jag alltid är riktigt bekväm med. Det finns en orsak till att han är en före detta och inte nuvarande älskare, och jag undrar vad min kollega ser i honom. Kanske ser hon samma saker som jag en gång såg i honom, purpurglittrande ord och känslan av att vara utvald på nåder. I tanken följer jag relationstrådarna vidare, inser att kollegan är knuten till mig via inte bara en utan två före detta älskare. Dessa destruktiva mörkermän, åh, vad jag önskar att de aldrig snärjer hungrande tonåringar igen.

Ytterligare tre bord längre fram sitter en som jag drömde om att skulle bli en älskare. Hans smala nyckelben hemsöker ännu mina tankar, blir till bleka begär i texter som jag inte vågar visa allmänheten. Att göra fiktion av verkligheten.

I min väska ligger motsatsen till fiktion, Language and Sexuality av Deborah Cameron och Don Kulick. Flera gånger under lunchen sliter jag fram boken för att läsa en rad högt i ett försök att understryka hur ord rättfärdigar tankar. ”Att skriva, att anförto ordet till rummet, vidgar språkets möjligheter till det närmast omätbara”, som Walter J. Ong skriver. Det är genom att uttala ord högt och förkroppsliga dem i papper och bläck som tankarna bakom orden blir begripliga, och därmed hanterbara. Sanningen finns i det explicit sagda, och det finns så mycket i denna värld som skulle behövas sägas mer explicit:

  • Sexuality makes up a large share of the self-perceived identity of some people, a small share of oterhs’.
  • Some people spend a lot of time thinking about sex, others little.
  • Some people like to have a lot of sex, others little or none.
  • Many people have their richest mental/emotional involvement with sexual acts they dont do, or even don’t want to do.
    (Eve Kosofsky Sedgewick (1990), ur Languange and Sexuality, s 9.)

Det är alldeles för mycket som omgärdas av skam, av osäkerhet och känslan av det onormala, bara för att ingen rättfärdigar det genom ord. Med stor iver försöker jag berätta för mina vänner om hur stor del av sexualiteten som finns och försiggår i sinnet, eller med bara sig själv involverad. ”Men det är bara den utagerade sexualiteten tillsammans med någon annan som lyfts fram!”, säger jag och vet att jag predikar för de redan frälsta. Men det är skönt att säga det högt. Det är genom att uttala mina tankar som jag rättfärdigar och bekräftar, och det är genom att göra fiktion av verkligheten som jag hanterar den oändliga, sprakande rymd vi lever i.

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt