Den påtagliga kärleken

Det är söndag och jag går till kyrkan. Min själ är trött efter en kort natt och hårt ansatt av stormande känslor. Jag söker förtvivlat efter någon slags frid och tänker att om inte under en högmässa, så var?

Under predikan talas om kärlek. Om den underbara kärleken, om hur den inte är abstrakt utan påtaglig i våra handlingar. Jag försöker förnimma den kärleken, vill kunna greppa den i mina kalla händer. Högt över mig välver sig hundraåriga stenpelare och det enda jag känner mellan kyrktaket och golvet är en tomhet.

Då jag går ner från koret efter att ha tagit emot nattvarden, den sista klunken vin ännu på tungan, ser jag en ung man, en pojke i ljusblå collagetröja. Han har stannat till på vägen från nattvarden till sin plats i kyrkbänken. Pojken står snett bakom en sittande jämnårig, lutar sig fram mot sin vän och viskar något. Båda ler. Pojken har lagt den ena handen på sin väns axel. Med den andra handen stryker han över vännens kind, en gång, långsamt –

och i hans rörelser ser jag kärleken.

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “Den påtagliga kärleken

  1. Du tycks ha en grej för det här med kärlek i kyrkan. :-)

  2. Så vackert och skirt! Kram! :)

  3. Självupplevt, eller novell? ibland vet man inte med Ileeas fina texter :)

    • Visst är det lite lurigt! Men jag försöker att kategorisera litegrann, i alla fall. ”Skönlitterärt” då det är fiktion och ”Dagbok” då det är självupplevt. Fast med det är det ju inte sagt att jag inte kan dra skönlitterär inspiration från mitt eget liv, eller krydda det självupplevda med lite poesi…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s