Det är söndag och jag går till kyrkan. Min själ är trött efter en kort natt och hårt ansatt av stormande känslor. Jag söker förtvivlat efter någon slags frid och tänker att om inte under en högmässa, så var?
Under predikan talas om kärlek. Om den underbara kärleken, om hur den inte är abstrakt utan påtaglig i våra handlingar. Jag försöker förnimma den kärleken, vill kunna greppa den i mina kalla händer. Högt över mig välver sig hundraåriga stenpelare och det enda jag känner mellan kyrktaket och golvet är en tomhet.
Då jag går ner från koret efter att ha tagit emot nattvarden, den sista klunken vin ännu på tungan, ser jag en ung man, en pojke i ljusblå collagetröja. Han har stannat till på vägen från nattvarden till sin plats i kyrkbänken. Pojken står snett bakom en sittande jämnårig, lutar sig fram mot sin vän och viskar något. Båda ler. Pojken har lagt den ena handen på sin väns axel. Med den andra handen stryker han över vännens kind, en gång, långsamt –
och i hans rörelser ser jag kärleken.
Sandra skriver 
Du tycks ha en grej för det här med kärlek i kyrkan. :-)
Kärlek i kyrkan verkar ha en grej för mig, snarare!
Så vackert och skirt! Kram! :)
Tack ska du ha!
Självupplevt, eller novell? ibland vet man inte med Ileeas fina texter :)
Visst är det lite lurigt! Men jag försöker att kategorisera litegrann, i alla fall. ”Skönlitterärt” då det är fiktion och ”Dagbok” då det är självupplevt. Fast med det är det ju inte sagt att jag inte kan dra skönlitterär inspiration från mitt eget liv, eller krydda det självupplevda med lite poesi…