Etikettarkiv: döden

Aprillyrik dag 9 – Avsked

Döden är otålig
men Livet är inte klart,
inte riktigt än.

Vi behöver vattna rosorna,
säger Livet.

Döden bryr sig inte
om rosor.

Vi måste låsa balkongdörren
och dra ner värmen,
säger Livet.

Döden bryr sig inte
om värme eller låsta dörrar.

Vi måste säga hejdå till kaninerna,
säger Livet.

Döden tvekar.

Döden bryr sig,
besvärligt nog,
om kaniner.

Så Livet vattnar rosorna,
sänker värmen
och låser alla dörrar.

Döden klappar kaninerna
och matar dem
med knäckebröd.

Sedan tar de sina väskor,
släcker gårdsbelysningen
och går.

Dagens prompt var att skriva ”a poem in which something big and something small come together”.

Annonser

7 kommentarer

Under skönlitterärt

Om jag skulle dö i morgon

Ångrar jag
att jag aldrig
tagit mig en man?
Nej.
Men kanske
att jag inte tog
fler flickor i min famn.

4 kommentarer

Under skönlitterärt

Två

Du vet att någon kommer att dö.
Du vet bara inte vem av er det är.

X
Tanke: att dö.

Slutna ögon. Hängande huvud. Lungors kollaps.
Och du skulle sörja (men inte ångra)
att du inte fick se himlen en sista gång.

Tanke: att leva.

Du skulle aldrig undslippa smärtan.

X
Han säger: Jag kommer att dö och det finns inget du kan göra åt det.
Du säger: Det ska vi allt bli två om.

Du vet att någon kommer att dö.
Du vet att om det är han, så är det också du.

Kommer döden för honom ska ni allt bli två om den.

2 kommentarer

Under skönlitterärt

Väntan

Jag väntar på att självdö.
Det är så jag känner
då jag har resignerat
och inget längre bränner.

Jag väntar på att murkna.
Sakta söndervittrar,
då ben och tänder värker
och smärtan sinnet splittrar.

Jag väntar på att falla.
En tärd gestalt i stormen
som inte orkar kämpa
mot kraven och mot normen.

Jag väntar på att somna.
På tungan vilar smaken
av humle, men jag är ännu
obönhörligt vaken.

En plötslig dikt inspirerad av dagens ohyggliga gråväder och känslan av att befinna sig i ett tidlöst ingenmansland.

7 kommentarer

Under skönlitterärt

Tankar i björkens skugga

Det här är femte gången jag börjar denna text. Orden vill inte infinna sig i rätt ordning, i rätt nyans. De darrar i luften, glittrar ikapp med de prasslande trollsländor som korsar augustihimlen, villande blå i hettan.

Det har varit en sommar av stora tankar.

Då själen kommit till ro, då sinnet har kunnat förankra sig i en stadig grund av sommargrönska och långsamma morgnar och humlesurr – då kan jag tänka de här stora tankarna utan ångest. Jag flyger inte för högt och jag faller inte för långt, utan hålls tryggt kvar i ett varande, en lätt guppande roddbåt i en vindstilla vik.

Jag har tänkt på vänner jag har, och på vänner jag har och saknar. Jag har tänkt på vänner jag har förlorat, och på vänner jag har förlorat och fortfarande saknar. Jag har tänkt på att hålla av någon inte mer än jag borde, utan mer än jag trodde. Jag har tänkt på den slags vänskap som går bortom och utanför de konventionella gränserna, på närhet och på saker som hänt en gång och som vi aldrig talat om.

Jag har tänkt på frihet, på att välja att stanna och sedan gå istället för att stanna, och på hur jag i slutändan beskyller partriarkatet för det dubbla kval jag känner då jag väljer att gå – jag gör fel i att stanna, jag gör fel i att ge mig av. Jag har tänkt på vad min vän kallar ”den kristna skammen”, den som jag i hjärtat inte omfattar men ändå känner av, eftersom jag är ett barn av min tid och mitt samhälle.

För en dryg vecka sedan dog min faffa och jag har tänkt på det obegripliga i att någon som alltid funnits plötsligt inte finns.

Jag har tänkt på döden. Jag har tänkt på att orden, med all makt de besitter, ändå inte styr över döden och på att jag lever högst två generationer ifrån den. Jag har tänkt på att ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman” är obestridbar sanning och inte endast en klyscha, men att jag insett det först när jag själv varit där, mitt i sorgen och glädjen. Jag har tänkt på det oerhört stora i att ha en släkt där vi alla tycker om varandra, och där vi med en självklarhet samlas kring köksbordet, äter smörgåsar och bulla och dricker kaffe. Jag har tänkt på att de blodsband som finns mellan oss syskon och kusiner, föräldrar och farbröder, inte är det som gör att vi hör ihop, utan det som förstärker att vi hör ihop.

Då jag här om dagen satt på villaverandan och lyssnade till tystnaden och lugnet, så nös jag så det ekade i skogen. Det fick mig att skratta så högt att det ekade i skogen. Sedan betraktade jag björken mitt på gården och förvånades över hur hög den var, över hur liten jag skulle vara om jag stod bredvid den.

I tanken ställde jag mig bredvid den.

Och jag visste att det är i denna björks långa skugga som jag hör hemma till tidens slut.

 

2 kommentarer

Under dagbok