Det som aldrig blev

Jag letade efter tehyllan i butiken då jag blev varse om ett ljust hårsvall i ögonvrån. Han gick hand i hand med vad jag antog var hans flickvän och jag hann tänka mörka tankar om henne innan förnuftet kom ifatt och påminde mig om att jag inte hade haft någon rätt till honom på åtta år. Om jag ens någonsin hade haft det.

Det var det där med att skriva samma sak om och om igen. Vissa saker kommer man tydligen inte ifrån. Vissa människor kommer man tydligen inte över. Han är en av dem. Min tonårsförälskelse, min rockpojke. Den vänligaste själ jag mött, med hård image och musiksmak.

Jag undrar vad det är som gör att jag ännu, åtta år och två städer senare, alltid förnimmer hans närhet som ett sprakande under huden. Varför svartsjukan fortfarande viskar i blodet då jag ser honom med någon annan. Det var aldrig vi två. Jag föll för honom under en tid då livet var tungt och han blev en blond ängel bland manipulativa mörkermän. Jag var för blyg, för feg för att göra något. Jag ville inte riskera det vi hade, en lågmäld men varm vänskap, en jargong av tysta morgnar i skolkorridoren och planlösa eftermiddagar i skivbutiken. Han doftade av läder och tuggummi. Jag bekände mina känslor först senare, en iskall decembernatt på gågatan, då jag inte längre kunde göra det minsta anspråk på honom. Först då allt hopp var ute vågade jag. ”Varför sade du inget tidigare?”, undrade han. ”Vi kunde ha blivit något.”

Och kanske det är där det bränner. I potentialen att vi kunde ha blivit något, men aldrig blev. I att jag aldrig fick röra vid honom utan förbehåll. Jag sörjer att jag aldrig fått känna doften av hans läderjacka på klädhängaren i min hall. Jag sörjer alla de kyssar jag aldrig får dela med honom, att jag inte vet hur mjuka hans läppar är, hur hans tänder känns mot mina. Det var så mycket jag ville uppleva tillsammans med honom och så lite jag sist och slutligen fick.

Kärlekssång till biblioteket

Jag har länge velat sjunga denna kärlekssång. Faktum är att jag sjunger den i hjärtat varje gång jag besöker biblioteket, vilket brukar ske ett par gånger i veckan.

Det är högt till tak i biblioteket. I mitt hembibliotek Åbo stadsbiblioteks fall inte bara bokstavligt talat (det är tre våningar högt), utan också bildligt. Det finns en mångfald på bibliotek som är påtaglig. Nyhetstorget och läsutrymmena befolkas av de mest varierande slags personer och karaktärer och jag tycker det är alldeles underbart.

Biblioteket är en av de få allmänna platserna dit du får komma som du är. Du behöver inte ha pengar i fickan. Du behöver inte ha biljett i handen. Du behöver inte ens ha ett bibliotekskort. Utan andra krav än vanligt, medmänskligt uppförande får du vistas i vårt allas gemensamma, kulturella vardagsrum.

Du kan läsa tidningar, tidskrifter och böcker. Du får använda dator med internet. Uppe på andra våningen i gamla delen kan du lyssna på musik. Det finns bekväma, gula fåtöljer att sitta i med utsikt över innergården. Det finns skrymslen och vrår att leta sig till om du vill vara ifred. Det finns arbetsbord, vissa med eluttag och läslampor, andra med skyltar att det är tillåtet att äta mellanmål vid de borden.

Har du dessutom ett bibliotekskort, som fås gratis och endast kräver att du uppvisar ett id-kort, så kan du dessutom låna böcker, tidskrifter, musik, konsolspel och filmer. Du kan använda toaletten (Åbo stadsbibliotek har numera en stor damtoalett, en stor herrtoalett och två mindre könsneutrala toaletter, hur fint är inte det?) och beställa efter gamla litteraturskatter från magasinet. För att inte tala om att det finns kopieringsmaskin och printer. För att inte tala om att det finns ett kafé. För att inte tala om att det ordnas läsecirklar, filmvisningar, sagostunder och andra litterära och kulturella evenemang.

Förstår ni till fullo hur fantastiskt detta är? Jag är inte ens säker på att jag klarar av att greppa det.

Jag har aldrig gått in i ett bibliotek och känt mig ovälkommen.

Jag tror på att bibliotek är det yttersta beviset på att mänskligheten trots allt har lyckats med något stort.

Därför sjunger jag denna kärlekssång till biblioteket. Nu och för alltid.

9. Hur feminismen syns i min vardag

Jag är språkstuderande och fritidspoet. Ord är mina verktyg och min glädje, men ibland hakar jag upp mig på dem och blir förvirrad.

Hur syns feminismen i min vardag?

”Syns” som… syns i mina hårbeprydda ben då jag drar på mig röda strumpbyxor? ”Syns” som syns i högen med litteratur inom feministisk språkvetenskap som har bott i mitt kök det senaste året, innan jag lämnade tillbaka alla böcker till biblioteket härom veckan då jag äntligen har avslutat min gradu? ”Syns” som syns i post it-lappen som sitter uppklistrad på mitt badrumsskåp?

Nä. Det handlar väl mera om vad jag gör i min vardag som bär tydliga, feministiska förtecken. Min förhoppning är ju att mycket av den feministiska ideologin ska bli så självklart hos mig att det inte krävs en aktiv ansträngning att vara feminist varenda minut. Samtidigt inser jag ju att jag hela tiden måste ha genusglasögonen på näsan och feminismen i bakhuvudet, för annars faller jag automatiskt in i det normaliserade, patriarkala sättet att leva, det sätt som jag har blivit lärd av samhället.

Nåväl. Det här är sådant jag gör:

♦ Jag läser feministiska artiklar, bloggar och diskussioner på nätet, pratar om dem med mina vänner och ger mig ibland (ofta mot bättre vetande) in i debatter. Jag vill lära mig mer, nyansera min bild av världen och nå större förståelse.

♦ Jag lånar, läser, pratar om och köper böcker av kvinnliga författare. Delvis för att det finns många bra kvinnliga författare som jag gärna läser, men också för att dra upp lånestatistiken och visa att det finns en efterfrågan på till exempel finlandssvenska, kvinnliga poeter.

♦ Jag rättar mig själv i tanken. Ofta. Om jag ser en lättklädd kvinna, en tiggare, ett gäng tonåringar vid en busshållplats eller någon annan som får stereotypa tankar att dyka upp i huvudet på mig, så rättar jag mig själv. Frågar mig själv, ”varför tänker jag så här?” och tänker om. Vi har alla automatiserade, ofta fördömande tankar. Det är okej. Det som inte är okej är att stanna vid dem och låta bli att ifrågasätta stereotyperna.

♦ Jag bemödar mig om att använda ett inkluderande och könsneutralt språk. Jag vill använda hen, säga forskare och inte vetenskapsman. Jag försöker prata om partner istället för flickvän eller pojkvän för att inte reproducera hetero- och  tvåsamhetsnormer.

Så här skrev jag i teorikapitlet i min gradu: ”Istället för att som tidigare anse att vi använder språket på ett visst sätt för att vi är på ett visst sätt, är dagens syn snarast den att vi är på ett visst sätt för att vi använder språket på ett visst sätt. Det här perspektivet innebär samtidigt att språkbruket inte bara konstruerar, reflekterar och upprätthåller den sociala verkligheten, utan den sociala verkligheten skapas och omskapas, ifrågasätts och i förlängningen också förändras med hjälp av språket. (Litosseliti 2006:9.)”

♦ Jag vägrar skämmas. Det här är något jag fortfarande jobbar mycket på. Det finns så mycket som en kvinna (outtalat) förväntas skämmas över på något plan: utseende, matvanor, sexualitet, intressen. Jag vägrar. Jag vägrar skämmas över att jag älskar mat. Jag vägrar skämmas över att jag läser fanfiction och är en ivrig fangirl. Jag vägrar skämmas över min klädstorlek, över att jag inte är sminkad, har smutsigt hår eller går med orakade ben på offentlig plats. Jag vägrar skämmas över att jag är singel.

♦ Jag försöker prata om feminism, queerhet, kön och rasism med vänner och familjemedlemmar som inte är så insatta eller intresserade. Det går inte alltid bra, men jag kan ofta inte hålla tyst. ”Du slåss bara mot väderkvarnar”, sade min far en gång. ”Jag vet”, svarade jag, ”men jag måste göra det för att kunna stå till svars inför mig själv”.

Frågor på det? Eller tips på annat som jag kan göra för att föra in feminismen mer i mitt liv?

Kvinnan

Jag vet inte hur eller när det började, men plötsligt kom jag på mig själv med att leta efter kvinnan i mitt liv.

Eftersom jag inte visste vem denna kvinna var sökte jag efter henne överallt. Jag försökte se henne i rockabillyflickan med klarrosa läppstift bakom kioskdisken, i bibliotekarien då jag låtsades skumma igenom poesihyllorna, i min ovetande bästa vän sedan fyra år tillbaka då vi satt mitt emot varandra och drack te.

Jag drömde om någon som tyckte om att gunga trots att höfterna hade blivit för breda för lekparkens sittbräde, någon som inte bad mig sluta vissla, utan tryckte en kyss mot kinden och sjöng med i refrängen. Jag drömde om att hitta någon med mjuka axlar och öppet leende, som hade en steglängd som matchade min egen, en framtidstro som tog avstamp från samma magbotten. Jag drömde till och med vaga drömmar om ett hus, en förlovning, om att kanske en dag få barn med henne.

♦

Saker som skrivs en söndag på en bänk nere vid åstranden.

Krusningar

Det känns som om världen är för liten. Jag hade på något vis förväntat mig mer än den trånghet jag finner mig själv i. Vad är det jag strävar efter? Vad är det jag jobbar för, jobbar mot? Vad för slags framtid finns det för mig och hur kommer jag dit?

En vän till mig har tackat ja till en tjänst. Jag gläder mig å min väns vägnar, det gör jag. Samtidigt känner jag något som jag tror är avundsjuka. För att min vän har något nytt och stort och spännande att se fram emot. Ett äventyr. Jag trodde inte att jag var äventyrslysten, inte egentligen. Nöjd med det lilla, med vardagen och det bekanta. Samtidigt undrar jag när min tid kommer. När ska jag leva min berättelse? Jag pratar om att ge ut en diktbok, men jag skriver för få dikter. Jag talar om att flytta tillbaka till Österbotten, men vad hände med tjusningen i tanken på att bo i London för en tid? Uppleva något annat, något nytt.

Jag har levt i vardag och trygghet och förutsägbarhet hela mitt liv. Och det av en orsak, för jag är en som vill ha, behöver och tycker om ordnade omständigheter, kontroll, stabilitet. Men en del av hjärtat vill flyga högre och längre än vad jag har gjort hittills. Lägenheter, studier, arbete, prylar är ballast för den delen av hjärtat. Jag drömmer om att vara lika vild och fri som karaktärer jag läser om. Jag drömmer om att leva liv och tider som är värda en roman, om att göra saker som är svindlande nog att skapa fiktion av.

Kanske är det något övergående, dessa drömmar. Kanske nöjer jag mig snart igen med vardagens cirklar och jämna lugn. Kanske är det bara våren som ropar i blodet, de ljusa vårnätterna med sina dofter och fågelsång som rör upp det innanhav som är min själ, de stora vatten som för det mesta ligger lugna och blanka, och går det vågor eller krusningar på ytan är det bara tillfälligt. I djupet är allt lika stilla och oföränderligt som det alltid har varit. Jag vet inte. Men det känns just nu, det krusar just nu. Jag lockas av äventyr, nya platser och nya människor, av att smaka andra vatten än mitt eget bräckta; att dyka ner i klara insjöar, att korsa oceaner. Den finns där, längtan efter något större, något annat, men jag vet inte vad det är och jag vet inte vad jag ska svara när det vilda kallar.

8. Den viktigaste feministiska frågan enligt mig

Det känns ju som att det säger sig själv, att det inte finns en feministisk fråga som alltid är viktigare än andra. Däremot tror jag att vi alla har olika kamper att föra, olika frågor som vi brinner för. För egen del slår hjärtat extra hårt för hbtqia*-angelägenheter. Detta leder också till en av de enligt mig viktigaste frågorna inom feminism, så viktigt att jag skriver det med versaler:

RÄTTEN TILL SJÄLVDEFINITION.

Jag har ett mycket ambivalent förhållande till etiketter, i betydelsen etiketter som visar på identitet av något slag. Å ena sidan drömmer jag om en värld utan etiketter, där vi alla bara får vara precis som vi är, utan associationer, utan förutfattade meningar, utan begränsningar. Å andra sidan förstår jag människans behov att kategorisera. Vi måste kategorisera för att kunna hantera och förstå världen. Som språkstuderande tror jag på den kraft som finns i ord. Att kunna lägga ord på tankar och känslor är avgörande för att kunna förstå. Förståelse innebär sympati och gemenskap. Sympati och gemenskap är steg mot en bättre värld.

”Här om kvällen kom jag ut som queer inför två av mina vänner.

Visst, de har nog anat att jag inte är straight, men jag tror på ordets makt och självdefinitionens befrielse. Och det var en befrielse. Att vara bekväm med sig själv genom att välja de ord som inte skaver, utan de som passar själen lika bra som en läderhandske i precis rätt storlek passar handen. 24 going 25 och nu äntligen har jag hittat rätt handskstorlek” (skrivet tidigare detta år i ett mera privat hörn av internet).

Det viktiga är att vi själva får lägga etiketter på oss. Att ingen annan ska kunna kategorisera oss mot vår vilja. Det vi säger, det är sant.

Om någon säger att hen är bisexuell, så är hen det. Om någon säger att hen är kvinna, så är hen kvinna. Och om någon inte vill definiera sig själv, så är det hens rätt att låta bli. Oavsett vad. Ingen, ingen, ingen har rätt att förminska, ifrågasätta eller förvägra någon att vara sig själv. Ingen ska behöva försvara eller rättfärdiga sig själv. I förlängningen ska folk också ha rätt att definiera om sig eller sluta definiera sig. Sexualitet, kön och romantisk läggning är inte konstanta, de är flytande och föränderliga. Jag sade länge att jag var straight. Det är jag inte längre, men det betyder inte att jag var osann mot mig själv tidigare. Det betyder helt enkelt att jag såg mig som straight då, men inte gör det nu.

Jag har tidigare skrivit om hur mycket tumblr har lärt mig då det kommer till feminism och hbtqia. Jag har fått viktiga begrepp och verktyg för att kunna se mig själv och andra såsom vi verkligen är. Det är jag inte ensam om. Så här skriver en bloggare:

”Okay yes you got me.

I did indeed start identifying as asexual because I’m on Tumblr.

And you know what.

If I wasn’t on Tumblr, if this website hadn’t taught me that wonderful little word, I would still be identifying as what I did before Tumblr.

Would you like me to tell you what that word was?

Broken.”

Det var allt jag hade att säga.

---

*Det är knepigt att veta vilka begrepp som ska tas med. Jag använder själv hbtqia (i skrift). Det står för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera, intersexuella och asexuella. Det är inte en fullständig inkludering, men det är en början. Språket, tankesätt och uttryck utvecklas hela tiden. På engelska finns till exempel termen gsrm, som står för gender, sexual and romantic minorities. Jag håller mig till de svenska begreppen, dels för att jag är svenskspråkig och -studerande och därmed förespråkar svenska begrepp, dels för att den svenska förkortningen innefattar queer som för mig är väldigt viktigt.

7. Fem av mina feministiska förebilder

Jag har talat trött om feminismen den senaste tiden. Inte om ideologin i sig, men om den feministiska kampen som har krävt mycket kraft. Därför kommer nu fem feministiska förebilder, som ger mig styrka, kunskap och gemenskap! De är på inga sätt alla mina förebilder, och inte heller rangordnade, utan de som jag känner att jag vill uppmärksamma just idag.

Till mina feministiska förebilder hör:

♥ Min vän V.

Min vän V är en fantastisk människa på så många sätt. Hon är stark, smart och snäll. Hon ifrågasätter, tar debatter, kämpar. Jag ser henne som en feminismens valkyria med flammande rött hår. Hon är ett evigt bollplank för mig oavsett vad det handlar om och lyssnar alltid då jag beklagar mig, må det vara om idiotiska sexister eller svartsjuka över gamla förälskelser. När jag blir stor vill jag bli mera som henne.

♥ Lady Dahmer.

Ingen bloggare har nog lärt mig så mycket som Natashja Psomas Blomberg, känd som Lady Dahmer, har gjort. Hon skriver rakt på sagt, argt, provocerande och alldeles, alldeles underbart. Tack vare hennes blogg och outtröttliga kamp har jag lärt mig om förtryck av tjocka, om klass, om könsroller som en tvingas in i från och med den första dagen här på jorden. För tillfället är hennes blogg lagd på is, eftersom hon har fått så grymma mängder hat. Att vara högröstad kvinna i ett patriarkat är att ses som ett hot, och förr eller senare tar alla trakasserier sin tribut.

♥ Veronica Varlow.

Veronica Varlow är min förebild i mångt och mycket, och feminismen är en av dem. VeVa skriver sällan uttalat om feminism, men tanken genomsyrar allt. Hon är bland annat burleskdansös och tar vara på på hur det är fullt möjligt att vara burleskartist och feminist samtidigt, samt för fram rättigheten att få bry sig om sensualitet, sitt utseende och traditionellt sett typiskt kvinnliga saker utan att för den delen vara slampa eller dålig feminist.

Veronica Varlows dansnummer under Emilie Autumns konsert 2012.

♥ Min vän F.

Min vän F är intelligent, medkännande och uppdaterad kring vad som sker i världen. Han har dessutom en förmåga att reflektera som jag beundrar. Hur han verkligen vill förstå och försöker se saker ur olika perspektiv. Feminism kräver begrundande, att bli medveten om sin egen position och lyfta andra för att låta deras röster höras, röster som kanske annars inte uppmärksammas. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är något av det svåraste för mig att reflektera över min egen roll och plats i feminismen, och F inspirerar mig till att bli bättre på det.

♥ Alla tumblr-feminister.

Internet, denna gudagåva till mänskligheten. ”Jag ska lära dig allt jag kan”, sade Baloo till Mowgli, och detsamma har tumblr sagt till mig. De tumblr-bloggar jag följer är främst fandombloggar med inslag av feminism (i bästa fall kombineras de två) och tillför såväl nöje som nytta till mitt liv. Det jag kan om bland annat feminism, rasism, trans* och sexualitet har till stora delar kommit från tumblr. Innan jag seglade de farvattnen på internets stora ocean hade jag till exempel inte förstått att det finns romantiska läggningar såväl som sexuella läggningar, samt avsaknad av dessa. Asexualitet, biromantisk och demisexuell var okända begrepp för mig. (Är de det för dig också? Här finns en infograf som ger ett hum om det hela.) Jag blir så glad och tacksam över att folk fortsätter upplysa, förklara, nyansera och lyfta upp viktiga frågor, så att jag och andra får chansen att bli mer insatta, öppna och stödjande.

Må denna dag bli ännu en dag av optimism och nya kunskaper!

Vem är Ileea?

Då jag var tolv år hade vi en familjedator med modem. Jag fick vara på nätet en halv timme i veckan, för att telefonlinjen inte skulle upptas så länge. Annars var jag hänvisad till bybibliotekets dator. Där blev jag medlem på mitt första webbcommunity, en svensk sida som hette webbsidorna.com. Jag bytte alias ibland, hette Imaginary efter Evanescenses låt med samma namn, eller, då jag hade upptäckt honom, Rikki Moonshine efter mitt glam rock-alter ego.

(Jag minns att jag inte riktigt visste var ”Imaginary” betydde. Jag minns att jag tyckte att det var vackert, det lät som ett kvinnonamn för jag betonade det så det rimmade på ”Mary”. Jag minns hur jag låg på bakersta bänken i en buss, på väg hem från en fotbollsmatch, och lyssnade på låten från min bärbara cd-spelare. Det var sensommar och till hösten skulle jag börja högstadiet. Jag minns känslan av tidlöshet, tyngdlöshet; att sväva i grå himlar utanför sin egen kropp; att denna sista sommar innan sjuan innebar ett ”sista” på flera plan; att Evanescense var en ingång och en försmak på det nya liv som snart skulle vara mitt.)

Men innan Imaginary och Rikki Moonshine, så fanns Ileea. Och efter de fåtal andra alias som jag använde men nu har glömt bort, så finns fortfarande Ileea.

Jag är uppvuxen med två serietidningar, Bamse och Fantomen. I den senare fanns en biserie som hette Achilles Wiggen, som handlar om en svensk som reser i tid och rymd. Andra karaktärer i serien är bland annat en svarthårig pojke, en gräshoppa-som-talar-med-bindestreck-mellan-varje-ord och den blåhyade rymdprinsessan Ileea.

Hur det än kom sig, så valde jag Ileea som mitt första internetalias, den där gången då jag var tolv år. Kanske för att hon var vacker. Kanske för att hon var annorlunda. Kanske för att hon var en atlantsk prinsessa.

Ileea är numera inte endast en vacker rymdprinsessa med attityd. Hon är mitt skriftliga jag, mitt blåhyade ansikte utåt på internet. Det var det första namn jag valde och fortfarande det första och mest självklara namn jag väljer. I min vanliga, vardagliga, fysiska verklighet är jag inte Ileea, men när jag sätter mig framför en skärm, när fingrarna hittar ett tangentbord, då går det inte längre att skilja på Ileea och mig. Vi är en och densamma, med samma känslor, önskningar, längtan och vilja.

Det visade sig flera år senare, då jag läste om Achilles Wiggen, att prinsessan inte alls hette Ileea. Med barns tendens att läsa med hjärtat och inte med hjärnan så hade jag läst ”Ileea” där det egentligen stod ”Illea”. I slutändan är detta precis som det ska vara. Rymdprinsessan Illea är inte densamma som cyberrymdprinsessan Ileea, även om de delar ursprung och nästannamn.

6. Det svåraste med att vara feminist enligt mig

Det kom saker emellan. En månad fylld av poesi. En kurs i litteraturhistoria. En vardag, en valborg. En livskris. Det är sådana saker som händer, men nu ska jag sparka igång lite feministiska inlägg igen. Idag funderar jag kring:

Vad är det svåraste med att vara feminist?

Det är två saker som slår mig som betungande med att vara feminist. Det första är att bli medveten om mitt eget förtryck och mina egna privilegier. Det vill säga, att bli medveten om att jag också förtrycker. Ingen människa är en ö och inget vi gör sker i ett vakuum. Jag är en del av patriarkatet och det gör att också jag upprätthåller skadliga normer. Som kvinna är jag förvisso strukturellt underordnad män*, men för mig handlar feminism inte bara om kampen om jämställdhet mellan könen* utan också om jämlikhet överlag. Intersektionalitet är ett fantastiskt ord som användes senast idag under en träff i nämnda litteraturhistoriska kurs. Intersektionalitet handlar om hur olika kategorier (kön, etnicitet, klass, sexualitet, ålder, religion, funktionsförmåga och så vidare) samverkar och formar våra levnadsvillkor.

Alltså. Nu kom jag lite av mig. Poängen är att också jag är en förtryckare, eftersom jag (liksom vi alla) hör till fler kategorier än endast kön. Och det är aldrig roligt att inse att en själv är förtryckare. Inte desto mindre är det oerhört viktigt att kunna se sig i spegeln och våga möta sin egen blick. Hur förtrycker jag? Vilka fördomar bär jag på? Vad kan jag göra för att sluta reproducera skadliga normer? Jag har många privilegier som vit, högutbildad, utan funktionsnedsättningar och så vidare. Det betyder att jag måste tänka på hur och vad jag gör och säger, för att inte per oreflekterad automatik delta i förtrycket av utsatta grupper. Och det, kära vänner, kan vara svårt.

Det andra som är svårt med att vara feminist är insikten om att arbetet aldrig blir färdigt. Det är en kamp som måste föras och upprätthållas hela tiden (vilket bara bekräftades då Finlands nya regering presenterades). Det går inte att luta sig tillbaka och slappna av då ett delmål har uppnåtts. Det finns alltid något nytt att kämpa för, en ny orättvisa att försöka åtgärda. Jag säger inte att vi inte har kommit långt, för det har vi, men jag säger också att vi har väldigt lång väg kvar att gå. Vi kan fira våra segrar på vägen, fester i regnbågsfärgad konfetti och gränslös kärlek, men nästa morgon måste vi ta itu med verkligheten igen. Det kommer alltid en nästa morgon och världen är fortfarande inte jämställd. Fullständig jämlikhet må vara en utopi, men det betyder inte att att det inte är värt att sträva efter det.

En tredje, lite småfånig svårighet med feminismen, är att jag numera inte kan ta av mig de feministiska glasögonen. Jag är feminist på heltid. Det är ju i grunden en god sak, men ibland blir det tröttsamt att hela tiden se förtrycket, analysera och kritisera. Ibland, bara ibland, skulle det vara skönt att gå tillbaka till den lyckliga omedvetenheten. ”Ignorance is bliss”, heter det på engelska och visst finns det ett korn av sanning i det. Fast nä, i slutändan är jag lyckligare nu. Argare och mer uppgiven, javisst, men också starkare och ironiskt nog också mer hoppfull. Första steget till en lösning på ett problem är att förstå problemet.

Du som är feminist – vad är det svåraste enligt dig?

*Här låter det som att jag tror att det endast finns två kön, vilket ju inte är fallet. I dagens samhälle utgås det ändå ofta från att det endast finns två kön, vilket ju gör att jag som (cis)kvinna visserligen är underställd (cis)män, men har en privilegierad position i jämförelse med transpersoner.

Inte längre april

Det är över nu. Trettio dagar av diktskrivande. Lite motsträvigt i starten, ett uppsving mot mitten och sedan nedåtgående aktivitet mot slutet igen. Vissa dagar arbetade jag flera timmar med poesi. Andra dagar diktade jag ihop några rader runt midnatt. I slutändan skrev jag minst en dikt varje dag, trettio dagar i sträck.

En av de trettiofyra dikterna handlar om hur långt det är mellan Finland och Danmark. Två av dem handlar om revolution, en om betongtillverkning och en annan om tågstationer. Sju av dikterna är på rim. Några dikter kommer jag aldrig vilja visa världen. Andra har potential att bli något bara jag kommer mig för att arbeta vidare med dem. En hör till något av det bästa jag har skrivit. Jag har stulit repliker från teveserier till minst två av dikterna, och i två andra har jag använt ordet ”beryll”. Jag tror inte att jag någonsin har använt det ordet tidigare.

Jag vill säga tack. Tack för att ni har läst mina dikter, för att ni har kommenterat dem. Tack för inspiration, ofta omedveten sådan. En av de senare aprildikterna kom till av ett ögonblickets ingivelse. ”Spetsar och stål”, sade en vän. Jag minns inte ens i vilken kontext, men jag älskade rytmen i orden och motsättningarna i bilden. Och som alltid så hanterar jag livet, världen och känslor genom att skriva dem.

Spetsar och stål – aprillyrik dag 22

Jag drömmer om dagar
av spetsar och stål
av silke och utslitet läder.

Jag drömmer om nätter
av tegel och kol
av jeanstyg och urvuxna kläder.

Jag drömmer om stunder
av brons och beryll
av linne och kullerstensklapper.

Jag drömmer om timmar
av ceder och tyll
av marmor och skrivmaskinspapper.