September har varit flera månader lång och samtidigt bara några dagar kort. Tiden beter sig så märkligt i sorg, rusar på och hoppar i stora sjok och är seg och långsam på samma gång. Sorg tar också så mycket kraft, jag är trött mest hela tiden, skalar bort precis allt oväsentligt för att orka. Då går det. Emellanåt går det till och med bra.
En onsdag har vi jordfästning. Mina kusiner håller tal och sjunger och jag läser en dikt, tror att jag ska lyckas men på näst sista raden, ”tid att koka mera kaffe”, där stockar sig rösten och jag gråter och läser med stor svårighet de sista orden, för det fanns aldrig tid att koka mera kaffe, även om jag drack kaffe med moffa den där allra sista dagen. Man kan och vill ju aldrig tro att en kaffekopp är den sista. Vi lägger ner rosor och lyssnar på körsång och ringer ambulans, för en av de äldre gästerna tuppar av i hjärtflimmer och det är en fullkomlig overklighetskänsla att prata med nödcentralen och dirigera ambulansen till kyrkan, berätta att de behövs i kyrkan alltså bokstavligen in i kyrksalen längst framme vi är på en begravning. Jag är med att bära ut kistan och det är trångt i kyrkgången och doftar färskt trä av kisthandtagen.
På minnesstunden hemmavid efteråt är jag så komplett och fullständigt slutkörd. Och ändå orkar jag äta fisksoppa och havtornstårta, och ändå orkar jag skratta, och diska undan och ordna med blommor. På kvällen, när jag är ensam hemma i lägenheten, då tänder jag ljus och lyssnar på Tröstevisa och ligger på soffan i flera timmar. Får äntligen vila lite. Gråta. Vila. Gråta. Vila. Det är sköna timmar, att bara vara och tänka och känna.
Moffa är närvarande i fotografier på köksbord och kylskåp, och i våra drömmar. En natt dör han, igen. En annan natt sitter han i sin röda Musse Pigg-fleecepyjamas på villaverandan när vi kommer dit. ”Men inte ska du ju vara här!” säger vi. Nä, just ja, det ska han ju inte, håller han med. Och senaste natt kom han hem genom ytterdörren, stor och stilig. Var han har varit? På fest i Rewell Center! Om det var en trevlig fest? Jodå, det var det!
Jag tänker att moffa skickar hälsningar från andra sidan. Att han har det bra där. Sitter på villaverandan och går på trevliga fester och så. Sånt där han tyckte om att göra i det här livet också.
Sandra skriver 