Monthly Archives: juni 2013

Deep Shadows And Brilliant Highlights

Jag lever ett omväxlande liv. Redan för många år sedan kom jag fram till att jag, om jag skulle benämna mitt liv med namnet på ett musikalbum, utan tvekan skulle välja HIM:s album ”Deep Shadows And Brilliant Highlights”.

De djupaste av skuggor och de mest strålande av glansdagrar. Mörker och ljus i en ström som aldrig upphör. Och ju längre jag lever, desto bättre blir det. Det mörkaste mörka är fortfarande avgrundsdjupt då det kommer, men det kommer alltmer sällan. Det ljusaste ljusa är fortfarande skimrande och högtflygande, och det sinar inte med åren.

I grund och botten är jag en skiftande varelse. Jag tänker och känner utan ände, hinner utan vidare störtdyka, kravla mig upp, flyga och störta igen under samma dag. Som vi alla måste, försöker jag lära mig leva med mig själv. Jag försöker omhulda de gånger då ljuset får mig att älska världen och prata förstånd med mig själv då det mörka gör anspråk på mina känslor.

Idag, den sista dagen innan sommarjobbet börjar på riktigt, vaknade jag utsövd och själslugn. Mörkret fanns ingenstans, inte ens en skugga i bakhuvudet. Jag var nöjd, jag var tillfreds, jag var rentav lycklig på ett stillsamt, lite ovanligt sätt. Solen skapade dekorativa mönster med hjälp av spetsgardinerna. Grönskan var så strålande som den bara är i juni. Fåglarnas sång trängde sig in genom stugans tunna väggar och enkla fönster. Huvudet var klart och hjärtat lätt. Hela världen sken.

IMG_3540

IMG_3541

IMG_3547
Min sommarvärld av djupa skuggor och skimrande glansdagrar.

  XX

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Πολυρρήνια, Κρήτη

Utdrag ur min resedagbok, juni 2012:

Då vi krånglat oss fram till Polyrrinia körde vi inte direkt upp till restaurangen, utan parkerade bilen vid vägskälet och gick in mot byn och en förmodad hantverksbutik. Solen höll på att gå ner och den lilla byn var helt öde. Det var fantastiskt att gå på den smala gatan. Tänk att folk bor här på riktigt, högt uppe i ingenting!

Vi gick förbi gamla stenhus från romartiden och hälsade på spinkiga katter. Det var som ett helt litet äventyr att följa skyltar och pilar, ritade på husväggar, genom en så gott som tom by i ett hisnande berglandskap. Väl uppe på krönet, förbi restaurangen, drabbades jag av den stora känsla av att vara på precis rätt plats vid precis rätt tidpunkt.

Det var varmt och den nedåtgående solen kastade ett sällsamt ljus över höjderna. Jag hörde ekot av bräkande getter och hur deras skällor klingade mellan bergen. Jag hittade en taggig växt med lila blommor, som doftade underbart då jag smulade de små bladen mellan fingrarna. Jag var så fullt och fast inne i hela den kretenska bergssjälen och hade svårt att förstå att det finns så sällsamma platser på vår jord, platser som är urgamla och som fortfarande är befolkade, men vars invånare lever ett liv som jag knappt kan föreställa mig.

Igår, ett år senare, besökte jag samma plats igen. Orden ovan stämmer lika bra nu som då. Vi såg solnedgången under tystnad, jag plockade blommor av den lila växten vars namn jag fortfarande inte känner till och kände att jag inte hade velat vara någon annanstans i hela världen.

Akropolis

2 kommentarer

Filed under dagbok

100 goda råd

Jag snubblade över en lista på internet med 100 goda råd som en högstadieelev hade fått av en lärare under det sista året i skolan. En del av råden håller jag inte alls med om, men sedan fanns det ett antal som verkligen var tänkvärda i all sin enkelhet. Jag tar mig här friheten att översätta dem från engelska till svenska och dela med mig av dem. Läs och fundera!

1. Det finns många sätt att ta sig ner i en simbassäng. Trapporna eller stegen är inte ett av dem.

4. Om en gatuartist får dig att stanna till, är du skyldig hen en slant.

11. Om du stannar längre än en natt: packa upp.

17. Ljug aldrig för din doktor.

23. En handskakning slår en autograf.

26. Om du vill veta vad som gör dig unik, sitt modell för ett karikatyrsporträtt.

40. Det är inte nog med att vara stolt över ditt ursprung, du måste också leva upp till det.

48. Sympati är att erbjuda krycka, inte att låtsas halta.

59. Säg ”tack” till busschauffören.

67. Det är okej att gå på bio ensam.

84. En timme med dina mor- eller farföräldrar är väl tillbringad tid.

96. Du kanske inte dansar så bra, men att göra sig till åtlöje på dansgolvet är alla gånger roligare än att sitta ensam på bänken.

Har du någon enkel livsvisdom som du vill dela med dig av? Jag vill gärna veta!

5 kommentarer

Filed under okategoriserat

För brinnande livet

De senaste dagarna har varit nedslående då det kommer till skrivande. Jag har sett drömmar gå om intet och tvivlat på min förmåga att producera skönlitterär text. Så vad gör jag för att bearbeta denna misstro till mina egna alster? Jo, jag bearbetar den som jag bearbetar det mesta – genom att tala med vänner och genom att skriva. Det var så bakvänt att jag inte kunde annat än skratta i bedrövelsen, och i slutändan sägs det ju att motgångar gör en starkare. Jag väljer att tro på det för att jag måste.

Jag skriver så pennan glöder
Jag skriver så pennan blöder
Jag skriver så hjärtat blöder

blod och bläck och aska


Jag skriver i imman på glaset

Jag skriver i dimman från glaset
Jag skriver i dimman från flaskan

med blod som bläck och aska


Jag skriver för brinnande livet

Jag skriver för brännande livet
Jag skriver för brännande tvivel

för blodet, det stillas
och bläcket, det spilles
och kvar lämnar endast aska


Så här i efterhand har jag insett att min ursinnesdikt har undertoner av något annat, något som inte är lika ofrånkomligt uppgivet som diktens ord vill ge sken av, utan snarare något av en obeveklig naturkraft vars framfart inte bör eller ens kan förhindras.

Sedan kom jag på det. Det är Sofia Karlssons version av visan Spela för livet som lurar bakom orden om blod och bläck. Det är vad jag egentligen menar, med den lilla ändringen att jag skriver istället för att spela. ”Jag spelar för livet, jag vet inget annat”. Det finns för många ord som gömmer sig i hjärtat och fingertopparna för att jag ska kunna låta bli att skriva. Så jag skriver.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Trollsländor och vargasmycken

Trollsländorna är tidiga i år. Aldrig förr har de dansat så tidigt, jag brukar höra rasslet av deras glittrande vingar först under sensommarens heta dagar. Å andra sidan har vi knappt haft någon försommar alls i år. Vi gick direkt från vår till högsommar, från klar majhimmel och kylig vind till brännande sol och tung värme. Till och med ett åskväder drog över de norra slätterna för en kort tid sedan, en sjudundrande ovädersnatt vars like inte brukar upplevas förrän tidigast i juli och det inte ens varje sommar.

Men tillbaka till trollsländorna. Trollslända. Smaka på ordet. Det är fullt av magi, precis som de urtida insekterna med sina florstunna vingar och långa pennkroppar. De verkar inte höra fullt hemma i vår värld, det är lätt att föreställa sig hur de med sitt låga surrande flyger ut och in mellan verkligheterna.

På finska går trollsländan under namnet sudenkorento. Direkt översatt kunde det vara ”vargslända”, även om en teori är att vargsländan är ett missförstånd sprunget ut suvikorento, sommarslända. Jag, med mina begränsade kunskaper i det finska språket, har dock alltid tänkt på det som sudenkoru, vargasmycke, vilket är minst lika magiskt som trollsländor. Den ena insekten hjälper skogstrollen att spinna skägglav till tjocka garnnystan, medan vargarna lånar det andra flygfäet för att pryda den grå pälsen med grönskimrande grannlåt.

På engelska heter trollslängan dragonfly, drakfluga. Även om flugan kanske inte är den mest sagolika insekten, så ger drak-förleden definitivt mer magi till de små varelserna. Kanske flockas drakflugorna kring drakar som vanliga flugor kring boskap. Jag ser framför mig en enorm drake som långsamt lyfter från marken med ett glittrande moln efter sig. Jag tror ändå att drakflugorna inte är till förtret för draken, utan snarare gör nytta. Kanske de engelska trollsländorna, drakflugorna, med stor iver putsar drakens fjäll så att de glänser i solen, såsom stim av små fiskar samlas runt och putsar större fiskar.

Så det är vad min sommar är. Skarpt solsken som silas mellan björklöv och ögonfransar och svettpärlor som kittlar i nacken. Trampet från spinnrockar i skogen. Gråmjuka ulvapälsar som gnistrar i smaragdgröna och bronsgula facetter. Det dova ljudet av tunga drakvingar ovanför mitt huvud, följt av rasslet från tusentals mindre, spröda vingar. Urgammal trolldom i namn på tre språk.

6 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Fritt fall

De talar om en berg-och-dalbana av känslor. Att det går uppåt och neråt. Vad de glömmer, eller kanske inte har varit med om, är då berg-och-dalbanans bromsar inte längre fungerar, då rälsen har slitits upp och du slungas ut över stupet. Ingen lutning, ingen brant,  bara ett fritt fall rakt ut i luften.

Då kan det hända att du helt tappar greppet om världen och bokstavligt talat inte ens klarar av att göra en kopp te för att lugna nerverna, bokstavligt talat inte klarar av att över huvud taget göra något annat än att ligga raklång på golvet och jämra dig högt och gråta ner i mattan. Någonstans bortom chocken och smärtan inse att du inte klarar av det här själv och lyckas kravla dig fram till telefonen och mellan tårarna försöka förklara för den stackars vännen i andra änden av linjen att det egentligen inte är så illa som det låter, att ingen har dött, men att livet plötsligt blev alldeles  o u t h ä r d l i g t  svårt.

Då är det fint med vänner som förstår precis, som lyssnar och tröstar och väntar tills snyftningarna så småningom avtar, som inte fördömer eller förlöjligar eller förminskar, utan som inser fakta: att just i denna stund, av någon inte helt klarlagd orsak, är själens alla försvarsverk rivna, alla skyddsmurar fallna och ditt innersta väsen ligger totalt blottat för den hårda verkligheten och det känns som om det ska förinta dig.

Och sedan går det om. Bara så där. Du avslutar telefonsamtalet, stiger försiktigt upp, snyter dig och med skakande händer gör du den där tekoppen som för bara en halv timme sedan var ohjälpligt utom räckhåll. Huvudet är tungt och ögonen trötta, men själen och hjärtat är återigen trygga bakom mjuka ord och bomull och du kan känna hur det svåra drar sig undan för den här gången, hur förnuftet och sansen sakta återvänder. Jag vet hur det är, älskling. Jag är där i andra änden av linjen, jag är den säkerhetslina du inte visste att du hade då rälsen rämnar.

Det är inte lätt att vara människa.

5 kommentarer

Filed under skönlitterärt