Månadsarkiv: december 2017

Jul

Visst blev det jul. Signade, signade jul.

Två dygn av mat och vila. Tupplurar i soffan med Nisse framför brasan, filmer på teve, promenader i snön. Långa nätter och långsamma dagar. Så river man av en annandagsmiddag med ett dussin släktingar och Terjärvs folkdräkt som avslut på julledigheten.

26178349_10156038177634886_275324990_o-126142520_10156038177754886_2103590868_o

Annonser

Lämna en kommentar

Under dagbok

Fjärde advent

20171224_072236

Och vilken advent.

”Jo tack, det är bra, men väldigt intensivt med jobbet”, har jag svarat när folk har frågat hur det är. Mot slutet av adventstiden blev det nästan bara intensivt och inte alltid så bra, men jag har inte haft tid att sakta in och omformulera mig. Inte haft ork för att träffa vänner. Dagar med minutschema, för att hinna umgås med familjen och ha lite julmys också. Minutschema och för lite sömn är inte såsom jag fungerar bäst, om vi säger så.

”Tur att julen kommer oavsett”, har jag lite käckt sagt i ett försökt att hålla humöret uppe, även om jag kanske inte trott på det. Men nu tror jag på det, för här är julen nu, oavsett.

Nu är det en kort arbetsdag kvar. Sedan får jag sakta in litegrann, vila, omformulera mig. Och jul är det hela dagen, oavsett. Det är en slags nåd, det också. Dagen är kommen: här är den; din, er, vår; att göra vad vi vill med.

Kära vänner, jag önskar er en riktigt god jul, oavsett!

4 kommentarer

Under dagbok

Fara hem

Det finns en bil på gården.
Den är min.

Det lyser i ett fönster i huset.
Det är i mitt.

Jag antar
att alla andra
har farit hem
inför julen.

Ännu en arbetsdag
innan jag också
kan fara hem.
Vilken tur
trots allt
att julen kommer
oavsett.

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Tre favoriter och en sämsta

Tre favoriter och en sämsta – julsånger, förstås! Här kör vi dem till den vackra synen av ljus som mötte mig när jag kom hem imorse. Hjärtat blir varmt av mindre.

IMG-20171220-WA0000

TRE FAVORITER:

1. Have yourself a merry little Christmas av bland annat Frank Sinatra

En underbar julsång som jag egentligen har upptäckt först i år. Den är mjuk, förtröstansfull och hoppfull, tar vara på det viktiga, det lilla som blir det stora: ljuset, vännerna, gemenskapen. Jag vill ha den i just denna textversion.

Have yourself a merry little Christmas
Let your heart be light
From now on, our troubles will be out of sight
 
Have yourself a merry little Christmas
Make the yule-tide gay
From now on, our troubles will be miles away
 
Here we are as in olden days
Happy golden days of yore
Faithful friends who are dear to us
Gather near to us once more
 
Through the years we all will be together
If the fates allow
Hang a shining star upon the highest bough
So have yourself a merry little Christmas now

 

2. Bered en väg för herran

Denna psalm vill jag sjunga och höra med melodi enligt Bodatraditionen. Folksång när den är som vackrast! Det är först då som texten verkligen kommer till sin rätt: Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp!


3. Combined Carols
av Rebecca Clarke

Jag råkade höra den här i flödet på en julradiokanal på nätet en vinter, och letade sedan förtvivlat efter vilket verk det var. Tack vare internet hittade jag sedan Rebecca Clarke, som i sig är en mycket intressant person. Clarke (1886-1979) studerade vid Royal Academy of Music och Royal College of Music i London och blev senare en av de första professionella, kvinnlig orkestermusikerna. Trots att hon var en mycket duktig kompositör skrev hon lite, bland annat på grund av samhälleliga (och egna) idéer om kvinnor som kompositörer. Clarke brottades med såväl yttre svårigheter i form av motarbetande och avsaknad av uppmuntran som med inre svårigheter som dystymi, en slags mild men kronisk depression. Många av hennes kompositioner publicerades aldrig och hon föll snart i glömska. Först på senare år har man börjat uppmärksamma henne och år 2001 grundades The Rebecca Clarke Society för att föra fram hennes verk.

Combined Carols komponerades år 1941 och här får man alla julsånger på en och samma gång i en underbar blandning!


..och så den SÄMSTA:

I’ll be home for Christmas av bland annat Elvis Presley

Den här låten gör mig arg. Så här går texten:

I’ll be home for Christmas
You can plan on me

och lite senare avslutas den så här:

I’ll be home for Christmas
If only in my dream

Va? Just sade du ju att du kommer hem till julen, och sen kommer du dragande med ett ”om inget annat så i mina drömmar”. Då är du ju inte hemma! Kom inte här med löften i jultid, speciellt inte om du uppmanar dina nära och kära att ställa allt i ordning för din hemkomst, för att sedan bryta löftet! Nä du, inga julklappar till dig i år.

2 kommentarer

Under dagbok

Tredje advent

20171217_222403

En vecka till julafton. I bakgrunden ses julgranen, som jag trots allt släpade upp från källaren och dekorerade med allt pynt jag har. Jag känner att jag vill ha guld, glitter och ljus i överflöd. Allt som förmedlar stämning, värme, skönhet och godhet. Det finns tillräckligt med karghet och kyla och jag svär när jag läser nyheterna. Vidriga värld.

Vanligen är advent den tid jag trappar ner, men denna advent blir det mer jobb nu närmare jul vi kommer. Ibland blir jag andfådd i hjärtat när jag ser kommande veckors schema – när ska jag få en helt ledig dag, utan minsta programpunkt? Jag trodde den dagen var i morgon, men plötsligt fylls även den av program. Roliga saker, visserligen, men fortfarande – program. För det mesta går det ändå bra, och när mitt jobb tar slut i månadsskiftet januari-februari tänkte jag vara ledig, och resa. Först till Pargas, sedan till Kap Verde. Omväxling förnöjer!

I helgen var jag på mitt andra fadderbarns dop. Jag har inte varit på så många dop i vuxen ålder (det blir väl just två: mitt första fadderbarn i oktober, och nu mitt andra i december, och bådas namn börjar roligt nog på A). Det jag har upplevt är ändå att dop är en tröstande blandning av andligt och jordiskt. Allt går på barnens villkor, och trots att det sällan blir som tänkt, blir det ändå bra. Ett sådant medmänskligt sätt att vara, agera; att utgå från barnet, medmänniskan, en livssyster, en älskad. Det kunde med fördel överföras till andra livsområden. Och sedan kaffe på det.

Jag har också börjat läsa igen. Den senaste veckan har jag plöjt Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood inför en bokträff, och nu läser jag lite annat varje kväll. Sömnen blir kanske lite kortare, men själen blir också lite lugnare. Och bokträffen: där har vi något som är gott för själen. Aj ändå, att få träffas med lokala feminister och diskutera litteratur och liv. Världen är kanske karg och kall, men om det finns värme någonstans så är det där.

Fridfull tredje advent önskar jag er!

Lämna en kommentar

Under dagbok

Förrädisk mark

Jag sjunker in i min kropp
ett kärr
ett träsk
förrädisk mark

Detta är
mitt territorium
bara jag vet
var det finns fotfäste

Jag blir den jord
mot vilken
jag lägger örat

för att lyssna till
varje styng
varje mummel av smärta
porlanden svullnader förminskningar
i kött och blod

Detta är tecknen

Detta är
vad jag måste
känna till

Ovanstående dikt är skriven enligt följande enkla steg:
1. Läs en riktigt bra bok (i detta fall Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood).
2. Hitta ett stycke som bränns.
3. Kopiera in texten i ett Word-dokument.
4. Radera, stuva om och skriv till.
5. Ta-daa!
(6. Glöm inte att ange inspirationskällan.)

För den intresserade finns det ursprungliga textstycken nedan, i vitt. Markera för att läsa.

”Jag sjunker in i min kropp som i ett kärr, ett träsk, där bara jag vet var det finns fotfäste. Förrädisk mark, mitt eget territorium. Jag blir till den jord mot vilken jag lägger örat, för att lyssna efter rykten om framtiden. Vartenda styng, vartenda mummel av lätt smärta, porlanden av avstötta ämnen, ansvällningar och förminskningar av vävnader, köttets dreglande, detta är tecken, det är detta jag måste känna till. Varje månad håller jag utkik efter blod, med fruktan, för när det kommer betyder det misslyckande.”

– ur Tjänarinnans berättelse (1985) av Margaret Atwood, s. 90.

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

Andra advent

20171210_223207

Det har varit en intensiv vecka. Jag har inte läst vidare en ena sida en påbörjad roman. Bråda dagar på jobbet, med en paus mitt i för självständigheten. Det finns så mycket som är förskräckligt med Finland 100 år, men det finns också så mycket som är fantastiskt. Jag kände hur jag behövde fokusera på det fantastiska, ta en dag av vila och festligheter och tacksamhet för att kunna orka kämpa vidare nästa dag. Så självständighetsdagen firades hemhemma, med flagghissning och glögg i soffan och slottsbalsmiddag hos grannarna. Jag matchade fammos folkdräkt från Terjärv med eyeliner och rött läppstift, och kände att detta var mycket jag. En utstyrsel att återanvända å det snaraste.

24862284_1395929513851509_4456151147662167380_n

Den uppspjälkta arbetsveckan har gjort att jag är helt dagavill, och jag var riktigt tvungen att fråga: Är det måndag imorgon? Ja, det är måndag imorgon, och det stundar åter en intensiv arbetsvecka, följt av en intensiv helg. Det är mycket nu, men det är bra nu.

Jag har tänkt lite på generositet och gästfrihet här i helgen. Hur det den senaste tiden har varit mer självklart än någonsin att säga ”klart du kan sova hos mig!”, ”vill du ha skjuts?” eller ”jag bjuder, det blir nog jämnt i slutändan”, eftersom jag känner hur så mycket generositet och gästfrihet riktas åt mitt håll. En god vän som upplåter sitt hus för att rollspelsföreningen ska kunna ha sitt höstmöte och julfest där. Folk som dukar långbord i köket, lagar mängder god mat. Delar ut madrasser och kramar och gåvor. Nästa dag: en annan som bjuder till middag, igen, av julmatsresterna. Erbjuder bastu och örtlikör. Välviljan och vänskapen ligger varm i rummet.

Att få ge och få ta emot. Hur givmildhet, gästfrihet och välvilja växer och sprider sig genom att delas. ”Delad sorg är halv sorg, delad glädje är dubbel glädje”, som det heter. Och med åtta, tio, tjugo gamla vänner och nya bekantskaper är glädjen stor.

6 kommentarer

Under dagbok

Gott

Det är mycket som är gott just nu.

Det är gott att ha ett jobb som är kul och lagom mycket. Visst blir det mer och mer intensivt ju närmare jul vi kommer, men det är roligt att gå till jobbet om eftermiddagarna (och förstås att gå hem om kvällarna). Folk är glada när de ska köpa ljus, vilket gör att försäljaren (läs: jag) också är glad. Dessutom finns det en chokladask i lagret på jobbet.

Det är gott att ha vänner. En kväll ordnade vi glöggmys och jag skrattade så min påstådda vattenfasta eyeliner smetades ut och magen värkte. När jag far till lindy hoppen om söndagskvällar känner jag numera många vid namn och jag tvivlar inte på att jag i år vågar fara på social juldans ensam – för jag är ju inte ensam där! I går var jag på feministisk bokklubbsöl och det var alldeles fantastiskt att sitta flera timmar och prata om hjärtefrågor, med folk jag börjar känna rätt bra och folk jag bara träffat en gång förr och folk jag aldrig sett förr. Ändå fanns den genast där, känslan av gemenskap och trygghet.

När jag gick hem flammade norrskenet som ett grönt sidenband tvärs över himlavalvet.

Lämna en kommentar

Under dagbok