9. Hur feminismen syns i min vardag

Jag är språkstuderande och fritidspoet. Ord är mina verktyg och min glädje, men ibland hakar jag upp mig på dem och blir förvirrad.

Hur syns feminismen i min vardag?

”Syns” som… syns i mina hårbeprydda ben då jag drar på mig röda strumpbyxor? ”Syns” som syns i högen med litteratur inom feministisk språkvetenskap som har bott i mitt kök det senaste året, innan jag lämnade tillbaka alla böcker till biblioteket härom veckan då jag äntligen har avslutat min gradu? ”Syns” som syns i post it-lappen som sitter uppklistrad på mitt badrumsskåp?

DSC05145

Nä. Det handlar väl mera om vad jag gör i min vardag som bär tydliga, feministiska förtecken. Min förhoppning är ju att mycket av den feministiska ideologin ska bli så självklart hos mig att det inte krävs en aktiv ansträngning att vara feminist varenda minut. Samtidigt inser jag ju att jag hela tiden måste ha genusglasögonen på näsan och feminismen i bakhuvudet, för annars faller jag automatiskt in i det normaliserade, patriarkala sättet att leva, det sätt som jag har blivit lärd av samhället.

Nåväl. Det här är sådant jag gör:

Jag läser feministiska artiklar, bloggar och diskussioner på nätet, pratar om dem med mina vänner och ger mig ibland (ofta mot bättre vetande) in i debatter. Jag vill lära mig mer, nyansera min bild av världen och nå större förståelse.

Jag lånar, läser, pratar om och köper böcker av kvinnliga författare. Delvis för att det finns många bra kvinnliga författare som jag gärna läser, men också för att dra upp lånestatistiken och visa att det finns en efterfrågan på till exempel finlandssvenska, kvinnliga poeter.

Jag rättar mig själv i tanken. Ofta. Om jag ser en lättklädd kvinna, en tiggare, ett gäng tonåringar vid en busshållplats eller någon annan som får stereotypa tankar att dyka upp i huvudet på mig, så rättar jag mig själv. Frågar mig själv, ”varför tänker jag så här?” och tänker om. Vi har alla automatiserade, ofta fördömande tankar. Det är okej. Det som inte är okej är att stanna vid dem och låta bli att ifrågasätta stereotyperna.

Jag bemödar mig om att använda ett inkluderande och könsneutralt språk. Jag vill använda hen, säga forskare och inte vetenskapsman. Jag försöker prata om partner istället för flickvän eller pojkvän för att inte reproducera hetero- och  tvåsamhetsnormer.

Så här skrev jag i teorikapitlet i min gradu: ”Istället för att som tidigare anse att vi använder språket på ett visst sätt för att vi är på ett visst sätt, är dagens syn snarast den att vi är på ett visst sätt för att vi använder språket på ett visst sätt. Det här perspektivet innebär samtidigt att språkbruket inte bara konstruerar, reflekterar och upprätthåller den sociala verkligheten, utan den sociala verkligheten skapas och omskapas, ifrågasätts och i förlängningen också förändras med hjälp av språket. (Litosseliti 2006:9.)”

Jag vägrar skämmas. Det här är något jag fortfarande jobbar mycket på. Det finns så mycket som en kvinna (outtalat) förväntas skämmas över på något plan: utseende, matvanor, sexualitet, intressen. Jag vägrar. Jag vägrar skämmas över att jag älskar mat. Jag vägrar skämmas över att jag läser fanfiction och är en ivrig fangirl. Jag vägrar skämmas över min klädstorlek, över att jag inte är sminkad, har smutsigt hår eller går med orakade ben på offentlig plats. Jag vägrar skämmas över att jag är singel.

Jag försöker prata om feminism, queerhet, kön och rasism med vänner och familjemedlemmar som inte är så insatta eller intresserade. Det går inte alltid bra, men jag kan ofta inte hålla tyst. ”Du slåss bara mot väderkvarnar”, sade min far en gång. ”Jag vet”, svarade jag, ”men jag måste göra det för att kunna stå till svars inför mig själv”.

Frågor på det? Eller tips på annat som jag kan göra för att föra in feminismen mer i mitt liv?

2 kommentarer

Filed under okategoriserat

2 responses to “9. Hur feminismen syns i min vardag

  1. Åh, jag har haft så mycket åsikter då jag läst dina inlägg. Men ibland funkar jag bara muntligt ;) Men nu… nu äntligen hittade jag nån att luta mig mot: http://www.mama.nu/Kronikor/Manne-Forssberg-Vi-maste-bryta-den-destruktiva-pojkrollen.
    Och här står då jag: Mamman som ska fixa det här med jämställdhet en gång för alla, eller i alla fall göra världen lite bättre. Lite i taget.

    När jag fick dottern så var allt så självklart. Hon ska inte ”spännas fast” i normerna. Hon ska få leka med de leksaker hon vill och hon ska få ta plats. Hon ska få vara stolt och hon ska få tro att hon kan allt, bara hon själv vill. Nu är hon snart tre, och hittills tycker jag det går helt okej. Hon leker med pojkar och flickor på dagis. Hon leker med bilar och dockor. Hon gillar vissa saker och andra inte, men vi delar inte upp något i pojkar och flickor (okej, nu gör jag det, men det är nu mest för att lättare få fram poängen) och till och med när vi shoppar i HM så ska vi kolla kläder på ”andra sidan” också (för av någon konstig orsak har de inte alla T-shirts på samma plats, haha).
    Sen fick jag då en son och plötsligt blir jag helt förvirrad. Vad gör jag nu? Vad vill jag ge denne gosse? Visst, självklart vill jag ju lära honom att respektera flickor och alla andra saker som män (grov generalisering) gör dåligt. Men vad vill jag GE honom? Och sakta men säkert kryper det fram. De där saker män inte får göra för att deras normer säger så. De får inte leka med vissa leksaker, ha vissa kläder. De får inte bete sig på ett visst sätt och de får inte önska pussar och kramar av mamma. De får inte gråta och de får inte prata om sina känslor. De ”får inte” så mycket och plötsligt blir bilden lite klarare. Inte konstigt att vårt samhälle ser ut så här, för vi knuffar inte bara tjejerna neråt utan vi knuffar också killarna uppåt. Och om killarna faller utanför normen, ja, då är de inte riktiga män.
    Så just nu försöker denna lätt förvirrade mamma få dottern att stå på sig och få sonen att bli mjukare samtidigt som jag behandlar dem jämställt, enkelt, eller hur?

    Ja, inte konstigt det är krångligt att få ner det på papper. Jag ber så hemskt mycket om alla fel som kommer, i grammatik och klumpiga ordval. Men jag hoppas kärnan kommer fram :)

    • Tack så hemskt mycket för din kommentar! Vad roligt att mina inlägg ger upphov till åsikter :)

      Du har så rätt i vad du säger och det gör mig glad att läsa över hur mycket du reflekterar över barns könsroller. Just för att barn redan från allra första början könas som flickor eller pojkar, med alla de förväntningar som det innebär (flickor ska vara snälla, söta, lydiga osv. medan pojkar ska vara starka, modiga, initiativtagande osv.) så måste vi arbeta för att lite knuffa dem i ”motsatt” riktning , för att de inte ska begränsas av sitt kön utan kunna få vara som de är. Det kan ju låta lite paradoxalt, men jag tror det är rätt väg att gå. Det talas ofta om hur skadliga stereotypa könsroller är för kvinnor, men stereotypa könsroller för män är ju också begränsande. Som jag har skrivit i något tidigare inlägg tror jag inte att rätt väg att gå är att bara lära kvinnor och flickor ta plats och stå på sig (det vill säga, anamma vad som ses som ”manliga” drag), utan också att lära män och pojkar att till exempel visa känslor (alltså traditionella ”kvinnliga” drag).

      Jag hejar massor på dig och alla andra föräldrar! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s