Ibland känns det som om jag skriver om samma sak om och om igen.
Jag skriver om feminism och teveserier. Jag skriver om andetag och om nyckelben under tunn hud. Om tonårspojkars kärlek till varandra, om converse och asfalt och rök. Om rött läppstift och whisky och svarta hattar.
Någon gång har jag tänkt på att göra som Sandra Beijer och förbjuda ord, vägra skriva vissa bokstavskombinationer. Men det går inte.
❦
Veronica Varlow förlorade sitt hus i en eldsvåda. I sin blogg skriver hon om att känna skam inför att återkommande teman:
”I feel that way every time I write about the fire. I feel like people will think – why isn’t she over it yet?
I’ll never be over it.”
Det är kanske så det är. Jag är inte över det än. Kanske kommer jag aldrig över vissa saker, i den betydelsen att de för alltid kommer vara en del av mig, av min historia och min tankevärld. Obekvämheten i min egen kropp, som konkretiseras i ett par rosa byxor i högstadiet. Den oerhörda svärtan i att bli utnyttjad och manipulerad av en äldre man som jävlarimig borde ha vetat bättre – men också, senare: en annan man i grön huvtröja som tittade rakt på mig och såg något värdefullt. Den eviga kampen i att försöka förstå och hantera stormande känslor i en värld där tårar kan vara något obekvämt.
Jag är inte klar med feminism och rött läppstift. Jag är inte färdig med känslan av converse mot asfalt, den svarttuschade blicken mellan två unga, den stickande smaken av för billig whisky.
❦
”Döda inte dina älsklingar”, skriver Beijer. ”Använd dem om och om igen om det gör att språket flyter enklare. Rödvinshångla passionerat med varenda stavelse som ligger dig närmare om hjärtat. Det viktigaste är att vi skriver.”
Och det är väl det. Det viktigaste är att vi skriver. Och om vad?
VeVa träffade en författare, som inte skulle skriva ännu en bok om sin mor. Så hon skrev en bok om att ensam vandra 1600 kilometer – och om sin mor.
”The last bits of advice Cheryl [Strayed] gave to me were:
Write what you’re obsessed with. Write the truth. And write like a motherfucker.”
❦
Så jag fortsätter skriva om dem. Det handlar om att skriva samma sak om och om igen, och vad mer –
Det handlar om att skriva samma sak om och om igen
och om att tillåta sig det.
Sandra skriver 
Samma tanke slog mig med min konst här om dagen. Hade gjort en målning jag var jätte stolt över och kunde också konstatera att motiven och känslan var något jag kände allt för väl igen. Plockade man bitar ur alla mina tidigare verk så kunde man pussla ihop det här verket. Det förringar ju inte att det är det bästa jag gjort hittils och att jag för varje målning rafinerar det jag gör, men varje gång så säger jag åt mig själv att den här gången ska det bli något helt annat…
Kanske är det så, att på samma sätt som man (förhoppningsvis) hittar sin stil inom bildkonst eller sin röst inom skrivkonst, så hittar man också sina teman eller motiv som man återkommer till? Jag brukar också säga åt mig själv ibland, att den här gången ska jag skriva om något annat – men i slutändan tror jag inte det är värt att kämpa alltför mycket emot det som kommer naturligt.
Ja, jag känner också att jag ibland går i de ingångna ullstrumporna. Men kanske det är helt okej det med? Kanske det är vårt sätt att leva? Kanske man försiktigt får nosa på det man trott vara förbjudet och istället försöka acceptera sig själv och det man skriver om? Och tänk om man efter att man accepterat kan gå vidare? :) Eller behöver man ens alltid gå vidare? Kanske mann kunde tillåta sig den där lilla gnuttan av nöjdhet även här.
Jag har inget vettigt att svara på din kommentar, för jag bara nickar och håller med då jag läser det du skriver!
Vi är alla samma hela tiden. Jag har läst om regissörer som säger att de gör samma film gång på gång, och konstnärer som säger: ”Jag målar samma tavla hela tiden”. What to do, man är ju den man är och det man skriver/spelar/komponerar/målar/pratar om/finner viktigt att kommunicera reflekterar ju den man är.
Om du vill vara Ileea-originell kan du ju go out of yourself och skriva ett inlägg om Turkmenistan eller betongtillverkning. :D
Ja, jag har tidigare tänkt att det är något dåligt, att en borde utveckla sig själv hela tiden och skriva om nya saker… Men nu tänker jag att det är helt okej att skriva om det som är en närmast hjärtat, för det är sannast – och därför tror jag att det blir bäst.
Jag var tvungen att googla Turkmenistan, för jag var inte ens säker på att ett sådant land existerade, hah. Nu är jag lite mer upplyst. Fast betongtillverkning är fortfarande ett okänt område!
Nejmen vad är detta, kan du inte Centralasien på dina fem fingrar?! Vadan detta förfall ;)
(att jag känner till det beror på att jag stundtals fascineras av kartor och geografi och finner en glädje i att bara sitta och titta storögt i mitt exemplar av Bonniers stora världsatlas.)
Universitetet. Början till slutet på allmänbildning, början till ett liv av extrem specialkunskap ;)
http://www.expressen.se/allt-om-resor/pricka-in-ratt–vilket-land-ar-det-pa-kartan/
9 av 12. Många chansningar…
Nio av tolv här också. Lika smart/dum som dig :D