Krusningar

Det känns som om världen är för liten. Jag hade på något vis förväntat mig mer än den trånghet jag finner mig själv i. Vad är det jag strävar efter? Vad är det jag jobbar för, jobbar mot? Vad för slags framtid finns det för mig och hur kommer jag dit?

En vän till mig har tackat ja till en tjänst. Jag gläder mig å min väns vägnar, det gör jag. Samtidigt känner jag något som jag tror är avundsjuka. För att min vän har något nytt och stort och spännande att se fram emot. Ett äventyr. Jag trodde inte att jag var äventyrslysten, inte egentligen. Nöjd med det lilla, med vardagen och det bekanta. Samtidigt undrar jag när min tid kommer. När ska jag leva min berättelse? Jag pratar om att ge ut en diktbok, men jag skriver för få dikter. Jag talar om att flytta tillbaka till Österbotten, men vad hände med tjusningen i tanken på att bo i London för en tid? Uppleva något annat, något nytt.

Jag har levt i vardag och trygghet och förutsägbarhet hela mitt liv. Och det av en orsak, för jag är en som vill ha, behöver och tycker om ordnade omständigheter, kontroll, stabilitet. Men en del av hjärtat vill flyga högre och längre än vad jag har gjort hittills. Lägenheter, studier, arbete, prylar är ballast för den delen av hjärtat. Jag drömmer om att vara lika vild och fri som karaktärer jag läser om. Jag drömmer om att leva liv och tider som är värda en roman, om att göra saker som är svindlande nog att skapa fiktion av.

Kanske är det något övergående, dessa drömmar. Kanske nöjer jag mig snart igen med vardagens cirklar och jämna lugn. Kanske är det bara våren som ropar i blodet, de ljusa vårnätterna med sina dofter och fågelsång som rör upp det innanhav som är min själ, de stora vatten som för det mesta ligger lugna och blanka, och går det vågor eller krusningar på ytan är det bara tillfälligt. I djupet är allt lika stilla och oföränderligt som det alltid har varit. Jag vet inte. Men det känns just nu, det krusar just nu. Jag lockas av äventyr, nya platser och nya människor, av att smaka andra vatten än mitt eget bräckta; att dyka ner i klara insjöar, att korsa oceaner. Den finns där, längtan efter något större, något annat, men jag vet inte vad det är och jag vet inte vad jag ska svara när det vilda kallar.

3 kommentarer

Filed under dagbok

3 responses to “Krusningar

  1. Vet du vännen min, jag har känt likadant. I flera omgångar, särskilt runt trettiostrecket. Jag gick omkring med en känsla av att jag liksom hade en för trång kostym på mig, som passat bra hela livet men som jag växt ur, och som bara kändes för trång. Jag umgicks mest med mig själv på den tiden och det började kännas begränsande, som om inget hände liksom. Allt var så där, ja som du skriver, tryggt och förutsägbart. Jag ville vara lite mer wild and crazy liksom.

    Nå, de där känslorna kom och gick under de följande åren. Senare gick jag med i BD och det stillade faktiskt lite av det där behovet. Lite nya människor, kontakter, lite fart och fläkt. Nya intryck, lite ny input. Ibland behövs det inte mer än lite sånt. Man måste inte alltid flänga runt hela jorden och bestiga Mount Everest för att förverkliga sig själv ;)

    Finns det något du tror du skulle kunna göra som skulle få dig att känna dig vild och fri?

    • Åh, ”en för trång kostym på mig, som passat bra hela livet men som jag växt ur”. Det är precis så det känns. Jag är nöjd och jag är tillfreds, men det är lite snävt i kanterna.

      Tror det där med att mest umgås med sig själv också är en bidragande faktor. Jag är rätt ensam och utelämnad till mig själv här. Visst har jag vänner här i Åbo, men de är få och jag längtar efter en större umgängeskrets, fler telefonnummer på min lista, fler medäventyrare.

      Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra för att känna mig vild och fri. Det är något jag fortfarande försöker komma underfund med. Ofta kommer ändå förståndet och praktikaliteter emot då jag drömmer högtflygande drömmar. Jag hoppas på att den stundande sommaren ska ge mig tillfälle att göra lite vilda och galna saker: byta Åbolägenhet mot Vasavilla, nygamla vänner som jag inte träffat på länge, ljusa sommarnätter utan studier begränsar…

  2. Ah, vänta bara. Livet kommer nog att kasta ut dig på äventyr du inte anar. Livet är rätt ironiskt på det viset. Givetvis gäller det kanske också ibland att greppa chansen när den ges :)

    Och längtar vi inte alla efter litet lagom äventyr under ytan? Vad livet anser är litet lagom äventyr är dock kanske annat än vad vi tänkt oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s