6. Det svåraste med att vara feminist enligt mig

Det kom saker emellan. En månad fylld av poesi. En kurs i litteraturhistoria. En vardag, en valborg. En livskris. Det är sådana saker som händer, men nu ska jag sparka igång lite feministiska inlägg igen. Idag funderar jag kring:

Vad är det svåraste med att vara feminist?

Det är två saker som slår mig som betungande med att vara feminist. Det första är att bli medveten om mitt eget förtryck och mina egna privilegier. Det vill säga, att bli medveten om att jag också förtrycker. Ingen människa är en ö och inget vi gör sker i ett vakuum. Jag är en del av patriarkatet och det gör att också jag upprätthåller skadliga normer. Som kvinna är jag förvisso strukturellt underordnad män*, men för mig handlar feminism inte bara om kampen om jämställdhet mellan könen* utan också om jämlikhet överlag. Intersektionalitet är ett fantastiskt ord som användes senast idag under en träff i nämnda litteraturhistoriska kurs. Intersektionalitet handlar om hur olika kategorier (kön, etnicitet, klass, sexualitet, ålder, religion, funktionsförmåga och så vidare) samverkar och formar våra levnadsvillkor.

Alltså. Nu kom jag lite av mig. Poängen är att också jag är en förtryckare, eftersom jag (liksom vi alla) hör till fler kategorier än endast kön. Och det är aldrig roligt att inse att en själv är förtryckare. Inte desto mindre är det oerhört viktigt att kunna se sig i spegeln och våga möta sin egen blick. Hur förtrycker jag? Vilka fördomar bär jag på? Vad kan jag göra för att sluta reproducera skadliga normer? Jag har många privilegier som vit, högutbildad, utan funktionsnedsättningar och så vidare. Det betyder att jag måste tänka på hur och vad jag gör och säger, för att inte per oreflekterad automatik delta i förtrycket av utsatta grupper. Och det, kära vänner, kan vara svårt.

Det andra som är svårt med att vara feminist är insikten om att arbetet aldrig blir färdigt. Det är en kamp som måste föras och upprätthållas hela tiden (vilket bara bekräftades då Finlands nya regering presenterades). Det går inte att luta sig tillbaka och slappna av då ett delmål har uppnåtts. Det finns alltid något nytt att kämpa för, en ny orättvisa att försöka åtgärda. Jag säger inte att vi inte har kommit långt, för det har vi, men jag säger också att vi har väldigt lång väg kvar att gå. Vi kan fira våra segrar på vägen, fester i regnbågsfärgad konfetti och gränslös kärlek, men nästa morgon måste vi ta itu med verkligheten igen. Det kommer alltid en nästa morgon och världen är fortfarande inte jämställd. Fullständig jämlikhet må vara en utopi, men det betyder inte att att det inte är värt att sträva efter det.

En tredje, lite småfånig svårighet med feminismen, är att jag numera inte kan ta av mig de feministiska glasögonen. Jag är feminist på heltid. Det är ju i grunden en god sak, men ibland blir det tröttsamt att hela tiden se förtrycket, analysera och kritisera. Ibland, bara ibland, skulle det vara skönt att gå tillbaka till den lyckliga omedvetenheten. ”Ignorance is bliss”, heter det på engelska och visst finns det ett korn av sanning i det. Fast nä, i slutändan är jag lyckligare nu. Argare och mer uppgiven, javisst, men också starkare och ironiskt nog också mer hoppfull. Första steget till en lösning på ett problem är att förstå problemet.

Du som är feminist – vad är det svåraste enligt dig?

*Här låter det som att jag tror att det endast finns två kön, vilket ju inte är fallet. I dagens samhälle utgås det ändå ofta från att det endast finns två kön, vilket ju gör att jag som (cis)kvinna visserligen är underställd (cis)män, men har en privilegierad position i jämförelse med transpersoner.

8 kommentarer

Filed under okategoriserat

8 responses to “6. Det svåraste med att vara feminist enligt mig

  1. Jag kan nog inte säga att det är något som är vare sig svårt eller lätt för mig. Jag kan inte minnas när jag inte var feminist, inte så länge jag vetat vad ordet betyder. Jag har ju såklart utvecklats med tiden och ändrat uppfattning i mycket, men har inget icke-feministiskt jag att jämföra med. Så nej det är nog inte svårt eller lätt för mig, det bara är som det är. Men att inte vara feminist skulle nog vara svårare.Det är klart, det som du beskriver om att behöva se sin roll som förtryckare, det ÄR svårt. Att se förtryck som drabbar en själv är lätt, att se det en utövar är bland det svåraste som finns. Fast det är allas ansvar egentligen, finns ingen ursäkt att inte göra det. Ändrar inte på det faktum att det är svårt dock.

    • Tack för din kommentar! Du har så rätt i att det kräver extra kraft och tankearbete att se de förtryck som man själv inte är utsatta för, och också jobbigt, för det är ju inte roligt att inse att man själv också förtrycker. Och jag håller med dig – att INTE vara feminist skulle vara mycket svårare än att vara feminist. För egen del känns det omöjligt att gå tillbaka till tiden före feminismen.

  2. Malin

    Intressant! Jag fick en känsla av att det kunde ha varit jag som skrivit texten, för jag har gjort precis samma resa genom kunskapstörst, frustration, uppgivenhet och insikt. Men min resa gick inte genom feminismen, utan genom en hård och orättvis hästvärld. Jag kan applicera allt du skriver i dethär inlägget på mina egna upplevelser och tankar kring hästar de senaste åren. Tänk så spännande att två helt olika saker kan ge så likadana upplevelser!

    • Oj, verkligen spännande! Jag antar att vägen från okunskap till insikt kan se ut på liknande sätt, oavsett om det handlar om ett feministiskt uppvaknande eller en resa inom hästvärlden. Huvudsaken är väl att vi båda strävar mot en bättre värld, må det sedan gälla hästar eller människor eller både och :)

  3. Ja, alla är vi förtryckare i något skede av våra liv. Högst sannolikt dagligen och ibland är vi medvetna om det, ibland inte. Problemet är att livet inte är svart eller vitt, utan de grå nyanserna är otaliga. Det är väl därför livet är så svårt, så oförutsägbart och ändå så vackert.

    Det som jag också funderat på är hur länge den här medveten fortsätter? Försvinner den när man får barn, för att man inte längre hinner bry sig? Detta trots att barn oftast medför en ojämlikhet i ett förhållande? Eller fortsätter medvetenheten livet ut? Det blir spännande att se, annat kan jag inte säga.

    • Jag hoppas ju innerligt att medvetenheten och kampviljan fortsätter livet ut, men jag förstår också bra de gånger då vardagen och konkreta livshändelser gör att man omprioriterar sina kraftresurser. Det gör jag ju själv ibland – tar avstånd från världen och flyr till teveserier och vänner, för att jag inte orkar hantera (den ofta så eländiga) verkligheten hela tiden.

      • Jadu, den verkligheten blev nog inte gladare av gårdagens resultat. Herreje, vägen förlängdes med hundratals mil.

        Så åtminstone behöver vi inte vara rädda för att vi skall sakna något att kämpa för.

      • Hah, nä. Vi har nog att göra de kommande åren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s