Jag letade efter tehyllan i butiken då jag blev varse om ett ljust hårsvall i ögonvrån. Han gick hand i hand med vad jag antog var hans flickvän och jag hann tänka mörka tankar om henne innan förnuftet kom ifatt och påminde mig om att jag inte hade haft någon rätt till honom på åtta år. Om jag ens någonsin hade haft det.
Det var det där med att skriva samma sak om och om igen. Vissa saker kommer man tydligen inte ifrån. Vissa människor kommer man tydligen inte över. Han är en av dem. Min tonårsförälskelse, min rockpojke. Den vänligaste själ jag mött, med hård image och musiksmak.
Jag undrar vad det är som gör att jag ännu, åtta år och två städer senare, alltid förnimmer hans närhet som ett sprakande under huden. Varför svartsjukan fortfarande viskar i blodet då jag ser honom med någon annan. Det var aldrig vi två. Jag föll för honom under en tid då livet var tungt och han blev en blond ängel bland manipulativa mörkermän. Jag var för blyg, för feg för att göra något. Jag ville inte riskera det vi hade, en lågmäld men varm vänskap, en jargong av tysta morgnar i skolkorridoren och planlösa eftermiddagar i skivbutiken. Han doftade av läder och tuggummi. Jag bekände mina känslor först senare, en iskall decembernatt på gågatan, då jag inte längre kunde göra det minsta anspråk på honom. Först då allt hopp var ute vågade jag. ”Varför sade du inget tidigare?”, undrade han. ”Vi kunde ha blivit något.”
Och kanske det är där det bränner. I potentialen att vi kunde ha blivit något, men aldrig blev. I att jag aldrig fick röra vid honom utan förbehåll. Jag sörjer att jag aldrig fått känna doften av hans läderjacka på klädhängaren i min hall. Jag sörjer alla de kyssar jag aldrig får dela med honom, att jag inte vet hur mjuka hans läppar är, hur hans tänder känns mot mina. Det var så mycket jag ville uppleva tillsammans med honom och så lite jag sist och slutligen fick.
Sandra skriver 
Åh, de där som aldrig blev. Det är de värsta. Jag ”har” min egna som aldrig blev av heller. Stelnar till varje gång hon är i närheten eller när jag misstar henne för en annan. Jag tror på allvar att hon kommer fortsätta att spöka i mitt liv. Åtminstone tills jag hittar någon annan eller flyttar långt bort. Hur avslutar man det som aldrig började?
”Hur avslutar man det som aldrig började?”, skriver du, och jag tror det är just det som är kärnan. Det kanske inte går. Det kanske inte går att komma över någon som man aldrig kom nära, men så gärna ville.
Då får man hantera det bäst man kan, helt enkelt. Genom att skriva om dem, till exempel.
Att bli lyckligt kär i någon annan tror jag tar ganska effektivt död på sådana där känslor. Men då är ju problemet att kär blir man inte särskilt ofta i livet, inte jag i alla fall. Så det är inget effektivt vapen det heller, om man inte har tur och hittar den där lyckliga kärleken då.
Har du han i närheten annars? Menar, på facebook, bor han nära dig eller så? Jag tycker själv att det blir lättare om man inte vare sig ser eller hör talas om dom överhuvudtaget. (dom= dom som vi inte fick). Glad att hon inte verkar bo nära mig för jag ser henne ytterst sällan på stan, tack och lov.
Nä, det går ju som inte att bestämma att man ska bli kär, och speciellt inte lyckligt kär! Det händer om och då det händer.
Ja, han finns i mina trakter och jag tycker om det. Vi hälsar på varandra då vi ses på stan och pratar med varandra då tillfälle ges. Den varma känsla av vänskap som vi hade (det som blev!) finns kvar i grunden och det gläder mig. Den väger upp mot sorgen över det som aldrig blev. Men jag kan också förstå att folk vill ha så lite att göra med de som aldrig blev, för det kan ju vara så smärtsamt.
Ja, som Lustis också skriver. De är det värsta. För du vet inte. Det kunde ha blivit ditt livs kärlek. Det kunde ha blivit ett sprakande fyrverkeri av känslor. Och det kunde också ha blivit ett platt fall. Ah, dessa människor vi aldrig vågade närma oss, tänk om vi varit litet modigare. Tänk om vi vågat hoppa. Tänk.
Å andra sidan kanske det inte är meningen att det skulle bli. Kanske meningen var att det skulle vara den där tänk-om känslan, för att det inte skulle ha gått ändå. Men. Jag tror det finns mer än en den rätte för oss alla, det är bara timingen det handlar om. Så låt oss fortsätta ha våra tänk-om, om inte annat så för den skönhet de kan ge detta liv.
Ja, jag tror inte att det hade varit meningen. (Jag vet ju aldrig, men jag tror inte.) Däremot fick det hela mig att inse att det lönar sig att våga, om inte annat för att få veta. ”Lyckligt ovetande” håller inte i längden, då man snarast är ”olyckligt undrande”. Så det finns tider i livet då jag har vågat också, dels tack vare hans ord: ”Varför sade du inget tidigare?” Jag insåg att jag måste börja säga det tidigare.
Håller med om att det nog finns mer än en den rätte för oss.
”Så låt oss fortsätta ha våra tänk-om, om inte annat så för den skönhet de kan ge detta liv”, skriver du. Amen, säger jag. Ibland överträffar verkligheten dikten.
Att våga är väldigt viktigt. Vågar man inte riskerar man att fundera resten av livet att tänk om, tänk om.. Jag är trots allt glad de gånger när jag frågat rakt ut. Även om svaret blir nej, så har man då gjort vad man kunnat. Senast för ett par veckor sedan tänkte jag att va fan, må det bära eller brista, så jag skrev till en kvinna på facebook: ”Du, nu tänker jag vara brutalt ärlig: har du pojkvän?” Och jo, det hade hon. Det var lite trist. Faktiskt grät jag en liten skvätt efteråt. Men ändå känns det bra nu, för jag har ändå gjort allt jag kunnat. Och skulle hon göra slut så vet hon att jag är intresserad, heheee *evil smile*
(det här var ju då inte Hon med stort H som jag skrivit om innan utan en annan.)
”You miss one hundred percent of the shots you never take” Wayne Gretzky, hockeylegend
Det är jättetöntigt det här, jag vet. Jag vill ändå dela med mig av en låt som jag upptäckte då när jag för kanske första gången någonsin fick erfara hur det är att känna så här. Året var 2006. Hon hade allt. Jag hade ingenting.
Inte alls töntigt, klart du ska dela med dig av relevanta låtar!