Alla läser i himlen

Varning! Detta inlägg innehåller spoilers för Sherlock-teveserien.
Läs vidare på egen risk.

Inatt drömde jag om John Watson och Sherlock Holmes. De var döda. Sherlock hade inte iscensatt sitt eget självmord – han hade faktiskt hoppat mot sin död. Kanske var det verkligen för att rädda de få vänner han hade. John hade försökt leva vidare, ensam som aldrig förr, men inte klarat av det utan snart följt Sherlock. Nu var de tillsammans igen, precis som det ska vara.

De var i något slags livet-efter-detta, i någon slags himmel. Det var ett stort, gammalt hus som de delade med många andra döda. I denna himmel var det alltid söndag, av den där evighetslånga, dröjande sorten. Ingen hade någonsin bråttom någonstans. Det låg ett mjukt, grått sken över hela huset, som om det alltid var mulet utanför de gamla fönstren; ett halvdunkel som endast bröts av det gyllene ljuset från läslampor här och var, där husets invånare hade krupit upp i fåtöljer och soffor med en bok. Alla läste. De enda ljuden som störde den otvungna tystnaden var prasslet då någon vände blad eller steg upp för att göra sig en kopp te innan den återvände till sin länstol. Ibland fördes lågmälda samtal, vardagliga ordväxlingar om hur boken som man för tillfället läste var, eller om den andra inte också ville ha en kopp te, men snart hade tevattnet kokat upp och ett nytt kapitel påbörjades och lugnet sänkte sig återigen över himlen.

Förunderligt nog trivdes John och Sherlock där. Visst kanske de talade lite mera än husets andra invånare, oftast med varandra, men ingen av dem klättrade på väggarna av uttråkning eller rasade runt i huset i jakt på spänning. De hade, liksom alla andra, funnit ro i döden.

En eftermiddag, eller för den delen en tidig morgon eller natt; tiden stod stilla i himlen, det var alltid mulet och alltid tedags, så märkte John att Sherlock var försvunnen. Han letade igenom hela det stora huset, men ingenstans kunde han hitta den forna detektiven. Till slut gick John in i ett av sovrummen på nedre våningen. På den prydligt bäddade sängen, med lampan på nattduksbordet som enda ljuskälla, låg en ung kvinna som John hade blivit vän med och läste.
”Jag kan inte hitta Sherlock”, sade han. Först då tittade kvinnan upp från boken och fixerade John med blicken.
”Då är han väl någon annanstans”, svarade hon långsamt. Så svängde hon sig, så att hon låg på rygg med huvudet mot fotändan av sängen och fortsatte läsa. John betraktade henne under tystnad ett tag.

”Men var skulle han vara då?”, frågade han till slut. Kvinnan i sängen sänkte boken, tittade menande på John, som om han själv borde veta svaret på den frågan, och återgick sedan till sin läsning. Och John visste ju svaret på frågan. Sherlock hade gått tillbaka. Sherlock hade återvänt till livet och John visste, att han skulle följa Sherlock även denna gång. Med en djup suck lämnade John rummet. Det är alltid tyngre att gå från döden till livet än tvärtom.

*  *  *

Så kom det sig att John begav sig tillbaka till livet. Den levande världen var högljudd, skrikig och stack i ögonen efter tiden i det dämpade huset, men han var återigen tillsammans med Sherlock och det var det enda som räknades. Tids nog skulle de återvända till huset på andra sidan.

John blev inte ens särskilt förvånad av att se Mycroft stå och prata med Sherlock som nu var sitt vanliga, jordiska, rastlösa jag. Sherlock behövdes här, förklarade Mycroft, så han hade varit tvungen att kalla tillbaka honom. Inte nog med att Mycroft styrde hela den brittiska regeringen, tänkte John trött där han stod bredvid bröderna Holmes, Mycroft hade tydligen till och med makten över liv och död! Då John blev visad vad Mycroft hade mutat döden med – ett litet, oansenligt och smutsigt mynt med hål i mitten – och dessutom såg att Mycroft hade ytterligare två hålbeslagna mynt, rena och därmed inte ännu använda, slöt han ögonen.
”Han skulle kunna kalla tillbaka oss ännu två gånger”, insåg John. ”Och det kommer han också att göra”. Aldrig tidigare, varken i livet eller i döden, hade han känt sig så trött som då.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s