Friheten

Det var en tidig torsdagsmorgon. Staden började just vakna. Själv hade jag inte ens gått och lagt mig. Det verkade bli en varm och fin junidag. Det högljudda fågelkvittret ackompanjerades av tunga klackar mot asfalt. Då jag mötte en äldre dam som var ute och rastade sin lilla pekinges kunde jag inte annat än skratta åt hennes förfärade min. Jag skulle också titta snett på mig själv. Korta, trasiga jeansshorts och svartmålade ögon är perfekta en vild sommarnatt, men skär sig något mer mot verkligheten klockan sju om morgonen nästa dag, speciellt då kajalen har börjat leta sig neråt kinderna. Jag misstänkte att mitt hår aldrig mer skulle gå att reda ut ordentligt och jag var inte riktigt säker på hur, men jag hade en annan tröja på mig nu än vad jag hade haft då jag gick ut kvällen före. ”Kiss the boys and make them cry” stod den på den alltför lilla t-skjortan som jag bar och jag undrade vad den gamla damen riktigt tänkte om mig. Kanske var det bäst att inte veta.

Sanningen att säga var att jag njöt oerhört av det hela. Allt var nytt och junimorgonen hade överseende med sina nattens barn. Jag drog djupa andetag då jag genade genom skolparken, fyllde girigt lungorna med liljekonvaljdoft och frisk sommarluft, så här innan morgonens rusningstrafik hade dragit in med avgaser och damm. Jag njöt av hur solen var mjuk mot huden och lindrade den själsliga frossa som alltid uppstod då jag inte hade sovit tillräckligt. Jag njöt än mer då jag halvvägs hem gav upp, sparkade av mig skorna och fortsatte promenaden barfota. Åh, denna underbara lättnad, att trycka ömmande fotsulor mot grov asfalt och känna hur livet och blodet smärtsamt ljuvligt återvände till fötterna efter timtal på dansgolvet i höga klackar.

Väl hemma i lägenheten släppte jag allt vad jag hade för händer för att rota genom kylskåpet. Två snabba smörgåsar senare slog jag mig ner vid köksbordet, med händerna om en stor tekopp, där jag satt i fullständig tystnad och ljuvlig ensamhet. Utanför fönstret hade solen nått grannhusets tak och jag räknade att jag påbörjade min tjugofemte vakna timme i sträck. Då den tjugofemte timmen omärkligt övergick i den tjugosjätte linkade jag in i badrummet för att tvätta bort svärtan kring ögonen, men fastnade i min egen spegelbild och blick. Jag såg verkligen sliten ut och en kort stund förfasades jag över att jag hade gått genom hela staden i det här skicket. Sedan såg jag strängt på mig själv. ”Walk of shame”, tänkte jag. ”Aldrig i livet!” Walk of freedom, kanske. Friheten i att komma och friheten i att gå. Friheten i att välja. Ur bakfickan på jeansshortsen drog jag fram en tillknycklad papperslapp och tummade fundersamt på den. Så log jag. Friheten i att låta bli.

Utan att tänka desto mer knycklade jag ihop namnet på och telefonnumret till den flicka som jag hade tillbringat natten hos och kastade lappen i toalettstolen. Så spolade jag och stöp i säng utan att ens klä av mig. De högklackade skorna låg på hallgolvet en hel vecka, som ett monument över den frihet jag skulle komma att upptäcka den sommaren.

(Tack till min älva för tanken om walk of freedom, jag lånade den skamlöst.)

5 kommentarer

Filed under skönlitterärt

5 responses to “Friheten

  1. Härligt att höra att man kan ta det som walk of freedom! Tyvärr kom jag aldrig så långt när jag gick hem tidigt om morgnarna. Eller nej, det stämmer inte, det varierade beroende på vad jag gjort :)

    Och en fin beskrivning av en tidig junimorgon. Det är något magiskt med junimorgnar när allt är så nytt, fräscht och klart ännu.

    • Jag tror det långt beror på ens egen inställning. Om man inte själv skäms, så spelar det heller ingen roll vad gamla damer med små hundar och andra människor tycker. De har fel ;-)

      Och tack! Jag själv älskar tidiga junimorgnar, speciellt då jag kör hem från krogen och i backspegeln på bilen kan se hur solen går upp över trädtopparna och skingrar gryningsdimmorna…

      • När jag var liten och familjen var ute med båten brukade jag stiga upp runt 5 på morgonen bara för att få se solen gå upp. Det var en njutning att få sitta ensam, eller med en bok ute på däcket och känna hur solen började värma och morgonen var oförstörd av andra människor, det var bara jag och solen vakna. Och fåglar, fjärilar, fiskar och andra djur. Tidiga morgnar har verkligen sin charm.

  2. Åååååh, så vackert skrivet! :D Jag tyckte jättemycket om den! Skriv gärna mer om/kring den här karaktären, jag vill veta mer om henne! Och du får så gärna låna mina lösa tankar ^^

    • Tack så väldigt mycket! Jag är själv nöjd över den och hoppas på att kunna skriva om karaktären igen, hon verkar som en spännande person :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s