Stillastående sommartid

Det är sommar igen, ljus och klar sommar. Som alltid. Och som alltid är den för kort. Jag tänker alltid ”nästa sommar”. ”Nästa sommar ska jag jobba mindre, vaka mera. Fiska mera, träffa mer vänner, plocka fler blommor.” För nu jobbar jag, och träffar vänner, men alltför lite är jag bara. Sitter på en stol på villaverandan med en bok och ett glas saft inom räckhåll. Betraktar världen. Långsamt. Lugnt. Jag älskar sommaren, brukar jag säga, och det gör jag, men det är en slags desperat förälskelse, en så häftig passion att den nästan blir destruktiv, för tiden för kärleken är begränsad och de ljusa nätterna är få, alltid för få.

Jag behöver dessa ljusa sommarnätter, dessa långsamma julidagar. Jag behöver eoner av stillastående sommartid att tvätta min oroliga själ i. Noggrannhet och omsorgsfullhet. Att borsta håret ordentligt. Att stryka en klänning. Att brygga en kanna te. Jag behöver sitta en hel dag i solens skugga och läsa. Smycka lillstugan med vita, handbroderade dynvar och fladdrande gardiner i spets. Gå barfota över gården. Vara ute på sjön. Äta syrlig rabarber direkt från trädgårdslandet. Bära bjällror kring fotleden. Dofta på utslagna midsommarrosor, de vackraste rosorna i världen. Se på solnedgången. Se på soluppgången. Tända ljus. Sjunga. Vila. Baka. ”Bonjour tristesse” av Françoise Sagan.

Allt detta behöver jag.

Nästa sommar. Och nu. Och ännu mera nästa sommar.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s