J J

Jag hade outsägligt tråkigt på jobbet. Radion spelade bara dåliga låtar, inga böcker lockade och det var fortfarande en och en halv timme kvar tills jag fick stänga. Teet hade kallnat och det började regna då jag drog fram min svarta skrivbok. ”Jag har tråkigt”, skrev jag. ”Fy fan vad jag har tråkigt. […] Slölyssnar på radio, orkar inte läsa, har ingen inspiration att skriva. Vad vill jag skriva om? Sherlock. Doctor Who. Den där flickan som gick hem en tidig morgon efter en utekväll.

Och se där, plötsligt började hon ta form. Plötsligt klarnade hon i mina tankar, en skapelse i rött och svart, blinkade med ena ögat och vinkade åt mig att följa efter. Så jag följde efter henne, min musa, min inspiration som fanns där först då jag tvingade den till det. Detta är vad hon visade mig.

Vem är hon? Hon är rockig, hon har attityd. Uppsprayat hår, rött läppstift. Hon är fruktansvärt envis, ofta rastlös och har ett häftigt humör, men hon är också kapabel till att älska innerligt, är att lita på och finns alltid där för de som behöver henne. Hon arbetar, kanske något oväntat, som en guldsmed i anslutning till en guldsmedsaffär. Hon älskar sitt jobb, den kreativa sidan av det, att skapa något ur intet, att se hur ädelmetall formas till något estetiskt, något eteriskt i hennes händer. Hon älskar också att festa, att dra ut med sina vänner, ta en öl eller två eller sex, men aldrig för mycket kvällen innan jobb.

Hon lyssnar ofta på klassisk musik och är faktiskt väldigt skicklig på cello, ett instrument som hon har stående i hörnet av vardagsrummet i den trerumslägenhet som hon köpte för fyra år sedan. Tidigare spelade hon i en kammarorkester, men hon slutade då orkestern tog för mycket tid i anspråk och hon dessutom fick en heltidsanställning som guldsmed. Nu spelar hon bara för nöjes skull. En del kvällar lägger hon på något klassiskt stycke från sin orkestertid och spelar med, ofta när hon har sin tvillingbror på besök. Då står han i köket och kockar medan hon sitter i vardagsrummet och spelar. Hon är egentligen vegetarian, men då brodern lagar lövbiff eller sin berömda lax i ugn så äter hon det med god aptit. De är mycket goda vänner, hon och hennes bror, och har varit det hela livet. Den dag de fyllde 20 år gick de tillsammans och tatuerade in ”J J” i nacken, som förutom att vara begynnelsebokstäverna i deras respektive namn, också är deras initialer. Efter det har det blivit ytterligare två tatueringar för hennes del; en väderkvarn på armen, för att aldrig glömma sitt ursprung, och en oktav pianotangenter längs med utsidan av högra låret.

Just nu sitter hon på jobbet, frustrerad och uttråkad, och biter omedvetet på vänsterhandens pekfingernagel medan den högra låter en bläckpenna planlöst röra sig över ett ljusrosa papper. Det är fredag eftermiddag och hon borde egentligen skissa på en ny kollektion smycken, men inspirationen vill inte infinna sig och hon väntar bara på att få sluta för dagen. Igår kväll hade hon besök av brodern, hans fästmö, två av sina bästa vänner samt ena vännens partner. De hade lagat middag och druckit två flaskor vin och hetsigt debatterat den nya sambolagen och skålat för patriarkatets fall. Gästerna hade lämnat lägenheten strax efter midnatt med löfte om att återuppta umgänget följande kväll på deras favoritpub så fort som alla hade avslutat arbetsveckan.

-Nej fan, nu får det räcka!, utbrister hon till slut, slänger tankspridd pennan i papperskorgen och grabbar tag i sin röda läderjacka.
-Du, jag tar helg nu. Det blir inte till något, det här. Min hjärna behöver en kreativ paus på ett par dagar för att fungera igen, säger hon då hon sticker in huvudet i butiken för att säga adjö åt sin kollega, som är en lugn och nedtonad men mycket hjärtlig människa. De tycker bra om varandra trots, eller kanske på grund av, sina olikheter. Kollegan skrattar.

-Gör det du, så ses vi på måndag. Ska du göra något kreativt i helgen?
-Javisst! Ikväll ska jag och mina vapendragare lätta på våra tunga sinnen med skummande mörkt öl, dansa oss sanslösa och omkullstörta det samhälleliga förtrycket, deklarerar hon högtidligt utan minsta antydan till ett tungt sinne.
-Det låter verkligen som en kreativ kväll, ler kollegan.
-Självklart! ”My old friend, this will be a night to remember!”, citerar hon medan hon puffar på en låtsaspipa. Då hon inser att kollegan inte förstår referensen skakar hon skrattande på huvudet, vinkar och drar på sig sin jacka samtidigt som hon öppnar dörren med en Dr. Martens-klädd fot. Där ute väntar friheten, ett veckoslut fullt av ännu outnyttjade möjligheter och världen känns plötsligt fullkomligt i all sin ofullständighet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s