Kvinnan anno 1937

Den sista eftermiddagen i Åbo tillbringar jag hemma hos KJ. Vi dricker te och äter banankaka. Det är lugnt och svalt, trädet utanför fönstret lägger lägenheten i en mjuk skugga.

Senare läser vi gamla damtidningar. Den äldsta är från 1937 och den nyaste från 1954. Vi sitter på var sin sida om bordet, bläddrar i recept på fiskpudding och apelsinkräm, reklam om tandkräm och deodorant, modereportage och förklädesmöster, annonser om ensamjungfrur och bättre flickor som söker anställning som husa. De sämre flickorna är de som är ”obemärkta” och söker plats hos en barnmorska för att så diskret som möjligt kunna föda sitt utomäktenskapliga barn.

Vi bryter tystnaden bara för att läsa något högt för den andra, något roligt eller fånigt eller rentav befängt, tar en bit kaka till, funderar hur mycket som har förändrats på sextio, sjuttio år, och på hur mycket som inte har förändrats.

Förhoppningsvis måste ingen flicka smyga med sitt havandeskap numera, och ingen menar längre att en god kristen hemmafru inte får lyssna på radio. Men kvinnan ska fortfarande vara vackra, behagliga, sköna, tillfredsställande för mannens skull. Dagens smink, schampo och hårborttagningsmedel kanske säljs med mindre direkt uttalade uppmaningar (”Ni måste ta bort generande hårväxt” är ett exempel ur en annons) och kraven på hur en kvinna bör vara kanske är annolunda, men kraven finns därFiskpuddingen och apelsinkrämen har bytts ut mot halloumisallad och raw food-dadelkaka, förklädesmönstren till DIY shabby chic-pyssel, Max Factor och Palmolive tjänar fortfarande pengar på att en kvinna aldrig riktigt duger som hon är – det busrufsiga håret och de naturligt rosa läpparna är lika omsorgsfullt konstruerade som den kvinnoroll som jag och mina systrar varje dag tvingas förhålla oss till. Vi läser en tidning från 1937 och fasar över den unkna kvinnosyn som rådde. Om 70 år kommer vi se tillbaka på 2010-talet och fasa över hur hopplöst inskränkt världsbild vi hade.

Feminismen har kommit en god bit sedan år 1937, men vi har långt – oerhört långt – kvar att gå. Och den som hävdar att feminismen inte längre behövs måtte aldrig ha läst en damtidning.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s