Det är aldrig offrets fel, men…

Det finns de där sakerna som jag bara borde låta bli att läsa. Sedan så läser jag dem i alla fall och får kortslutning i huvudet.

Det talas om våld mot kvinnor. Ofta om sexuellt våld. Om hur Finland inte har lyckats med att förebygga och reagera mot våld i familjer. Det talas om de fruktansvärda saker som (oftast) kvinnor har blivit utsatta för — och sedan kommer kommentarerna.

Det är aldrig offrets fel, men…”.

Stopp.

Inga ”men”. Det finns inga ”men” efter ”det är aldrig offrets fel”. Det spelar ingen roll om hen hade kort kjol, var full, var otrogen, sov, tackade ja till en drink, flirtade, eller vad som helst annat. Det är aldrig offrets fel. Punkt.

När folk sedan kommer med jämförelser med om det vanskliga i att transportera guldtackor i öppen bil, eller lämna sin cykel olåst — då vill jag bara skrika. Som att en människas rätt till sin egen vilja och kropp kan jämföras med guldtackor, med cyklar. Som att en kvinna kan jämföras med ting. (Men hej, jag borde ju inte bli förvånad. Kvinnor objektifieras ju konstant i detta samhälle.)

Vad är den gemensamma nämnaren för så gott som alla våldsdåd? Förövaren är en man.

Och jag vägrar tro på att män är slavar under biologiska drifter, under testosteronet. Att de inte kan hejda sig, att ”pojkar är pojkar” och inte kan behålla kontrollen när de ser en lättklädd kvinna. Att det är kvinnornas fel att våldsstatistiken ser ut som den gör — alla kvinnor vill ju bara ha bad boys, och alla nice guys är ju så nice och skulle aldrig göra en kvinna illa. (Alltså, jag mår illa bara av att skriva allt det här, det är så äckligt fel på så många sätt.)

Det är år tvåtusen-fucking-sexton. Vad sägs om att vi kommer ifrån den felaktiga uppfattningen om att kön = biologi och istället börjar tala om sociala roller, skadliga könsnormer och samhällsstrukturer, och vad vi kan göra åt dem? Och aldrig mera fortsätter satsen ”det är aldrig offrets fel” med ”men…”?

10 kommentarer

Filed under dagbok

10 responses to “Det är aldrig offrets fel, men…

  1. GAH! Jag blir så ARG varje gång jag läser detta men. Samtidigt dör jag litet inombords för som du skriver är det tvåtusen-fucking-sexton. Vad sjutton är det för fel på samhället, när utvecklingen och tankesättet inte går framåt?

    En snäll man är det bästa som finns. Pojat ovat aina poikia är banne mig ingen ursäkt för någon som helst form av dåligt beteende. Kärlek är inte lika med slag. En kvinna skall ha precis samma rätt till att röra sig och inte vara rädd som en man. Hur JÄKLA svårt kan det vara? Det är ju världens naturligaste sak. Världens absolut naturligaste sak.

    • Jag vill liksom trycka på ”gilla” för varenda mening du skriver!

      Jag tror att en stor orsak till att det hela verkar stampa på stället är för att våld mot kvinnor nästan alltid ses som en kvinnofråga – det är kvinnor som diskuterar den, lyfter upp den, reagerar – trots att det ju i ALLRA HÖGSTA GRAD är en mansfråga, inte bara angående våld mot kvinnor utan våld mot alla, över huvud taget. Det skulle behövas fler män som reagerar, agerar och lyfter fram våldsproblematiken, som talar med sina manliga vänner om normerna i vårt samhälle.

      • Ja, hur ofta sker våld mot kvinnor av andra kvinnor? Min tippning utan fakta är att det är ovanligt. Och hur ofta är det en man som lyfter upp frågor som överhuvudtaget tangerar jämställdhet? Ja, det har börjat hända oftare, men fortfarande är det alldeles för sällan, som du också konstaterar.

        Med den regering som vi har så kommer det inte heller att komma några fransteg. Tyvärr.

      • Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet i Sverige, från några år tillbaka, är 82 % av de misstänkta män när det gäller våld och misshandel, och 98 % av de misstänka är män när det gäller våldtäkt och sexualbrott. Så det blir inte kvar så många procentenheter där kvinnorna är misstänkta gärningsmän. Så som sagt – våldet är ingen kvinnofråga, utan en mansfråga.

      • Ja, det är beklagligt. Igår i en diskussion med min (stackars) man upplyste jag honom om att männen måste börja ta sitt ansvar och diskutera våldtäktskultur och jämställdhet. Statistiken du hittat bevisar ju endast hur sant det påståendet är, även om det ju som bekant inte gäller alla män…. (sic).

      • Fint gjort! Hoppas att han också tycker det är en viktig fråga som han vill prata om – allra helst med andra män.

      • Han tycker absolut det är en viktig fråga. Däremot känner han (som jag tror att alltför många mån gör) ett vad kan jag göra? Problemet är ju med när män så sällan diskuterar de större frågorna i livet sinsemellan, så finns det ingen naturlig grund att sticka in ett inlägg om våldtäkt/ hur föråldrad tanken om pappakonjaken är/ mäns våld mot kvinnor/delad föräldraledighet etc.

      • Det är mycket sant, för det som han (och alla andra) kan göra är väl just att föregå med gott exempel och tala om saken med sina vänner – men känns det inte naturligt att prata om ”stora frågor” så kan jag förstå att det blir svårt och jobbigt att ta upp det!

  2. Jag hamnade nyligen i just en sån här diskussion där motparten (man, givetvis) menade att vi borde prata mer om kvinnans ansvar i den här frågan. (Det är nästan komiskt…) Han menade att det väl borde ligga i kvinnors intresse att försöka skydda sig från våldtäkt så väl som möjligt, och tyckte (mina ord) att kvinnor är dumma i huvudet som utsätter sig för så många farliga situationer.
    Spontant kände jag bara att män verkligen inte har någon aning om hur mycket vi kvinnor begränsar våra liv redan för att undvika våldtäkt! Visst kan vi fortsätta med det, och vi kan dessutom sluta gå ut och sluta träffa män överhuvudtaget (fast då blir dom ju kränkta också, för ”hur kan du tro att jag är farlig? jag som är så snäll!”), men varför ska vi behöva leva halva liv där vi konstant måste tänka på vilka signaler vi sänder ut, bara för att män inte bryr sig att ens lite ta sitt ansvar?

    • Oj nej, vilken jobbig situation! För som du skriver så är det mer eller mindre självklart för många kvinnor att vidta åtgärder för att inte sätta sig själv i ”farliga” situationer – det är inte ens alltid man tänker på det, för det sitter så i ryggmärgen! Damned if you do, damned if you don’t…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s