S:t Oswalds läroverk för pojkar

Jag hittade en pocketbok på loppis. Texten på baksidan inleddes med ”Det nya skolåret har just börjat på S:t Oswald’s, en gammal och välrenommerad internatskola för pojkar i norra England” och jag behövde inte läsa längre innan jag visste att den boken ska få följa med mig hem. Gamla traditionstyngda skolor, internat, barnhem, kloster, mentalvårdsinstitutioner… Små slutna samhällen med egna lagar och hierarkier. Miniatyrvärldar som snurrar runt en ofta mörk och destruktiv sol. Jag älskar fiktion som äger rum på sådana ställen.

Boken är Gentlemän och spelare av Joanne Harris. Det visar sig vara en riktig skatt  en spännande, nästan thrilleraktig berättelse i en mörkbonad och kritdammig miljö, varvat med ändlösa bilder från en enda het och oerhörd barndomssommar.

Jag älskar fiktion som utspelar sig under heta somrar.

”Det var en underbar sommar, en sådan där sommar som bara existerar i minnet och i vissa böcker, het, blågrön och fylld av bin och surrande […]”.

Det är något med sådana värmeböljor, knastertorrt guld i luften, stickande blå himlar och svett som pärlande bryter ner barriärer, gör gränserna lite mer suddiga. Vi är redan andfådda och varma – varför inte ta det ett steg längre? Allt det destruktiva blir också så mycket klarare i obarmhärtigt solljus. Smärtan är skarpare och hettan sveder skinnet. Inte som knytnävsslag, inget näsblod och igensvullna ögon, men ömmande hud efter ett slag med öppen handflata, som när man trillar omkull på golvet i skolans gymnastiksal och bränner sönder knäna.

”[…] och jag rusade ut i solskenet där S:t Oswalds sträckte ut sig i det oändliga över den blå horisonten, och solen genomborrade min panna och det svedda gräset luktade Cinnober och de dumma fåglarna sjöng och sjöng och sjöng och ville inte sluta.”

Den gamla skola S:t Oswald’s är som ett enormt skepp, ett vidunder i mörkt trä som obevekligt fortsätter i samma riktning som alltid, ett skepp som nu på väg att sjunka. Det blir beskjutet, kanoner från många år tillbaka, av häftig längtan och hat och förgrymmelse, i en språkdräkt som är rentav svindlande.

”De flesta vuxna anser att pubertetens känslor på något sätt inte räknas, och att de där brännande passionerna av vrede och hat och förlägenhet och skräck och hopplös, usel kärlek är något man växer ifrån, någonting hormonellt, en träning inför den Verkliga Kärleken. Så var det inte i det här fallet. Vid tretton års ålder räknas allt; allting har vassa kanter, och allt skär. En del droger kan återskapa den där intensiva känslan, men vuxenlivet slipar av kanterna, dämpar färgerna och fläckar allting med skäl, logik och rädsla. Vid tretton års ålder hade jag inte användning för något av det där. Jag visste vad jag ville och jag var redo, med pubertetens målmedvetenhet, att kämpa för det till döden.”

Då jag hade läst klart romanen var min första tanke att jag måste läsa om den, vid ett mer tillåtande tillfälle än under en tågresa och sömnlösa nätter. Någon gång då jag har all ledig tid i världen och inte behöver hasta mig igenom de intrikata beskrivningarna och nästan smärtsamt träffande insikterna. Under en semesterresa, kanske, då jag redan befinner mig i den där slöa hettan som jag så suktar efter i litterär form.

Det var Sommarlägret på Vildkattsön och Fem-böckerna, det var saft på gräsmattan, det var internatskola, det var picknick vid kusten och en fryntlig kokerska som bakade scones, en elegant mor som satt tillbakalutad i en soffa och en piprökande far som alltid hade rätt, alltid var välvillig men sällan var hemma. Jag var knappt tretton och kände mig redan otroligt gammal, som om barndomen på något sätt förnekats mig den barndomen, åtminstone; den jag förtjänade.”

7 kommentarer

Filed under skönlitterärt

7 responses to “S:t Oswalds läroverk för pojkar

  1. Lina

    Åh, så trevligt med en påminnelse om den boken! När jag bara hade läst rubriken på ditt inlägg och inte ännu visste vad det skulle handla om (kom inte aktivt ihåg att det var på St Oswalds den utspelade sig) tänkte jag på den boken och insåg att det var en bra bok och att jag borde ha tipsat dig om den, men den dök ju så lämpligt upp i ditt liv i varje fall.

    • Nej men, så fint det kan ordna sig ibland! Jag tycker det är så spännande med böcker som ramlar över en och visar sig vara riktiga guldgruvor – det känns alltid som om Ödet har haft ett litet finger med i spelet. När och hur har du kommit över Gentlemän och spelare? Jag hade aldrig hört om den förr, så jag googlade lite och insåg att den inte ens finns på adlibris…!

  2. Lina

    Jag blev tipsad av en vän, tror jag… Eller så hade jag ramlat över den först och sen insåg en bekant att hon också hade läst den och tyckt om den… Minns faktiskt inte riktigt måste jag säga.

  3. Lina

    Dessutom har jag läst den på engelska, som är originalspråk och på engelska finns den på Adlibris (blev ju tvungen att kolla).

  4. Jag tycker också mycket om den boken! Rolgit att höra att andra också hittar den :)

  5. Pingback: Lördagslista | Ileea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s