Då den romantiska kärleken blir uttjatad

Då den romantiska kärleken blir uttjatad eller
Men vänner och syskon, då? eller
Hur det kommer sig att jag ser på Supernatural

Då det kommer till fiktiva verk – filmer, romaner, teveserier – kan jag vara mycket lättflörtad. Ge mig vackra ord och jag faller för dem. Förlägg handlingen i en tilltalande, gärna historisk, miljö och jag lapar i mig den till sista pärlhalsbandet. Låt en snygg skådespelare inneha huvudrollen och jag behöver ingen annan orsak att se filmen. Visst hjälper det om berättelsen i sig är bra, om orden har substans och om skådespelaren inte bara är attraktiv utan dessutom duktig, men det behövs inte för att jag ska dyka upp på festen.

En av de saker som däremot får mig att stanna på festen, är karaktärerna. Eller närmare bestämt relationerna mellan karaktärerna. Jag har insett att jag är en stor vän av intensiva, okonventionella relationer (hello Sherlock, hello Doctor Who… och nu senast, hello Supernatural) där kärleken – i vilken form den än må vara – är smärtsamt påtaglig men sällan uttalad. Där båda parterna i slutändan alltid, alltid sätter de(n) andra före sig själv. Det blir så spännande, rörande, frustrerande och oerhört vackert. Jag har dessutom insett att jag har börjat tröttnat på den heterosexuella, romantiska kärleken som finns överallt, hela tiden. Då är det skönt att kunna ta till fiktiva verk där kärleken mellan vänner eller mellan syskon och familjemedlemmar är i fokus, eller historier där den queera eller den odefinierade kärleken får komma till tals.

För det känns som att all annan sorts kärlek än den romantiska på något vis förminskas hela tiden inom (populär)kulturen. Kärleken graderas och en älskad vän eller en förälder står lägre i kurs än en äkta make eller flickvän, trots att jag inte vill tro att det är så i verkligheten. Jag vill tro att kärlek kommer i alla möjliga former och intensitetsgrad, att det finns oändligt många olika sätt att älska någon. Alla olika, alla jämlika, som det heter, och att det även gäller kärlek. Jag tror på mångfald och på variation, och speciellt då det i mitt eget liv för stunden är rätt glest med den klassiska, romantiska kärleken så känns det än viktigare att få lyfta fram och ta del av andra sorters kärlekar.

Därför, bland annat, ser jag på Supernatural.

1 kommentar

Filed under dagbok

One response to “Då den romantiska kärleken blir uttjatad

  1. Jag förstår din tankegång. Jag klarar inte riktigt heller av alla romantiska komedier i filmformat, eftersom det helt enkelt blir så magstarkt och rosenskimrande, så det känns så verklighetsfrånvänt. I en vanlig vardag kan du ändå aldrig bara leva för en människa, utan du lever också för vänner, föräldrar och släktingar. Åtminstone om du har ett sunt förhållande till din omgivning. Att man helt skulle gå upp i den andra är inte överhuvudtaget sunt, för vad om förhållandet andå skulle ta slut? Och är inte risken för att ditt förhållande tar slut större, just om du helt går upp i din partner och inte har något som helst eget?

    Visst tycker jag också om att läsa så kallad chic-lit ibland, bara för att de ofta är så trevliga att läsa, men ibland kan jag också bli grymt besviken på hur dålig storyn egentligen kan vara och kanske framförallt då slutet av boken. Och är slutet dåligt i en bok, då kan jag faktiskt bli litet småbitter inombords en stund. Jag tycker också om filmer/böcker där allt inte är uttalat, eller kanske erbjuder en happy ending, dvs kärleken blomstrar upp först i slutet av boken, medan det under resten av filmen/boken endast funnits små indicier och tittaren/läsaren själv får måla upp en bild av vad som kunde vara eller inte vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s