Skamlös

Det har varit en omtumlade och utmattande helg. Jag har varit på lajv, klätt mig i blå linnekjol och sjalar och armband som klirrar och rasslar då jag rör mig. Jag har sovit under yllefiltar och andats skogsluft. Jag har gråtit av känslor som jag inte var säker på om var mina eller karaktärens, kanske både och.

Men mest har jag pratat. Om viktiga saker, om små saker, om känsliga saker och om svåra saker. Jag har berättat saker som jag aldrig har talat om för någon förut, aldrig, för att jag har känt normer och antaganden som en munkavle på mig. Och medan jag har pratat, och lyssnat, och nickat i ivrigt samförstånd, så har jag inte känt skam. Jag har vägrat kännas vid skammen.

Det är lätt att säga:
Våga prata om saker.
Öppen och rak kommunikation.
Inte skämmas.

I verkligheten är det skitsvårt.

För skammen fanns där, jag hörde den viska fula, fula ord, men jag blundade och talade, högt, tvingade ut orden för att överrösta den, i hopp om att motståndet en dag får den att tystna.

1 kommentar

Filed under dagbok

One response to “Skamlös

  1. Ah, ibland är det bara att försöka skuffa skammen så långt undan i den bakre hjärnhalvan som möjligt. Den gör ju ingen nytta och ger dig ingen glädje. Men visst är det svårt, när vi är uppfostrade i den sanna Lutherska andan. Ibland tycker jag Luther var en riktig skitgubbe, när han får oss att känna denna skam år ut och år in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s