Föräldrar och barn

En av mina närmaste vänner väntar barn på egen hand. Efter flera års noggrant övervägande och funderande kontaktade hon en fertilitetsklinik. Min vän hade tur, hon fick snabbt en passande spermadonator och blev gravid på andra inseminationsförsöket.

Om allt går som det ska får hon sitt första barn i sommar.

I en artikel på YLE konstateras det att 150-160 ensamstående kvinnor blir mammor varje år, med hjälp av fertilitetsbehandling. Folkhälsan ordnar en kurs för sådana blivande mammor, eftersom blivande mammor utan partner kanske inte alltid känner att de har en plats på traditionella föräldrakurser.

Det konstateras också i en annan YLE-artikel att regnbågsbarn (i detta fall barn till samkönade kvinnopar eller ensamstående kvinnor, som använder fertilitetskliniktjänster) är en klassfråga. Det är helt enkelt mycket dyrt att försöka få barn på det viset: vi pratar tusentals euro.

Jag läser artiklarna med stort intresse. Sedan läser jag kommentarsfälten och vill spy.

”Alla barn har rätt till en mamma och en pappa” skriver någon. ”Barn är ingen rättighet”, skriver någon annan. ”Jag tycker barnets behov ska ställas i främsta rummet. Singelkvinnor borde inte ha rätten att kasta bort ett människoliv bara för att de vill ha en liten kelgris att köpa gulliga kläder till”, skriver en tredje i all sin vidrighet och SATAN I GATAN ÄNDÅ, mina versaler och svärord räcker inte till för att förmedla den ilska och förnedring jag känner.

Självklart är barn ingen rättighet, inte för någon, och därför är det så tröttsamt att självklarheter ska användas som argument mot vissa grupper som vill ha barn. Ingen pratar om sådant när olikkönade par söker fertilitetshjälp på grund av barnlöshet.

Och när folk talar om samkönade parförhållanden som ”val av livsstil” och menar att man på grund av det valet har valt bort barn, då ser jag fanimej rött. Allt som över huvud taget kopplar ihop icke-heterosexualitet med ”val” och ”livsstil” får mig att vilja skriva FUCKKKK YOUUUUU (men då skulle jag säkert bli portad från alla kommentarsfält).

Det är personligt. Varje gång någon påstår att ett barn alltid ska ha rätt till en mamma och en pappa, att singelmammor är egoistiska och ”kastar bort ett människoliv” för att de bestämmer sig för att bli just singelmammor, så är det personligt. De som skriver så spottar på min vän, min underbara vän som längtar så efter barn och som tack vare teknologi och liberal lagstiftning (och länge ihopsparade pengar). De som skriver så spottar på mig, för även om jag inte vill ha barn så vill de förvägra mig chansen till barn på egen hand.

Ytterligare en kritisk kommentator skriver att YLE-redaktionen ”framställer den förändring som sker i samhället på denna normkritikens och normnedmonteringens väg som något positivt”. JA FÖR FAN. Att över huvud taget vidga familjebegreppet och -bildningen tror jag bara är positivt. Mer förståelse och respekt. Ett synliggörande av den mångfald som redan finns.

We’re here, we’re queer – get fucking used to it already.

Annonser

9 kommentarer

Filed under okategoriserat

9 responses to “Föräldrar och barn

  1. Fint formulerat! Jag tycker det här är viktigt, men jag brukar oftast bli så frustrerad att jag inte kan formulera mig på ett vettigt sätt.
    O ja, fy vad förbannad jag också blir! Jag blir så ledsen och frustrerad och jag förstår inte. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att åtminstone försöka förstå sig på människor som ligger utanför t.ex. normgränserna. Jag förstår inte att de inte förstår att kommentarer i den stilen sårar. Jag förstår inte och jag vill bara sucka.
    Jag försöker se det positiva, hur långt vi redan har kommit och att det hela tiden går framåt i alla kategorier i normbrytningens värld. Men då jag hör sånt här vet jag inte alltid hur jag ska orka kämpa vidare.
    Jag suckar med dig.

    Hälsa grattis åt din vän och hoppas att graviditeten går bra!

  2. Pingback: Ett hisnande tankeexperiment | Famnen redo

  3. Först och främst – så fantastiskt roligt för din vän som vet vad hon vill och vågar förverkliga det! Så jätteroligt att höra att allt går väl, jag är imponerad av hennes styrka (det får du gärna framföra om du önskar!).

    För det andra har jag ibland tänkt att kanske de människor/par som inte är i heteroförhållanden och kan göra det ”den naturliga vägen” de facto kan bli bättre föräldrar. De får arbeta mycket mer för frågan, de måste verkligen göra ett aktivt val och ha en så stark vilja att genomföra projektet ”skaffa barn” att ibland har jag i mitt stilla sinne tänkt att kanske det gör att de är mer lämpliga än många heteromänniskor som får barn ”i misstag”. En viss cynism kanske finns i tanken, men den misstagsmöjligheten som finns för en heteromänniska finns ju inte på samma vis. Tolka mig rätt nu ifråga om begrepp igen, jag är ingen expert på dem som du vet.

    Barnets bästa, vem vet sist och slutligen vad som är barnets bästa? Det är väl ändå föräldern/föräldrarna som vet vad som är barnets bästa och om barnet är uppvuxet med en förälder från första början är detta också barnets vardag. Det finns så många former av familjekonstellationer idag, så mamma-pappa-barn-tänket känns en aning förlegat i mitt tycke.

    Och välja bort ett barn för att man inte är en del av en heterorelation? Ah, hur tänkte denna människa som skrev detta? Kvinnor har väl fått barn (oftast kvinnor) ensamma i alla tider, också för att fadern inte alltid önskat bära sitt ansvar. Mer sällan är det ju fadern som ensam tar hand om barnet.

    Och den sista kommentaren gällande normnedmontering är ju bara skrattretande och en hälsning från en människa som valt att gömma huvudet i sanden och inte ser sin omvärld/lever i nuet. Ja, tänk så man kan göra livet tungt för sig själv när man är så inskränkt. Mest synd är det egentligen om människan som skrev detta.

    Tack för detta inlägg, det känns som en fortsättning på mitt men med ett litet annat perspektiv. Så fint att få ta del av dina tankar också.

    • Tack själv för din kommentar! Många kloka saker att ta fasta på. Jag ska definitivt framföra hälsningen till min vän.

      Jag har också många gånger tänkt som du: att regnbågsbarn som de ovan, eller över huvud taget barn som blir till med klinikhjälp, alltid är önskade och efterlängtade. En sådan start för ett liv är väl om något att ha barnets bästa i sikte!

      När jag skrev inlägget hade jag faktiskt ditt barninlägg i tankarna. Det verkar som om barn och framför allt ”sanningar” om barn kommer i många former. Hur man än gör (eller inte gör) så gör man alltid fel enligt någon.

      • Ja, man har verkligen rumpan bar i denna diskussion känns det som. Och det är ju verkligen beklagligt. Det borde ju som sagt vara något av det finaste i livet och det är så tråkigt när folk förstör så mycket med sina åsikter och kommentarer, oftast antagligen omedvetet men ibland kunde man ju tänka efter före man öppnar munnen också (så också jag, inte tu tal om det).

        Jag tycker också att ett efterlängtat barn är den bästa möjliga starten för ett barn. Vad är väl bättre än en eller två väntande föräldrar, och väljer man att gå den väg din vän gör, som verkligen inte är lätt då vet man ju att barn verkligen är det man vill ha. Så fint!

  4. Jag förstår inte hur det är så upprörande för andra att någon annan väljer eller inte väljer att ha barn. Usch, och dessutom så förolämpande mot alla ensamstående föräldrar och deras barn (på vilket sätt de än blivit ensamma) att säga att det är fördömt att fostra ett barn ensam. En älskande förälder är bättre än två föräldrar som har barn ”för att det hör till” och inte sen är särskilt intresserade av sina barn…

  5. Pingback: Ett foto i timmen | Ileea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s