WWALD?

Detta liv, hör ni. Detta liv.

Ett sportlov i norr blev, av flera orsaker, det ensammaste sportlovet någonsin. Men jag redde mig, jag fick ett grepp om vardagen och njöt av frukostar med smoothie och tidningar, trots att prenumerationen  egentligen hade gått ut. Jag är inte den som ringer och klagar över det. Däremot oroade jag mig över kaniner och läste tre romaner som alla handlade om queera pojkar.

Måndag: jag åker tåg från Vasa till Åbo och hinner ringa tre samtal angående min arbetslöshets(ersättning) innan klockan är tio på morgonen. Tvingar bort tårarna med Children of Bodom, tänker ”What would Alexi Laiho do?”. Kalendern svämmar över av blyerts och att-göra-listorna påminner mig om en inköpslista jag en gång hade. ”Bakpulver, rött läppstift, whisky” stod det på den. Ingen inre logik, knappt ens någon yttre.

Där emellan måste jag komma ihåg att äta.

Det är för varmt överallt.

Idag: försiktiga drömmar som blir lite mer konkreta när de spottas ut ur printern, flera queera romaner, flera blanketter till Fpa för att jag kanske skulle få lite pengar, tack, min inkomst ligger fortfarande på ungefär femtio euro i månaden.

Två nätter av för kort och dålig sömn förstör effektivt känslan av att vara utvilad som en veckas god sömn åstadkom. Tänk att vara så beroende av de där timmarna i sängen. Ikväll ska jag se på Peaky Blinders och sedan lägga mig tidigt.

Livet är sånt här också. Ett blogginlägg skrivet på tio minuter. Fall Out Boys på det. Hej bara.

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “WWALD?

  1. Jag har aldrig ringt kela eller fyllt i en enda blankett, mycket skönare att sköta allt sånt på nätet. Fast kanske inte allt går att fixa digitalt, måhända…?

    • När blanketter ska skrivas under eller betyg ska skickas in, så måste det ibland ske till pappers (och sedan skannas in och skickas in digitalt). Bästa servicen får jag annars när jag ringer! Så skönt att kunna ställa frågor direkt till en människa som kan kolla upp saker och svara vartefter.

  2. Ah, kämpa! Den är inte kul den där blankettrundan och framförallt inte deras bemötande. Du får vara glad om du får tala svenska, det hände sällan när jag var i kontakt med folk här i hufvudstadsregionen. Detta trots att det är vår lagstadgade rätt..

    Men kämpa på, belöna dig själv och det blir nog bra! :) Klicheer men vad annat kan jag säga..? I alla fall finns du i mina tankar och jag håller tummar och tår!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s