Ibland bara måste man

När jag har besökt biblioteket i Åbo har jag dragits mot ungdomsavdelningen, hyllan längst ner vid golvet, bokstaven L. Det finns en författare, David Levithan, som jag gillar skarpt (queera ungdomsromanen är min likör, som ni kanske vet). Jag har förgäves letat efter en roman, Ibland bara måste man, som jag har läst för flera år sedan och nu kände att jag måste läsa om. Jag visste inte riktigt varför, bara att.

Nu vet jag varför. Det finns en svindlande lätthet över romanen, en självklarhet i att folk är olika (som att den tuffa backen i fotbollslaget också är dragqueen och heter Infinite Darlene) och att världen är full av äventyr (som att städerskorna på skolan är börshajar – ”Våra städerskor är några av de rikaste i landet tack vare sina aktiekunskaper. De kunde ha pensionerat sig för länge sedan, men de verkar ha ett trängande behov av att städa skolor” – och att det vid varje grav på gravgården finns en liten låda med en bok där man får skriva ner saker, som hälsningar till den begravda). Jag njuter av alla fina tankar om känslor, om vänskap och kärlek och livsinställning. ”Det mesta av min styrka får jag från viljan av att vara stark. Jag blir modig när jag bestämmer mig för att vara modig.”

Jag vill dela med mig av ett stycke som verkligen kändes:

”Jag kommer att tänka på något som jag såg på lokalnyheterna för något år sedan. En ung fotbollsspelare hade dött i en bilolycka. I rutan visades alla hans vänner efter begravningen, stora bjässar till killar – alla med tårar i ögonen – som sa: ‘Jag älskade honom. Alla älskade honom så mycket.’ Jag började också gråta, och undrade om de här killarna hade talat om för fotbollsspelaren att de älskade honom medan han var i livet eller om det bara var efter döden som det märkliga ordet älskar kunde användas. Jag lovade mig själv att aldrig låta min familj och mina vänner tvivla på att jag älskar dem. De förtjänar att få veta att de ger mitt liv mening. De har rätt att veta hur mycket de betyder för mig.

‘Du vet att jag älskar dig’, säger jag till Tony nu, och det är inte första gången jag säger det. ‘Du är verkligen en av dom finaste människorna jag känner.’ Tony, som har svårt att ta komplimanger, får här den bästa av alla. Han skakar lite på huvudet och svänger med armen efter sidan. Men jag vet att han hör mig. Jag vet att han vet.

‘Jag är glad att vi är här’, säger han.”

(ur ”Ibland bara måste man” av David Levithan, s. 133-134)

8 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

8 responses to “Ibland bara måste man

  1. Åh, David Levithan skriver fantastiska ungdomsromaner! Tror jag av någon anledning missat den här :O

    • Ja, alldeles underbara! ”Ibland bara måste man” är hans debutroman och är verkligt läsvärd. Tyvärr finns den inte på något bibliotek i Åbo, så jag fick vänta tills jag for till Vasa på sportlov för att kunna låna och läsa den (igen). Vilka andra av Levithans romaner har du läst och skulle rekommendera?

      • Måste passa på att låna ”Ibland bara måste man” i Vasa nästa gång jag är norrut! Den av hans böcker som jag gillat allra mest (hittills) är nog ”Jag, en”, så om du inte läst den rekommenderar jag den absolut!

      • Ja, iväg mot bibban bara! Jag har faktiskt läst (och äger) ”Jag, En”, men blev tyvärr inte lika imponerad av den som av hans andra. Just nu har jag börjat med ”Världens viktigaste kyss” och den bådar gott!

  2. Själv dras jag uppåt när jag är på biblioteket. Uppåt, mot faktan. Bara att gå längs hyllorna med politik och samhälle och läsa titlarna, eller på andra sidan trappan där astronomin finns, eller längst bort mot bortre väggen där psykologin huserar, mums! Kunskap, vill veta mer!

    Eller att sätta sig ned i en av stolarna bredvid panoramafönstret med senaste numret av Illustrerad Vetenskap, och med jämna mellanrum blicka ut över folklivet på gatan utanför. Fantastiskt.

    • Det låter ju nog fantastiskt! Jag är så sällan i den delen av andra våningen – senast var nog när jag skulle låna Valerie Solanas’ ”SCUM Manifest”, tror jag visst. Ibland sitter jag i andra ändan och läser Kyrkpressen. Annars är det ungdomsavdelningen en våning ner som gäller, eller skönlitteraturen längst bak i gamla delen av biblioteket, eller hörnet med poesi, där det alltid drar kallt och ibland hörs pianoklink – varifrån vet jag inte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s