Hur många feminister…?

I tisdags var det internationella kvinnodagen. Under en dag fylldes mitt Facebookflöde (mer än vanligt) av rättframma blogginlägg, inspirerande bilder och feministiska länkar. Känslan av gemenskap – av systerskap – var enorm och kärleken var stark. Jag var glad och trygg.

Det fascinerar mig när folk som ser feminism som tråkigt, gnälligt och bittert. (Visst kan feminister vara arga, men det finns ju goda orsaker till det.) För mig är feminism bland annat en känsla av gemenskap och frihet. Feminism är att återta kontroll, att få vara precis som en vill och är samt att uppmuntra och stötta varandra. Det är i feminismen som alla blommor äntligen får en chans att blomma. Det är i feminismen som en grå värld blir regnbågsfärgad.

henSmyg(?)feministiskt statement i en butik.

Idag är det torsdag och automatisk mansdag igen. Jag måste försöka komma ihåg den där regnbågen, den där kärleken och gemenskapen för att fortsätta kämpa. För fortsätta kämpa måste vi, varje dag, tills internationella kvinnodagen inte längre behövs.

Till sist, en vits från en av mina favoritbloggar:

Hur många feminister behövs det för att byta en glödlampa?
Inga. Det är inte glödlampan som behöver bytas.

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “Hur många feminister…?

  1. Min kluvenhet inför kvinnodagen blir allt större. Precis som med vändagen tycker jag att det är fint att ha en dag att fira, men samtidigt så räcker det ju inte med den där ena dagen som vi kommer ihåg kvinnorna och ojämställdheten.

    Tyvärr tror jag att folk som ser feminismen som något negativt endast ser de mest extrema förespråkarna för feminismen, precis som i så många andra rörelser. Feminism är ju inte att hata män, vilket många tycks förknippa det med. Den tanken förstår jag inte riktigt själv, för jämställdhet går ju inte ut på att det ena könet skall härska, utan att vi skall göra det tillsammans.

    Jag undrar ibland om folk är rädda för att könen inte kan härska tillsammans? Till exempel universitetsstudier domineras ju av kvinnor idag, vilket egentligen inte heller är en bra utveckling när det borde vara jämställt. Är det så det kommer att bli en dag (även om det är länge dit) att det är kvinnorna som tar över? Det är en tanke som jag också funderat på ibland.

    I grund och botten så förstår jag inte riktigt vad problemet med jämställdhet är, ett jämställt samhälle, vem kan nu känna sig hotat av det? Vad är farorna? Allt tyder ju på att mer jämställda samhällen är ekonomiskt mer lönsamma, folk mår bättre och inte minst många förhållanden är bättre.

    Ett av de stora fundamentala problemen idag är ju föräldraledigheten och kostnaderna för den. Så länge kostnaderna för den inte fördelas jämnare och kvinnorna ses som en tickande bomb på arbetsmarknaden så kommer vi ju inte att vara jämställda. Personligen tycker jag att vi borde införa 6+6+6, alternativt tvinga de mansdominerade branscherna att också betala en del av kostnaderna.

    Ah, jag kunde skriva en hel roman här, men du vet ändå vad jag tycker så jag avslutar för idag :)

    • Tack för din kommentar! Det är roligt med ämnen som engagerar. Jag ser internationella kvinnodagens syfte som tudelat: dels att informera och lyfta fram jämställdhetsfrågor, dels känna trygghet och stöd i gemenskapen med likasinnade. Jag håller helt med dig om att det inte räcker med den där enda dagen på året, men en dag är bättre än ingen dag – och så får kvinnosaken lite extra synlighet, i alla fall just då. Resten av året pågår kampen (tyvärr) mera i det dolda.

      Jag har faktiskt aldrig tänkt på att kvinnor är i majoritet i till exempel universitetsstudier! Däremot läste jag i Kyrkpressen att majoriteten av de som jobbar inom kyrkan är kvinnor – men de på högsta poster är fortfarande män. Kanske det är lite på samma vis inom den akademiska världen? Gräsrötterna är (till stor del) kvinnor, men högst i hierarkin sitter ändå män.

      Du ställer jätteviktiga frågor, om vad som egentligen är problemet med ett jämställt samhälle, vad som är ”hotet”. Jag har inga smarta svar, men det är definitivt frågor att fundera vidare på.

      Angående föräldraledighet är jag totalt oinsatt av diverse orsaker, men vad jag har uppfattat så tycker jag också att 6+6+6-systemet verkar vettigt. Lika delar tvång och frihet, på något sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s