Det som finns kvar tio år senare

Det är tio år och en månad sedan jag för första gången träffade lajvare i lajvsammanhang. Tio år och en månad sedan jag för första gången träffade min älva, som till min oändliga lycka har funnits vid min sida ända sedan dess, ibland närmre, ibland längre bort, men alltid alltid där.

Jag läser gamla inlägg i mörka hörn av internet, tankar från 15-åringen som var jag, 16-åringen som var jag. All denna ångest, all denna känsla av att vara onormal – var den faktiskt där, var den faktiskt så stark? Men jag kan inte avfärda mitt dåtida jags erfarenheter och känslor, det är inte rättvist. Det var så svårt, det var så tungt som jag upplevde det. (Jag vet att det fanns fina stunder, vidunderliga tider – världen har aldrig glittrat så som under de där åren. Men jag skrev inte lika ofta om det storslagna, lysande, befriade som om det mörka, panikartade, ångestfyllda.)

Idag när jag läser, så känner jag inte igen mig. Jag kan inte ens känna igen min egen röst i orden. Tio år senare, älskade lilla dåtida jag – det blev så mycket bättre. Jag är så mycket starkare och säkrare, och de som gjorde dig så ont kommer aldrig att nå dig igen.

Det som jag med facit på hand fascineras över är den queerhet som skymtar bakom orden redan då. En visshet om att jag inte passade in i den komplexa och samtidigt strikta heteronorm som fanns, ord som är lite skeva, meningar som avslutas med tre punkter för att visa att tankarna leder annanstans. Men jag hade inte orden då, kunde inte förklara och berätta mig själv. Skrev med vit penna på vitt papper för att ingen skulle se, i hopp om att någon skulle se – och förstå.

Vissa kvällar har jag svårt att somna på grund av den kärleken till mina vänner som brinner häftigt i mig. (Varje dag försöker jag visa mina vänner att jag älskar dem. Varje dag visar de att de älskar mig. Genom brev, genom meddelanden, genom chattar på Facebook, delade länkar, telefonsamtal. Hur fattigt vore inte mitt liv utan Facebook? Hur lätt är det inte att stämma träff, planera resor, boka biljetter, skicka en video och säga: ”Den här fick mig att tänka på dig”?)

För jag tänker på dem, jag tänker på er, alltid alltid.

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “Det som finns kvar tio år senare

  1. Ah, intressant hur djuret människan alltid upplever att vi inte passar in. Jag undrar vad det är som sist och slutligen får oss att känna så? Just nu försöker jag bearbeta mycket av dessa känslor och avstå från det automatiska jämförande som vi föds upp med, som ju är en förbannelse.

    Men visst, visst är det fascinerande att se tillbaka tio år i tiden och fundera vem man var då. Om man har tur, som du haft enligt det du beskriver i dutt inlägg, så träffar man oförglömliga vänner.

    • För snäva ramar för vad som räknas som normalt, tror jag. Ingen kan passa in i dem, så (mer eller mindre) alla är (mer eller mindre) onormala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s