Under en av de sista vändorna jag cyklar till universitetet har jag en blomkruka i cykelkorgen. Framför mig ramlar en man med sin cykel. Jag stannar och frågar på två språk om han är okej. Jovisst är han det, förklarar han. Det var kedjan han använder som cykellås som råkade komma in i hjulet och orsaka fallet.
Tack for asking, en osaa ruottia, svarar han lite sluddrande, luktar dagsgammal sprit. Han kanske inte osaa ruottia men vår ordväxling sker ändå på imponerande tre språk. Långsamt tar han upp på cykeln igen. Jag önskar honom en säker fortsatt resa. Samoin, svarar han och om jag var en sådan som bad, så skulle han finnas i mina böner ikväll.
Väl framme vid universiteten lämnar jag blomkrukan i en blomlåda i ämnets korridor. Som en konkret påminnelse om att jag har varit här. Som ett tyst tack för allt jag har fått.
Jag har tänkt fråga ut dig på kaffe så många gånger! utbrister hon när vi i hastigheten ses, som vi alltid gör. Jag också, tänker jag. Men om vi under de fem år vi har bott i samma stad, rört oss i samma korridorer, ätit lunch i samma studentrestaurang, inte fått till stånd en kaffedejt kanske det inte heller är meningen.
Det är meningen att vi ska träffas i hastigheten, i vimlet. Vi hyser båda en sådan välvilja mot den andra, men vi är helt enkelt inte meningen.
Att sitta och läsa en bok utomhus – på ett kafé, vid en åstrand – handlar bara delvis om att läsa en bok. Det handlar också om att andra ska se att man läser en bok. Att man läser just den boken. Jag har frågat ut någon på kaffe. Vi har bott i samma stad i fem år och först nu är det meningen att vi ska träffas.
Vi sitter med våra böcker på bordet mellan oss. Mest för att visa varandra. Alla de andra runtom, de som också ser – de spelar ingen roll. Just nu är det vi som spelar roll.
En fredagsmorgon har jag hjärtklappning av sömnbrist. Kvällen innan: cider, portvin, whisky, absint. Under natten vaknar jag flera gånger, desorienterad och alldeles för varm. Jag tänker att det bara är att bita ihop. Det är bara att packa porslin och kläder. Köpa fler flyttlådor. Dammsuga och skura badrummet för att göra det lättare för själen. Bakom svidande ögon och kalla händer finns ändå något slags njutning. Ett masochistiskt nöje i att känna efterverkningarna av ett liv.
Utanför köpcentret står ett gäng tonåringar. De är på väg att skiljas åt men vill inte riktigt, inte riktigt än. En pojke är huvudet längre än jag och klädd helt i nitar och tygmärken. Grov ring i näsan. Jag är inte säker på att hans byxor någonsin har varit byxor. De kanske alltid har varit med grov tråd ihopsydda tyglappar. På ryggen har han ett gitarrfodral, under ena armen en rullbräda.
Utan att tveka tar han en annan pojke, en mindre och med färre nitar, i hand. Tillsammans går de därifrån. Hejdårop åt resten av gruppen. Återigen den där känslan, någon slags kärlek till mina medmänniskor i allmänhet och till tonårspojkar i synnerhet.
Sandra skriver 