Allt det som är och aldrig blir

”Man ska hålla sig borta från saker som gör en hungrig och arg”. Jag tänker på vad min vän KJ sade där jag sitter på körövningen, trött och okoncentrerad, byter ställning med några minuters mellanrum i fruktlösa försök att lindra mensvärken i mage och korsrygg. (Någon dag ska jag skriva om mens. Om det klarröda, mörkbruna, svarta blodet, om smärtan som får en att ligga kallsvettig och darrande på golvet. Om att känna sig distanserad till sin kropp och samtidigt så förankrad till en kropp som spänner, krampar och är omöjlig att kontrollera. Om att bara försöka vänta ut det. Om det förbannade hyschandet och hemlighetsmakeriet som jag på senare tid har kommit att avsky.)

Jag sitter och vrider mig i stolen, tänker på te och choklad och så bestämmer jag mig för att cykla hem innan jag blir än mer hungrig och arg.

Väl hemma packar jag upp väskan och tygkassen med notmappen. Slänger yllesockorna i rätt låda, hänger upp jackan, lägger penalen prydligt ovanpå kalendern. Så går jag i duschen, varmt, varmt vatten och slutna ögon för att få känna efter och vara istället för att se ut och prestera.

Sedan sitter jag i duschen och gråter. Hulkar och snorar och jämrar mig under varmt, varmt vatten. Jag gråter över allt det jag är och allt det jag aldrig kommer att kunna vara, för att jag är just den jag är. Jag gråter över alla de historier jag har berättat och över alla de som jag aldrig kommer hitta orden till, och jag sörjer alla dessa oberättade historier. Jag gråter över alla de kyssar jag har fått uppleva och över alla de kyssar som kommer förbli okyssta, men som jag saknar ändå. Jag gråter över alla de sorger, smärtor och förluster som vi måste genomlida och genomleva, och jag gråter över alla de kärlekar, glädjeämnen och triumfer som vi med öppna hjärtan och armar får ta emot.

Det jag inte gråter över är studier, pengar, materiella ting. Det jag fäller tårar över då jag befinner mig där alla slags fasader och masker är överflödiga – ensam, naken, på golvet under en rinnande dusch –  är det som är verkligt viktigt, och i slutändan är det en stor tröst i sig.

Då jag har stängt av duschen snyter jag mig, sveper badrocken om mig och kokar upp vatten för att göra mig den där koppen te jag drömde om.

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “Allt det som är och aldrig blir

  1. Ibland måste den bara komma ut, den där hopplöshetsgråten som kommer från ens allra innersta och som handlar om det existentiella och personliga. Hoppas att det kändes bättre efteråt. :) Kram. :)

  2. Fint om det kändes bättre efteråt! Ibland måste man få ta sig en ordentlig novembergråt. Mens är verkligen aldrig roligt, även om min nog blivit betydligt bättre av p-piller. Och nej, jag vet, p-piller är också omdebatterade, men den mens jag hade före var verkligen from hell och värktabletterna tog bort den värsta smärtan, men gav en massa andra biverkningar istället. Så hur man än gör har man rumpan bar i detta fall.

    • Mens är verkligen en stötesten! Jag har också använt p-piller på grund av menssmärtor, under nästan hela min tonårstid och ännu lite längre. Det ska erkännas att det var mycket praktiskt men sedan jag slutade med dem har jag mått bättre i själen. Priset jag får betala är väl fysiskt illamående istället och numera håller jag mig till värktabletter i väntan på att ett beslut om eventuella andra åtgärder ska mogna.

  3. Så jobbigt, så jobbigt det är att leva ibland. Ibland blir det bara för mycket. Och tårar över kyssar som aldrig kommer att inträffa är bland de värsta tårarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s