Denna hösten, ett liv

Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, denna höst som numera är vinter och snart över. Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, för att kunna få ett slut på den, släppa taget och gå vidare. Det har varit utmanande på många vis. Då jag försöker tänka vilka ord som har legat i luften denna höst är det följande: uppgivenhet. likgiltighet. sparlåga. väntan. uthärda. avstånd. smärta. Men också: tacksamhet. vila. acceptans. lugn. prioriteringar.

Jag har inte uppnått det stora mål som jag hade satt upp åt mig: att skriva klart gradun innan lucia. Det är inte mycket arbete kvar med den, ”några dagar, högst en vecka”, som min handledare sade, men just nu har jag inte en vecka. Kanske i ren tid, men inte i själsfrid och arbetsro. Med andra ord kommer jag låta gradun vila och ta upp den igen på andra sidan nyår för att färdigställa den. På sina sätt är jag besviken över att jag inte klarade av det jag hade tänkt, men å andra sidan vet jag att jag – trots att det inte alltid har verkat så – har jobbat hårt och kan vara nöjd över det jag har åstadkommit så här långt. Det gäller att försöka koncentrera sig på känslan av stolthet istället för misslyckande.

På samma sätt som många saker i livet har gått på sparlåga – sociala relationer, engagemang, entusiasm – så har också kreativiteten legat lågt denna höst. Trots att jag har gått en skrivkurs är det inte många rader poesi och prosa som har lämnat mitt huvud och mina händer. All skrivkraft har lagts på att producera tiotals sidor med akademisk text och dikten har därmed fått lida. Jag försöker att inte heller sörja detta, utan tänker som jag så många gånger tänkt under hösten: det är okej. Allt har sin tid och om det är svåra tider är det bara att vänta ut världen. Det blir bra igen, bara jag låter det.

Snart är hösten här i söder över. Snart packar jag min väska och sätter mig på tåget norrut. Jag önskar, drömmer om och hoppas på ett jullov med långa, sömntunga nätter, dagar av själsro och att kravlöst och okomplicerat kunna umgås med mina vänner. Samla kraft inför vårterminen, känna att jag står stadigt på jorden och att jag ska vilja och orka börja drömma igen, kasta mig ut i äventyr med en iver som jag har saknat.

Livet är ändå något så svindlande stort och jag vill leva vilt och vackert. Jag vill lysa som jag föreställer mig Edith Södergrans stjärnor: starka, klara och alltid utan skräck.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s