After all / Still alive

Idag då jag stod på busshållplatsen och väntade på bussen in till stan kom jag att tänka på alla de gånger jag har stått och väntat på skolbussen på samma busshållplats. Tio före sju vaknade jag, tjugofem över sju var jag ute ur huset och tjugofem före åtta steg jag på bussen.

Min skolväska under högstadiet var en mossgrön axelväska i stadigt tyg. Jag började dekorera framsidan med märken och pinsar vars sammanlagda värde snabbt översteg väskans pris. Jag köpte en regnbågspins, en pins med den brittiska flaggan och en rosa pins på vilken det stod PRINCESS från Camden Market i London. Jag hade musikrelaterade pinsar, mental circus och goth and proud och flera pinsar med heartagram.

Den dyraste pinsen jag hade var en karikatyr av musikern Jonne Aaron. Den kostade mig fem euro, en inte obetydlig summa för en tonåring med en månadspeng på tjugo euro. Jag minns en av de första artiklarna jag såg om Jonne Aaron, ett dubbeluppslag i en finsk gratistidning som jag stavade mig igenom. Han tittade rakt på mig. En ung man med uppnäsa, händerna utsträckta åt sidorna, bar överkropp och oerhört lågt skurna byxor. Han omtalades som änglapojke och beskrevs som så smal att, om han hade varit kvinna, så skulle hans menstruation ha upphört. Jag var alldeles betagen av honom, av hans bleka hud och mörkblonda, långa hår och vita halvvantar. Som en tilltufsad och svältfödd ängel, fransig i kanterna. Senare tapetserade jag mitt rum med planscher och han fanns på flera av dem, i rosaglittriga solglasögon och silverblank läderkjol och han var så vacker att jag ibland fick svårt att andas.

Min skolväska med dess pinsar blev med tiden sliten och skön. Tyget blev trådslitet, kantbanden fransade. Väskan var mjuk då jag strök handen över den och tillsammans med pinsarna blev den en historik över min högstadietid. Skolväskan användes inte bara som väska utan också som kudde, tillhygge och sittunderlag – jag bar sällan med mig något värdefullt och min mobiltelefon, en Nokia 3310, var nästintill oförstörbar. Skolböckerna var ofta ärvda och tålde att bli suttna på, min finskabok var redan illa medfaren med tandmärken i ena hörnet. I stor stress hade jag bitit i den innan en finskalektion. Jag kan fortfarande minnas smaken av kontaktplasten som jag hade klätt in boken med, ordentligt elev som jag var.

Då jag började gymnasiet var min gröna väska så trasig att jag var tvungen att köpa en ny. Det blev en mörkgrå axelväska, också den i kraftigt tyg, men jag flyttade aldrig över mina pinsar och märken och trots att jag använde den grå väskan lika många år som den gröna, så blev den grå av någon anledning aldrig lika sliten.

XX

P.S. Rubriken är två låttitlar av bandet Negative som Jonne Aaron var sångare i.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s