Kortslutna hjärtan

Det är ett så konstigt liv jag lever. Vart tar mina dagar vägen? Mina nätter? Jag vaknar, det är morgon igen och jag skriver. Jag funderar över frukost, jag studerar, jag diskar. Träffar vänner över lunch, cyklar, blir svettig. Sitter framför datorn alldeles för mycket. Lagar mat, diskar igen. Ordnar i lägenheten, ser på teveserier, går och lägger mig. Sover, drömmer. Ligger i draget från otäta gamla fönster. Sover, drömmer. Har svårt att somna om då grannarna härjar i trappuppgången. Sover, drömmer. Vaknar och så är det morgon igen och jag skriver.

Mina drömmar flyr tankarna så snabbt. Det enda som – kanske – finns kvar är en känsla, en förnimmelse, en flyktig idé av vad som har hänt under natten. Kanske är det därför jag är så trött och hungrig om morgnarna – jag har farit vilt fram hela natten, bara levt på hjärnbilder och känslor de senaste sju, åtta timmarna. Överlag lever jag mest på känslor.

Nej, inte lever på. Lever. Upplever. Det jag är och det jag gör är känslor. För det mesta är det små, lugna känslor. Passliga känslor. Lagom.  Det är nästintill lite… tråkigt. Även om jag aldrig borde säga så, med tanke på hur överväldigande och omvälvande det kan vara med stora känslor och hur trött jag kan bli på och av dem. Men då är det i alla fall aldrig tråkigt. Det är som om Livet själv är närvarande, pulserande genom mina ådror, som diesel i maggropen, som glitter i utandningsluften. Det är hysteriskt och maniskt och så hjärtskärande stort. Känslorna, Livet, ryms inte inom de vanliga kroppsramarna utan måste ut, genom ett rusande hjärta, ett vilt och levande och blixtrande hjärta, tills det nästan kortsluter sig själv. Ett överbelastat hjärta som knappt rymmer alla känslor. Det svämmar över, det blir blött på golvet i hjärtkammaren, då kärlek, tacksamhet, lycka och sorg rinner över hjärtkanterna.

Det är aldrig så lite farligt att ha hjärtkammaren full av utspillda känslor. Vätska och elektricitet, ni vet. Ett sprakande hjärta i ett vått utrymme. Därför blir det så lätt för mycket. Ett extra kraftigt hjärtslag, en gnista, och där! Där tog det eld! Brand och eld och blod och tårar. Då lever man stort. Då lever man smärtsamt fullt, med ett elektriskt hjärta i bröstkorgen, överloppskänslor på golvet och tårar i ögonen.

Och hjärtat bara fortsätter slå, för vad skulle alternativet vara? Så småningom torkar det upp i hjärtkammaren, känslorna avdunstar, de elektriska kretsarna slutar spraka och sända gnistor och det är lugnt igen. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Hjärtat reparerar sig själv, bygger upp de kortslutna kretskorten på nytt medan Livet är mer påtagligt än någonsin, en svag laddning i luften som får håret på ditt huvud att resa sig. Ett kortslutet hjärta är det ultimata beviset på liv. Det kan inte finnas kortslutna hjärtan utan ett föregående stort liv.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s