Rastklös

Rastklös, mitt inre troll, är rastlöst. Det brukar bli det ibland om kvällarna. Runt, runt i min mage snurrar det, piskar med svansen. Det klöser i mitt innanmäte med sina vassa klor, sex på varje tass, och morrar och fräser. Jag yrar runt i min lägenhet, plockar och pysslar. Diskar för femte gången idag. Det är för sent för att gå och lägga sig tidigt och för tidigt för att lägga sig sent. Jag väger fördelar mot nackdelar, tänker ut hundra scenarion. Jag spelar upp morgondagen i mitt huvud, gång på gång på gång, och inte blir jag lugnare för det. Jag vill inte kalla det tvångstankar, men jag vet inte vad jag annars skulle kalla dem. Rastklös fräser ilsket till och jag inser att inget blir bättre av att sätta upp regler, förordningar och planer, bara för att bli ytterligare stressad och ångestfylld då de inte följs och genomförs.

Så, kanske jag inte ska tänka så mycket. Kanske jag inte behöver bestämma mig just nu, fem över elva en måndagskväll, om jag ska promenera på morgonen imorgon eller när jag ska hinna köpa socker och vad jag ska äta till frukost. Kanske jag kan ta det på känn – imorgon. Då det verkligen är aktuellt. ”Va inte sån nu… drick lite te och skriv en dikt”, menade min vän L en ovanligt tung oktoberdag.

Kanske jag bara ska lyssna lite mera på honom.

P.S. Idag skulle jag färga håret lila, ett spontant infall av förnyelse till våren. Det var ett av de största misslyckanden som jag har varit med om på länge. Håret blev inte lila, men min hårbotten blev lila – och blå! Det såg ut som om jag hade tappat en bläckflaska i huvudet, alternativt som om en liten bit norrsken hade ramlat ner ur himlen och fastnat. Fyra hårtvättar senare är skalpen relativt ren igen, medan håret fortfarande är samma tråkbruna nyans som tidigare.

5 kommentarer

Filed under dagbok

5 responses to “Rastklös

  1. Äh, måla inte fan på väggen. Enligt Wiktionary sades redan 1603: att man icke haver behov att måla djävulen ovanför dörren. Ta det som det kommer bara.

  2. Vad synd att hemmafärgningen misslyckades. Du får försöka på nytt med ett annat märke! Jag brukar också vara rastlös, fruktansvärt rastlös, under sena januari- och februarinätter, när det börjar bli litet ljusare, men fortfarande är det så kallt, så kallt om nätterna. Jag har aldrig riktigt kommit underfund med varför, om det är vårkänslorna som galopperar i bröstet, eller vad det rör sig om. Eller om det bara är livet som är så stort så att man inte kan sova.

    • ”Eller om det bara är livet som är så stort så att man inte kan sova” tror jag bestämt att är något av det sannaste som jag har hört på länge. Man vet liksom inte vad man ska ta sig till med sig själv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s