Vad jag skulle ha berättat åt dig, om jag någonsin hade varit tvungen

Jag var ett bestämt barn med starka åsikter och fick jag inte min vilja igenom var det inte långt till tårarna. I lågstadiet var jag duktig i skolan och vän med nästan alla i klassen. Jag var lång och fick alltid stå på den bakersta raden vid skolfotograferingen. Till diskot i femman hade jag köpt en svart kajalpenna och ett läppglans och jag lovade mig själv att aldrig någonsin svära. På rasterna spelade jag fotboll och tillsammans med fyra andra flickor bildade vi en hemlig klubb, med en hemlig bok där vi skrev hemliga saker. Jag undrar var den boken är nu.

På högstadiet hamnade jag i den stökigaste klassen. Det tog femtio minuter att åka buss till skolan, jag var alltid trött om morgnarna och jag lekte fortfarande i skogen med min bror ibland. Jag upptäckte gemenskapen i musiken och levde och andades rock ‘n’ roll. Jag började klä mig allt mera alternativ i tyllkjolar och slips och glitter runt ögonen och fick höra öknamn därefter. De engelskalektioner som jag tillbringade gråtande inne på toaletten räknade jag inte som skolk och jag var kär i klassens enda långhåriga pojke. Min värld bestod av såpbubblor och glitter. Jag klottrade mattehäftet fullt av citat från filmer och låttexter och blev besatt av en söt rikssvensk som jag hittade via nätet. Han hade röd ögonskugga och pojkvän.

Gymnasiet var en fantastisk tid. Jag fann min plats i världen och tryggheten i att vara oersättlig värmde mitt hjärta. Mina vänner var – och är fortfarande – de finaste någonsin och vi hängde i korridorerna under rasten, på kaféer på eftermiddagarna och hemma hos varandra på kvällarna där vi lagade chili con carne och såg på film. Jag läste lång matte, som var en pina, och psykologi, som jag älskade. Jag började rollspela och skrev dikter i huvudet medan jag åkte moped. Gymnasiet var också helvetesåren, med destruktiva relationer och den ena manipulativa jäveln som avlöste den andra, med allt det dåliga hände utanför skolan så det har inte solkat ner mina minnen. Sedan lärde jag känna underbara varelser som sydde igen mina sår och kysste bort smärtan. De håller jag hårt, hårt i än idag.

Nu, nu börjar vi närma oss samtiden. Jag är här, med garderoben full av skotskrutiga kjolar och hjärtat fullt av svårhanterlig tacksamhet. Jag studerar med ett hysteriskt lugn och sover i vinddraget från otäta fönster. Jag går barfota mitt i vintern och utnyttjar vuxenheten genom att steka plättar mitt i natten. Jag är starkare än någonsin förr och livet blir bara bättre och bättre – och då var det inte dåligt från början.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s