dagbok

Klyschig och sockersöt

Jag skulle kunna bli klyschig och sockersöt om den gångna helgen med alla hjärtans dag, men det är inte riktigt min stil. Jag slår ifrån mig allt romantiskt betonat, ibland med mera kraft än vad jag kanske innerst inne skulle vilja. För kärlek är kärlek är kärlek, och bara för att min kärlek de senaste åren har breddats till att också innefatta den romantiska kärlek, som förr var mig så främmande (och, för att vara ärlig, ännu ibland är det), så är den romantiska kärleken även den en kärlek som numera finns i min vardag, sida vid sida vid de andra sorters kärlekar – den till familj, den till vänner – som är och alltid har varit närvarande.

Men kanske, om jag får vara lite lite klyschig och sockersöt, så har den gångna helgen med alla hjärtans dag varit en underbar helg. Min pojkvän har jobbat de senaste fem lördagarna, så vi har saknat att få umgås ostört och nära och utan tider att passa. Jag är in between jobs, som det heter, och har ägnat några dagar åt att ta itu med saker som släpat efter och kurerat min fot och min själ (opassligheten i de båda är inte relaterade). På fredagen dricker jag kaffe med distanssällskap och tar en promenad i närvarande sällskap. Jag får en blombukett med hälsning om en fin helg, och en ask chokladlöv som tack för lånet av en bok. Båda bor nu på mitt soffbord och matchar varandra. På kvällen badar vi bastu och äter fattiga riddare, och helgen i den goda matens tecken börjar.

(Natten mellan fredag och lördag har jag också oerhörd huvudvärk och på grund av det dödsångest och panik. Det går att skriva lättsamt om helgen så här nu efteråt, men där och då var jag emotionellt beredd på att aldrig vakna igen om jag somnade, även om jag förnuftsmässigt insåg att så inte kommer ske. Och jag vaknade ju på lördagen, och det var soligt och klar himmel, och världen var lättare att hantera även om huvudvärken ännu sitter i, dock med förminskad styrka.)

På lördagen steker vi amerikanska plättar till frukost och går in till stan för att köpa chokladpraliner. Det är inte bråttom någonstans och allt får ta den tid det tar. Jag har nog aldrig vilat så mycket i vardagen som jag gjort detta pandemiår. Kanske har jag alltid behövt eller i alla fall skulle ha haft nytta av mera vila, men inte trott att jag hade tid för det. Nu finns det sällan något att ha bråttom till och redan den minsta tidspress får mig att bli jäktad och spänd. På kvällen lagar min partner mat medan jag sitter framför datorn i en sammankomst och dricker rödvin. (Att någon lagar mat åt mig är något jag aldrig vill ta för givet men som jag värderar likt guld varenda gång.) Sedan dricker vi mera rödvin och äter älgfärsbiffar, potatismos, gräddsås med timjan och surdegsbröd.

På söndagen är det lika soligt och klart som hela helgen, vi hissar upp persiennerna halvvägs för att inte bli bländade men ändå kunna äta brunch i solljus. Kaffe, apelsinjuice, äggröra, salami, sallad, croissanter, surdegsbröd, vindruvor, tunnbrödschips. Jag tänker på citat från en bok som berörde mig starkt som 14-åring: ”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice […]” Det livsbejakande i stora frukostar med ägg och apelsinjuice, precis som denna söndag, denna alla hjärtans dag. Jag har velat se Amélie igen, ett annat verk som berört, och vi ser den under andra koppen kaffe, med pauser nu som då för att koncentrerat äta chokladpraliner och utvärdera dem: mocca crème, jordgubb-vitchoklad, jordgubb-champagne, salted caramel cup, golden champagne. De två förstnämnda var godast, den andra smakade som Hesburgers jordgubbsmilkshake. Den sistnämnda lämnar, till min förtjusning, guldglitter på pojkvännens läppar. Det försvinner inte hur han är slickar.

Liksom halva stan beger vi oss ut på isen. Säkert tio gånger stannar jag för att slå ut med handen och säga: ”TITTA NU, vad fint det är!” För det är så fint, med snön och solen och himlen och ljuset ljuset ljuset. Snålblåsten kyler näsor och öronsnibbar, vi följer skoterspår och upptrampade stigar och när vi kommer iland vid stranden igen måste jag gråta lite, för att björkarna med snön och de blå spåren på isen och ljuset och alltihop är så vackert, och för att det på bänkarna i solskenet sitter ett sällskap som pratar och skrattar högt och har termosar och emaljmuggar och det är så vackert, det också.

4 reaktioner till “Klyschig och sockersöt

  1. Ja, det är SÅ fint ute just nu! Isen och snön glittrar i solens sken och trots att det är kallt, så kallt, emellanåt så gör det inget för solen värmer redan. Och vilken skön tid ni fick ha tillsammans, ibland räcker det mer än väl med att få tid på tumanhand. Man behöver inte alltid göra så mycket och så stort.

    1. Må snön och solen vara kvar länge än! Jag längtar efter en skogsutflykt med varm kakao i termos. En helg tillsammans var riktigt behövligt för att fylla på lagret av närvaro och närhet, nu orkar man bättre med veckorna igen :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s