Den feministiska frustrationen

Det närmar sig, slutet. I tunneln hägrar ljuset och jag vet att det inte är ett tåg, det är jullovet, ledigheten, vintern. Sovmorgnarna, kvällspromenaderna, dansnätterna. Jag längtar mig sjuk efter att denna termin ska vara över, att jag klockan två om natten inte sitter och klipper brickor till memoryspel inför kommande veckas tutorlektion bara för att jag inte har ro att sova.

För tillfället går jag en kurs i feministisk teori och klassiker. Det är en givande och intressant kurs, men som med alla andra universitetskurser inser jag att ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag med säkerhet. Speciellt diskussionerna kring begrepp har varit svåra för mig som språkvetare, i den bemärkelsen att jag har tvingats till att tänka om och definiera om. Innan introduktionskursen i genusvetenskap trodde jag att jag hade begreppet ”genus” på klart och att det var ett användbart begrepp. Innan kursen i feministisk teori trodde jag att jag hade begreppet ”patriarkat” på klart och att det var ett användbart begrepp. Att reflektera, tänka om och bli mer ödmjuk i sina synsätt är något bra, men också så o-t-r-o-l-i-g-t jobbigt.

”Min målsättning inför kursen är att komma ut på andra sidan som en lite mer förundrad, upplyst och tänkande människa”, skrev jag efter den första kursträffen. Förundrad är jag, främst över hur många av de texter som vi har läst som ännu är aktuella idag. Minna Canth skriver om lika lön för lika arbete och Emma Goldman tar upp den sexuell dubbelmoralen gällande kvinnor respektive män. 1800-talet är inte långt från 2000-talet. Lite mera upplyst angående feminismens historia och vissa nyckelpersoner är jag, och det har varit trevliga bekantskaper. Att om inte få lära känna så i alla fall blivit ordentligt presenterad för Simone de Beauvoir, Virginia Woolf och Valerie Solanas (speciellt den sista som gjorde ett djupt och förvånande intryck på mig).

Det som jag inte insåg att jag skulle bli efter kursen var frustrerad. Frustrerad över hur mycket orättvisa det ännu finns i världen, hur mycket det ännu finns att kämpa för. Frustrerad över dessa ständigt aktuella texter och frågor om kvinnor som handelsvara, kvinnor som lågavlönade och kvinnor som blir straffade oavsett om de gör eller om de inte gör. Frustrerad av de redan tidigare nämnda begrepp och definitionsdiskussioner, som jag förstår är ytterst viktiga men som är obekväma, för de kräver eftertanke och omvärdering och sådant är alltid jobbigt. Det är lättare att fortsätta gå i gamla spår och det är väl också det som är faran – utveckling och förbättring kräver arbete, svårigheter och en vilja att gå ifrån det gamla, trygga.

Den här feministiska kampen och viljan att bli en bättre människa, alltså. Inte är det ett litet arbete, inte.

5 kommentarer

Filed under dagbok

5 responses to “Den feministiska frustrationen

  1. Jag blir allt mer övertygad om att för att bli klokare och få insikt om något måste det först finnas ett tillstånd av frustration. En tänker intensivare på det sättet och saker och ting måste få stötas och blötas en stund förrän några insikter kan dyka upp.

    • Kanske är det så att frustration är det första stadiet? Frustration –> insikter –> aktion –> förhoppningsvis förändring? Som du säger, frustration ger definitivt upphov till intensivt tänkande och därmed förhoppningsvis så småningom insikter.

  2. Ja, jag känner igen frustrationen. Jag tror den drabbar alla kvinnor när vi inser att världen faktiskt inte är jämlik. En kan ju hoppas att frustration leder till aktion, men det är SÅ svårt när en människa sist och slutligen, åtminstone om man är en vanlig medelsvensson, inte åstadkommer så mycket. Och vetskapen om detta gör en än mer frustrerad.

    • Ja, jag får jobba på hur jag ska hantera den här frustrationen och få ut något av den, istället för att bara vara arg. Visst är jag bara en liten människa, men jag kan alltid försöka påverka i min omedelbara närhet och vardag, om inget annat så för min egen skull.

      • Det har du helt rätt i! Man kan alltid försöka påverka sin vardag… Sedan har man ju de där i sin närhet (tack och lov inte så nära) som ändå alltid försöker trycka ned en i skorna. Usch för dem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s