Åt helvete med romantiken

Den senaste tiden har jag funderat mycket på kärlek. Mer bestämt på den romantiska kärleken. Mer bestämt på hur trött jag är på den romantiska kärleken.

Jag är så trött på den bild av romantisk kärlek som förmedlas i vår kultur. Genom normer, skönlitteratur, teve, musik, reklam och tidningar berättas samma historia hela tiden. Hon och han möter varandra, rosa moln och fjärilar i magen, dejter och bröllop och barn. Prat om att ”hitta sin andra hälft” och att kärleken gör en ”komplett”.

Inte nog med att du förväntas vara heterosexuell och monogam. Du förväntas dessutom romantiskt lagd. Snacka om press!

Det finns ett ord för denna romantikfixering, amatonormativitet. Amatonormativitet innebär ”antagandet om, och den sociala normen att, romantiska kärleksrelationer automatiskt är överlägsna, mer värdefulla och mer nödvändiga än vänskapliga och andra icke-romantiska relationer och att det är ett universellt, mänskligt livsmål att sträva efter” (definition härifrån). Om du då inte passar in i amatonormen – om du är olycklig singel, lycklig singel, aromantisk eller något annat – så är du fel, misslyckad, konstig, en stackare som inte får ta del av det största i livet.

Problemet med denna ensidiga bild av kärleken är att det inte finns utrymme för andra, minst lika viktiga kärlekar.

Ge mig historier om tre vänner som köper ett hus tillsammans och har höns och kaniner och lever lyckliga i alla sina dagar. Ge mig historier om en person som lever ensam och lycklig i alla sina dagar. Låt mig höra sånger om systrar som tillsammans upptäcker världen. Uppfinn och använd begrepp för att kunna prata om fler sorters kärlek än den romantiska. Skriv flera tidningsartiklar om relationen mellan familjemedlemmar. Sluta använda uttrycket ”bara vänner”, för det finns inget ”bara” med vänner. Och framför allt: Ge aldrig, aldrig, aldrig intrycket av att det är synd om en person som inte är i ett romantiskt förhållande. Det är det inte.

9 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

9 responses to “Åt helvete med romantiken

  1. Jag har en historia om en ensam person som lever lycklig i alla sina dagar: Såg ett program om honom för några år sen.

    Det var en person som levde i södra Sverige på 70 och 80-talet. Men han trivdes inte. Han orkade inte med folk, han orkade inte med all stress. Men mest kunde han inte tåla människor i allmänhet.
    Så han gjorde något åt det: Han flyttade långt norrut till Lappland. Där byggde han en liten vedstuga åt sig själv och där bor han. Han jagar/fiskar sin mat själv, han odlar sina egna grönsaker, han bygger allting själv och hugger ved själv. Han läser också mycket, han har cyklat in till närmaste stad några gånger för att besöka biblioteket. Han är väldigt religiös, han berättade att då han skjuter en björn eller älg eller vad som helst, så hojtar han inte lyckligt och viftar med bössan. Istället sänker han sitt huvud och tackar Gud för sitt byte. För han upplever att han inte skulle överleva om det inte var för Gud.

    Han har också byggt en bastu vid sjön där han tvättar sig. EN vän brukar komma på besök till honom tre gånger per år ungefär, vännen är också en eremit som lever ett liknande liv fast några hundra kilometer bort. Till traditionen hör att de ska bada bastu.
    Han har NÅGRA föremål som går på electricitet, som t.ex en nödradio. Men till det har han en generator som går på olja som för det mesta står still. Han har också en TV för OS vart sjätte år, men det är en grej han också antagligen har gjort sig av med just nu. Han konstaterade att delvis vill han inte se på TV och delvis så hinner han inte för han har så mycket annat att göra istället.

  2. Där lärde jag mig ett nytt ord ‘amatonormativitet’. Ett bra ord, tycker jag. Jag har ingenting emot den romantiska kärleken, men jag tror inte den passar alla. Ända sedan jag skilde mig för 35 år sedan har jag fått frågan varför jag inte träffat någon annan, om jag inte saknar en annan i mitt liv, om jag inte känner mig ensam m.m. Man tycker synd om mig. Men det är det inte. Jag trivs med mig själv och lever bra med mina vänner och de människor jag träffar på mina olika aktiviteter.
    Vi måste själva hitta vår egen väg i livet. Kram! :)

    • Jag har heller inget emot den romantiska kärleken. Det jag har något emot är att den ses som den högsta och mest eftersträvansvärda formen av kärlek och tar så mycket plats från andra sorters kärlekar.

      Just det där att TYCKA SYND om någon som inte har ett romantiskt förhållande gör mig så frustrerad! Det är så onödigt. Det går ju bevisligen att leva ett gott och fullt liv utan romantisk kärlek! :)

      Kramar till dig med!

  3. Jag kan tycka synd om människor som vill uppleva den romantiska kärleken men som inte har det i sina liv. Jag tog själv ganska starkt avstånd från den under tiden som singel, kanske för att det egentligen var det jag sökte men inte kunde erkänna det för mig själv, eftersom det tog för ont när det inte fanns någon där som kunde erbjuda mig den.

    Däremot tycker jag också att man bör respektera människor som kanske inte vill ha någon att dela sitt liv med, eller som inte anser sig behöva den romantiska kärleken. För att litet svänga på steken så tycker jag ändå att det är betydligt hälsosammare att ha någon att bry sig om, men det behöver inte vara den romantiska kärleken som är den eller de personerna. Men att bry sig om och också delvis kanske ta hänsyn till andra personer är sunt. För att leva hela sitt liv ensam och endast utgå ifrån sig själv, det ser jag kanske inte som den mest hälsosamma lösningen. Om man då inte vill bli eremit, som mannen i exemplet ovan.

    • Jag förstår din tanke om att det kan vara jobbigt att inte uppleva romantisk kärlek ifall en längtar efter det. Det är självklart tungt att längta efter något som en inte får. Mitt problem gäller alltså inte den romantiska kärleken i sig, utan det fokus som läggs på den. Hur många är det som har ångest över romantisk kärlek inte för att de i grunden saknar den, utan för att de tror att de saknar den, för att de förväntas sakna det på grund av att samhället lägger så mycket fokus på just romantisk kärlek framom andra sorters kärlek?

      Att däremot ha andra sorters relationer till människor som en bryr sig om, som du skriver, tror jag också är väldigt viktigt! De flesta människor är ju inte eremiter utan sociala varelser. Vänner, familj, släktingar och kolleger är ju alla personer som en kan ha varma och, låt mig i frånvaron av andra vedertagna ord kalla det, kärleksfulla relationer till.

      • Jo, jag förstod också att det var samhällets förväntningar du syftade på. Jag tycker också samhällets förväntningar på att man automatiskt vill ha en partner, att man absolut måste skaffa barn (som man sedan kan ha åsikter om) osv är helt fruktansvärda. Det jäkligaste är att vi alla skulle må så mycket bättre om folk inte hela tiden skulle lägga sig i vad man borde eller inte borde, och folk vet ju detta men ÄNDÅ lägger de sig i. Det förstår jag inte.

  4. Jag tror att kärnan i det hela kan förklaras genom att jag, oavsett hur välvilligt folk menar det, aldrig mer vill höra: ”Oroa dig inte, en dag kommer du också att hitta den rätta!”

    För det vet de inte. Kanske jag gör det. Kanske jag inte gör det. Kanske jag inte vill göra det. Det vet de inte heller.

    Det jag vill höra är: ”Jag hoppas du kommer leva lycklig och tillfreds, och umgås med människor som du tycker om och som tycker om dig.”

  5. Pingback: Aromantisk bekännelse | Ileea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s