Aromantisk bekännelse

Igår kväll länkade en vän en viktig artikel om hur sexualitet är något flytande, och sedan kunde jag inte sova. Artikeln rörde upp ting som jag har tänkt och känt — men inte velat tillstå. Och jag insåg att jag måste kännas vid dem, och bearbeta dem på det sätt jag bearbetar allt: genom att skriva.

Jag har en längre tid identifierat mig som queer. ”Identifierat mig som”, förresten. Jag är queer. Jag trodde att detta räckte, men insåg en kväll i höstas att det kanske inte var tillräckligt. Det var något aldrig så litet som fångade min uppmärksamhet, en tagg till något inlägg, en notering i förbifarten, men  det var nog. Visst hade jag läst ordet ”aromantisk” förut, men jag hade aldrig reflekterat över det på ett personligt plan. Nu gjorde jag det, och det var smärtsamt och självklart på samma gång.

Jag måste själv hela tiden påminna mig om två saker. För det första: kön och sexualitet kan vara något flytande och föränderligt. Trots att jag är queer och älskar den mångtydighet och obeständighet som begreppet ger, så är jag fortfarande fast i tankegångarna att kön och sexualitet är fasta, oföränderliga kategorier. För det andra: begrepp finns inte till för att klart och enkelt kategorisera folk, utan för att ge redskap till att prata om saker.

Nu har jag fått lägga till ytterligare en aspekt av den flytande identiteten, nämligen romanticism. Här använder jag ”romanticism” istället för ”romantisk läggning”, eftersom jag vill tala om romantisk attraktion, romantiska relationer och romantiska preferenser på ett mer omfattande sätt än endast romantisk läggning, på samma sätt som att jag vill tala om ”sexualitet” och inte endast ”sexuell läggning”. Ni förstår skillnaden, va?

Det finns en lista med punkter som kan tyda på att aromanticism. Det är förstås en generaliserande lista, och motsägelsefull — vilket ju egentligen är självklart, eftersom romanticism är något komplext i sig själv — men medan jag läste listan sade det ”klick klick klick” i hjärnan. Inte på alla punkter, inte närapå, men på några. Om hur (hetero)romantik i skönlitteratur och fiktion mest är ett störningsmoment, om det obekväma i normen om att alla ska ha en romantisk partner, om hur familjemedlemmar och vänner är de viktigaste personerna i mitt liv, om hur fysisk närhet inte är begränsad till endast en partner.

Det är nu den egentliga bekännelsen kommer: jag har varit försiktig med att använda ord som ”aromantisk”, eftersom att jag är rädd för att det ska bli en självuppfyllande profetia.

Kan ni förstå detta? Här hittar jag en helt ny begreppsapparat, som hjälper mig att prata om amatonormativitet, det vill säga ”antagandet om, och den sociala normen att, romantiska kärleksrelationer automatiskt är överlägsna, mer värdefulla och mer nödvändiga än vänskapliga och andra icke-romantiska relationer och att det är ett universellt, mänskligt livsmål att sträva efter”, om romanticism och om min egen personliga romantiska läggning, och ändå låter jag bli. För jag tänker att om jag börjar omfatta aromanticism, om jag börjar tillåta mig tänka att jag kanske rör mig på ett aromantiskt spektrum, då kanske jag också fastnar där. För som en aromantisk bloggare skriver: ”Det verkar så fint att vara en del i tvåsamhet, jag vill ju så gärna. Hela samhället berättar ju för mig varje sekund att kärlek är det finaste och bästa som finns. Man ska vara två. […] Det jag önskar helst av allt är att ha en läggning som följer normen. Att slippa känna mig som en defekt människa och att inte ha förmågan att bli kär. Ibland vill jag tro att mitt liv skulle bli lättare om jag bara kunde bli det.”

Det är så mycket som är fel i mitt tankesätt. Men jag är — åh, så mot min vilja — ett barn av min tid och mitt samhälle och normerna sitter i ryggraden och de skriker att ROMANTISK KÄRLEK ÄR DEN HÖGSTA FORMEN AV KÄRLEK. Normerna som säger att om jag en gång börjar se mig på det aromantiska spektret så kommer jag för evigt att vara där. Normerna som säger att jag är fel, onormal, skadad om jag inte känner romantisk attraktion.

Det tar tid, och mod, och kraft att bryta de tankemönstren. Det är tungt, och smärtsamt, och tidskrävande att omforma bilden av sig själv och acceptera att en kanske är lite annorlunda än en trodde, men att det är okej. Och att det är okej att förändras, och förändras igen, och igen. Det är vad jag intalar mig själv med allt jag mäktar, för att en dag våga använda precis de begrepp jag behöver och vill för att kunna prata om viktiga saker.

Så att sånt.

10 kommentarer

Filed under dagbok

10 responses to “Aromantisk bekännelse

  1. Läste först ‘aromatisk’ och blev väldigt nyfiken, men förstod sen att det var ‘aromantisk’. Intressanta funderingar, men måste tänka själv lite mer… Är det något fel med att vara aromantisk egentligen? Hm, hm, hm… Återkommer…

    Jag ville bara önska dig ett Gott Nytt År! <3 Kramar!

    • Hoppas intresset höll i sig trots att det var ”aromaNtisk” och inte ”aromatisk”! Återkom väldigt gärna :)

      Jag vill ju säga att NEJ, det är inget fel över huvud taget på att vara aromantisk. Men att vara aromantisk bryter så oerhört mot så många normer i vårt samhälle, och därför kan det ju betraktas som ”fel”. Det är en av orsakerna till att jag har varit så försiktig kring begreppet.

      Ett gott nytt år önskar jag dig också!

  2. Det är aldrig lätt att bryta normen, allra minst när det handlar om en så otroligt stark norm. Stay strong!

  3. Mja, jag tror att under min mest tuffa singelperiod skulle jag definitivt ha klassat mig som aromantisk. Personligen funderade jag om det är något som jag utvecklade som skydd mot att jag ändå innerst inne ville ha ett parförhållande, MEN då hade jag också haft längre parförhållanden förut.

    Sist och slutligen tror jag att vi inte kan sätta etikett på allting. Jag tror egentligen inte heller att vi mår bra av att sätta etikett på allting i vår värld, eller oss själva. Därför skall vi kanske inte heller överanalysera oss med hjälp av det allsmäktiga internet. Vi varierar ju från dag till dag vi människor, som du också lyfter upp. I samband med en livskris ifrågasatte jag mycket starkt hela min existens och också min sexualitet, men min psykolog förklarade för mig att mitt ifrågasättande berodde på mitt så väldigt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla, samt att jag utgått ifrån att det var mig det var fel på när jag blev rådumpad. Så… Man vet aldrig vad som ligger bakom ens tankar och jag tror inte att man alltid förstår dem helt till fullo heller. Det är ju också väldigt lätt att trassla in sig i sina egna tvångstankar, vilket är allt annat än hälsosamt.

    Kontentan är alltså den att tycker du att begreppet amorantisk passar in på dig, så använd det! Jag tror då att huvudsaken är att man försöker låta bli att såra andra, även om det inte alltid är så lätt. Ofta är det ju ändå så i ett förhållande att den ena ibland är mer förtjust än den andra just då och det går i varierande takter. Ibland upp, ibland ner. Men ja, så länge man inte gör sig själv, eller andra skada, så är det väl inte så farligt hur man väljer att definiera sig, eller vad man väljer att göra med sitt liv. Och är det inte lite inne att bryta mot normerna i samhället just nu? :) Och om man inte vågar göra det år 2015, eller åtminstone vågar försöka, när skall man då göra det? Vi har väl ändå bara ett liv här på jorden och det gäller väl ändå att försöka må så väl och inse att man duger under ens tid på jorden.

    • Det finns så mycket i den här kommentaren att jag knappt vet var jag ska börja, så var vänlig och ha överseende med en eventuellt råddig svarskommentar! :)

      Det är just det här med att kategorisera som jag har tänkt mycket kring, och varit lite osäker kring. Som sagt, ifall någon vill använda begrepp för att kategorisera sig själv, så är det fritt fram! Jag kan tänka mig (och vet av erfarenhet) att det kan vara mycket befriande att hitta ett begrepp som motsvarar något en känner eller är. Jag menar däremot inte att vi alla behöver kategorisera oss själva (och definitivt inte andra!), utan som jag försöker få fram är det begrepp som verktyg som jag ser som den stora styrkan i att hitta (på) nya ord. Det som vi inte kan tala om kan vi heller inte tänka. Jag har inte kunnat tänka på exempelvis aromanticism eller amatonormativitet på ordnade och givande sätt innan jag fick de begreppen.

      Jag vill också se det som att det alltid är ”giltigt” att identifiera sig som till exempel aromantisk – oavsett under hur kort eller lång tid, oavsett de bakomliggande orsakerna till aromanticismen. Om en sedan förändras och/eller slutar identifiera sig som aromantisk, så är det också okej! Att vara aromantisk betyder ju inte att en inte kan vara i ett (romantiskt) förhållande. Aromanticism säger endast något om förmågan att känna romantisk attraktion, inte om vilken slags relationer personen kan eller vill ha. Allt detta är, åtminstone för mig personligen, otroligt viktigt att hela tiden påminna mig om. Annars är det lätt att jag hamnar i fällan att tänka att aromantiska människor alltid lever ensamma, samt att folk som på något vis bryter normen gör det bara för att vara ”speciella” eller för att det är ”inne”, vilket jag tror är ett mycket skadligt sätt att på se sina medmänniskor och ett sätt att förenkla och nedvärdera den mångfald som finns bland människor.

      Som du skriver, så tänker jag också att det viktiga är att leva på ett sätt som inte skadar någon, varken en själv eller andra! Och jag tror att ett sätt att eftersträva det är att vara ärlig, återigen, både mot sig själv och mot andra. Hela det här inlägget var väl egentligen ett försök att vara ärlig mot mig själv – och mot andra.

      • Ja, du har helt rätt att det fanns mycket i min kommentar :) Ibland när jag börjar fundera på dina inlägg så snurrar min hjärna i sådan fart så jag knappt hinner med själv :) Jag hoppas ändå att du inte tog det jag skrev som kritik, för det var det inte alls menat som, utan mer som reflektioner. Mitt inlägg var också minst sagt råddigt, så det är helt ok med ett rörigt svar :)

        Jag vet att det för många är befriande att hitta ett begrepp, egentligen gäller det ju för mig också, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det på sätt och vis är synd att människan fortfarande så starkt definierar sig via begrepp. Är det inte något vi borde ha kommit ifrån, i samband med att världen blivit öppnare? Eller kanske det är tvärtom, att det i dagens värld där det mesta är tillåtet är än viktigare att ha ett begrepp att stå på? Kanske det också är viktigt med begreppen i sig själva för att ta avstånd från den konservatism som hotar vårt samhälle idag?

        Det jag kanske är tveksam till är att det känns som det gått en viss inflation i begreppen. Som till exempel att så många barn idag diagnostiseras och medicineras för olika problem tycket jag att man kan ifrågasätta. Jag är också tveksam till den boom som spridit sig på Facebook ifråga om begreppet människor som är överkänsliga. Alla är vi ju känsliga för olika saker, i olika skeden av våra liv, så behöver det finnas en definition för det också? Förstår du hur jag tänker här alls?

        Jag tror absolut inte att aromantiska människor lever ensamma hela sitt liv. Jag tror att det kan vara en naturlig del av livet, under en viss tid för en del, under en längre tid/hela livet för andra. Sedan tror jag också långt, hur klichéaktigt det än må låta, att det också handlar om att hitta den rätta/rätte. Ibland tar det längre tid, ibland kortare. Folk som det tagit kortare tid för kan ibland ha väldigt liten förståelse för att det tar längre tid för andra, vilket jag tycker är synd. Många som är singlar är ju det ofrivilligt och det tycker jag är så vansinnigt ledsamt.

        Du har kanske rätt i att min kommentar om att vara inne var överförenklad. Det var också mer en reflektion över att det på något vis kanske mer ligger i tiden att utforska sig själv på ett mer omfattande vis än tidigare. Det var mer så jag menade. Tidigare gavs det inte så mycket utrymme för det, när samhället hade mer strikta linjer. Var du född på en bondgård och en son skulle du ta över gården, var du dotter giftes du bort med grannens son. Det var mer så jag tänkte. Att utforska sig själv till en viss gräns är absolut rätt. Däremot skall man inte ta det över gränsen, så att man själv mår dåligt av det, om man kan undvika det. Det har jag själv som sagt gjort och det är inget jag rekommenderar någon. Icke. Det som jag också ser som skrämmande är den egoism som spridit sig i världen, som jag ibland undrar om är en direkt konsekvens av den tid vi har för att utforska oss själva idag. Men det är en större och mer allmän reflektion och inte på något vis kopplat till ditt inlägg.

      • Det är ju roligt om mina inlägg kan vara tankeväckande! Och det är alltid roligt med dina kommentarer. Jag tar nog dem inte som kritik, utan just som reflektioner och vidare funderingar. Nu har jag funderat på din kommentar i flera dagar, så får se om jag får ihop ett vettigt svar.

        Du ställer två väldigt intressanta frågor gällande begrepp, nämligen a) borde vi i dagens öppna värld inte ha kommit ifrån att definiera oss via begrepp eller b) är det i dagens öppna värld viktigare än förr att ha begrepp att utgå ifrån? Jag lutar på något vis mera åt det senare. Eftersom det finns så många möjligheter och sätt att vara på idag, så kan också begreppen bli väldigt viktiga för att beskriva sig själv. Ju mer komplexitet, ju fler möjligheter, desto fler begrepp behövs också för att (försöka) fånga in den mångfalden.

        Jag förstår ändå helt din tanke om inflation i begrepp och det otyg som det kan bli när begrepp används lättvindigt, till exempel på Facebook, i oseriösa artiklar och så vidare. Även om jag talar mycket gott om internet så är det ju också problematiskt med detta informationsflöde och det icke-kritiska tankesätt som kan råda. Som språkvetare ser jag ju det också som väldigt viktigt att begrepp används med eftertanke och kunskap, eftersom det annars så lätt blir missförstånd eller förskjutningar i betydelsen, och plötsligt så talar vi inte längre om samma sak trots samma ord!

        Det enda som jag egentligen tänker annorlunda än du är gällande tanken på ”den rätta” – i alla fall om du menar att det finns en ”den rätta” för allihopa. För många alloromantiska (det vill säga, de som känner romantisk attraktion), och över huvud taget i vår kultur, så är tanken på ”den rätta” självklar och eftersträvansvärd, och jag kan förstå det på många sätt. Att ofrivilligt vara singel är ju inte roligt och du har en poäng i då du skriver att ”[f]olk som det tagit kortare tid för [att hitta ”den rätta”] kan ibland ha väldigt liten förståelse för att det tar längre tid för andra”. Singelskap är, eller har i alla fall länge varit, något som ifrågasätts på ett helt annat sätt än ett tvåsamt förhållande. Det som jag ser som skadligt – för alla, oavsett romantisk inriktning – är att tanken på att ”den rätta” är något absolut eftersträvansvärt, och kanske framför allt att alla förväntas hitta ”den rätta”. Det finns inga garantier på att någon någonsin kommer hitta ”den rätta”, och då ser jag hur ”den rätta” mer blir ett stressmoment, ytterligare en norm om hur vi ska (rang)ordna våra relationer. Kanske det är den egoism och självcentrering som du talar om som tar sig uttryck här, eller så är det min aromantiska sida som inte kan förlika sig med att jag (inte då av dig personligen i din kommentar, utan av samhället och kulturen i stort) blir ”fullständig”, ”hel” eller ”lycklig” (eller någon av alla de andra orden som används för att beskriva relationen med ”den rätta”) först när jag hittar min ”den rätta” – något som kanske inte händer och som jag kanske inte ens är intresserad av att göra.

      • Bra, för det är helt enkelt menat som reflektioner och tankar ur mitt perspektiv oftast :) Sedan är jag en sådan person som också tycker om att fundera och reflektera över saker och ting. Jag bestämde mig för att det är positivt att du fått fundera på mina tankar, för det är inte alltid så lätt att dels sätta ner tankar i en blogg och också att via en blogg få en annan person att förstå hur man tänker, trots att en har ett hyfsat gott språk.

        Jag kan delvis hålla med dig om att vi behöver fler etiketter idag i en allt mer öppen värld. Ändå tycker jag det är synd att vi har ett så starkt behov av att kategorisera oss själva och att vi måste hitta definitioner på vem vi är och inte minst vad vi är. I den bästa av världar skulle vi ju inte behöva vara så bundna av begrepp. Det är motsägelsefullt att ett begrepp kan vara så befriande, samtidigt som det ju ändå är bindande.

        Här måste jag erkänna att jag tror att det blev ett litet missförstånd ifråga om att hitta den rätte/rätta. Detta mest för att inte på något vis utesluta att du kan hitta en partner för längre tid, även om du inte gjort det ännu och om du så önskar en dag. Önskar du dig inte det, så är det bra det med, tycker jag. Sist och slutligen har ingen annan med det att göra.

        När jag nu tänkt på vad jag tror ifråga om att hitta den rätte/rätta och vidareutvecklat tanken i huvudet under dagen, så tror jag fortfarande att det kanske finns den rätte/rätta för oss, men jag har aldrig trott att det finns EN person som är den enda rätta/ende rätte under hela ditt liv. Jag tror dels att innebörden i begreppet varierar beroende på din egen livssituation, och så tror jag också att det beror på om du vill se en eventuell rätte/rätta just då. Eftersom du själv förändras under livets gång, så varför skulle inte också dina tankar om ”den ideala partnern” (obs- i detta fall använder jag citationstecknen som ironi, i och med att jag inte tror på en idealpartner) förändras? Så egentligen är vi ju helgalna vi som gift oss, eftersom vi ständigt förändras som personer.

        Så handlar det ju också om en viss tur skulle jag vilja påstå. För nog är det ju en ren lyckträff om en hittar en människa en vill dela livet med. Med detta inte sagt att en är olyckligare som singel.

        Detta för att förtydliga mina något luddiga begrepp om rätte/rätta. Ibland kanske jag också borde fundera en stund på saker och ting till slut innan en skriver ner tankarna, men ack så tråkig diskussionen skulle bli ändå om en inte via diskussion skulle få fundera vad en verkligen menar.

        Sedan håller jag fullständigt med dig om att tanken på en rätt person är väldigt stressande. Det här måste jag erkänna att jag upplevde som väldigt kvävande i Österbotten, där tanken på familjenormen är starkare. De flesta finländare gifter sig fortfarande, även om skilsmässostatistiken är hög, så jag antar att tanken på den rätta/rätte lever kvar starkt ännu också i hela vårt land. Om du själv inte tar stress över att hitta en partner tycker jag inte heller omvärlden har något med saken att göra. Jag vet med mig själv att jag nog ville ha någon att dela livet med och kanske mina andra relationer led, men framförallt led jag nog själv när jag ser på mig själv den sista tiden före jag träffade min blivande man.

        Däremot tror jag inte heller att man skall söka en partner bara för att bekräfta sig själv. En eventuell partner skall bidra med ytterligare positiva saker till ditt liv och jag tror att vi egentligen alla mår ganska bra av att vara ensamma ett tag i livet, om inte annat så för att lära känna sig själv ordentligt och också lära sig att vara ensam. Alltid kan vi ju inte ha någon där ändå.

        Gällande helhet och lycka i ett förhållande så om jag reflekterar över mitt eget liv så har nog mitt förhållande förändrat mig. Jag är lugnare i själen. Jag upplever inte lika mycket dalar och vågtoppar i mitt känsloliv mer som jag gjorde som singel. Jag är lycklig på ett annat vis, det är andra saker som är viktigare för mig nu ändå. Hur futtigt det än må låta så känns det som att de mindre sakerna fått allt större betydelse. Vilket är rätt skönt det med. Allt har helt enkelt sin tid här i livet. Samtidigt är jag väldigt glad över allt jag fick uppleva under min singeltid, även om jag nog idag skulle önska att jag skulle ha varit litet snällare mot mig själv.

        Hur jag och du väljer att leva våra liv är ändå upp till oss själva. Kanske kommer det en dag du hittar en rätte/rätta om du så själv vill och vill du inte det så är det helt och hållet upp till dig. Att samhället ställer vansinniga krav på oss är fruktansvärt och det är något jag också slåss med varje dag. Men sist och slutligen är det ju inte din partner som är avgörande för din duglighet som människa. Din partner kan ge dig ett större självförtroende, men du som människa, det skapar du ändå själv.

      • Tack för ditt klargörande av hur du tänker kring ”den rätta”! Jag tror vi är mer på samma linje i den frågan än vad som kom fram tidigare. Speciellt dina funderingar kring att EN person ska vara ”den rätta” under ett helt liv håller jag med om (och det är ju en mycket komplex fråga). Inte desto mindre så hänger ju folk ihop en hel livstid, och jag hoppas förstås allt det bästa för dig och din man, trots det ”helgalna” i att ni har gift er :D

        ”Däremot tror jag inte heller att man skall söka en partner bara för att bekräfta sig själv. En eventuell partner skall bidra med ytterligare positiva saker till ditt liv”, skriver du också och jag håller helt med dig där. Jag är väldigt glad över att jag, som den österbottning jag ändå är, inte har känt av den press på att (tidigt) bilda familj och slå sig ner som jag vet att existerar. Som du flera gånger konstaterar, och som jag också tycker, så ligger ju problemen inte i själv fenomenet (må det sedan vara romantiska relationer, äktenskap, bygga hus eller vad som helst), utan i att dessa fenomen blir normer som alla förväntas följa.

        Tack för en givande och tankeväckande diskussion! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s