Psykisk förkylning

Jag borde kanske har lärt mig hantera det under årens lopp. Ibland går det att avstyra helt (ringa en vän, andas i fyrkanter, ta en dusch), ibland kan jag skjuta fram det, någon timme, ett par dagar, en vecka.

Ibland finns inget annat att göra än att ge efter.

Jag sitter ute på balkongen, väter betongen med tårar och snor, hyperventilerar, försöker sluta, misslyckas. Tänker att den här gången svimmar jag, huvudet bultar, synfältet blir snävt i kanterna. Det är tredje gången på ett par timmar som jag gråter okontrollerat. Flera vänner kommer och ser efter hur det är med mig, en av dem sitter kvar och pratar med mig, får mig att skratta genom tårarna och då jag slutar gråta för fjärde gången bestämmer jag mig för att det är färdiggråtet för idag. (Jag svimmade inte den här gången heller.)

Jag borde ha lärt mig, efter så många år, men den finns fortfarande där — skammen. Skammen i att min smärta är mental, i att jag drar mig undan för att själen inte orkar. Den förbannade skammen i att psykiskt illamående inte är lika accepterat som fysiskt illamående.

För att det inte syns på en att en mår dåligt. För att jag pratade och skrattade tidigare under dagen, svarade det är bra! på frågan om hur det går. För att jag (men det vet jag inte än) om några timmar kommer att få köra en låg, svart bil med en baslåda som får tänderna att skallra där vi drar mot regnbågen, solnedgången i backspegeln, och tänka det här är finare än fiktion. För att mina vänner måste ta hand om mig, se mig i tårar, i bitar. För att tankarna finns där — att jag inte mår tillräckligt dåligt för att förtjäna den uppmärksamhet som jag får. För att jag längtar efter, behöver den uppmärksamheten — hjälpen att komma igenom ångestattacken, lugna ner andetagen, få de knutna händerna att lösas upp.

Skammen får mig att fråga mig själv: Har jag orsak nog att vara svag? Borde jag inte klara av det (hjärtesorg, sömnbrist, kraftlöshet) på ett annat sätt än att gå sönder framför folk, dra mig undan som ett skadat djur i hopp om att någon ska hitta mig, för att jag inte kan (inte vågar?) be om hjälp rakt ut?

Jag har sagt att jag vägrar skämmas, men ibland är det svårt. Stigman vid mentala problem, misstron. ”Uppmärksamhetssökande”. Rädslan för att folk talar bakom ens rygg.

Det var en inflyttningsfest i huvudstaden. ”Låt mig va, men inte för mycket”, stod det på väggen i badrummet. Precis så är det då jag tyst smyger iväg, söker upp ett hörn, en korridor, en balkong, och hoppas på att någon hittar mig — för jag måste vara för mig själv men klarar inte av att vara det ensam.

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “Psykisk förkylning

  1. MB

    Det finns ingen smärta som inte förtjänar hjälp, hur den än tar sig uttryck. Även om det kan kännas svårt att tro i de värsta stunderna så finns de som bryr sig om dej, för att stöda och hjälpa dej när.du behöver det.

    Jag är själv alldeles för bra på att dra mig undan och bort, inuti mej själv, när jag själv mår dåligt. En sorts inlärd reflex kallar jag det, att jag ”måste” bearbeta mina problem internt. Jag är för bra på att bygga väggarna tills det spiller över kanterna. Därför vill ja också säga att jag finns här om du behöver, mest för att jag har upplevt liknande känslor och tillfällen som du beskriver. Stunder där jag velat vara för mig själv men inte klarat det ensam.

    Sköt om dig! Vi finns här när du behöver oss.

    • Tack för dina snälla ord, och sköt om dig, du med! Vi är flera som blir psykiskt förkylda ibland, och jag tror att enda sättet att göra det lättare för oss att våga be om hjälp är att prata om det, för att bli kvitt alla skamkänslor och tabun och ”måsten”.

  2. Jag drar efter andan flera gånger när jag läser. Jag känner igen så mycket. Ja, du har orsak nog att vara svag… du har alltid orsak nog… Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s