Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.
Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.
Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.
Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.
År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.
Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.
Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.
Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:
1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.
Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.
Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.
Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.
Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.
Sandra skriver 
Word! Väntar ännu på dagen då jag kan helt släppa utseende, jag jobbar på det. Lättare nu när min syster ska börja högstadiet (storasyster-senses blaring, måste se till att hon inte ångestar ihjäl sig, you know? :( ).
Ja, man vill ju föregå med gott exempel, så att hon inte går i samma destruktiva spår som man själv gjorde! Heja dig, heja mig, vi jobbar mot samma mål :)
Superbt inlägg! Finner mig själv i ganska samma situation som dig. I år blir dessutom den första sommaren då jag medvetet låtit bli att raka varken armhålor eller ben sedan hösten, och kommer vara på min systers bröllop med håriga ben. En del av mig är lite fundersam över vad alla gäster kommer tänka, men resten av mig vet bättre; alla kommer ju vara upptagna med att fira brudparet att ingen kommer bry sig om mina ben. Och om någon skulle göra det känns det som en ära för mig att introducera något för dem normbrytande kvinnohårväxt!
Hoppas du har det bra! Saknar att stöta ihop med dig i Arkens korridorer. :)
Tack ska du ha! Förhoppningsvis blir det ett så fint och trevligt bröllop att du inte ens hinner tänka på dina ben eller armhålor :)
Arkens korridorer är nog bra platser! Man träffar ju så bra folk (som du, till exempel) där. Hoppas du också har det bra, i vilka korridorer du än rör dig!
Ah, så bra inlägg! Hur många är vi inte som känner igen oss i denna kroppshets om hur vi borde se ut, hur mycket vi borde väga, hur vältränade vi borde vara… Jag blir så trött av bara tanken på allt vad vi borde vara/göra. Jag har alltid sett mig som tjock (tack alla killar i högstadiet som tutade i mig den tanken) med för små bröst (tja, de har ju åtminstone inte börjat hänga än) och kläderna är de samma som för 10 år sedan – så vad är egentligen problemet? Varför får jag inte vara nöjd med min kropp?
Å andra sidan så kommer det en acceptans där runt 30, man blir snällare mot sig själv och den acceptansen är så skön. Men visst får jag fortfarande ångest ibland av alla dessa reklamer med kvinnor med pinnsmala lår och stora bröst. Så kan jag ju också konstatera att jag inte läser damtidningar mer, vilket är en befrielse när jag tänker efter.
Men visst finns tankarna från ätstörningstiderna kvar. Visst tycker jag bättre om min mage när jag tränat och den är plattare. Visst funderar jag tidvis på vad jag äter – ändå har jag släppt det så mycket mer nu när jag märker att så länge jag nu tränar ibland så rubbas inte min kropp så mycket. Samtidigt måste jag träna för att min kropp och rygg ska må bra, så egentligen tränar jag nog för välmåendet och för att fysiskt hålla ihop, inte för att kunna äta vad jag vill.
Men visst är det ledsamt. Tänk så mycket roligare saker man kunnat göra med all den tid man satt på sin kroppsångest.. Å andra sidan så kan man inte gråta över spilld mjölk, utan man får väl vara glad över att man åtminstone kunnat släppa det delvis.