Lördag kväll

Det är lördag och jag tar hand om Nisse över natten. Vi går på en promenad i snöyran, leker med boll och en platt mjukisanka, bjuder över en vän på kaffe. Senare på kvällen sitter jag och slötittar på en ny serie (engelsk mysdeckare, utspelar sig på 1950-talet, började med andra avsnittet i säsong 3, för det var vad som fanns på Arenan).
Skärmklipp 2018-01-06 21.31.19

De två huvudkaraktärerna sitter och dricker te vid köksbordet och utanför sjunger koltrasten, och det är bara något med det här ljuset (och ljudet!) som är så otroligt vackert. Jag planerar ju dra ut julen så länge jag kan i år, rött och gyllene ända in i februari om jag så vill, och än är det länge kvar av vinter, men ändå – när den sedan kommer, den där våren, med sitt vita ljus och sina koltrastar. Det är något som lättar då, koltrastskymning och doften av mylla och tunna sulor mot småningom bar asfalt. Sedan.

Ännu senare på kvällen skjutsar jag hem mommo och moffa från en bjudning. Det är inte mycket trafik, föret är dåligt. De har varit sju personer på en middag på Strandgatan.
”Har ni känt dem länge, de i sällskapet?” frågar jag.
”Nåjoo”, svarar moffa. ”Kronlunds har vi nog känt rätt länge. Och Smeds sedan 60-talet.” Vänskaper på femtio år. Det är nog livsmål, det. Så vill jag också svara, sisådär år 2068, när någon ung spoling skjutsar hem mig från en trevlig bjudning:
”Nåjoo”, ska jag säga, ”Palmbäck har jag nog känt rätt länge. Och Vistbackas sedan 2010-talet.”

Annonser

3 kommentarer

Under dagbok

3 svar till “Lördag kväll

  1. Jag undrar då vad som att känna någon ”rätt länge” innebär. Om det sträcker sig ännu längre tillbaka än 60-talet?

    Och ja, jag kan fortfarande inte låta bli att glädjas över att du får ha dina morföräldrar kvar. Tryggheten i att få ha flera generationer, det är något obeskrivligt.

    • Det är en ynnest och en fröjd. Senast igår hade jag dem här på kaffe, för att jag kan och vill och känner att jag ska ta tillvara den tid vi har kvar tillsammans.

      • Det låter sunt. Det är en verklig ynnest att få ha dem så länge, att man vet att ta vara på tiden. Den upplevelsen hann jag tyvärr aldrig riktigt få, vilket jag sörjer idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s