Hem

Nu behöver jag resa hem. Jag känner det i min själ, hur den kräver nordligare vidder. Huset med skog på tre sidor, där det är mörkt och tyst när jag ska sova. Vita gardiner i vardagsrummet där jag dricker kaffe. Fluffiga kaniner som inte vill gosa med mig lika mycket som jag vill gosa med dem.

När jag cyklar iväg på lunch listar jag i huvudet alla de jag vill träffa. Mamma, pappa, syster, mommo, moffa. En lång lista med vänner. Te och innerliga samtal. I hjärtat en dov känsla som jag vet att inte kommer släppa förrän jag har satt fötterna på Vasamark.

Jag tänker på faffa, som dog för två somrar sedan. Hur han på sina sätt är struken ur listan, men på andra sätt är lika närvarande i mitt liv som innan sin bortgång. När jag hälsar på hos fammo är det som om han alltid finns i rummet bredvid – om vi sitter i köket löser han korsord i vardagsrummet, om vi läser tidningar i soffan ligger han och vilar i sovrummet. Inom ramen för en kurs i dialektologi spelade jag in sammanlagt över en timmes samtal från en påskvisit hos fammo och faffa. Jag lyssnar inte på inspelningarna, inte just idag, men jag kontrollerar att de finns kvar i mitt digitala arkiv och jag gläds åt att faffas röst och historier har sparats på det här viset.

Allt det här är något väldigt fint. Att längta norrut till något som jag kommer att få är fint. Det är själen som sträcker sig efter något kärt, som ett barn som räcker upp händerna för att bli upplockat i famnen. Snart får jag vara i den famnen.