Fara hem

Det finns en bil på gården.
Den är min.

Det lyser i ett fönster i huset.
Det är i mitt.

Jag antar
att alla andra
har farit hem
inför julen.

Ännu en arbetsdag
innan jag också
kan fara hem.
Vilken tur
trots allt
att julen kommer
oavsett.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Tre favoriter och en sämsta

Tre favoriter och en sämsta – julsånger, förstås! Här kör vi dem till den vackra synen av ljus som mötte mig när jag kom hem imorse. Hjärtat blir varmt av mindre.

IMG-20171220-WA0000

TRE FAVORITER:

1. Have yourself a merry little Christmas av bland annat Frank Sinatra

En underbar julsång som jag egentligen har upptäckt först i år. Den är mjuk, förtröstansfull och hoppfull, tar vara på det viktiga, det lilla som blir det stora: ljuset, vännerna, gemenskapen. Jag vill ha den i just denna textversion.

Have yourself a merry little Christmas
Let your heart be light
From now on, our troubles will be out of sight
 
Have yourself a merry little Christmas
Make the yule-tide gay
From now on, our troubles will be miles away
 
Here we are as in olden days
Happy golden days of yore
Faithful friends who are dear to us
Gather near to us once more
 
Through the years we all will be together
If the fates allow
Hang a shining star upon the highest bough
So have yourself a merry little Christmas now

 

2. Bered en väg för herran

Denna psalm vill jag sjunga och höra med melodi enligt Bodatraditionen. Folksång när den är som vackrast! Det är först då som texten verkligen kommer till sin rätt: Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp!


3. Combined Carols
av Rebecca Clarke

Jag råkade höra den här i flödet på en julradiokanal på nätet en vinter, och letade sedan förtvivlat efter vilket verk det var. Tack vare internet hittade jag sedan Rebecca Clarke, som i sig är en mycket intressant person. Clarke (1886-1979) studerade vid Royal Academy of Music och Royal College of Music i London och blev senare en av de första professionella, kvinnlig orkestermusikerna. Trots att hon var en mycket duktig kompositör skrev hon lite, bland annat på grund av samhälleliga (och egna) idéer om kvinnor som kompositörer. Clarke brottades med såväl yttre svårigheter i form av motarbetande och avsaknad av uppmuntran som med inre svårigheter som dystymi, en slags mild men kronisk depression. Många av hennes kompositioner publicerades aldrig och hon föll snart i glömska. Först på senare år har man börjat uppmärksamma henne och år 2001 grundades The Rebecca Clarke Society för att föra fram hennes verk.

Combined Carols komponerades år 1941 och här får man alla julsånger på en och samma gång i en underbar blandning!


..och så den SÄMSTA:

I’ll be home for Christmas av bland annat Elvis Presley

Den här låten gör mig arg. Så här går texten:

I’ll be home for Christmas
You can plan on me

och lite senare avslutas den så här:

I’ll be home for Christmas
If only in my dream

Va? Just sade du ju att du kommer hem till julen, och sen kommer du dragande med ett ”om inget annat så i mina drömmar”. Då är du ju inte hemma! Kom inte här med löften i jultid, speciellt inte om du uppmanar dina nära och kära att ställa allt i ordning för din hemkomst, för att sedan bryta löftet! Nä du, inga julklappar till dig i år.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Tredje advent

20171217_222403

En vecka till julafton. I bakgrunden ses julgranen, som jag trots allt släpade upp från källaren och dekorerade med allt pynt jag har. Jag känner att jag vill ha guld, glitter och ljus i överflöd. Allt som förmedlar stämning, värme, skönhet och godhet. Det finns tillräckligt med karghet och kyla och jag svär när jag läser nyheterna. Vidriga värld.

Vanligen är advent den tid jag trappar ner, men denna advent blir det mer jobb nu närmare jul vi kommer. Ibland blir jag andfådd i hjärtat när jag ser kommande veckors schema – när ska jag få en helt ledig dag, utan minsta programpunkt? Jag trodde den dagen var i morgon, men plötsligt fylls även den av program. Roliga saker, visserligen, men fortfarande – program. För det mesta går det ändå bra, och när mitt jobb tar slut i månadsskiftet januari-februari tänkte jag vara ledig, och resa. Först till Pargas, sedan till Kap Verde. Omväxling förnöjer!

I helgen var jag på mitt andra fadderbarns dop. Jag har inte varit på så många dop i vuxen ålder (det blir väl just två: mitt första fadderbarn i oktober, och nu mitt andra i december, och bådas namn börjar roligt nog på A). Det jag har upplevt är ändå att dop är en tröstande blandning av andligt och jordiskt. Allt går på barnens villkor, och trots att det sällan blir som tänkt, blir det ändå bra. Ett sådant medmänskligt sätt att vara, agera; att utgå från barnet, medmänniskan, en livssyster, en älskad. Det kunde med fördel överföras till andra livsområden. Och sedan kaffe på det.

Jag har också börjat läsa igen. Den senaste veckan har jag plöjt Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood inför en bokträff, och nu läser jag lite annat varje kväll. Sömnen blir kanske lite kortare, men själen blir också lite lugnare. Och bokträffen: där har vi något som är gott för själen. Aj ändå, att få träffas med lokala feminister och diskutera litteratur och liv. Världen är kanske karg och kall, men om det finns värme någonstans så är det där.

Fridfull tredje advent önskar jag er!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Förrädisk mark

Jag sjunker in i min kropp
ett kärr
ett träsk
förrädisk mark

Detta är
mitt territorium
bara jag vet
var det finns fotfäste

Jag blir den jord
mot vilken
jag lägger örat

för att lyssna till
varje styng
varje mummel av smärta
porlanden svullnader förminskningar
i kött och blod

Detta är tecknen

Detta är
vad jag måste
känna till

Ovanstående dikt är skriven enligt följande enkla steg:
1. Läs en riktigt bra bok (i detta fall Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood).
2. Hitta ett stycke som bränns.
3. Kopiera in texten i ett Word-dokument.
4. Radera, stuva om och skriv till.
5. Ta-daa!
(6. Glöm inte att ange inspirationskällan.)

För den intresserade finns det ursprungliga textstycken nedan, i vitt. Markera för att läsa.

”Jag sjunker in i min kropp som i ett kärr, ett träsk, där bara jag vet var det finns fotfäste. Förrädisk mark, mitt eget territorium. Jag blir till den jord mot vilken jag lägger örat, för att lyssna efter rykten om framtiden. Vartenda styng, vartenda mummel av lätt smärta, porlanden av avstötta ämnen, ansvällningar och förminskningar av vävnader, köttets dreglande, detta är tecken, det är detta jag måste känna till. Varje månad håller jag utkik efter blod, med fruktan, för när det kommer betyder det misslyckande.”

– ur Tjänarinnans berättelse (1985) av Margaret Atwood, s. 90.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Andra advent

20171210_223207

Det har varit en intensiv vecka. Jag har inte läst vidare en ena sida en påbörjad roman. Bråda dagar på jobbet, med en paus mitt i för självständigheten. Det finns så mycket som är förskräckligt med Finland 100 år, men det finns också så mycket som är fantastiskt. Jag kände hur jag behövde fokusera på det fantastiska, ta en dag av vila och festligheter och tacksamhet för att kunna orka kämpa vidare nästa dag. Så självständighetsdagen firades hemhemma, med flagghissning och glögg i soffan och slottsbalsmiddag hos grannarna. Jag matchade fammos folkdräkt från Terjärv med eyeliner och rött läppstift, och kände att detta var mycket jag. En utstyrsel att återanvända å det snaraste.

24862284_1395929513851509_4456151147662167380_n

Den uppspjälkta arbetsveckan har gjort att jag är helt dagavill, och jag var riktigt tvungen att fråga: Är det måndag imorgon? Ja, det är måndag imorgon, och det stundar åter en intensiv arbetsvecka, följt av en intensiv helg. Det är mycket nu, men det är bra nu.

Jag har tänkt lite på generositet och gästfrihet här i helgen. Hur det den senaste tiden har varit mer självklart än någonsin att säga ”klart du kan sova hos mig!”, ”vill du ha skjuts?” eller ”jag bjuder, det blir nog jämnt i slutändan”, eftersom jag känner hur så mycket generositet och gästfrihet riktas åt mitt håll. En god vän som upplåter sitt hus för att rollspelsföreningen ska kunna ha sitt höstmöte och julfest där. Folk som dukar långbord i köket, lagar mängder god mat. Delar ut madrasser och kramar och gåvor. Nästa dag: en annan som bjuder till middag, igen, av julmatsresterna. Erbjuder bastu och örtlikör. Välviljan och vänskapen ligger varm i rummet.

Att få ge och få ta emot. Hur givmildhet, gästfrihet och välvilja växer och sprider sig genom att delas. ”Delad sorg är halv sorg, delad glädje är dubbel glädje”, som det heter. Och med åtta, tio, tjugo gamla vänner och nya bekantskaper är glädjen stor.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Gott

Det är mycket som är gott just nu.

Det är gott att ha ett jobb som är kul och lagom mycket. Visst blir det mer och mer intensivt ju närmare jul vi kommer, men det är roligt att gå till jobbet om eftermiddagarna (och förstås att gå hem om kvällarna). Folk är glada när de ska köpa ljus, vilket gör att försäljaren (läs: jag) också är glad. Dessutom finns det en chokladask i lagret på jobbet.

Det är gott att ha vänner. En kväll ordnade vi glöggmys och jag skrattade så min påstådda vattenfasta eyeliner smetades ut och magen värkte. När jag far till lindy hoppen om söndagskvällar känner jag numera många vid namn och jag tvivlar inte på att jag i år vågar fara på social juldans ensam – för jag är ju inte ensam där! I går var jag på feministisk bokklubbsöl och det var alldeles fantastiskt att sitta flera timmar och prata om hjärtefrågor, med folk jag börjar känna rätt bra och folk jag bara träffat en gång förr och folk jag aldrig sett förr. Ändå fanns den genast där, känslan av gemenskap och trygghet.

När jag gick hem flammade norrskenet som ett grönt sidenband tvärs över himlavalvet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

#dammenbrister

Det har varit intensiva dagar. I dolda flöden rullar berättelserna fram, bakom ridåer samlas namn.

I dag brister dammen. 6111 kvinnors namn på ett upprop mot sexuella trakasserier, mot kvinnovåld, mot tystnadskulturen i Svenskfinland och i hela samhället.

Många, för många av mina vänners namn finns där. Mitt namn finns där. Jag hade redan från början tänkt att inte dela med mig av mina berättelser. Iddes inte röra till det som redan hade lagt sig till ro inom mig.

Men när dammen brast, brast också något inom mig. På jobbet började jag skriva ner händelser i punktform på en post-it-lapp. När jag var 16 år och blev manipulerad och utnyttjad av en sju år äldre man. När KJ och jag är på Ruisrock och i godan ro går omkring bland försäljningstälten och en förbigående man tar mig på rumpan. Alla gånger män har tafsat och ”dansat” objudet och närgånget på krogen.

Sedan orkade jag ändå inte, svor, rev sönder post-it-lapparna och slängde bitarna i roskis.

Men det finns berättelser. Det finns de som berättas, och de som av olika orsaker inte berättas. Det finns tusentals kvinnor som nu har sagt ifrån.

24130286_10156265476298968_3981300180689735252_o

Läs deras berättelser. Lyssna till dem. Reagera och agera. Tystna aldrig igen.

http://www.astra.fi/dammenbrister

3 kommentarer

Filed under dagbok

När man inte kan sova

När man inte kan sova.

Ligger och tänker på
jobb och sex och döden
och fester man vill ordna.

När man inte kan sova.

Äter tre skålar cornflakes
med mjölk och extra socker
– något man säkert får ångra.

När man inte kan sova.

Läser instagramposter
om våld och hat och nazister.
Det är för mycket, för många.

När man inte kan sova.

Går mellan säng och soffa,
räknar timmar till morgon.
Blundar och låtsas sova.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Veckan som gick

Dagarna bara försvinner iväg. Prydliga sjok av arbete, sömn (inte så mycket av den varan alla gånger), familjetid och fest.

Så här såg veckan som gick ut:

Måndag: Minns inte, men i alla fall jobb i butiken.
Tisdag:
Hälsa på fammo med syrran och Nisse. På kvällen språkgranskningsjobb.
Onsdag:
Butiken under dagen och biodejt med efterföljande Irish coffee på kvällen.
Torsdag:
Lunch hemma hos goda vänner + små barn, sedan jobb i butiken.
Fredag:
Arbete med språkgranskning, arbete med ljusförsäljning och sedan födelsedagsfirande på kvällen!
Lördag: A
dventspynta, lunchsällskap norrifrån, föräldrarna på kaffe, språkgranska manus i skenet från ljusstake och med glögg tillhands.
Söndag:
Jobba i butiken och dansa lindy hop.

Om bara en dryg vecka reser min syster iväg för att fira jul och nyår på andra sidan Atlanten, och jag umgås med henne så mycket jag bara kan för att samla på mig systratid att ha i reserv när hon är borta. När hon jobbar i butiken i centrum går jag dit för att byta några ord med henne. Ibland jobbar vi båda i varsin ända av köpcentret, och kan vinka till varandra genom alla ljusslingor, och det känns mycket bra.

På fredagskvällen går vi på restaurang, hela familjen och en vänfamilj, för att fira respektive familjefars födelsedag. Vi dricker och äter så otroligt gott – den där crème brûléen med färska bär och blommor var kanske den bästa någonsin – och skrattar oss igenom hela kvällen. När jag dimper i säng efter midnatt dröjer det tre timmar innan jag somnar, så mätt är jag.

Jag lånar bok efter bok från bibban men hittar ingen ro att läsa. Under ytan mullrar revolutionen. Om söndagskvällarna dansar jag lindy hop, som jag brukar, och jag är glad åt att få träffa fint folk och trött för att jag har arbetat under julöppningen tidigare på dagen och frustrerad över att jag återigen automatiskt blir omfattad som ”man” eller ”pojke” bara för att jag dansar som förare.

Nästa helg tänkte jag bo hemhemma, bada bastu och bara umgås med familj och husdjur. Nästan som en minisemester!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Hela helgen

Jag har varit sugen på hamburgare i flera veckor, är så hungrig att jag bara tänker i svärord, men när vi har fått vår mat skrattar jag och äter upp varenda franskis. Vi köper glass och dricker te i en märklig men fin lägenhet, och jag måste lämna mina gamla vänner alltför snabbt då jag ska möta en långtbortavän som befinner sig i staden å poesins vägnar.

Det är poetry slam, jag har aldrig varit med om det förut men gillar varje stund. Vår jurygrupp är nog den mest kritiska, men eftersom det högsta och det lägsta poängantalet stryks så gör det inget. En poet slammar på Närpesdialekt och en annan berättar om sin syster. Det är den mest levande och livfulla poesiaftonen på länge, kanske någonsin. Trots att klockan är över midnatt kan jag inte varva ner.

Jag sover fem timmar. Stiger upp för att skjutsa poesivännerna till morgonbåten, åker hem igen för att äta frukost innan skrivkursen. Där får jag höra olika läsningar av två dikter som jag inte har visat åt någon annan än och som jag har planer för, planer som jag inte vågar yttra högt än.

Med fem timmar sömn i kroppen äter jag choklad, tvättar ansiktet med kallvatten och går sedan lös med hårspray, eyeliner och ögonskugga. Det är ändå fest. Vi har hyrt en vinterbonad villa, med bastu och kök och sovrum som inte riktigt räcker till. Maten är god och musiken är passande och sällskapet är fint, och kvällen flyter på utan att man märker det, mellan samtal och ljussken och vin. Det finns alltid någon att sitta nära. Där ute börjar det snöa.

Jag sover fyra timmar. Kanske. När vi går och lägger oss är klockan tre, och klockan fem sover vi fortfarande inte, men det gör inget. När jag slutligen och något motvilligt lämnar sängen klockan tio för att koka kaffe har någon annan redan gjort det, och jag lägger beslag på den bekvämaste fåtöljen, dricker två koppar kaffe med grädde och äter bottenskrapet i godisskålen. Det är något så roligt med att se folk på morgonen dagen efter kvällen före. Alla är trötta, många är bakfulla. Vi är alla lite tilltufsade, lite tillrufsade, sminkrester i ögonvrån och lösa kläder som hänger lågt. Vid dörren ligger ett halvdussin par svarta snörkängor. När vi ska lämna feststället blir det snöbollskrig mellan alla kramar.

Hela helgen lyssnar jag på denna låt:

3 kommentarer

Filed under dagbok