Aprillyrik dag 8 – Excessia

Bortom azurhavet
och mirakelöknen
ligger landet som aldrig sinar

Det är mer än mjölk och honung
det är silver och safir

Smycken i vattenbrynet
som snäckor,
fast i guld

håvar upp
ringar, armband, berlocker
örhängen, länkar, broscher

I palmerna hänger
sockernötter och sidendadlar
aprikoser matta som sammet

Skuggan är smekande
och solen är strålande

Källvattnet fullt av kristaller

Excessia

Beyond the azure sea
and the miracle desert
lies the land that never peters out

It is more than milk and honey
it is silver and sapphire

Jewellery at the water’s edge
like sea shells,
but in gold

gather
rings, bracelets, pendants
earrings, links, brooches

In the palm trees
sugar nuts and silken dates
apricots matte as velvet

The shade is gentle
and the sun is aglitter

The spring water full of crystals

Dagens prompt: ”write poems in which mysterious and magical things occur” – en dikt där magin är nära. För några nätter sedan drömde jag om guldsmycken i vattenbrynet, och de fick bli utgångspunkten.

Annonser

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

When I am good, I am very, very good, but when I am bad, I am fucking gorgeous!

För sex år sedan firade jag påsk tillsammans med min vän Jan. (Det gjorde faktiskt jag i år också. Och har gjort minst två gånger tidigare: en gång för många år sedan var vi ut och dansade, stroboljus och Swedish House Mafia och blonda hårgardiner; en annan gång lajvade vi på ett mentalsjukhus.)

För sex år sedan, påsklördagen den 7 april 2012, reste vi till Helsingfors för att se Emilie Autumn. Jag springer omkring i min lägenhet och försöker förtvivlat komma på vad allt jag behöver med mig, vad jag ska ha på mig och vem jag egentligen är.

Så här skriver jag då: ”J har roligt åt min nervositet. Klockan elva startar vi från Åbo och beger oss mot huvudstaden. GPS:en har slutat fungera, men vi lyckas ändå hitta rätt i Helsingfors. Klockan fem traskar vi iväg mot Nosturi.”

Vi har VIP-biljetter och är uppfixade till tänderna; mohawk och vit blus och rött läppstift och svart kajal och läderkorsett. I ena örat dinglar ett örhänge, vars make Emilie ska få. Jag har köpt blåbärste åt henne. Det snöar och blåser iskall aprilvind, utanför klubben står andra plague rats och vi kurar alla ihop oss för att hålla värmen. ”Dead is the new alive”, svarar Jan på en förmaning om att rökning dödar och ingen kan säga emot.

img_0878

Vi får se ett soundcheck, en övningslåt, träffa Emilie, för en liten pratstund, ett foto, en autograf. Hon får det matchande örhänget och blir ivrig när hon ser att mitt sällskap har ett likadant. Hon hänger örhänget i sin diamantglittrande hårprydnad.

”Sedan blir det dimmigt. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände då jag äntligen fick möta Emilie Autumn i egen hög person. ”Hello Emilie”, hinner jag säga innan hon kramar om mig. Jag ger henne min present, blåbärste och ett påskkort. Hon ger ifrån sig ett förtjust pip då hon ser kaninerna på kortet. Hon kallar mig my love, håller i min hand, kramar mig igen. Svarar ”Me too!” då jag säger att jag tror att denna påsk blir den bästa någonsin. Frågar om hon får rita på min VIP-plansch och ritar ett hjärta och skriver sitt namn och kysser planschen innan hon lämnar tillbaka den. Och kramar mig igen, säger så fina saker om och till mig, saker som jag inte kommer ihåg. Kanske ber hon mig saker, att sjunga, att marschera, att make her proud. Jag minns bara att jag svarade ja. Jag gör allt för henne.”

img_1114

Och sedan börjar showen. Vi har de bästa platserna någonsin – i mitten, allra längst fram vid säkerhetsstaketet, rakt i the cake and tea zone (vilket innebär att du får kakor och muffins slängda på dig och te sprutat över dig, vare sig du vill det eller inte – min vita blus har fortfarande tefläckar, sex år senare.) Det är musik och burleskdans och cirkus och teater och tebjudning på samma gång.

Jag kastar upp ett pärlhalsband på scenen under textraden ”If you haven’t got a dime, toss us your pearls!” Veronica Varlow uppträder med burleskdans och kysser en flicka ur publiken på scen. Blessed Contessa håller en kort andakt i sin egen religion och Captain Maggot crowdsurfar. Emilie Autumn sjunger, dansar och spelar cembalo och fiol. Jag gråter, skrattar, sjunger, skriker, stampar, marscherar, applåderar, dansar och älskar varje sekund av det. Scenen fullkomligen svämmar över av korsetter, glitter, paljetter, blommor, läkarinstrument, te, muffins och randiga strumpbyxor.

veroncia-gif

Och i slutet av showen förklarar Emilie Autumn att hon inte har några betänkligheter emot att ge oss nyckeln till The Asylum för Wayward Victorian Girls. Tvärtom. ”Welcome home!”, ropar hon och jag känner att jag är hemma.

img_1068

7 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 4 – Onsdag morgon

19 elever
vid sina pulpeter
alla med blicken
ner i boken

En som snörvlar
två som hostar
fyra som tvinnar sitt hår

Pappersblädder
långsamt, tvekar

Någon gnuggar sig i ögat
onsdag morgon åtta trettio
gäspningar och röda kinder

Längst bort i hörnet
läser Felix
min favoritbok:

jag undrar om han tycker om den
lika mycket som jag

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 2 – Hela vägen

Han märker inte
att slaget kommer
och när det kommer
är han inte säker på
varför.

Det har vet
är av vem:
förtrogenheten med knytnäven
som träffar käken
snett nerifrån höger
ett förfärande knakande
från tänderna genom näsbenet
upp till vänster tinning.

Som ett träd träffas av blixten:
han spricker hela vägen
i ett ojämnt sicksackmönster
omöjligt att foga ihop efteråt
trots att skadan åsamkas
av en enda smäll.

Han förtjänar det
såsom trädet förtjänar det:
för att det står
obevekligt.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 1 – Dagen är ny

Nattgäster som tar farväl
redan i gryningen
(en morgonbåt mot Sverige
arla möte i annan stad)

tystnaden i tidig morgon, besvarade
gäspningar
hett Earl Grey utan mjölk

allt rör sig långsamt
XXXXXXXXintill avskedet

Sedan:

en slags blinkande förvåning
XXXåt ensamheten
ljuset i rummet, hur världen lägger sig mjukt
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXen flanellskjorta
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXen filt
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXen inandning

en renhet
XXXbakom trötta ögon

dagen är ny

den är dig given.

11 kommentarer

Filed under okategoriserat, skönlitterärt

Good Friday

Det är påsk och det blir traditionellt otraditionellt med min vän J som kommer och hälsar på. Vi har bokat bord för en trerättersmiddag, äter oss genom långfredagen: sniglar och musslor; ankbröst; crème brûlée. Vitt vin och rött vin och dessertvin och skumpa. Levande ljus och linneservetter. Under efterrätten säger han: ”Är det nu vi ska sitta och hålla varandra i handen?” och jag brister ut i ett så frustande gapskratt att jag blir generad. Ofta när vi umgås undrar jag hur många som tror att vi är ett par, men vi vet var vi har varandra idag: det har varit tio år av vänskap och obesvarad förälskelse och märkliga relationer och tider av tystnad, men: vi vet var vi har varandra idag.

Sedan drar vi ut och dansar. Det är tvära kast i musiken, Depeche Mode till finsk pop inom en minut, men vi dansar likväl. Kvällen får mig också att inse hur låg nivån kan vara på folk: en kille drar ner byxorna och moonar åt hela dansgolvet – efter ytterligare en incident blir han bortledd av en säkerhetsvakt. När vi hämtar nattmat på en pizzeria är det ungefär 25 fulla, finländska män som raglar kring salladsbordet och glömmer vilken mat de har beställt. De är rentav motbjudande. I’m not saying, but I’m just saying.

Jag drömmer om att hälla tio liter över vatten över huvudet för att få insikt i tidigare liv. Jag har varit en skogshuggare som omkommit klämd under en trädstam. I ett annat liv hade jag en liten son, Arvid, som dog för att pestläkarna inte visste vad de gjorde.

Dagen efter äter vi traditionsenlig frukost på Arnolds (toast, donits och kaffe). Sedan går vi hem och dråsar ner i sängen, där vi skrollar på våra telefoner, delar roliga videor och citat med varandra, och lyssnar på Marilyn Manson. Jag tänker att det här är fiktion levandegjord, eller snarare: det här är det verkliga livet i fiktionstermer.

I något skede märker jag att han har gömt mina små påskägg runt om i lägenheten, och jag skrattar när jag hittar dem i en grönväxt, i bokhyllan, balanserande ovanpå dörren.

1 kommentar

Filed under dagbok

Make it new

Skärmklipp 2018-03-30 13.24.36

Make it new.

20180330_130548

Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt.

20180330_131401

I morgon kör vi i gång!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Studentlunch

Jag har kontorsdag med en studerande kompis. Vi tillbringar hela dagen på Vasa universitet för att jobba, var och en med sin sak. Innan vi kör igång med dagen äter vi lunch i en av studentrestaurangerna:

20180327_131735

Åh, sådan nostalgi och sådana minnen från mina studentluncher i Åbo! Den fullastade brickan, där studiekortet ofta hamnade gömt under någon tallrik. Dubbla dricksglas, ett med vatten och det andra med (oftast) mjölk (och L som ofta tappade riven morot i sitt mjölkglas). Apelsinklyftor som fick fungera som efterrätt. Pliktsalladen av kall tomat och isbergssallat. (I Arken: ofta oljig vitkål med en massa svartpeppar.) Här: tortilla, som ofta på Assarin Ullakko. (En annan lunch på Assarin Ullakko: gröt för ynka 1,80. Deras svartvinbärsvispgröt med vaniljvisp var som att äta bara efterrätt till lunch.)

Åtminstone en gång om dagen åt man ett redigt mål. Mot slutet av studietiden, när jag inte ens hade föreläsningar, kunde jag ändå cykla till universitetskvarteren, bara för att äta lunch för 2,60. Sällskapet var ju det viktigaste och det bästa. Våra standardplatser var i den bortre ändan av matsalen, där ljudet var lägre och fönstren större. Mina tre närmaste vänner och jag kunde sitta i timtal, om vi inte hade en föreläsning att passa efter lunch. Jag bjöd på tuggummi efteråt. Brickan full av apelsinsaftskladdiga servetter.

En lunch: jag har sån svår ångest att jag knappt kan äta, sitter med handen tryckt mot bröstbenet för att försöka hålla tillbaka ångesten som spränger utåt. Mitt emot mig sitter min vän KJ lugnt och gör det enda vettiga: pratar med mig, står ut, väntar ut.

En annan lunch (som kan vara en av så många luncher!): jag halvligger över bordet och skrattar så jag gråter. Magen krampar. Jag har nästan storknat på mitt knäckebröd. Minns inte idag en enda orsak till att jag hade så roligt, men så roligt hade jag.

En tredje lunch, en vändag: J ger oss vändagspresenter. Jag får en burk körsbärsmarmelad och ett handskrivet recept på muffins innehållande bland annat nämnda körsbärsmarmelad – och mandelmassa. Jag älskar körsbär och jag älskar mandelmassa.

En fjärde lunch: KJ och jag hittar på ett nytt kortspel. Vi tömmer plånböckerna på kort, delar ut och börjar spela. Låter reglerna bestämma sig själva under spelets gång. Körkorten blir mer värda än bankkorten, som är mer värda än studiekorten, som är av ungefär lika hög valör som sjukförsäkringskorten. Plussa-kortet vinner över blodgivningskortet men förlorar mot bibliotekskorten – ibland. Om medspelaren går med på det. Ingen vet hur mycket Filmtown-korten eller busskorten egentligen är värda. Det gör ingenting. Vi spelar ändå.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Rebellisk

”Det är en rebellisk akt att ha läppstift på tänderna”, säger jag när vi tar hissen upp till fjärde våningens hemmafest tidigare på kvällen, och ändå sitter jag senare i soffan och drar med tungan över tänderna i hopp om att avlägsna eventuella läppstiftsfläckar. Det är en sak att vara stöddigt rebellisk i goda vänners sällskap, en annan sak att vilja framstå som civiliserad och vettig bland nytt folk.

Jag fokuserar på mitt nyårsmål om att bli bättre på att hälsa på folk, så jag skakar hand med alla nya människor på plats, och även om jag inte pratar med dem alla under kvällens lopp så överraskar mig själv med att vara social och dessutom njuta av det. Där i soffan pratar vi om tro och religion, om jobb som man är bra på men kanske inte tycker om, och i något skede slutar jag bry mig om var läppstiftet riktigt sitter.

1 kommentar

Filed under dagbok

Lågstadiet

Flickvessorna i skolan är kyliga, med gula bås och rödbrunt kakelgolv som alltid är kallt. Det hjälper inte ens att ha innetofflor, man fryser ändå om fötterna där. Det finns en ingång från matsalen, två trappsteg upp, och en ingång från skolgården, så att vi kan gå på vessan också under rasterna utan att behöva gå in via skolan. Ett av båsen har ett eget handfat. Det är störst och jag väljer alltid det om det är ledigt. Mellanrummet mellan båsdörrens nederkant och golvet är så stort att man kan lägga på haspen på insidan och sedan åla sig ut på det kalla golvet. Bara för att. En gång gick vi en skarp tillsägelse i klassen om att sluta göra så. Det är så svårt för städerskan att kunna låsa upp dörrarna så att hon kan komma in för att städa. Jag har svårt att förstå hur städerskan ryms att krypa under dörrarna.

Min vän M och jag går på street dance i skolans jumppasal en kväll i veckan. Ofta far vi dit innan dansen börjar, kanske en hel timme tidigare, och ligger i ett hörn på golvet i matsalen, med fötterna insträckta under bordet. Vi tänder inga lampor när vi ligger där och pratar. Golvskivorna är stora och grå. Det känns som en annan matsal än när vi är där om dagen. På väggen ovanför oss hänger ett porträtt av Miras morfar, som en gång var rektor i skolan.

Under lillajul dansar vi alltid långdans genom hela skolan. Vi har alla tomteluvor och har haft mysigt lillajulfirande i klassen innan. Vi samlas upp från klassrummen, en klass efter en annan, och dansar sedan från matsalen, nerför trapporna förbi innerdörren till flickvessan, genom den nedersta korridoren med slöjdsalen på höger sida och omklädningsrummen på vänster sida, uppför trapporna så man kommer upp i korridoren vid sidan om scenen, sedan genom den korta korridoren men inte rakt ut i jumppasalen utan istället genom dörren till höger som går förbi rektorns arbetsrum, sedan förbi treornas till sexornas ytterdörr, nedför trappan, och så är man i matsalen igen. Det går så fort att de allra minsta och lättaste eleverna flyger i luften när vi stormar nerför trapporna, ett sug i maggropen, vilken fart! Jag är en av de längsta och tyngsta, så jag svävar aldrig nerför några trappor, men njuter av hastigheten ändå. Någonstans förstår jag ändå att det inte är bra att vara stor och tung som flicka, att alltid stå längst bak i mitten på alla klassfoton, tillsammans med V och J. V är som mig, också lång och stor, men J är pojke och han är bara lång.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt