Mitt skrivande sover. Det har gjort det en längre tid. Emellanåt har jag försiktigt försökt väcka det. Då har det vaknat till, plirat på mig med små ögon, ibland roat, ibland irriterat. Det har mumlat lite, som att försäkra mig om att det fortfarande är där. Sedan har det svängt kudden med den svala sidan uppåt och vänt ryggen mot mig, förnöjt sjunkit ner i slummer och drömmar igen.
Och jag har låtit det sova, gjort andra saker i stället medan vinterhjulet rullat på med snötyngda ekrar – läst romaner och noveller, firat förlovningsfest och trettioårsfest, tagit skogspromenader med Nisse, nyligen tillbringat en vecka i Åbo och Pargas för att i vanlig ordning träffa vänner (och i vanlig ordning älska att jag har så fina vänner). Jag känner mer och mer hur jag vill tillbringa mindre och mindre tid framför datorskärmen, det blir tillräckligt av det i arbetets tecken. Kroppen kräver annat, huvudet behöver rymd, ögonen vill tomglo ut genom ett fönster länge efter att kaffet i koppen är slut.
Men nu, när marssolen packat ihop snön och de första gatorna blivit rensopade, när det är ljust om morgnarna och koltrasten börjat sjunga om kvällarna, så har mitt skrivande också börjat röra på sig. Jag hör hur det suckar till i sovkammaren, bökar omkring i sängen mer än vanligt. Haspen skallrar när det puffar upp fönstret för att släppa in lite luft. Vattenglaset klinkar mot nattduksbordet. Den första april ringer väckarklockan. Då börjar National Poetry Writing Month, som mitt skrivande inte har missat på tio år. Jag är tryggt förvissad om att det kommer att vakna och stiga upp till det även i år.
Tills det låter jag det vakna och morna sig i egen takt, såsom jag själv vill få vakna. Jag öppnar också fönstret i köket för att släppa in lite luft, så småningom låta det bli korsdrag. Jag har en biografi att fortsätta språkgranska. Jag har en fånig fantasyroman att börja läsa. Jag har en påskhelg fylld med arbete som avbryts av brunscher, kaffe, kanske en konsert.
Och sedan – sedan ringer väckarklockan för april.
Sandra skriver 