England

Jag grävde min grav på en vecka

pendlade mellan sockerhög & bakfullslåg
ångesten efter undergroundsex
tillfredsställselsen och skammen

Det var en stormtid av

starka varor & svaga ögonblick
yrvädersnätter & sena morgnar
borttappade underkläder
en klänning köpt på kredit
ljusen som speglades i kanalen

att dra ut på okända gator
i en främmande metropol
utan kartbok och paraply
men med anteckningsblock och elva pund i småmynt

Jag ville – och lät mig
förföras av sidenfodret på en ylleväst
det sista blosset på en handrullad fimp

det finns ingen ände
ingen yttre gräns
inget slut i staden
där less is more
och too much
ain’t never enough

Jag lovade min vän L, då jag hälsade på honom i England förra våren, att jag skulle skriva en novell. Nu är jag väldigt dålig på att skriva noveller, men ett löfte är ett löfte och jag har en text som föddes under mina dagar i Winchester och som jag snart vågar släppa ut i världen.

Det är något med det landet som får mitt hjärta att bulta och fantasi att spraka. Det är så stort, så främmande och framför allt så extremt. När jag är där råder alltid undantagstillstånd i mitt eget liv. Då blir det också undantagspoesi, alternativa verkligheter som alltid verkar bli mörkare än den jag lever i. Det är lätt att tänka vad om i London och känslan av möjlighet som rusar genom blodet är lika hisnande lockande som skrämmande.

6 kommentarer

Filed under skönlitterärt

6 responses to “England

  1. Vilken dikt. Den säger allt och inget. Precis som det skall vara. Och du vet. walk of shame. Den är inget att haka upp sig på.

    Jag har faktiskt aldrig varit i England. Det börjar bli dags att ändra på det nu, tycker jag.

    • Tack för din kommentar! Jag tycker själv ”walk of shame” är ett så fascinerande uttryck – jag märker att jag återkommer till det fenomenet i mina skriverier. En vän till mig kallar det konsekvent ”walk of freedom”. Det gör det hela ännu mer spännande.

      Jag rekommenderar England å det allra varmaste! London är en bra plats att börja på, men jag måste säga att Winchester tog mig med storm. Den engelska landsbygden är säkert också underbar, dit ska jag ännu ta mig.

      • Ja, varför skall det vara walk of shame för oss kvinnor, medan det är walk of proud för männen? Walk of freedom tycker jag är betydligt mer korrekt i sammanhanget. Om man inte då har råkat ut för en person som kan beskrivas som en coyote ugly :)

        Jag kan tänka mig att England, London och landsbygden är fantastisk. En dröm jag länge haft är att hyra en husvagn med häst på Irland och resa runt där. Min far liftade i Skottland på det glada 70-talet, men det tror jag nog tyvärr att man får glömma idag..

      • Ja, själv försöker jag intala mig själv gång på gång att det är en walk of freedom, men visst är det svårt att slippa tanken på och känslan av skam – vi är ju ändå alla barn av vår samhälle och vår tid, och är därmed upplärda på ett visst sätt.

        Att lifta runt i Skottland låter hur häftigt som helst, även om det som du säger kanske inte är så genomförbart idag. Det tror jag däremot nog att hästhusvagn på Irland är :)

  2. Fin dikt, som sammanfattar allt. :) Jag har inte varit i Winchester, men kan tänka mig atmosfären. Kram. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s