1816

Jag hänger upp kylskåpstermometern i taklampan. Aderton grader.
– Aderton grader, känns som tolv, muttrar jag, sätter tillbaka termometern i kylskåpet (åtta grader) och byter till en tjockare ylletröja.

Allt där ute är ännu vitt, det är bara fyra dagar till april och jag tänker på tidigare aprilmånader, år när jag skrivit dikter i och om vår och solsken och läderjackor och scillor och bar asfalt.
– När har det senast varit så här mycket snö och så här sen vår? frågade jag pappa när jag var hemma i helgen.
– Aldrig, svarade han.

Jag tänker på 1816, året utan sommar.

Allt där ute är ännu vitt, och det gör ljuset här inne grått. Det är vilsamt, och jag saknar egentligen inte våren utan väntar tålmodigt, vet att varje vårdag är en ynnest, vet att jag i sen maj kan känna det som en välsignelse med värme och grönska fast det är det förväntade då.

Till lunch äter jag havregrynsgröt, som alltid. Medan gröten kokar i mikron tuggar jag i min vitkålsblad – det är min sallad. Numera kokar jag faktiskt gröten med en liten skvätt mjölk, inte bara vatten. I dag skrapar jag det sista ur asken med jordgubbssylt och tar ut en ny syltburk ur frysen. Hjortron. Gröttallriken värmer inte bara magen utan också tangentbordskalla händer.

Jag läser en bok jag köpte på loppis i veckan. 50 cent för en roman jag inte visste något annat om än att pärmen var fin och baksidestexten fick mig att känna såsom ljuset känns. Vilsamt. Grått. Ett väntande.