Flyktväg

Idag blev det så tydligt hur ångesten har en talan i mitt liv. Det finns en aktivitet där den alltid, för mig ofta omedvetet, har högsta bestämmanderätt.

Att välja plats. Sittplats i föreläsningssalar, biografsalonger och teatrar. I bussar och på tåg. I väntrum. I cirkeln på golvet under en workshop. Ibland till och med på kaféer, bibliotek, köpcentrum.

Jag vill sitta: på kanten, mot dörren, långt bak. Måste ha ryggen fri, alltid en flyktväg. Obehindrad kunna ge mig av, om jag behöver det. Inte störa eller synas, om jag snabbt måste ta mig ut. Alltid är det inte ens logiskt, var jag vill sitta – men det måste kännas rätt. Kännas tryggt. Kännas som att jag kan retirera.

Det är också därför som jag ofta hellre kör själv och tar passagerare, än får skjuts med någon annan. För om jag är chauffören, då får jag bestämma när vi åker, när vi stannar, när vi beger oss hemåt igen. Jag behöver inte rätta mig efter andras scheman. Om något eller någon får mig att behöva fara nu nu just nu så kan jag göra det. Måste inte stanna i en ångestfylld situation bara på grund av praktiska skäl.

Sällan behöver jag fly. Nästan aldrig, faktiskt. I alla fall inte hals över huvud och med benen på ryggen. Men ibland – vissa perioder mer än annars – måste jag kunna ge mig av. Tyst och diskret. Därför: nära dörren. Längst bak i klassrummet.

Och framför allt vetskapen. Att jag kan gå. Att jag inte känner mig fångad. Bara det kan få mig lugn nog att stanna kvar.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “Flyktväg

  1. Intressant. Jag känner igen mig i ditt beteendemönster, men har aldrig tänkt på det som en flyktväg. Frågan är då om jag, som inte reflekterat över saken behöver göra det, eller om det är bättre att låta bli?

    Men flyktvägar ja. Jag tror att vi alla behöver dem i olika situationer av livet. I ett förhållande, i ett klassrum, i ett vårregn. Å andra sidan kan man ju också svänga på saken och tänka att har jag en bil så VET jag att jag kommer hem, ordentligt. Myntet har alltid två sidor.

    • Det är ett par andra som också har sagt att de känner igen beteendet. Någon kopplar det till sin sociala ångest, en annan har ingen ångest i bakgrunden till sitt beslut. Flyktvägar är livsviktiga för mig. Jag kan inte göra något alls om jag inte känner att jag får ångra mig. Lite skadad från händelser tidigare i livet, men då är det väl bara så, och sen får jag hantera det bäst jag kan. Till exempel genom att sätta mig nära dörren, långt bak!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s